Topp5 #69: Gus Van Sant

Jag tänker att det är lika bra att bryta nu. Det blir mer sporadiskt, topplistorna kommer när jag har nåt att skriva istället för varje fredag. Inläggen kommer över huvud taget när jag har nåt att skriva. Och nu har jag det. För härom veckan såg jag Last Days och är därmed klar med Gus Van Sant, alla filmer är sedda. Jag hade sparat denna sista för att jag inte ville att det skulle ta slut, men det var förstås oundvikligt att det skulle ske förr eller senare. Så nu är det dags att lista hans fem finaste långfilmer hittills. I framtiden kan det givetvis komma att ändras.

5. Paranoid Park (2007)

Det här är nog nästan det allra bästa exemplet som visar hur otroligt bra Van Sant är på att skildra ungdom. Både ungdomen som livsfas, och ungdomar som individer. Det var just denna egenskap som fick mig att älska hans filmer när jag själv var i motsvarande ålder, och det är en av de kvalitéer som jag fortfarande älskar mest med honom.

4. På drift mot Idaho (My Own Private Idaho, 1991)

Det stora mästerverket enligt de flesta, och på sätt och vis stämmer det naturligtvis. På drift mot Idaho är en epokgörande amerikansk indieodyssé, en film som i mångt och mycket saknar motstycke. Den har uppnått kultstatus tack vare River Phoenix medverkan, men den är förstås långt mycket mer än så. Fundamental för den fortsatta amerikanska indiefilmens utveckling och en sanslöst vacker film.

3. Gerry (2002)

Den inledande delen i Gus Van Sants dödstrilogi är en udda bit. Två män utgör det enda väsentliga i skådespelarensamblen, och samtalen mellan dem är den enda dialogen i filmen. Dock säger de inte så jättemycket. Fotot säger desto mer, med samtidigt minimalistiska som storslagna miljövyer tangeras hopplösheten i situationen som huvudpersonerna befinner sig i. Det är stort filmskapande, detta.

2. Elephant (2003)

Det följsamma fotot och den naturalistiska skildringen av till synes en helt vanlig dag sätter Van Sant i en betraktande ställning snarare än en ledande, dömande eller moraliserande sådan. Lågmäldheten blir filmens nyckel och gör den så mycket mer intressant än alla andra filmer som gjorts på ämnet. Det är även en av de starkaste filmer jag sett, lika brutalt jobbig varje gång.

1. Good Will Hunting (1997)

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. För mig är det så självklart bara, filmen är, scen för scen, definitionen av filmperfektion i mina ögon. Min favoritscen är när Skylar frågar Will om han vill ta en kaffe någon gång, varpå Will föreslår att de istället kan äta några nävar karameller för att det är precis lika godtyckligt som att dricka kaffe. Eller förstås när Will sätter den där Michael Bolton-kopian på plats inne på baren där Chuckie beställer en "pitcher of the finest laaager in the house" med bred bostondialekt. Eller för all del alla psykologsessioner, både de lustiga där Will fånar sig och såklart de fantastiska samtalen Sean. Och så gör det ju inte saken sämre att Elliott Smiths musik är frekvent närvarande filmen igenom. Min favoritfilm.

Topp5-fredag #68: Sammanfattning av februari

I vanlig ordning är det dags för månadssammanfattning.

5. Persona (Ingmar Bergman, 1966)

Intrikat studie av dualismen i det mänskliga psyket, men framför detta hänförs jag av bildkompositionen som känns så väl anpassat konstlad att jag ej kan låta bli att förtjusas, elegant.

4. Gråta med ett leende (Mar adentro, Alejandro Amenábar, 2004)

Helt sanslöst vackert och mänskligt. Ett djupt sorgligt livsöde som filmatiseras med ett tålamod och en finkänslighet som låter filmen ta sin tid och hålla det stillsamma och framför allt följsamma tempo, som den gynnas av. Amenábars bästa hittills vad jag sett.

3. Angel Heart (Alan Parker, 1987)

Härlig neonoirthriller späckad till bristningsgränsen med coola grejer. Mysticism, exotism, Satan, mord, privatdetektiver och gospelkörer. Alla de goda ting. Det är alldeles lysande, vansinnigt. Men det håller ihop, och det gör det orimligt bra.

2. Fallen ängel (Fallen Angel, Otto Preminger, 1945)

Det är den andra filmen jag ser av Preminger, och tillika andra gången han bevisar att han är en mästare av noirfilm. Utan att lägga för stor vikt vid intrigen som sådan lyckas han ändå med konststycket att göra det ständigt engagerande tack vare ett perfekt berättartempo. Hantverksmässigt finns inget alls att anmärka på, vilket gör det till en stor fröjd att åskåda.

1. Dead Man (Jim Jarmusch, 1995)

När jag skrev om Mystery Train för ett drygt halvår sen hyllade jag Jarmusch för hans förmåga att skapa en värld jag vill vara i. Detsamma har han lyckats med i Dead Man, trots att allt egentligen talar emot det i och med vilda västern och så vidare. Men egentligen är det rätt så självklart, ingenting i världen låter så tilltalande som att ha Neil Young improviserande i realtid ett ljudspår till ens liv med endast en svajig gitarr.

Topplistefredag #67: Filmåret 2013 REVIDERAD & SLUTGILTIG

Okej det är väl dags för den nya versionen. Som är klar och komplett. Ett par filmer har dessutom fått byta plats kanske.

15. Upstream Color (Shane Carruth)

Efter Primer gör Shane Carruth en helt galen andra film. Den är klurig och väldigt underlig, men ganska sensationell på samma gång. Visuellt är den ett mästerverk.

14. Blå är den varmaste färgen - kapitel 1 & 2 (La vie d'Adèle, Abdellatif Kechiche)

Oerhört fint tretimmarsdrama med briljerande huvudrollsinnehavare som gestaltar sina respektive karaktärer alldeles lysande, och gör deras porträtt intressanta. Samtidigt som jag vill hävda att det inte är så märkvärdigt som det påstås, så är det ändå ganska märkvärdigt, det här. Och oavsett vilket är det väldigt bra.

13. Short Term 12 (Destin Cretton)

Starkt och drabbande, väldigt fint drama. Det är en udda liten pärla, som förtjänar en omfamning. Berör från början till slut med en specifik scen som hör till de allra bästa 2013.

12. Återträffen (Anna Odell)

Anna Odells formsäkra debutfilm behöver ingen vidare motivering än den tidigare skrivna recensionen.

11. Her (Spike Jonze)

Recension finnes här.

10. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry)

Liksom Återträffen finns en längre text att tillgå här, om Dagarnas skum alltså.

9. Stoker (Park Chan-wook)

Som något slags vansinnig korsning mellan Hitchcock, Burton och Solondz kom vrålsnygga Stoker som är visuellt fulländad i såväl sitt foto som sin klippning. Den obehagliga stämningen och tjocka atmosfär som genomsyrar filmen gör den särdeles unik, och något långt utöver det vanliga.

8. Inside Llewyn Davis (Ethan och Joel Coen)

Recension finnes här.

7. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan)

Detta hjärtliga indiedrama gjorde oväntat starkt intryck på mig. Det fantastiskt bra ligger i kontrasten mellan de två huvudpersonerna och hur den enas vardag är just så vardaglig som en vardag kan vara, medan den andra gör sitt yttersta för att över huvud taget finna förströelse att fylla sin vardag med. De två rollgestaltningarna är för den delen också sensationellt starka och minnesvärda.

6. La grande bellezza (Paolo Sorrentino)

Så sent som för en timme sen smög sig detta italienska storverk in på listan, och ingen är naturligtvis gladare än jag att jag såg den (varför skulle någon?). Det är omöjligt att inte tänka på Fellini nästan hela tiden, men filmen står utan tvekan bra även på egna ben. Kameran svävar sömlöst runt sina fotoobjekt, och gör svep värdiga de största av filmfotografiska genier. Toni Servillo spelar med bravur filmens huvudroll, och den 140 minuter långa filmen är egentligen inte mer än en majestätiskt personporträtt av honom, och hur han på sin ålders höst inser att han inte levt det liv han velat.

5. Prisoners (Denis Villeneuve)

Kommissarie Loki är kanske årets mest intressanta filmkaraktär. Jag skrev lite mer om det här.

4. The Selfish Giant (Clio Barnard)

Hjärtskärande diskbänksrealism med socialistiska förtecken, som jag recenserat tidigare.

3. Of Good Report (Jahmil XT Qubeka)

Det är fantastiskt detta, att en rakt igenom afrikansk film varit så genuint briljant att den platsar så högt på listan. Obehaglig psykologisk thriller som påminner om David Lynch och Hitchcock, men i en inget annat än originell tappning. Dels har filmens huvudperson inte en enda replik i hela filmen, dels trotsar den de fantastiska färgerna i den sydafrikanska naturen genom att göra filmen svartvit, och som vidare har en av de mest suggestiva ljudläggningar jag upplevt. Det ska sägas att Of Good Report har brister, men det är brister som är helt ovidkommande när det handlar om hur djupt imponerad jag är av den.

2. Only Lovers Left Alive (Jim Jarmusch)

Recension finnes här.

1. 12 Years a Slave (Steve McQueen)

Årets bästa och viktigaste film är på många sätt given. Varför står här.

Topp5-fredag #66: David Cronenberg

Jag såg till slut den sista långfilmen i Cronenbergs filmografi. Tjugo filmer är helt klart tillräckligt mycket för att utgöra en god grund för en topp5-lista (det hade varit fånigt att rangordna fem filmer av en regissör i början av hennes karriär, när inte urvalet är så stort). Därmed inte sagt att den är evig, jag tror mycket på både Maps to the Stars och fler kommande filmer, även om han förmodligen snart lägger hatten på hyllan. Hur som helst, tills vidare. Observera hur konstigt det är att jag har flera väldigt sena filmer i listan. Jag visste inte riktigt att jag föredrog honom så.

5. Den nakna lunchen (Naked Lunch, 1991)

Det är en riktig vansinnesfärd som använder sig av högst surrealistiska grepp för att skildra något slags metaperspektiv av titelromanens uppkomst. Verklighet och fiktion blandas när ett antal beatpoeter får fiktiva gestalter och monster och talande skalbaggar röker och knarkar, typ. Väldigt suggestivt och onekligen briljant.

4. A History of Violence (2005)

Det känns knappt som en Cronenberg-film, för ovanlighetens skull låter han bli att signifiera sitt verk. Men han gör det oerhört kompetent. Hantverket påminner på så sätt om hans allra tidigaste storbolagsproduktioner, men med åren har han uppenbarligen lärt sig att bemästra det. Väldigt bra berättelse, optimalt berättad.

3. Videodrome (1983)

Cronenbergs magnum opus, hävdas ofta. Och det stämmer väl. Han myntade eller utvecklade alla sina ständigt återkommande teman i en sällsynt träffsäker film. Den är även omistlig i sci fi-sammanhang då den lyckas vara så unikt säregen men utan att på något sätt tumma på kvaliteten. Även dess samhällskritik är högst väsentlig. Äckel-Cronenberg i sitt esse.

2. Cosmopolis (2012)

Ett av mina första inlägg här var när jag sett Cosmopolis. Jag skrev en hyfsat bra text då, som väl gäller än i dag. En för Cronenberg ny estetik som visar att han behärskar annat än det han brukat ägna sig åt, för det är en av de snyggaste filmerna som gjorts. Med massor av intressanta teman. Läs.

1. eXistenZ (1999)

Min absoluta favorit, den jag sett om och om igen. Det känns ännu menlöst att skriva om allt innehåll för det kommer inte få plats. En vacker dag ämnar jag skriva oändligt om den. De religiösa parallellerna, samhällskritiken, intradiegesen, virtuella verkligheter, utseendet och formen, detaljerna i scenografin, kroppsligheten, äcklet och allt annat vad det kan tänkas vara. En av de rikaste filmer jag sett, som tilltalar mig på så många nivåer.

Tänk vad sjukt det är att inte filmer som The Brood, Flugan, M. Butterfly, Dubbelgångare, Eastern Promises och säkert flera fantastiska glömda får vara med på en sån här lista. Det är rätt talande.

Topp5-fredag #65: Filmer med låttitlar

Som rubriken lyder. Det handlar alltså naturligtvis inte om låtar och filmer som delar namn för att låten skrev till filmen, eller för den delen om filmen. Både det ena och det andra skulle ge ett nästan obegränsat sortiment att välja ifrån, och det vore dessutom ointressant. Scenariot där en film fått namn efter en låttitel är betydligt mer spännande.

5. Blue Velvet (David Lynch, 1986)

Okej det är ganska sjukt, men jag har ju inte ens sett Blue Velvet än. Jag har däremot lyssnat på framför allt Bobby Vintons inspelning av låten sen tolvårsåldern. Så man kan tycka att jag borde ha sett filmen bara på grund av det, eller för all del att det är Lynch. Nåja, det kommer.

4. Boogie Nights (Paul Thomas Anderson, 1997)

Det är intressant att Heatwaves låt med samman namn inte medverkar i filmen, då hela filmen är ett utdrag ur den eran låten representerar. Likväl är både låten och filmen toppen (om man gillar disco och tre timmar långa karaktärsstudier).

3. Boys Don't Cry (Kimberly Peirce, 1999)

Det är en vansinnigt stark film och låten spelar dessutom en metaroll i dess handling. Apropå titeln är det ganska omänskligt att inte gråta av de fruktansvärda övergrepp, trakasserier och brutala våldsscener filmen visar.

2. Stand by Me (Rob Reiner, 1986)

The Body, som Stephen Kings förlaga hette, hade kanske inte varit en optimal titel på en film menad att riktas mot en så bred publik som möjligt. Faktum är att Rob Reiners val att byta titel och inkorporera Ben E. Kings klassiker i filmen, gör hela skillnaden för varför den är så fenomenalt bra. Fokus flyttar från kroppen till pojkarnas vänskap. Fasligt fint.

1. Lyckliga tillsammans (Chun gwong cha sit, Wong Kar-wai, 1997)

Den engelska titeln är Happy Together, just som Turtles-låten som spelas i eftertexterna, fast i en annan version. Det är Wong i högform, Christopher Doyles foto är som vanligt vackrast i världen, och gestaltandet av berättelsen likaså, får nog sägas. En av de allra finaste och bitterljuva kärlekshistorier som filmats.

Topp5-fredag #64: Sammanfattning av januari

Månadens sista dag infaller en fredag! Perfekt för månadssammanfattningen, ju. Så den kommer här, bästa filmerna jag sett i januari. Uteslutna är De magnifika Ambersons och ett par filmer som kommer medverka på den reviderade årsbästalistan, som kommer någon gång i februari (börjar bli löjligt sent nästan men det är för listans bästa).

5. En sång för Marion (Song for Marion, Paul Andrew Williams, 2012)

Det finns scener som jag egentligen har väldigt svårt för, men helhetsmässigt är det en av de finaste filmerna jag sett på så länge jag kan minnas. Det ska sägas att jag tror att min relativt avlidna farmor spelar en roll i varför den berörde mig så starkt, men det gör ju på intet sätt filmen sämre. Terence Stamp är för övrigt helt briljant i sin huvudroll.

4. Livbåt (Lifeboat, Alfred Hitchcock, 1944)

Oerhört välgjort framför allt. Trots att det är så gott som uteslutande filmat i studio är närvarokänslan av världshav och verklig livbåt total. Och det här åstadkom de för sjuttio år sen! Smått otroligt, verkligen. Och dramat som utspelar sig ombord på denna båt är för den delen också alldeles utmärkt. Strålande tidig Hitchcock.

3. Spring Breakers (Harmony Korine, 2012)

Utöver vissa scener som kandiderar till bäst i världen-titeln, framför allt ett montage till Britney Spears Everytime, så är filmen även i de flesta andra avseenden lysande. Den ser fantastisk ut, för att börja nånstans. Och det är djupt fascinerande hur en film som utmålar kvinnokroppen som ett objekt för åskådan samtidigt har en så distinkt feministisk vinkling. Det är uppenbarligen en drift med samhället och filmbranschens syn på kvinnor, och det görs oerhört bra.

2. En dam försvinner (The Lady Vanishes, Hitchcock, 1938)

Dubbel placering för Hitchcock! Det blir så ibland. Ännu tidigare, och framför allt så hiskeligt välskriven. Jag älskar hur alla bitar så självklart faller på plats. Tåget som spelutrymme för spionthriller utgör perfekt miljö för ändamålet, och En dam försvinner är inte bara en av de äldsta Hitchcock jag sett, utan förmodligen även en av de bästa.

1. 12 edsvurna män (12 Angry Men, Siney Lumet, 1957)

Det finns ett gäng filmer från början av 1900-talets andra halva, baserade på pjäser, som jag finner helt överrumplande suveräna. Ett fåtal har jag nämnt tidigare. Men inte 12 edsvurna män som jag nyligen fann mig mycket väl förälskad i. Förutom dess premiss, dialog och högklassiga skådespel så är det famför allt fotot som sticker ut i egenskap av att vara extraordinärt bra. Hur man under filmens gång skiftar från utzoomade bilder ovanifrån till nästan extrema närbilder, strax underifrån sett utifrån karaktärernas ansiktshöjd, tangerar stressen och klaustrofobin som uppenbarar sig i det rum filmen utspelar sig. Bättre än det allra, allra mesta.

Topp5-fredag #63: Philip K. Dick på film

Det var ju oundvikligt att listan skulle komma. Jag har ännu inte sett alla filmer som finns på området, men jag tror att jag tagit mig igenom de mest relevanta i alla fall. Så!

5. Total Recall (Paul Verhoeven, 1990)

Total Recall lider av mängder av brister. Varje gång jag ser den irriteras jag av att den inte är så bra som den borde. Men varför borde den ens va bra? Jo, förstås, för att dess intrig är fenomenal, och stämningen i filmen är rakt igenom perfekt. Nyinspelningen som kom härom året var tyvärr inte på något sätt en förbättring. Men originalfilmen älskar jag, även om jag ser dess brister.

4. The Adjustment Bureau (George Nolfi, 2011)

Konceptet i sig är ofelbart, perfekt lämpat för filmatisering i Inceptions svallvågor. Visst känns det kanske lite väl symptomatiskt att filmen görs just i en tid då Inception är på varenda läpp, men filmen står mycket väl på egna ben. Framför allt just tack vare sitt koncept, sin förlaga.

3. A Scanner Darkly (Richard Linklater, 2006)

Det Linklater lyckades med genom sin mycket speciella animationsteknik var att uppnå en nästan surrealistisk känsla, vilket givetvis lämpar sig väldigt väl för en Philip K. Dick-filmatisering. Framför allt så förstärks genom detta den paranoia som präglar hela filmen, vilket gör det till ett inte bara smart utan rent av nödvändigt val.

2. Minority Report (Steven Spielberg, 2002)

Delar av Minority Report är så förlegat att man nästan kan skratta åt det, tekniken utvecklades visst snabbare under 00-talet än vad man hade väntat sig. Ändå är den som framtidsvision briljant, såväl filosofiskt och moraliskt som estetiskt. Filmens frågeställning kommer fortsätta vara relevant fram tills den blir en praktisk möjlighet, vilket gör filmen i det avseendet tidlös.

1. Blade Runner (Ridley Scott, 1982)

Oväntat va? Jag kommer liksom omöjligen ifrån min kärlek till Ridley Scotts allra mest mästerliga mästerverk. Från första till sista sekund är Blade Runner rakt igenom fulländad. Det gäller varenda aspekt av filmen ur alla tänkbara vinklar. Förutsett att man inte ser den menlösa originalversionen, då.

Topp5 #62: Filmtvillingar

Jag känner att denna blogg mer och mer blir en lista av listor, vilket förstås är lite tråkigt. Men man får väl aldrig nog av listor, så tills jag finner inspiration att skriva andra texter fortsätter jag med dem. Den här är alltså för att komma ikapp innan morgondagen då jag hoppade över inlägg i fredags. Och i dag kom jag på ett rätt kul tema tycker jag! Filmtvillingar alltså.

5. Grady-tvillingarna i The Shining

De är med i blott en scen, men vilken scen sen. Obehaget som uppstår av två identiska barn. Kubrick använde dem onekligen perfekt. Femteplatsen är deras för att de är med i just en enda scen, hade de varit mer framträdande hade de även kunnat räkna med högre placeringar.

4. Bröderna Weasley i Harry Potter-filmerna

Det är väl barnet i en som gör att man älskar bröderna Weasleys bus och fasoner. Men när heptalogin om man talar om böckerna, eller oktalogin om man åsyftar filmerna, närmar sig sitt slut är det inte bara deras roll som lustigkurrar man faller för. Liksom många andra karaktärer i Harry Potters värld växer de upp och hjälper till att bära sin berättelse såväl som sin hjälte.

3. Luke och Leia i Star Wars-filmerna

Det är lätt hänt att man inte tänker på dem som tvillingar, men det är de ju. Och de är fantastiska. Hur det uppdagas, och hintas under trilogins gång är väldigt väl berättat. Det finns även fler aspekter som jag uppskattar väldigt mycket, exempelvis hur det inte får större utrymme än vad det faktiskt får, man nöjer sig med subtila tecken och en relativt kortfattad dialog. Samt hur man till skillnad från i typ Skilda världar inte fokuserar på det sjuka i att det fanns en romantisk spänning mellan dem. Istället blir deras syskonskap bara vackert.

2. Bröderna Mantle i Dubbelgångare

Jeremy Irons står för en fantastisk bedrift när han spelar båda filmhistoriens otäckaste gynekologer i en och samma film. Cronenberg får som vanligt med flera av sina signifikanta teman, och man både äcklas och fascineras av den totalt vansinniga berättelse som är Dubbelgångare.

1. Alfred Borden och Fallon i The Prestige

Hur filmen The Prestige och begreppet the prestige flyter samman i filmens sista akt visar bara hur många nivåer av briljans Christopher Nolan klarar av att hantera. Det är per automatik imponerande när regissörer lyckas skapa metanivåer mellan micro- och macroteman. De avslutande scenerna i The Prestige, där Alfred Bordens egen prestige uppdagas är minst sagt omvälvande, geniala.

Sci fi-året 2013

I min årsbästalista fanns inte plats för en enda science fiction-film. Det beror på att 2013 var ett år av smärre besvikelser på den fronten, även om det bjöds på en del riktigt bra grejer också. Jag får väl göra en liten separat lista för denna genre, antar jag. För jag gillar ju ändå sånt liksom, listor och sci fi alltså.

Jag hoppar över filmer i vilka genredefinitionen känns tveksam, exempelvis Upstream Color som var hiskeligt nära listan häromdagen. Och så The World's End som också var väldigt bra och rolig, men dess typ av komedier känns aldrig sci fi även om de rent tekniskt hör dit.

Detta innebär alltså att i princip alla sci fi-filmer som uppfyller kriterierna är desamma som kommer medverka på listan, för så många fler har inte släppts. The Last Days On Mars var ganska usel, så den kommer ju inte med, och Ender's Game har jag ännu inte sett. Så då finns följande fem kvar. Om jag inte råkar ha missat någon hela året...

5. Pacific Rim (Guillermo del Toro)

Gigantiska monster och motsvarande robotar är förstås coolt. Och den såg helt fantastisk ut, också. Att den inte hade någon vidare intrig går att se förbi, även om jag kanske hade hoppats på mer.

4. After Earth (M Night Shyamalan)

Det som ändå gjorde After Earth till en film jag uppskattade var matinekänslan, hur filmen knöt an till sci fi-filmens sena guldålder. Även denna såg bra ut och hade en del bra idéer, trots att den som helhet inte levererade som önskat.

3. Gravity (Alfonso Cuaron)

Här börjar de riktigt bra filmerna. Gravity gjorde det jag inte trodde var möjligt när den gjorde 3d-tekniken relevant, intressant och givande. Den klaustrofobiska känslan i den oändligt stora rymden utgjorde i sig en filmisk upplevelse utan motstycke.

2. Oblivion (Joseph Kosinski)

Oblivion lämnade mycket mer att önska när den tog slut. Förutom scenografin som jag verkligen älskade, kändes det mesta gjort. Men samtidigt var det rakt igenom en hyllning till sci fi-historien, och på så sätt ett härligt postmodernistiskt exempel på hur filmer förverkligar sig själva genom tidigare verk. Framför allt så har jag en känsla av att Oblivion kommer åldras ovanligt väl, och ses tillbaka på som en av nutidens stora sci fi-filmer. Jag vet inte varför, men det känns så.

1. Elysium (Neill Blomkamp)

Ännu en av årets supersnygga sci fi-filmer, och det är kanske det främsta jag kommer minnas 2012 och 2013 för. Även om det säkert fortsätter. Elysium fann jag i alla fall väldigt älskvärd. Det är övertydligt och uppenbart men samtidigt faktiskt viktigt och underbart. Dessutom finns djupare analysmöjligheter än vad de flesta kritiker gett uttryck för. Filmen handlar inte bara om kampen mellan klassklyftor, utan talar också om vad som utgör mänskligt livsvärde.

Topplistefredag #61: Filmåret 2013

Kort och gott, det gångna årets tio bästa filmer. Jag har väl förvisso inte sett alla, men det har å andra sidan ingen. Alla filmer med världspremiär 2012 är givetvis bortplockade, även om många andra inkluderat dem i sina listor vad jag har läst.

10. Blå är den varmaste färgen - kapitel 1 & 2 (La vie d'Adèle, Abdellatif Kechiche)

Oerhört fint tretimmarsdrama med briljerande huvudrollsinnehavare som gestaltar sina respektive karaktärer alldeles lysande, och gör deras porträtt intressanta. Samtidigt som jag vill hävda att det inte är så märkvärdigt som det påstås, så är det ändå ganska märkvärdigt, det här. Och oavsett vilket är det väldigt bra.

9. Återträffen (Anna Odell)

Anna Odells formsäkra debutfilm behöver ingen vidare motivering än den tidigare skrivna recensionen.

8. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry)

Liksom Återträffen finns en längre text att tillgå här, om Dagarnas skum alltså.

7. Stoker (Park Chan-wook)

Som något slags vansinnig korsning mellan Hitchcock, Burton och Solondz kom vrålsnygga Stoker som är visuellt fulländad i såväl sitt foto som sin klippning. Den obehagliga stämningen och tjocka atmosfär som genomsyrar filmen gör den särdeles unik, och något långt utöver det vanliga.

6. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan)

Detta hjärtliga indiedrama gjorde oväntat starkt intryck på mig. Det fantastiskt bra ligger i kontrasten mellan de två huvudpersonerna och hur den enas vardag är just så vardaglig som en vardag kan vara, medan den andra gör sitt yttersta för att över huvud taget finna förströelse att fylla sin vardag med. De två rollgestaltningarna är för den delen också sensationellt starka och minnesvärda.

5. Prisoners (Denis Villeneuve)

Kommissarie Loki är kanske årets mest intressanta filmkaraktär. Jag skrev lite mer om det här.

4. La grande bellezza (Paolo Sorrentino)

Så sent som för en timme sen smög sig detta italienska storverk in på listan, och ingen är naturligtvis gladare än jag att jag såg den (varför skulle någon?). Det är omöjligt att inte tänka på Fellini nästan hela tiden, men filmen står utan tvekan bra även på egna ben. Kameran svävar sömlöst runt sina fotoobjekt, och gör svep värdiga de största av filmfotografiska genier. Toni Servillo spelar med bravur filmens huvudroll, och den 140 minuter långa filmen är egentligen inte mer än en majestätiskt personporträtt av honom, och hur han på sin ålders höst inser att han inte levt det liv han velat.

3. Of Good Report (Jahmil XT Qubeka)

Det är fantastiskt detta, att en rakt igenom afrikansk film varit så genuint briljant att den platsar så högt på listan. Obehaglig psykologisk thriller som påminner om David Lynch och Hitchcock, men i en inget annat än originell tappning. Dels har filmens huvudperson inte en enda replik i hela filmen, dels trotsar den de fantastiska färgerna i den sydafrikanska naturen genom att göra filmen svartvit, och som vidare har en av de mest suggestiva ljudläggningar jag upplevt. Det ska sägas att Of Good Report har brister, men det är brister som är helt ovidkommande när det handlar om hur djupt imponerad jag är av den.

2. The Selfish Giant (Clio Barnard)

Hjärtskärande diskbänksrealism med socialistiska förtecken, som jag recenserat tidigare.

1. 12 Years a Slave (Steve McQueen)

Årets bästa och viktigaste film är på många sätt given. Varför står här.

Topp5-fredag #60: Sammanfattning av december

2014 får inledas med en lista över de bästa filmerna jag såg i december. Jag har nämligen ännu några filmer kvar som ska ses i det närmaste, innan jag känner mig redo för att ge mig på filmåret 2013 riktigt.

5. Skuggor på Manhattan (Shadows, John Cassavetes, 1959)

Cassavetes regidebut fann jag utomordentligt tjusig, en fin film om dåtidens hipsterkultur. Filmens intrig delar dramaturgi med jazzmusikens spretighet på ett synnerligen intressant vis, som ger ett oväntat slags metafunktion.

4. City Island (Raymond De Felitta, 2009)

Den amerikanska indiefilmen har nog varit genren framför alla andra för min del det gångna året, vare sig det rört sig om nytt, gammalt eller mitt emellan. City Island hör till de bästa jag sett. Den har ett par scener som jag inte alls gillar, men i övrigt var den både rolig och rörande med relevanta poänger och en härlig värme.

3. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry, 2013)

Den kommer nog återfinnas i mina årssummeringar också, för det är en av de bästa filmerna jag sett i år. Jag tror att min recension sammanfattar på ett ganska bra sätt vad jag tyckte och tänkte.

2. Ungdomsfängelset (Sciuscià, Vittorio De Sica, 1946)

Skönt att nu ha bekräftat att det inte bara är Cykeltjuven jag gillar, utan även andra filmer från samma tid och rum. Denna tidiga De Sica-film är på alla sätt älskvärd och bär en skarp samhällskritik som ännu i dag är högst relevant när dårar i avsaknad av verklighetsförankring förespråkar hårdare straff för yngre lagförbrytare.

1. Soldater i månsken (Tomas Alfredson, 2000)

Så oerhört elegant, Alfredson var mycket väl en mästare redan långt innan han fick internationellt erkännande. Soldater i månsken är en produktion som mig veterligen helt saknar motstycke i svensk tv-historia. Blotta tanken gör mig direkt sugen på att se om, trots fyra timmars speltid. Vem kunde ana.

Topplista #59: Sammanfattning av november

Jag blev det ingen lista förra veckan, så jag igen det nu med en dubbelt så lång lista denna helg. Det är en sån där månadssammanfattning där jag listar de bästa filmerna jag sett den gångna månaden, i detta fall då tio. Och som vanligt utesluts filmerna jag redan skrivit om, vilket i detta fall är väldigt många i diverse tidigare topplistor bland annat. Nu kommer i alla fall ett gäng superba filmtips för alla som gillar bra grejer.

10. Den sista striden (Luc Besson, 1983)

Luc Bessons första långfilm var en dialogfri och svartvit postapokalyptisk skildring av en potentiell framtid. Egentligen behövs inte närmare beskrivning, ovanstående borde vara nog för att få vem som helst på fall.

9. Mud (Jeff Nichols, 2012)

Härligt ambitiös mainstreamindie. Som en lättillgänglig variant av Beasts of the Southern Wild kan hävdas, med starka inslag av Stand by Me bland annat. Kanske inte så märkvärdigt, men definitivt väldigt välgjort och en mycket behaglig stund.

8. Laura (Otto Preminger, 1944)

En inspirationskälla till Twin Peaks, men även en suverän noir i sig själv. Elegant och välskrivet, allt görs helt enkelt helt rätt.

7. The Limits of Control (Jim Jarmusch, 2009)

Tydligt stiliserad och väldigt estetiskt tilltalande är den onekligen, den av Christopher Doyle filmade underlighet. Det är en märklig film, det finns mycket kvar att försöka förstå, känner jag. Men den är just därför även fascinerande och intrikat. Och jättebra, dårå.

6. Like Crazy (Drake Doremus, 2011)

Oerhört ömsint och fint drama, en ovanlig vinkel av romcomgenren. Lite som om man lägger ihop Linklaters Bara en-trilogi till en film, ungefär. Jag älskar det totalt, och inte blir det sämre av att Stars spelas i eftertexterna.

5. Brev från en död man (Konstantin Lopusjanskij, 1986)

Dystert, vackert, poetiskt. Inte långt ifrån Tarkovskij, vilket väl är ett av de finaste omdömena man kan få. Gasmasker och nukleärvinter, allt man vill ha.

4. In the Mood For Love (Wong Kar-wai, 2000)

Wong när han är som bäst. Skillnaden gentemot mina andra favoriter av honom är att det här finns en lite tydligare intrig, vilket jag egentligen varit skeptisk mot. Det har känts som att det är just avsaknaden av sådan som gjort hans filmer så bra. Men i In the Mood For Love kombineras det perfekt, och lyckas utan några som helst tillkortakommanden.

3. Trikolor-trilogin (Krzysztof Kieslowski, 1993-1994)

Ja, det här var ju synnerligen bra minsann. Filmer som växer av varandra tilltalar mig av automatik. Jag ser framemot att återkomma till dessa filmer, då jag inte känner att en tittning var i närheten av tillräckligt. Men det var tillräckligt för att jag skulle älska dem, förstås.

2. O-bi, o-ba slutet på civilisationen (Piotr Szulkin, 1985)

En av de mest dystopiska postapokalypserna jag har sett, men ändå med viss humor. Misär och apati präglar filmens välformulerade religionskritik, och bär andemeningen att hoppet är det sista som överger en. Fotot är stundtals magnifikt, stämningen är genomgående fenomenal.

1. Repet (Rope, Alfred Hitchcock, 1948)

En av Hitchcocks allra finaste i mina ögon. Jag gillar det tydliga avgränsningen i tid och rum, och hur klippningen gjorts nästan sömlös. Fotot är väldigt intressant därav. En riktig höjdare!

Topp10-fredag #58: Stockholm filmfestival

Det är ju onödigt att upprepa sig gång på gång (det är även något jag är väldigt bra på), så det ska undvikas här. Fem favoriter från filmfestivalen, som tillkommit

Bubblare (alltid lika roligt ord): Blue Caprice (Alexandre Moors, 2013)

Skildrar två seriemördare ur en väldigt annorlunda vinkel och har ett par riktigt goda poänger, men griper aldrig riktigt tag som den borde. Dock bra, bör ses.

5. Breathe In (Drake Doremus, 2013)

Jag älskade Doremus tidigare film Like Crazy, och hoppades verkligen på en fullvärdig uppföljare i och med Breathe In. Den har inte riktigt samma uppriktiga ömsinthet, men är onekligen liksom sin föregångare ett annorlunda melankoliskt drama. Det är fortfarande nära och intimt, och högst förtjusande.

4. Touchy Feely (Lynn Shelton, 2013)

När det är roligt är det riktigt roligt, filmen funkar helt klart som bäst då. När det inte är roligt, saknas den tyngd man gärna vill åt för att göra filmen komplett. Men det är oavsett detta fortfarande väldigt njutbart, och en bra film. Kul indiequirky utan att bli för mycket.

3. Drinking Buddies (Joe Swanberg, 2013)

Förmodligen Joe Swanbergs mest helgjutna film hittills? Jag kommer att tänka på Mike Nichols flera gånger under filmens gång, och i dess eftertexter får han ett "special thanks". Så uppenbarligen gör Drinking Buddies någonting rätt. Rent av rätt mycket, vill jag hävda.

2. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan, 2013)

Ett underbart personporträtt av inte mindre än två människor, även om filmens titel vittnar om annat. Det är på något sätt tematiken med vardagen som gör filmen så fantastisk, hur Martin Bonners dagar präglas av de mest alldagliga ting, medan hans motroll försöker att över huvud taget finna en plats att va på om dagarna. Väldigt mänskligt och fint.

1. Of Good Report (Jahmil X. T. Qubeka, 2013)

Att jag har en förkärlek för framför allt syd- och östafrikansk film ska väl inte hymlas om, men att Of Good Report så förbaskat bra har inte särskilt mycket med det att göra. Den ekar av både Hitchcock och Lynch, men skapar även sin egen identitet med extrema närbilder och väldigt suggestivt foto och musik. Det är en obehaglig thriller, som även har vissa komiska inslag (som dessutom gör sig bra, jag som hatar komiska inslag i seriös film). Ja, det här var då en oerhört positiv överraskning, och en av festivalens bästa filmer.

Topp5 #57: Årets Double Features

På senaste tiden har jag orimligt ofta gått omkring och nynnat på Rocky Horror-låten Science Fiction/Double Feature. Och så har jag även hittat några lämpliga double feature-förslag på nya filmer. En del mer långsökta än andra.

5. Paul Dano

Det här är den långsökta, eftersom han bara är en biroll i båda filmerna. Men Paul Dano har förmågan att göra birollerna till något mer än så. Filmerna är Prisoners och 12 Years a Slave, alltså inga dåliga sådana heller.

4. Sydafrikanskt regisserad sci fi

Jag har inte ens sett Ender's Game ännu, men regisserad av Gavin Hood är det den andra sci fi-filmen i år som kommer från en sydafrikansk regissör, efter sommarens Elysium och Neill Blomkamp. Det är väl ett band starkt nog.

3. Sebastián Silva och Michael Cera

I väntan på att kunna börja inspelningen av Magic Magic gjorde Silva och Cera Crystal Fairy. Filmerna delar vissa teman och kan på sätt och vis ses som två sidor av ett mynt. Jag gillar framför allt hur Cera i dem äntligen fått möjlighet att spela nåt annat än bortkommen indiekille. Och Silva har fått ihop två allmänt väldigt bra filmer också.

2. John Ridley

Han regisserade och skrev alltså Jimi: All Is by Your Side, och som om inte det vore nog så skrev han även årets höjdpunkt 12 Years a Slave. Det blir en särdeles fin årssummering för Ridleys del. Fasligt imponerande, må jag säga.

1. Denis Villeneuve och Jake Gyllenhaal

Ja, Prisoners håller jag som en av årets starkaste filmer, och när Villeneuve visade sig ha en till film klar med Gyllenhaal i dubbla huvudroller lät det givetvis inte dumt alls. Och det var det inte heller. Enemy var säregen och udda, men när den väl satt sig väldigt bra.

Topp5 #56: Inför Stockholm Filmfestival

Som utlovat, några filmer att hålla utkik efter under festivalen.

Men först två som nog bör undvikas. Framför allt då Losers som förutom vid ett par tillfällen var rakt dålig. Även The Necessary Death of Charlie Countryman som kunde ha varit bra, underpresterade rejält och finns ingen egentlig anledning att slösa sin tid på. Inte för att jag själv ångrar att jag såg den, men det lär finnas hemskt mycket annat att se istället.

Och så ett par bubblare, Bluebird. Den levde förvisso inte heller upp till mina rätt höga förväntningar, men var onekligen en bra film. Det fanns mycket att gilla med den. Om man som jag har en förkärlek för amerikanska indiedramer så är den rätt given, ändå. Om man gillar Hendrix så är det förstås ett måste att se Jimi: All Is by My Side, men även annars kan den vara till behållning. Lite för spretig i sitt narrativ för att nå listan, men likväl en bra film som gav mig massor av nöje.

Över till listan med fem som absolut borde ses.

5. Ain't Them Bodies Saints (David Lowery, 2013)

Egentligen är den svenska distributionstiteln A Texas Love Story, men det låter så tråkigt så jag vägrar den. Ain't Them Bodies Saints är ett väldigt fint drama som hämtat (nästan för) mycket inspiration från New Hollywood och även i viss mån film noir. Det är förstås influenser som uppskattas väl hos mig. Mycket bra film.

4. Enemy (Denis Villeneuve, 2013)

Som om inte Prisoners (Villeneuve, 2013) som jag hade på gårdagens lista var nog, så har Villeneuve i år inte mindre än två filmer klara för distribution. Och även denna, är ypperlig. Jake Gyllenhaal spelar dubbel huvudroll i en modern Jekyll & Hyde-berättelse (outtalad sådan, bara tematiken åsyftas). Det görs alldeles prima

3. Sacro GRA (Gianfranco Rosi, 2013)

Det är en unik dokumentär detta, där Rosi filmat diverse excentriska personer runtom GRA som är en stor ringledsmotorväg som går runt Rom. Livet i förorten skildras väldigt mänskligt och jordnära, och man visar på mångfaldet som människan har att erbjuda. Den vann inte Venedigs främsta filmpris för intet.

2. The Selfish Giant (Clio Barnard, 2013)

Jag är ingen expert på Oscar Wilde, väldigt långt ifrån. Men jag känner till grundpremissen för hans berättelse om den själviske jätten. Clio Barnard tolkar denna fritt, och hon tolkar den genom klassisk brittisk socialrealism. I sina bästa stunder är den väldigt rörande och även i sina sämsta är den gripande och väldigt stark. Utmärkt!

1. 12 Years a Slave (Steve McQueen, 2013)

Inte bara Denis Villeneuve har dubbel framgång i år. Regissören och manusförfattaren till Jimi: All Is by My Side har även skrivit Steve McQueens nya epos. Här håller dock allt ihop, och John Ridleys insats är helt oklanderlig. Jag fortsätter basunera ut överallt jag får utrymma att 12 Years a Slave är årets både bästa och viktigaste film. Jag har även recenserat den här. Men missa inte, för allt i världen.

Topp5 #55: Sammanfattning av oktober

Förra helgen fick jag datorkrångel, och redan innan dess hade jag inte skrivit på några dagar. Och det måste jag ju inte heller. Men jag vill i alla fall försöka hålla en konsekvens i uppdateringen. Nu blir det återhämtning. I dag sammanfattning av oktober eftersom det är ett av de givna inläggen som uteblivit, och i morgon tänker jag att jag ska delge lite filmtips inför Stockholms filmfestival. Gott så, pang på.

5. Ivans barndom (Ivanovo deststvo, Andrej Tarkovskij, 1962)

Det verkar som att Tarkovskij dyker upp i de här listorna varje gång jag ser hans filmer, och rimligt är väl det. Debuten Ivans barndom präglas för mig av väldigt fint foto och många bra scener, och Tarkovskij uppenbara förmåga att göra så mycket av så lite.

4. Det levande slottet (Hauru no Ugoku Shiro, Hayao Miyazaki, 2004)

Jag har i mitt liv valt att beta av Miyazaki i långsam takt. En film nån gång då och då liksom. Den här hade jag uppenbarligen kvar, och nu är även den sedd. Den hör till hans bästa, och känns rakt igenom typiskt Miyazaki. Vilket förstås är en bra sak.

3. Singles (Cameron Crowe, 1992)

Det här måste nog vara månadens överraskning. Nog för att jag väl har tilltro till Cameron Crowe, men det här var något speciellt. Fast ändå inte. Men jo. Alltså. När jag listade musikfilmer häromsistens hyllade jag High Fidelity, och jag ser så mycket av den häri. Inte för att musik är särskilt prominent, men den som är med är bra. Och dialogen, dramat och framför allt berättartekniken faller jag hårt för. Bland det absolut bästa jag sett i genren.

2. Prisoners (Denis Villeneuve, 2013)

WOW! Jag går fortfarande och tänker på kommissarie Loki. Funderar över hans bakgrund. Det är en bra karaktär, det. Synnerligen supertät thriller som gör alla rätt från början till slut, en av årets absoluta höjdpunkter. Mer utförlig recension kan läsas här.

1. Den lilla butiken (The Shop Around the Corner, Ernst Lubitsch, 1940)

Åh vilken pärla detta var. Jag kände inte till att Du har mail hade en förlaga från 40-talet, men i efterhand känns det rätt så självklart. Den här är dock tio nivåer bättre på alla plan. Förtjusande fin och samtidigt både rolig och så briljant regisserad. Det är nära perfektion. Och så James Stewart också!

Topp5 #54: Musikfilmer

Det har ju gjorts ett antal filmer där musiken står i centrum. Av dem har jag ett antal favoriter. Det rör sig alltså inte om dokumentärer, de är helt uteslutna. Flera andra bra filmer där musiken är central avfärdas, då jag vill ha med just filmer där musiken förändrar eller utgör människors liv. Och helt som vanligt har jag säkert glömt eller missat hemskt bra exempel. Men här är fem av mina favoriter, i alla fall.

5. 24 Hour Party People (Michael Winterbottom, 2002)

Filmen följer legenden Tony Wilson, via vem många band skulle komma att få medialt utrymme, och älskas av alla med god smak. Sex Pistols, Joy Division, Happy Mondays, The Smiths och Stone Roses liksom, och det är inte ens alla. Kanske mer intressant än bra, men ack så intressant den då är!

4. Once (John Carney, 2006)

Ja, jag har ju sjungit dess lov inte bara en utan minst två gånger tidigare här. Jag älskar ju Once. Det är som sagt en väldigt fin berättelse om hur musik för två människor samman. Komponerandet av en låt är drivande för berättelsen, och skådespelarna som även i verkligheten är ett par har även skrivit låten. Och alla andra låtar i filmen. Det är toppenbra.

3. High Fidelity (Stephen Frears, 2000)

Det är inte många musiker med här, men några stycken i alla fall. Framför allt är filmen förstås riktad mot musiknördar, skivsamlarna som vigt sitt liv åt att lära sig årtal, singelbaksidor, före detta bandmedlemmar och japanska vinylutgåvor. Filmen utgör en utmärkt adaption av Nick Hornbys roman, som nog inte kan undgå att charma någon alls.

2. The Commitments (Alan Parker, 1991)

En förtjusande berättelse om "the hardest working band in the world", The Commitments, som bildas för att ta tillbaka soulen till musiken. Det är så många bra låtar, kompetent framförda, och en universell bandberättelse som går att applicera på ack så många band i historien. Appellerar givetvis väldigt väl till mig.

1. The Harder They Come (Perry Henzell, 1972)

Jimmy Cliff spelar huvudrollen Ivanhoe som vill lämna livet som jamaicansk rude boy för att bli popstjärna. Soundtracket är till stor del - åtminstone låtarna han själv gör i filmen - skrivet av honom själv, vilket förstås vittnar om hur bra det är. Titelspåret är inte bara en av de bästa reggae- eller filmlåtarna någonsin, utan kort och gott en av de bästa låtarna som över huvud taget spelats in.

Topp5-fredag #53: Sammanfattning av september

Jag har sett väldigt mycket oerhört bra film den senaste månaden, men tänker ändå bara lista fem va dem. Fast det hindrar mig inte från att nämna några till i förbifarten Dazed & Confused, Hiss till galgen, Kinesisk Roulette, Demonernas port, Lady från Shanghai så det var det. Och diverse filmer av Wong Kar-wai som jag verkligen älskat men som för inte går att separera och bedöma för sig. Men de får nog plats nån annan gång.

Slacker och Waking Life har jag ju redan skrivit om men de bör också ses.

5. En satans eftermiddag (Dog Day Afternoon, Sidney Lumet, 1975)

Al Pacino är så bra han någonsin kan va. Med lite små korrigeringar i tempo och längd skulle femman vara tveklös, istället blir det "bara" asbra.

4. Kvinnan i sanden (Suna no onna, Hiroshi Teshigahara, 1964)

Så otroligt vackert filmad, sandkornen liksom! Det är så djupt men så enkelt, så genialt! Det handlar mycket om gestaltande av tid, och femman är nära här med. Ett japanskt mästerverk.

3. M (Fritz Lang, 1931)

Det är här bara åldern som hindrar femman. Nog för att det finns äldre femmor än denna, men det handlar snarare om att det är så tidig talfilm att tystnaden blir lite väl påtaglig i för långa scener. Men alltså nu låter jag ju negativ. Det här är bland det bästa jag sett, kort och gott. Skuggorna, moralen, regin i sin helhet är rätt mästerlig.

2. Road to Perdition (Sam Mendes, 2002)

Sam Mendes igen. Jag är glad att jag bestämde mig för att se mer av honom, för varje gång har han överrumplat mig med strålande filmer. Starka teman och underbar noir-hyllning, alldeles utmärkt gestaltade på alla plan.

1. Solaris (Soljaris, Andrej Tarkovskij, 1972)

Som vanligt vackert, poetiskt. Tarkovskij briljerar förstås. Jag har inte ord att beskriva med, åtminstone inte så kortfattat. Hans filmer måste upplevas.

Topp5 #52: Gary Oldman

Statistik är ju roligt. Det är därför man gillar filmtipset, för att man lätt håller koll på filmer man sett och dessutom kan kolla sin statistik. Således har jag undersökt vad jag tycker om olika skådespelares filmer, och nått lite slutsatser. Det finns ett dussin skådespelare som medverkat i ett dussin filmer som jag har sett. Det kan givetvis finnas felaktigheter i detta då registret knappast är komplett, men så är det. Anledningen till att jag valt dem som medverkat i just tolv filmer är att jag känner att det går nåt slags gräns där. Att ha sett tolv filmer med samma skådespelare är ganska mycket, ändå. Av dessa tolv är Gary Oldman den med högst snittbetyg, nämligen 3,67 av 5. Det är rätt hög standard, tycker jag. Så listan får denna gång bli med mina fem Oldman-favoriter. Snittet för dessa landar på 4,2 - hiskeligt högt.

5. Harry Potter-filmerna

Oldman är prima i rollen som Sirius Black. Och man gillar ju Sirius Black, så enkelt är det ju. En del av Harry Potter-filmerna är inga höjdare, men de två sämsta kom innan Sirius Blacks intåg, så Gary behöver inte oroa sig där inte.

4. Léon (Luc Besson, 1994)

Jag har tidigare redogjort för hur mycket jag gillar inte bara denna film, utan även Gary Oldmans vansinniga Beethoven-fantast till rollfigur. Så det behövs väl inget vidare.

3. Det femte elementet (The Fifth Element, Luc Besson, 1997)

Luc Besson fick två filmer på listan den här veckan, minsann. Tjusningen i Det femte elementet ligger i den storslagna rymdoperan. Det är en färgsprakande och intensiv visuell symfoni som är ett rent nöje från början till slut.

2. Tinker Tailor Soldier Spy (Tomas Alfredson, 2011)

Även denna har jag ju skrivit om tidigare. Men kort och gott kan det väl bara sägas att Oldman utgör navet i den skådespelarensamble som här medverkar i en av de tätaste och för den delen snyggaste spionfilmerna jag har sett.

1. Christopher Nolans Batman-trilogi

Och ja, den har förstås också nämnts förut. Det jag älskar allra mest med Nolans Batman-filmer är storleken, hur den bara eskalerar till enorm storlek och även hur den övergripande dramaturgin speglar nåt större än filmerna själva.

Topp5-fredag #51: Filmåret 1983

Jag såg nyligen WarGames: The Dead Code, och även om originalfilmen inte är världsbäst så framstod den som det i jämförelse med denna fruktansvärt genomusla uppföljare. Och bra är den ju hur som helst. Det slog mig även att det i år är 30 år sen filmen kom, så jag kör på fem bra 30 år gamla filmer som lista i dag. Tack för mig. The Outsiders utgår, det är ju bara veckor sen jag skrev om den här.

5. WarGames (John Badham)

Ja den fick va med. Min första kontakt med filmen var genom en roman baserad på den. Dumt, javisst. Men jag minns att mitt snart tonåriga jag låg fängslad från första till sista sida. Det dröjde några år tills jag såg filmen, men den infriade förväntningarna. Väldigt charmig, bra.

4. Dead Zone (The Dead Zone, David Cronenberg)

Cronenberg filmar Stephen King, filmen som fick honom lite budgetmässigt spelrum i senare filmer. Nog för att jag är svag för tv-serien med Anthony Michael Hall, men denna film är ändå bättre. Den har ju Christopher Walken och allt.

3. Videodrome (David Cronenberg)

Åh ljuva galenskap. Cronenberg får med två på listan, det är inte illa. Videodrome tangerar flertalet av de teman som Cronenbergs filmografi tenderar att behandla. Verkligt/overkligt, artificiell mänsklighet, den tekniska utvecklingens inverkan på människan, och så vidare. En av hans bästa.

2. Scarface (Brian De Palma)

En av historiens bästa filmer, rakt igenom helgjutet briljant. Oändligt antal oförglömliga repliker och fantastiskt tidsenligt soundtrack signerat Moroder. Utforskar relationen mellan Tony och hans syster bättre än originalfilmen till och med, och är även på övriga plan en starkare film. Tidsdokument. Dramaturgiskt mästerverk. Underbart bra.

1. Jedins återkomst (Star Wars VI: Return of the Jedi, Richard Marquand)

Den avslutande delen i Stjärnornas krig-sagan är förstås förtjusande. Det är nog så enkelt som att man antingen fattar, eller så gör man det inte. Jag fattar. Jag älskar varenda bildruta av Jedins återkomst.