I dag har alltså Känn ingen sorg premiär. Det är ingen särskilt bra film, men den har Håkan Hellström. Dagens topp5 ägnar jag åt några låtar som ligger till grund för Håkans diton, fem favoriter. Två av dem är originallåtar som Håkan Hellström har översatt, övriga tre är låtar som han uppenbart refererar till.
5. Dexy's Midnight Runners - Come On Eileen
Det tordes vara uppenbart för alla att Dexy's är ett av de band både Håkan och svenska popband från 00-talet i allmänhet tagit allra mest influens av. Inget fel med det förstås, Dexy's är ju utmärkta. Deras stora superhit blev Kom igen Lena!, det blev ju toppen.
4. Tapefly - Canine Prey
Håkan Hellström skrev tillsammans med Tapefly denna låt, som några år senare skulle komma att översättas till En lång lång tid. Hade jag fått bestämma hade jag velat ha en version med musiken från originalet och Håkans översatta text. Det vore nåt.
3. Fleetwood Mac - Go Your Own Way
Jag har knappt lyssnat på den senaste skivan alls, men det är ändå svårt att inte visa denna alldeles uppenbara vinkning. Du kan gå din egen väg delar mer än bara sin titel med Fleetwood Mac-låten, likheter finns även i såväl melodi som arrangemang.
2. Bob Dylan - I Want You
Det sägs ofta, och har länge gjorts så, att det här är låten som ligger till grund för En vän med en bil. Så är det nog, även om det blir mer abstrakta likheter när låtarna inte delar lyrik eller konkreta melodislingor. Men det är ganska uppenbart ändå. En av Dylans bästa poplåtar blev en av Håkans bästa.
1. Flowers in the Air - Lost at Sea
Det andra fallet av översatt tolkning. Det råder väl inga tveksamheter kring vilken låt den gjordes om till, då texten rakt igenom är ganska rakt översatt. Flowers in the Air är ett band med medlemmar från 90-talshjältarna Easy, och han knappt spela in Lost at Sea innan Håkan funnit dess storhet och gjort sin egen version i Saknade te havs.
fredag 19 juli 2013
torsdag 18 juli 2013
Nu så, nu är det dags. Känn ingen sorg-recension.
Ja det är det. Nu finns den publicerad, min recension av Känn ingen sorg. På Ciné. Och som det ser ut nu är det bara den allra första delen av vad som skall komma att bli ett långt samarbete. Kanske. Om allt går som det ska, och det hoppas man förstås.
Men vad detta medför är då viss omstrukturering av Babels torn. Inget utstuderat eller uttänkt, men säkerligen ändå. Det kommer bli mindre som händer här. Jag vet inte hur mycket mindre men det kvittar väl. Det finns kvar i alla fall.
Viktigare är att då ta och läsa den där recensionen, här!
Men vad detta medför är då viss omstrukturering av Babels torn. Inget utstuderat eller uttänkt, men säkerligen ändå. Det kommer bli mindre som händer här. Jag vet inte hur mycket mindre men det kvittar väl. Det finns kvar i alla fall.
Viktigare är att då ta och läsa den där recensionen, här!
tisdag 16 juli 2013
Filmreflektioner: Miranda July
Det börjar väl bli dags att komma igång igen. Den där roliga nyheten jag förvarnade om förra veckan låter dröja på sig nån dag till, men snart kommer den med. Dessförinnan vill jag bara kortfattat nämna ett par filmer jag sett nyligen, båda regisserade av Miranda July. Miranda July är kanske främst performance-konstnär. Eller jag vet att hon sysslar med det också i alla fall, och jag får intrycket av att det är en stor grej. Jag fattar inte sånt, alls. Mycket av det skiner igenom i hennes filmer, dels i hennes karaktärer, men även i filmernas metaforer. Då fattar jag det bättre. Och det är det som gör henne bra.
Me and You and Everyone We Know (July, 2005) kretsar kring en man i skilsmässa och vad som händer runt omkring honom. Det är som en kedja av karaktärer och narrativ som länkas samman, inte bara på ett håll utan på flera. En del skulle säkert säga att det är dessa karaktärer som filmen handlar om, men det vore att reducera Julys intrikata manus till nåt slags novelltävlingsbidrag. Filmen handlar snarare om att värdesätta livet, ta tillvara på det. För mig fungerar filmen som en positiv motpol till det elände Paul Thomas Anderson skapade i Magnolia (Anderson, 1999), givetvis får den då inte samma tyngd, men att ens röra sig i Magnolias närhet är väl det bästa en dramafilm någonsin kan göra.
Hennes andra film heter The Future (July, 2011), den har jag också sett. Filmen som sådan var jag inte lika förtjust i, men hur den levererar sitt budskap imponerade desto starkare. Den manliga huvudkaraktären kan stoppa tiden, tills han efter en dialog med månen inser att det bara är för honom tiden står stilla. Och det är väl så hela livet går till. Förutom delen med månen då, kanske. På sätt och vis blir det en naturlig följd av föregående film, det handlar som sagt om att ta tillvara på livet, men här ur en skapligt annorlunda vinkel. Här är det snarare en varning för att inte fastna, att inte bara stå still och se på när livet rusar förbi, när världen springer ifrån en. När ens älskade springer ifrån en. Ett misstag som jag inte tror att jag är ensam om att ha begått inte bara en gång.
Även om jag föredrar Me and You and Everyone We Know så tycker jag att båda filmerna är väl värda sin speltid, mycket bra.
Me and You and Everyone We Know (July, 2005) kretsar kring en man i skilsmässa och vad som händer runt omkring honom. Det är som en kedja av karaktärer och narrativ som länkas samman, inte bara på ett håll utan på flera. En del skulle säkert säga att det är dessa karaktärer som filmen handlar om, men det vore att reducera Julys intrikata manus till nåt slags novelltävlingsbidrag. Filmen handlar snarare om att värdesätta livet, ta tillvara på det. För mig fungerar filmen som en positiv motpol till det elände Paul Thomas Anderson skapade i Magnolia (Anderson, 1999), givetvis får den då inte samma tyngd, men att ens röra sig i Magnolias närhet är väl det bästa en dramafilm någonsin kan göra.
Hennes andra film heter The Future (July, 2011), den har jag också sett. Filmen som sådan var jag inte lika förtjust i, men hur den levererar sitt budskap imponerade desto starkare. Den manliga huvudkaraktären kan stoppa tiden, tills han efter en dialog med månen inser att det bara är för honom tiden står stilla. Och det är väl så hela livet går till. Förutom delen med månen då, kanske. På sätt och vis blir det en naturlig följd av föregående film, det handlar som sagt om att ta tillvara på livet, men här ur en skapligt annorlunda vinkel. Här är det snarare en varning för att inte fastna, att inte bara stå still och se på när livet rusar förbi, när världen springer ifrån en. När ens älskade springer ifrån en. Ett misstag som jag inte tror att jag är ensam om att ha begått inte bara en gång.
Även om jag föredrar Me and You and Everyone We Know så tycker jag att båda filmerna är väl värda sin speltid, mycket bra.
fredag 12 juli 2013
Topp5-fredag #45: Nikola Tesla
Jag fortsätter hålla mig utanför populärkulturen. Fast lite anknytning finns kvar. I veckan fyllde ett av historiens verkliga genier år, en man som fascinerar än i dag, åtminstone mig: Nikola Tesla. Så jag listar fem bra saker med honom.
5. Födseln
Nikola Tesla föddes under ett oerhört kraftigt åskväder, det sades att Nikola skulle komma att bli ett mörkrets barn, men hans mor fastslog att nej, han kommer vara ett barn av ljus. Sen gick han och uppfann elektriciteten, ungefär. Bra början!
4. Hans fotografiska minne djupa avsky mot pärlor
Tesla var ju som bekant en väldigt egensinnig och udda man, det är delvis därför man älskar honom. Och vad kan toppa den mest excentriske av de excentriske om inte fotografiskt minne. Givetvis hade Tesla fotografiskt minne. Och så hatade han pärlor, han klarade inte av dem. Han kunde undvika att prata med en kvinna för att denna bar pärlsmycken, om hans sekreterare gjorde det blev hon hemskickad. Excentriskt, var det.
3. David Bowies porträttering
Man älskar ju The Prestige (Christopher Nolan, 2006) för att det är en fantastiskt bra film. Men man älskar den ännu lite ytterligare för att David Bowie inte bara medverkar, utan dessutom spelar Nikola Tesla. Det är bara så självklart på alla plan.
2. Teslaspolen
Okej jag ska vara ärlig. Jag vet inte riktigt vad Teslaspolen gör, och jag är heller inte nämnvärt intresserad. För mig räcker det med denna fantastiska bild från Teslas laboratorie som ser vrålball ut.
1. Jordbävningsmaskinen
I själva verket var det förstås ingen jordbävningsmaskin Tesla hade byggt. Det var en liten oscillator (som om nån vet vad det är, jag kallar det nog jordbävningsmaskin ändå). Jordbävningsmaskinen kunde placeras på föremål och så började den skaka. Den hände av frekvensen som behövdes för att framkalla sin jordbävning. Så Nikola Tesla satt fast den på en bjälke i sin källare och snart började hela huset skaka. Tesla fick springa ner i källaren och slå sönder sin maskin med en slägga. Är det inte fantastiskt, säg.
5. Födseln
Nikola Tesla föddes under ett oerhört kraftigt åskväder, det sades att Nikola skulle komma att bli ett mörkrets barn, men hans mor fastslog att nej, han kommer vara ett barn av ljus. Sen gick han och uppfann elektriciteten, ungefär. Bra början!
4. Hans fotografiska minne djupa avsky mot pärlor
Tesla var ju som bekant en väldigt egensinnig och udda man, det är delvis därför man älskar honom. Och vad kan toppa den mest excentriske av de excentriske om inte fotografiskt minne. Givetvis hade Tesla fotografiskt minne. Och så hatade han pärlor, han klarade inte av dem. Han kunde undvika att prata med en kvinna för att denna bar pärlsmycken, om hans sekreterare gjorde det blev hon hemskickad. Excentriskt, var det.
3. David Bowies porträttering
Man älskar ju The Prestige (Christopher Nolan, 2006) för att det är en fantastiskt bra film. Men man älskar den ännu lite ytterligare för att David Bowie inte bara medverkar, utan dessutom spelar Nikola Tesla. Det är bara så självklart på alla plan.
2. TeslaspolenOkej jag ska vara ärlig. Jag vet inte riktigt vad Teslaspolen gör, och jag är heller inte nämnvärt intresserad. För mig räcker det med denna fantastiska bild från Teslas laboratorie som ser vrålball ut.
1. Jordbävningsmaskinen
I själva verket var det förstås ingen jordbävningsmaskin Tesla hade byggt. Det var en liten oscillator (som om nån vet vad det är, jag kallar det nog jordbävningsmaskin ändå). Jordbävningsmaskinen kunde placeras på föremål och så började den skaka. Den hände av frekvensen som behövdes för att framkalla sin jordbävning. Så Nikola Tesla satt fast den på en bjälke i sin källare och snart började hela huset skaka. Tesla fick springa ner i källaren och slå sönder sin maskin med en slägga. Är det inte fantastiskt, säg.
onsdag 10 juli 2013
Musikinspelning, Solondz och en rolig nyhet
Sedan i lördags har jag varit strandsatt i ett stort hus i Arlanda-trakten i vilket vi spelar in vad som ska bli Honeymilks debutalbum. Dagarna går för fort för att hinna skriva nåt här. Men nu är det natt, då finns lite tid över. Övrig dötid fyller jag liksom med film. Hur som haver, i höst kommer det släppas en förbannat bra skiva signerad undertecknad och kompani. Alla kommer få gåshud. Alla kommer älska.
Två av filmerna jag sett här har varit en fortsättning på ett projekt jag påbörjade ett par dagar tidigare, nämligen att se igenom Todd Solondz filmografi. För många år sen såg jag Storytelling (Solondz, 2001) vilken jag då föll hårt för, så jag började med hans första och såg igår hans senaste. Däremellan såg jag allt däremellan. Jag finner mig djupt fascinerad av det han säger med sina filmer, och sättet han gör det på. Hur Palindromes (Solondz, 2004) är en vag uppföljare till Welcome to the Dollhouse (Solondz, 1995) liksom Life During Wartime (Solondz, 2009) till Happiness (Solondz, 1998), med utbytta skådespelare och till synes obetydliga men ändå väldigt givande referenser till föregående filmer. I och med Dark Horse (2011) gjorde han sin första film på tio år utan anknytning till tidigare filmer, och lyckas lika bra där. Han är utöver väldigt kompetent även mycket konsekvent. Hela hans filmografi är mer eller mindre utmärkt. Jag borde återkomma till honom vid tillfälle, men som vanligt när jag utlovar något sånt blir det väl inte av. Vi får se. Han förtjänar det i alla fall.
Vidare har jag en rolig nyhet som jag håller hemlig ett tag till. Den innefattar en viss svensk filmsajt och en film med nåt slags anknytning till den där Håkan Hellström som alla pratar om. Mer om det en annan gång.
Två av filmerna jag sett här har varit en fortsättning på ett projekt jag påbörjade ett par dagar tidigare, nämligen att se igenom Todd Solondz filmografi. För många år sen såg jag Storytelling (Solondz, 2001) vilken jag då föll hårt för, så jag började med hans första och såg igår hans senaste. Däremellan såg jag allt däremellan. Jag finner mig djupt fascinerad av det han säger med sina filmer, och sättet han gör det på. Hur Palindromes (Solondz, 2004) är en vag uppföljare till Welcome to the Dollhouse (Solondz, 1995) liksom Life During Wartime (Solondz, 2009) till Happiness (Solondz, 1998), med utbytta skådespelare och till synes obetydliga men ändå väldigt givande referenser till föregående filmer. I och med Dark Horse (2011) gjorde han sin första film på tio år utan anknytning till tidigare filmer, och lyckas lika bra där. Han är utöver väldigt kompetent även mycket konsekvent. Hela hans filmografi är mer eller mindre utmärkt. Jag borde återkomma till honom vid tillfälle, men som vanligt när jag utlovar något sånt blir det väl inte av. Vi får se. Han förtjänar det i alla fall.
Vidare har jag en rolig nyhet som jag håller hemlig ett tag till. Den innefattar en viss svensk filmsajt och en film med nåt slags anknytning till den där Håkan Hellström som alla pratar om. Mer om det en annan gång.
fredag 5 juli 2013
Topp5-fredag #44: Fermis paradox
Vanligtvis ägnar jag mig åt popkultur, men varför inte slänga in lite populärvetenskap i det hela också? Stephen Webb har skrivit en bok med femtio tänkbara svar på Fermis paradox, det är en rolig bok. Jag har inte läst hela men jag har läst några kapitel. Fermis paradox är alltså typ motsättningen mellan sannolikheten för intelligent liv i universum och bristen på bevis för detsamma. Lösningarna svarar alltså för anledningar till varför det saknas bevis, varför vi inte fått kontakt med utomjordiska civilisationer. Dagens topp5-lista består av fem potentiella skäl till vad detta beror på, sammanställda av Stephen Webb. Alla är intressanta och fascinerande på sina respektive sätt, och utgör alltså bara en tiondel av de svar på paradoxen som presenteras i If the Universe is Teeming with Aliens... Where is Everybody?.
5. Signalen är redan här, ingen ser den
Sökandet efter intelligent liv i universum har genom SETI-projekt pågått i flera decennier, obeskrivligt mycket information har samlats in. Bland all denna data är det inte otänkbart att signaler från andra civilisationer redan döljer sig. Det kan vara så att vår utrustning för att ta emot och läsa av signalerna är bristfällig. Det kan vara så att artificiella signaler stör sändningar. Det finns möjligheten att vi missat försök till kontaktsökning från liv i universum. Förhoppningsvis är detta inte fallet, det skulle innebära att dessa decennier av sökande varit totalt bortkastade. Men vad vet man.
4. Alla lyssnar – ingen sänder
Det är väl svårt nog att försöka ta emot signaler kan tyckas, men att sända dem måste ändå vara ännu svårare. Nog för att vi på jorden skickar ut mängder av sändningar på alla möjliga tänkbara sätt. Men vartåt då? Ja, utåt, bortåt, förstås. Men jorden snurrar och allt annat likaså, det har bevisats väldigt svårt att över huvud taget kunna upptäcka dessa sändningar bortanför Plutos omloppsbana. Tanken känns inte långsökt, att alla andra eventuella civilisationer sitter liksom vi, och sänder och sänder och sänder utan att nå någonstans, och ändå funderar på varför sjutton ingen sänder nåt till dem. För man kan nog förutsätta att alla lyssnar efter sändningar, men om ingen når tillräckligt långt, så ter sig hela verksamheten näst intill onödig.
3. Den beboeliga zonen är för begränsad
Den beboeliga zonen är det intervall av avstånd från sin stjärna där en planet lik jorden kan erhålla rinnande vatten, vilket anses vara det viktigaste kravet för att liv ska kunna uppstå. Detta intervall är relativt brett, och det borde finnas många exempel på planeter av vår art som befinner sig i dessa, men det finns ett problem. en beboeliga zonen är föränderlig. Den i förlängningen beboeliga zonen avgörs av stjärnans utveckling, vilket påverkar vilken energi den alstrar. Man beräknar att det krävs en miljard år i den beboeliga zonen för att utveckla intelligent liv, men ”the countinuously habital zone” begränsas väldigt mycket av stjärnans utveckling. Som tur är för oss jordbor befinner sig jorden ganska mycket i mitten av den beboeliga zonen, varför den begränsning som appliceras genom föränderligheten inte påverkat oss ännu, utan låtit oss leva exceptionellt länge.
2. Zoo-scenariot
Zoo-scenariot är Webbs ord. Vid myntandet av idén kallade dess upphovsman John Ball det hela för en hypotes, men snarare än en hypotes anses det då vara ett tänkbart scenario för att man inom vetenskapen skall kunna testa en hypotes validitet. Zoo-scenariot kan inte testas, utan är i allra högsta grad en science fiction-berättelse applicerad på jorden och vår vetenskap. Den tar avstamp i den Galaktiska klubben (klubben där alla vintergatans civilisationer är medlemmar, men uppenbarligen inte vi jordbor, än) och menar att högre medlemmar i denna just nu, i skrivande stund betraktar oss människor likt på ett zoo. Eller för den delen som Big Brother-huset. Och så länge vi människor sätter folk i hus för att kunna skratta åt dem på TV, så kommer Tralfamadorianerna betrakta människor på samma vis. Vare sig det bara är i Kurt Vonneguts bibliografi, eller även i verkligheten.
1. ”De existerar och de är vi – vi är alla utomjordingar!”
Det framstår som en odiskutabelt faktum att allt liv på jorden härstammar från samma källa. Släktskapen mellan alla levande organismer är slående starka. Att hävda att låt säga räkor är utomjordingar är väldigt banalt, även om de ser rätt äckliga ut. Däremot bör man kanske inte förkasta idén att den nämnda källa som vi alla härstammar ifrån är av utomjordiskt slag. Obemannade månlandare har fört med sig bakterieliv till månen, och dessa bakterier var vid återkomsten till jorden ännu i liv. Det finns alltså bevisligen organismer som kan överleva i rymden, om än bara som längst några få år. Att denna möjlighet över huvud taget existerar öppnar upp för tanken att livet en gång i tiden anlände till jorden från rymden. Så ja, var är då alla utomjordingar? Ja, det är vi det.
5. Signalen är redan här, ingen ser den
Sökandet efter intelligent liv i universum har genom SETI-projekt pågått i flera decennier, obeskrivligt mycket information har samlats in. Bland all denna data är det inte otänkbart att signaler från andra civilisationer redan döljer sig. Det kan vara så att vår utrustning för att ta emot och läsa av signalerna är bristfällig. Det kan vara så att artificiella signaler stör sändningar. Det finns möjligheten att vi missat försök till kontaktsökning från liv i universum. Förhoppningsvis är detta inte fallet, det skulle innebära att dessa decennier av sökande varit totalt bortkastade. Men vad vet man.
4. Alla lyssnar – ingen sänder
Det är väl svårt nog att försöka ta emot signaler kan tyckas, men att sända dem måste ändå vara ännu svårare. Nog för att vi på jorden skickar ut mängder av sändningar på alla möjliga tänkbara sätt. Men vartåt då? Ja, utåt, bortåt, förstås. Men jorden snurrar och allt annat likaså, det har bevisats väldigt svårt att över huvud taget kunna upptäcka dessa sändningar bortanför Plutos omloppsbana. Tanken känns inte långsökt, att alla andra eventuella civilisationer sitter liksom vi, och sänder och sänder och sänder utan att nå någonstans, och ändå funderar på varför sjutton ingen sänder nåt till dem. För man kan nog förutsätta att alla lyssnar efter sändningar, men om ingen når tillräckligt långt, så ter sig hela verksamheten näst intill onödig.
3. Den beboeliga zonen är för begränsad
Den beboeliga zonen är det intervall av avstånd från sin stjärna där en planet lik jorden kan erhålla rinnande vatten, vilket anses vara det viktigaste kravet för att liv ska kunna uppstå. Detta intervall är relativt brett, och det borde finnas många exempel på planeter av vår art som befinner sig i dessa, men det finns ett problem. en beboeliga zonen är föränderlig. Den i förlängningen beboeliga zonen avgörs av stjärnans utveckling, vilket påverkar vilken energi den alstrar. Man beräknar att det krävs en miljard år i den beboeliga zonen för att utveckla intelligent liv, men ”the countinuously habital zone” begränsas väldigt mycket av stjärnans utveckling. Som tur är för oss jordbor befinner sig jorden ganska mycket i mitten av den beboeliga zonen, varför den begränsning som appliceras genom föränderligheten inte påverkat oss ännu, utan låtit oss leva exceptionellt länge.
2. Zoo-scenariot
Zoo-scenariot är Webbs ord. Vid myntandet av idén kallade dess upphovsman John Ball det hela för en hypotes, men snarare än en hypotes anses det då vara ett tänkbart scenario för att man inom vetenskapen skall kunna testa en hypotes validitet. Zoo-scenariot kan inte testas, utan är i allra högsta grad en science fiction-berättelse applicerad på jorden och vår vetenskap. Den tar avstamp i den Galaktiska klubben (klubben där alla vintergatans civilisationer är medlemmar, men uppenbarligen inte vi jordbor, än) och menar att högre medlemmar i denna just nu, i skrivande stund betraktar oss människor likt på ett zoo. Eller för den delen som Big Brother-huset. Och så länge vi människor sätter folk i hus för att kunna skratta åt dem på TV, så kommer Tralfamadorianerna betrakta människor på samma vis. Vare sig det bara är i Kurt Vonneguts bibliografi, eller även i verkligheten.
1. ”De existerar och de är vi – vi är alla utomjordingar!”
Det framstår som en odiskutabelt faktum att allt liv på jorden härstammar från samma källa. Släktskapen mellan alla levande organismer är slående starka. Att hävda att låt säga räkor är utomjordingar är väldigt banalt, även om de ser rätt äckliga ut. Däremot bör man kanske inte förkasta idén att den nämnda källa som vi alla härstammar ifrån är av utomjordiskt slag. Obemannade månlandare har fört med sig bakterieliv till månen, och dessa bakterier var vid återkomsten till jorden ännu i liv. Det finns alltså bevisligen organismer som kan överleva i rymden, om än bara som längst några få år. Att denna möjlighet över huvud taget existerar öppnar upp för tanken att livet en gång i tiden anlände till jorden från rymden. Så ja, var är då alla utomjordingar? Ja, det är vi det.
torsdag 4 juli 2013
Filmkaraktärers oäkthet
Jag läste lite vad folk tyckte om Manhattan (Woody Allen, 1979) efter att jag sett den, och reagerade på hur vissa tyckare inte anser att karaktärerna i filmen känns äkta. Liknande kritik fick Margot at the Wedding (Noah Baumbach, 2007) utstå när den kom, åtminstone av vissa svenska kritiker. Och min generella uppfattning är att det finns många fler exempel, att detta för många filmtittare är ett vanligt problem.
Personligen tycker jag att det är så konstigt. I Margot rörde det mest huvudpersonen, Margot själv. Det skrevs att ingen mamma beter sig så, ingen mamma skulle tala som hon gör till sin son. Givetvis tar Baumbach till extremer för att göra sin poäng, men det finns ingen anledning i världen att tro att såna mammor inte existerar i verkligheten. I Manhattan vet jag inte vad som skulle vara falskt med karaktärerna. Att Isaac Davies är en pretentiös fåne som gjort till sitt livs kall att ogilla pretentiösa fånar? Jag kan upplysa världen om att såna finns det gott om. Ta mig tusan, jag var väl en sådan själv tills jag kom på bättre tankar för några år sen. Eller är det de komplext intrasslade otrohetsaffärerna som inte skulle finnas på riktigt? Tyvärr finns de också. Det är svårt att veta vad som åsyftas när konkreta exempel saknas i kritiken.
Oavsett vilket finner jag det väldigt märkligt att så många uppfattar dessa filmkaraktärer som orealistiska. Att deras extro- eller för den delen introverta beteende inte skulle återfinnas i verkligheten. Men människor har uppenbarligen svårt att föreställa sig saker sanna, när de inte är hämtade ur deras direkta närhet. Konstigt tycker jag, att ingen ifrågasätter krigsfilmer, eller de fiktiva verk som handlar om lönn-, serie- eller massmördare. Min personliga ståndpunkt är att dessa företeelser är långt mycket mer främmande än människor som är lite udda. Nog för att Margot är en horribel människa, ingen får behandla sitt barn som hon gör. Men såna finns också på riktigt.
Personligen tycker jag att det är så konstigt. I Margot rörde det mest huvudpersonen, Margot själv. Det skrevs att ingen mamma beter sig så, ingen mamma skulle tala som hon gör till sin son. Givetvis tar Baumbach till extremer för att göra sin poäng, men det finns ingen anledning i världen att tro att såna mammor inte existerar i verkligheten. I Manhattan vet jag inte vad som skulle vara falskt med karaktärerna. Att Isaac Davies är en pretentiös fåne som gjort till sitt livs kall att ogilla pretentiösa fånar? Jag kan upplysa världen om att såna finns det gott om. Ta mig tusan, jag var väl en sådan själv tills jag kom på bättre tankar för några år sen. Eller är det de komplext intrasslade otrohetsaffärerna som inte skulle finnas på riktigt? Tyvärr finns de också. Det är svårt att veta vad som åsyftas när konkreta exempel saknas i kritiken.
Oavsett vilket finner jag det väldigt märkligt att så många uppfattar dessa filmkaraktärer som orealistiska. Att deras extro- eller för den delen introverta beteende inte skulle återfinnas i verkligheten. Men människor har uppenbarligen svårt att föreställa sig saker sanna, när de inte är hämtade ur deras direkta närhet. Konstigt tycker jag, att ingen ifrågasätter krigsfilmer, eller de fiktiva verk som handlar om lönn-, serie- eller massmördare. Min personliga ståndpunkt är att dessa företeelser är långt mycket mer främmande än människor som är lite udda. Nog för att Margot är en horribel människa, ingen får behandla sitt barn som hon gör. Men såna finns också på riktigt.
tisdag 2 juli 2013
Frances, Noah & Greta
Som sagt, det blev ett ynka enstaka besök till nordligaste Gotland under Bergmanveckan. Jag hade lyckats locka med (utan någon som helst övertalning, i och för sig) två av de finaste vännerna till spektaklet och tillsammans lät vi oss hänföras av Noah Baumbach, Greta Gerwig och deras förtjusande första gemensamma film Frances Ha (Baumbach, 2012). Eller tja, första och första. De har ju arbetat tillsammans förut, som regissör och skådespelerska. Men med Frances kom det första riktiga samarbetet. Nämligen i manusförfattandet. Utöver filmen tog vi även del av ett samtal mellan de två genierna och en något mindre begåvad moderator. Så några listor kanske då? Man gillar ju Listor. Saker jag gillade med Frances, Noah och Greta. Listade. Tre gånger fem.
Fem saker att älska i Frances Ha
1. Karaktärerna. Frances själv var förstås på alla tänkbara sätt väldigt älskvärd, och kanske den allra största behållningen med filmen.
2. Auteuranspråken. Filmad i svartvitt, refererande till den europeiska auteurtraditionen i allmänhet, och en viss Truffaut-debut i synnerhet.
3. Musiken. Utöver att inkorporera musik från den där Truffaut-filmen så fanns många fina sånger med. Och så stod förstås Dean Wareham och Britta Phillips för delar av filmens soundtrack. Allt i sin ordning.
4. Tempot. Ja jag tror att jag gillade det. Allt gick väldigt snabbt, handlingen såväl som replikskiftena skedde i osedvanligt rapp takt. Filmen landade på knappa en och en halv timme, och det måste jag ju säga är en föredömlig speltid.
5. Dialogen. Det rör sig framför allt om några få grejer som på riktigt är helt geniala. Bland annat en monolog Frances håller på en fest där hon förklarar vad hon vill ha av livet. Mycket bra att gilla här.
Fem saker att gilla med Noah och Greta (i det där samtalet då)
1. Noahs väldigt syrliga och ironiska svar på moderatorns väldigt taffligt ställda frågor. Otroligt roligt.
2. När Greta berättade om sin fascination vid första gången man gör något. Som första gången man har något i fickan. Och sen har man saker i fickan. Tankeställare. Jag undrar när jag för första gången stoppade något i fickan, och vad det var för något.
3. Noahs beskrivning av varför han sköt filmen i svartvitt. Nostalgikänslan det medför och så. Samt den fina hyllningen till hans tidigare fotograf som gått bort. Det hörde ihop och var väldigt fint.
4. Gretas perfekta förklaring till vad som skiljer Woody Allen och Noah Baumbachs regissörskap åt. Att Allen har en regissörstol, och allt vad det medför.
5. Deras allmänt utmärkta komiska tajming, då båda sa jätteroliga saker ungefär hela tiden. Alldeles för många för att det möjligtvis ska kunna kommas ihåg.
Fem saker värda att notera både på gott och ont
1. Moderatorn var smärre katastrof. Att vara påläst hjälper inte nämnvärt när man missförstått varenda intervju man läst. Både Noah och Greta lyckades rädda det hela mycket väl genom att vara roliga eller för den delen väldigt konstruktiva.
2. Sally Potter satt visst på bakersta raden och räckte upp handen när det var publikens tur att ställa frågor. Hon gav väldigt fin och konstruktiv beröm till filmen och var toppen. Det upplevdes ganska bisarrt när det visade sig att hon också var där.
3. Greta och Noah kom en halvtimme för sent till samtalet för att de hade varit över på Fårö och se på raukar. Jag tycker raukar är rätt så trista, men om det är något som ska uppehålla dem medan vi dödliga får vänta så är det väl det.
4. Oväntat många jag kände eller har känt var där. Det finns alltså fler med god smak. Kul för dem!
5. När en människa som Greta Gerwig går förbi tre meter framför en så blir man onekligen lite darrig i benen. När man själv går förbi en meter framför Noah Baumbach är det ungefär likadant. Men när man lämnar toaletten och efter att ha öppnat dörren knappt hinner vända blicken innan den där Greta Gerwig kilar förbi, ungefär tre centimeter ifrån en - ja då hinner man inte reagera.
Jag hade hemskt trevligt på hela tillställningen, både filmen och samtalet var på det stora hela toppen. Och ja det blev väl nästan mer tramslistor än någonting vettigt, men det finns väl tid för det också en annan gång.
Fem saker att älska i Frances Ha
1. Karaktärerna. Frances själv var förstås på alla tänkbara sätt väldigt älskvärd, och kanske den allra största behållningen med filmen.
2. Auteuranspråken. Filmad i svartvitt, refererande till den europeiska auteurtraditionen i allmänhet, och en viss Truffaut-debut i synnerhet.
3. Musiken. Utöver att inkorporera musik från den där Truffaut-filmen så fanns många fina sånger med. Och så stod förstås Dean Wareham och Britta Phillips för delar av filmens soundtrack. Allt i sin ordning.
4. Tempot. Ja jag tror att jag gillade det. Allt gick väldigt snabbt, handlingen såväl som replikskiftena skedde i osedvanligt rapp takt. Filmen landade på knappa en och en halv timme, och det måste jag ju säga är en föredömlig speltid.
5. Dialogen. Det rör sig framför allt om några få grejer som på riktigt är helt geniala. Bland annat en monolog Frances håller på en fest där hon förklarar vad hon vill ha av livet. Mycket bra att gilla här.
Fem saker att gilla med Noah och Greta (i det där samtalet då)
1. Noahs väldigt syrliga och ironiska svar på moderatorns väldigt taffligt ställda frågor. Otroligt roligt.
2. När Greta berättade om sin fascination vid första gången man gör något. Som första gången man har något i fickan. Och sen har man saker i fickan. Tankeställare. Jag undrar när jag för första gången stoppade något i fickan, och vad det var för något.
3. Noahs beskrivning av varför han sköt filmen i svartvitt. Nostalgikänslan det medför och så. Samt den fina hyllningen till hans tidigare fotograf som gått bort. Det hörde ihop och var väldigt fint.
4. Gretas perfekta förklaring till vad som skiljer Woody Allen och Noah Baumbachs regissörskap åt. Att Allen har en regissörstol, och allt vad det medför.
5. Deras allmänt utmärkta komiska tajming, då båda sa jätteroliga saker ungefär hela tiden. Alldeles för många för att det möjligtvis ska kunna kommas ihåg.
Fem saker värda att notera både på gott och ont
1. Moderatorn var smärre katastrof. Att vara påläst hjälper inte nämnvärt när man missförstått varenda intervju man läst. Både Noah och Greta lyckades rädda det hela mycket väl genom att vara roliga eller för den delen väldigt konstruktiva.
2. Sally Potter satt visst på bakersta raden och räckte upp handen när det var publikens tur att ställa frågor. Hon gav väldigt fin och konstruktiv beröm till filmen och var toppen. Det upplevdes ganska bisarrt när det visade sig att hon också var där.
3. Greta och Noah kom en halvtimme för sent till samtalet för att de hade varit över på Fårö och se på raukar. Jag tycker raukar är rätt så trista, men om det är något som ska uppehålla dem medan vi dödliga får vänta så är det väl det.
4. Oväntat många jag kände eller har känt var där. Det finns alltså fler med god smak. Kul för dem!
5. När en människa som Greta Gerwig går förbi tre meter framför en så blir man onekligen lite darrig i benen. När man själv går förbi en meter framför Noah Baumbach är det ungefär likadant. Men när man lämnar toaletten och efter att ha öppnat dörren knappt hinner vända blicken innan den där Greta Gerwig kilar förbi, ungefär tre centimeter ifrån en - ja då hinner man inte reagera.
Jag hade hemskt trevligt på hela tillställningen, både filmen och samtalet var på det stora hela toppen. Och ja det blev väl nästan mer tramslistor än någonting vettigt, men det finns väl tid för det också en annan gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)