Topplistefredag #67: Filmåret 2013 REVIDERAD & SLUTGILTIG

Okej det är väl dags för den nya versionen. Som är klar och komplett. Ett par filmer har dessutom fått byta plats kanske.

15. Upstream Color (Shane Carruth)

Efter Primer gör Shane Carruth en helt galen andra film. Den är klurig och väldigt underlig, men ganska sensationell på samma gång. Visuellt är den ett mästerverk.

14. Blå är den varmaste färgen - kapitel 1 & 2 (La vie d'Adèle, Abdellatif Kechiche)

Oerhört fint tretimmarsdrama med briljerande huvudrollsinnehavare som gestaltar sina respektive karaktärer alldeles lysande, och gör deras porträtt intressanta. Samtidigt som jag vill hävda att det inte är så märkvärdigt som det påstås, så är det ändå ganska märkvärdigt, det här. Och oavsett vilket är det väldigt bra.

13. Short Term 12 (Destin Cretton)

Starkt och drabbande, väldigt fint drama. Det är en udda liten pärla, som förtjänar en omfamning. Berör från början till slut med en specifik scen som hör till de allra bästa 2013.

12. Återträffen (Anna Odell)

Anna Odells formsäkra debutfilm behöver ingen vidare motivering än den tidigare skrivna recensionen.

11. Her (Spike Jonze)

Recension finnes här.

10. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry)

Liksom Återträffen finns en längre text att tillgå här, om Dagarnas skum alltså.

9. Stoker (Park Chan-wook)

Som något slags vansinnig korsning mellan Hitchcock, Burton och Solondz kom vrålsnygga Stoker som är visuellt fulländad i såväl sitt foto som sin klippning. Den obehagliga stämningen och tjocka atmosfär som genomsyrar filmen gör den särdeles unik, och något långt utöver det vanliga.

8. Inside Llewyn Davis (Ethan och Joel Coen)

Recension finnes här.

7. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan)

Detta hjärtliga indiedrama gjorde oväntat starkt intryck på mig. Det fantastiskt bra ligger i kontrasten mellan de två huvudpersonerna och hur den enas vardag är just så vardaglig som en vardag kan vara, medan den andra gör sitt yttersta för att över huvud taget finna förströelse att fylla sin vardag med. De två rollgestaltningarna är för den delen också sensationellt starka och minnesvärda.

6. La grande bellezza (Paolo Sorrentino)

Så sent som för en timme sen smög sig detta italienska storverk in på listan, och ingen är naturligtvis gladare än jag att jag såg den (varför skulle någon?). Det är omöjligt att inte tänka på Fellini nästan hela tiden, men filmen står utan tvekan bra även på egna ben. Kameran svävar sömlöst runt sina fotoobjekt, och gör svep värdiga de största av filmfotografiska genier. Toni Servillo spelar med bravur filmens huvudroll, och den 140 minuter långa filmen är egentligen inte mer än en majestätiskt personporträtt av honom, och hur han på sin ålders höst inser att han inte levt det liv han velat.

5. Prisoners (Denis Villeneuve)

Kommissarie Loki är kanske årets mest intressanta filmkaraktär. Jag skrev lite mer om det här.

4. The Selfish Giant (Clio Barnard)

Hjärtskärande diskbänksrealism med socialistiska förtecken, som jag recenserat tidigare.

3. Of Good Report (Jahmil XT Qubeka)

Det är fantastiskt detta, att en rakt igenom afrikansk film varit så genuint briljant att den platsar så högt på listan. Obehaglig psykologisk thriller som påminner om David Lynch och Hitchcock, men i en inget annat än originell tappning. Dels har filmens huvudperson inte en enda replik i hela filmen, dels trotsar den de fantastiska färgerna i den sydafrikanska naturen genom att göra filmen svartvit, och som vidare har en av de mest suggestiva ljudläggningar jag upplevt. Det ska sägas att Of Good Report har brister, men det är brister som är helt ovidkommande när det handlar om hur djupt imponerad jag är av den.

2. Only Lovers Left Alive (Jim Jarmusch)

Recension finnes här.

1. 12 Years a Slave (Steve McQueen)

Årets bästa och viktigaste film är på många sätt given. Varför står här.

Topp10-fredag #58: Stockholm filmfestival

Det är ju onödigt att upprepa sig gång på gång (det är även något jag är väldigt bra på), så det ska undvikas här. Fem favoriter från filmfestivalen, som tillkommit

Bubblare (alltid lika roligt ord): Blue Caprice (Alexandre Moors, 2013)

Skildrar två seriemördare ur en väldigt annorlunda vinkel och har ett par riktigt goda poänger, men griper aldrig riktigt tag som den borde. Dock bra, bör ses.

5. Breathe In (Drake Doremus, 2013)

Jag älskade Doremus tidigare film Like Crazy, och hoppades verkligen på en fullvärdig uppföljare i och med Breathe In. Den har inte riktigt samma uppriktiga ömsinthet, men är onekligen liksom sin föregångare ett annorlunda melankoliskt drama. Det är fortfarande nära och intimt, och högst förtjusande.

4. Touchy Feely (Lynn Shelton, 2013)

När det är roligt är det riktigt roligt, filmen funkar helt klart som bäst då. När det inte är roligt, saknas den tyngd man gärna vill åt för att göra filmen komplett. Men det är oavsett detta fortfarande väldigt njutbart, och en bra film. Kul indiequirky utan att bli för mycket.

3. Drinking Buddies (Joe Swanberg, 2013)

Förmodligen Joe Swanbergs mest helgjutna film hittills? Jag kommer att tänka på Mike Nichols flera gånger under filmens gång, och i dess eftertexter får han ett "special thanks". Så uppenbarligen gör Drinking Buddies någonting rätt. Rent av rätt mycket, vill jag hävda.

2. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan, 2013)

Ett underbart personporträtt av inte mindre än två människor, även om filmens titel vittnar om annat. Det är på något sätt tematiken med vardagen som gör filmen så fantastisk, hur Martin Bonners dagar präglas av de mest alldagliga ting, medan hans motroll försöker att över huvud taget finna en plats att va på om dagarna. Väldigt mänskligt och fint.

1. Of Good Report (Jahmil X. T. Qubeka, 2013)

Att jag har en förkärlek för framför allt syd- och östafrikansk film ska väl inte hymlas om, men att Of Good Report så förbaskat bra har inte särskilt mycket med det att göra. Den ekar av både Hitchcock och Lynch, men skapar även sin egen identitet med extrema närbilder och väldigt suggestivt foto och musik. Det är en obehaglig thriller, som även har vissa komiska inslag (som dessutom gör sig bra, jag som hatar komiska inslag i seriös film). Ja, det här var då en oerhört positiv överraskning, och en av festivalens bästa filmer.