Som rubriken lyder. Det handlar alltså naturligtvis inte om låtar och filmer som delar namn för att låten skrev till filmen, eller för den delen om filmen. Både det ena och det andra skulle ge ett nästan obegränsat sortiment att välja ifrån, och det vore dessutom ointressant. Scenariot där en film fått namn efter en låttitel är betydligt mer spännande.
5. Blue Velvet (David Lynch, 1986)
Okej det är ganska sjukt, men jag har ju inte ens sett Blue Velvet än. Jag har däremot lyssnat på framför allt Bobby Vintons inspelning av låten sen tolvårsåldern. Så man kan tycka att jag borde ha sett filmen bara på grund av det, eller för all del att det är Lynch. Nåja, det kommer.
4. Boogie Nights (Paul Thomas Anderson, 1997)
Det är intressant att Heatwaves låt med samman namn inte medverkar i filmen, då hela filmen är ett utdrag ur den eran låten representerar. Likväl är både låten och filmen toppen (om man gillar disco och tre timmar långa karaktärsstudier).
3. Boys Don't Cry (Kimberly Peirce, 1999)
Det är en vansinnigt stark film och låten spelar dessutom en metaroll i dess handling. Apropå titeln är det ganska omänskligt att inte gråta av de fruktansvärda övergrepp, trakasserier och brutala våldsscener filmen visar.
2. Stand by Me (Rob Reiner, 1986)
The Body, som Stephen Kings förlaga hette, hade kanske inte varit en optimal titel på en film menad att riktas mot en så bred publik som möjligt. Faktum är att Rob Reiners val att byta titel och inkorporera Ben E. Kings klassiker i filmen, gör hela skillnaden för varför den är så fenomenalt bra. Fokus flyttar från kroppen till pojkarnas vänskap. Fasligt fint.
1. Lyckliga tillsammans (Chun gwong cha sit, Wong Kar-wai, 1997)
Den engelska titeln är Happy Together, just som Turtles-låten som spelas i eftertexterna, fast i en annan version. Det är Wong i högform, Christopher Doyles foto är som vanligt vackrast i världen, och gestaltandet av berättelsen likaså, får nog sägas. En av de allra finaste och bitterljuva kärlekshistorier som filmats.
Visar inlägg med etikett Wong Kar-wai. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Wong Kar-wai. Visa alla inlägg
lördag 8 februari 2014
söndag 1 december 2013
Topplista #59: Sammanfattning av november
Jag blev det ingen lista förra veckan, så jag igen det nu med en dubbelt så lång lista denna helg. Det är en sån där månadssammanfattning där jag listar de bästa filmerna jag sett den gångna månaden, i detta fall då tio. Och som vanligt utesluts filmerna jag redan skrivit om, vilket i detta fall är väldigt många i diverse tidigare topplistor bland annat. Nu kommer i alla fall ett gäng superba filmtips för alla som gillar bra grejer.
10. Den sista striden (Luc Besson, 1983)
Luc Bessons första långfilm var en dialogfri och svartvit postapokalyptisk skildring av en potentiell framtid. Egentligen behövs inte närmare beskrivning, ovanstående borde vara nog för att få vem som helst på fall.
9. Mud (Jeff Nichols, 2012)
Härligt ambitiös mainstreamindie. Som en lättillgänglig variant av Beasts of the Southern Wild kan hävdas, med starka inslag av Stand by Me bland annat. Kanske inte så märkvärdigt, men definitivt väldigt välgjort och en mycket behaglig stund.
8. Laura (Otto Preminger, 1944)
En inspirationskälla till Twin Peaks, men även en suverän noir i sig själv. Elegant och välskrivet, allt görs helt enkelt helt rätt.
7. The Limits of Control (Jim Jarmusch, 2009)
Tydligt stiliserad och väldigt estetiskt tilltalande är den onekligen, den av Christopher Doyle filmade underlighet. Det är en märklig film, det finns mycket kvar att försöka förstå, känner jag. Men den är just därför även fascinerande och intrikat. Och jättebra, dårå.
6. Like Crazy (Drake Doremus, 2011)
Oerhört ömsint och fint drama, en ovanlig vinkel av romcomgenren. Lite som om man lägger ihop Linklaters Bara en-trilogi till en film, ungefär. Jag älskar det totalt, och inte blir det sämre av att Stars spelas i eftertexterna.
5. Brev från en död man (Konstantin Lopusjanskij, 1986)
Dystert, vackert, poetiskt. Inte långt ifrån Tarkovskij, vilket väl är ett av de finaste omdömena man kan få. Gasmasker och nukleärvinter, allt man vill ha.
4. In the Mood For Love (Wong Kar-wai, 2000)
Wong när han är som bäst. Skillnaden gentemot mina andra favoriter av honom är att det här finns en lite tydligare intrig, vilket jag egentligen varit skeptisk mot. Det har känts som att det är just avsaknaden av sådan som gjort hans filmer så bra. Men i In the Mood For Love kombineras det perfekt, och lyckas utan några som helst tillkortakommanden.
3. Trikolor-trilogin (Krzysztof Kieslowski, 1993-1994)
Ja, det här var ju synnerligen bra minsann. Filmer som växer av varandra tilltalar mig av automatik. Jag ser framemot att återkomma till dessa filmer, då jag inte känner att en tittning var i närheten av tillräckligt. Men det var tillräckligt för att jag skulle älska dem, förstås.
2. O-bi, o-ba slutet på civilisationen (Piotr Szulkin, 1985)
En av de mest dystopiska postapokalypserna jag har sett, men ändå med viss humor. Misär och apati präglar filmens välformulerade religionskritik, och bär andemeningen att hoppet är det sista som överger en. Fotot är stundtals magnifikt, stämningen är genomgående fenomenal.
1. Repet (Rope, Alfred Hitchcock, 1948)
En av Hitchcocks allra finaste i mina ögon. Jag gillar det tydliga avgränsningen i tid och rum, och hur klippningen gjorts nästan sömlös. Fotot är väldigt intressant därav. En riktig höjdare!
10. Den sista striden (Luc Besson, 1983)
Luc Bessons första långfilm var en dialogfri och svartvit postapokalyptisk skildring av en potentiell framtid. Egentligen behövs inte närmare beskrivning, ovanstående borde vara nog för att få vem som helst på fall.
9. Mud (Jeff Nichols, 2012)
Härligt ambitiös mainstreamindie. Som en lättillgänglig variant av Beasts of the Southern Wild kan hävdas, med starka inslag av Stand by Me bland annat. Kanske inte så märkvärdigt, men definitivt väldigt välgjort och en mycket behaglig stund.
8. Laura (Otto Preminger, 1944)
En inspirationskälla till Twin Peaks, men även en suverän noir i sig själv. Elegant och välskrivet, allt görs helt enkelt helt rätt.
7. The Limits of Control (Jim Jarmusch, 2009)
Tydligt stiliserad och väldigt estetiskt tilltalande är den onekligen, den av Christopher Doyle filmade underlighet. Det är en märklig film, det finns mycket kvar att försöka förstå, känner jag. Men den är just därför även fascinerande och intrikat. Och jättebra, dårå.
6. Like Crazy (Drake Doremus, 2011)
Oerhört ömsint och fint drama, en ovanlig vinkel av romcomgenren. Lite som om man lägger ihop Linklaters Bara en-trilogi till en film, ungefär. Jag älskar det totalt, och inte blir det sämre av att Stars spelas i eftertexterna.
5. Brev från en död man (Konstantin Lopusjanskij, 1986)
Dystert, vackert, poetiskt. Inte långt ifrån Tarkovskij, vilket väl är ett av de finaste omdömena man kan få. Gasmasker och nukleärvinter, allt man vill ha.
4. In the Mood For Love (Wong Kar-wai, 2000)
Wong när han är som bäst. Skillnaden gentemot mina andra favoriter av honom är att det här finns en lite tydligare intrig, vilket jag egentligen varit skeptisk mot. Det har känts som att det är just avsaknaden av sådan som gjort hans filmer så bra. Men i In the Mood For Love kombineras det perfekt, och lyckas utan några som helst tillkortakommanden.
3. Trikolor-trilogin (Krzysztof Kieslowski, 1993-1994)
Ja, det här var ju synnerligen bra minsann. Filmer som växer av varandra tilltalar mig av automatik. Jag ser framemot att återkomma till dessa filmer, då jag inte känner att en tittning var i närheten av tillräckligt. Men det var tillräckligt för att jag skulle älska dem, förstås.
En av de mest dystopiska postapokalypserna jag har sett, men ändå med viss humor. Misär och apati präglar filmens välformulerade religionskritik, och bär andemeningen att hoppet är det sista som överger en. Fotot är stundtals magnifikt, stämningen är genomgående fenomenal.
1. Repet (Rope, Alfred Hitchcock, 1948)
En av Hitchcocks allra finaste i mina ögon. Jag gillar det tydliga avgränsningen i tid och rum, och hur klippningen gjorts nästan sömlös. Fotot är väldigt intressant därav. En riktig höjdare!
fredag 4 oktober 2013
Topp5-fredag #53: Sammanfattning av september
Jag har sett väldigt mycket oerhört bra film den senaste månaden, men tänker ändå bara lista fem va dem. Fast det hindrar mig inte från att nämna några till i förbifarten Dazed & Confused, Hiss till galgen, Kinesisk Roulette, Demonernas port, Lady från Shanghai så det var det. Och diverse filmer av Wong Kar-wai som jag verkligen älskat men som för inte går att separera och bedöma för sig. Men de får nog plats nån annan gång.
Slacker och Waking Life har jag ju redan skrivit om men de bör också ses.
5. En satans eftermiddag (Dog Day Afternoon, Sidney Lumet, 1975)
Al Pacino är så bra han någonsin kan va. Med lite små korrigeringar i tempo och längd skulle femman vara tveklös, istället blir det "bara" asbra.
4. Kvinnan i sanden (Suna no onna, Hiroshi Teshigahara, 1964)
Så otroligt vackert filmad, sandkornen liksom! Det är så djupt men så enkelt, så genialt! Det handlar mycket om gestaltande av tid, och femman är nära här med. Ett japanskt mästerverk.
3. M (Fritz Lang, 1931)
Det är här bara åldern som hindrar femman. Nog för att det finns äldre femmor än denna, men det handlar snarare om att det är så tidig talfilm att tystnaden blir lite väl påtaglig i för långa scener. Men alltså nu låter jag ju negativ. Det här är bland det bästa jag sett, kort och gott. Skuggorna, moralen, regin i sin helhet är rätt mästerlig.
2. Road to Perdition (Sam Mendes, 2002)
Sam Mendes igen. Jag är glad att jag bestämde mig för att se mer av honom, för varje gång har han överrumplat mig med strålande filmer. Starka teman och underbar noir-hyllning, alldeles utmärkt gestaltade på alla plan.
1. Solaris (Soljaris, Andrej Tarkovskij, 1972)
Som vanligt vackert, poetiskt. Tarkovskij briljerar förstås. Jag har inte ord att beskriva med, åtminstone inte så kortfattat. Hans filmer måste upplevas.
Slacker och Waking Life har jag ju redan skrivit om men de bör också ses.
5. En satans eftermiddag (Dog Day Afternoon, Sidney Lumet, 1975)
Al Pacino är så bra han någonsin kan va. Med lite små korrigeringar i tempo och längd skulle femman vara tveklös, istället blir det "bara" asbra.
4. Kvinnan i sanden (Suna no onna, Hiroshi Teshigahara, 1964)
Så otroligt vackert filmad, sandkornen liksom! Det är så djupt men så enkelt, så genialt! Det handlar mycket om gestaltande av tid, och femman är nära här med. Ett japanskt mästerverk.
3. M (Fritz Lang, 1931)
Det är här bara åldern som hindrar femman. Nog för att det finns äldre femmor än denna, men det handlar snarare om att det är så tidig talfilm att tystnaden blir lite väl påtaglig i för långa scener. Men alltså nu låter jag ju negativ. Det här är bland det bästa jag sett, kort och gott. Skuggorna, moralen, regin i sin helhet är rätt mästerlig.
2. Road to Perdition (Sam Mendes, 2002)
Sam Mendes igen. Jag är glad att jag bestämde mig för att se mer av honom, för varje gång har han överrumplat mig med strålande filmer. Starka teman och underbar noir-hyllning, alldeles utmärkt gestaltade på alla plan.
1. Solaris (Soljaris, Andrej Tarkovskij, 1972)
Som vanligt vackert, poetiskt. Tarkovskij briljerar förstås. Jag har inte ord att beskriva med, åtminstone inte så kortfattat. Hans filmer måste upplevas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)