I vanlig ordning är det dags för månadssammanfattning.
5. Persona (Ingmar Bergman, 1966)
Intrikat studie av dualismen i det mänskliga psyket, men framför detta hänförs jag av bildkompositionen som känns så väl anpassat konstlad att jag ej kan låta bli att förtjusas, elegant.
4. Gråta med ett leende (Mar adentro, Alejandro Amenábar, 2004)
Helt sanslöst vackert och mänskligt. Ett djupt sorgligt livsöde som filmatiseras med ett tålamod och en finkänslighet som låter filmen ta sin tid och hålla det stillsamma och framför allt följsamma tempo, som den gynnas av. Amenábars bästa hittills vad jag sett.
3. Angel Heart (Alan Parker, 1987)
Härlig neonoirthriller späckad till bristningsgränsen med coola grejer. Mysticism, exotism, Satan, mord, privatdetektiver och gospelkörer. Alla de goda ting. Det är alldeles lysande, vansinnigt. Men det håller ihop, och det gör det orimligt bra.
2. Fallen ängel (Fallen Angel, Otto Preminger, 1945)
Det är den andra filmen jag ser av Preminger, och tillika andra gången han bevisar att han är en mästare av noirfilm. Utan att lägga för stor vikt vid intrigen som sådan lyckas han ändå med konststycket att göra det ständigt engagerande tack vare ett perfekt berättartempo. Hantverksmässigt finns inget alls att anmärka på, vilket gör det till en stor fröjd att åskåda.
1. Dead Man (Jim Jarmusch, 1995)
När jag skrev om Mystery Train för ett drygt halvår sen hyllade jag Jarmusch för hans förmåga att skapa en värld jag vill vara i. Detsamma har han lyckats med i Dead Man, trots att allt egentligen talar emot det i och med vilda västern och så vidare. Men egentligen är det rätt så självklart, ingenting i världen låter så tilltalande som att ha Neil Young improviserande i realtid ett ljudspår till ens liv med endast en svajig gitarr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar