Filmreflektion: Den stora skönheten

I morgon har en av mina favoriter från 2013 premiär på svensk bio, Den stora skönheten. Eftersom jag inte fått den tilldelad mig att recensera, så skriver jag ett kortare inlägg här istället.

Det som i första hand är slående med Den stora skönheten (näst efter dess svenska titel då, som är en direktöversättning men väldigt vacker även som sådan) är hur visuellt makalös den är. Det är oerhört storslaget filmskapande, med långa tagningar, avancerade kameraåkningar och lysande fin scenografi. Trots Only Lovers Left Alive är nog ändå Den stora skönheten fjolårets mest estetiskt fulländade film. Vidare förstärks den storstilade estetiken av ett narrativ med en dramaturgi som på alla plan tangerar bombastiken både i sina förtjänster och tillkortakommanden. Tillkortakommandena består då mest av abstraktioner, hur allt känns väldigt svävande och sällan särskilt konkret. Och egentligen är tillkortakommanden ett felaktigt ord, då det indikerar att det skulle vara brister. I själva verket gör just det faktum att narrativet i detta avseende speglar det fototekniska verket mer sammanhållet än tvärtom. Att den odsseiska berättelsen även den speglar rummen den utspelar sig i är en mer uppenbar triumf.

Älskvärt är även hur filmen parafraserar 8½, och i förlängningen hur den utgör en hyllning av Fellini i synnerhet, och vidare bejakar den italienska filmhistorien i allmänhet. Även denna aspekt stärks av att vara så distinkt påtaglig samtidigt som filmen som eget verk står på så starka egna ben. Hade den inte varit en så bra film, så hade dess fellinieska drag eventuellt gjort den till en blek pastisch. Med så goda övriga kvalitéer blir det istället den värdigaste av hyllningar.

Och för all del, se den på bio, där det fantastiska fotot kommer till sin rätt. Jag ämnar definitivt se om den som sådan.

Topplistefredag #61: Filmåret 2013

Kort och gott, det gångna årets tio bästa filmer. Jag har väl förvisso inte sett alla, men det har å andra sidan ingen. Alla filmer med världspremiär 2012 är givetvis bortplockade, även om många andra inkluderat dem i sina listor vad jag har läst.

10. Blå är den varmaste färgen - kapitel 1 & 2 (La vie d'Adèle, Abdellatif Kechiche)

Oerhört fint tretimmarsdrama med briljerande huvudrollsinnehavare som gestaltar sina respektive karaktärer alldeles lysande, och gör deras porträtt intressanta. Samtidigt som jag vill hävda att det inte är så märkvärdigt som det påstås, så är det ändå ganska märkvärdigt, det här. Och oavsett vilket är det väldigt bra.

9. Återträffen (Anna Odell)

Anna Odells formsäkra debutfilm behöver ingen vidare motivering än den tidigare skrivna recensionen.

8. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry)

Liksom Återträffen finns en längre text att tillgå här, om Dagarnas skum alltså.

7. Stoker (Park Chan-wook)

Som något slags vansinnig korsning mellan Hitchcock, Burton och Solondz kom vrålsnygga Stoker som är visuellt fulländad i såväl sitt foto som sin klippning. Den obehagliga stämningen och tjocka atmosfär som genomsyrar filmen gör den särdeles unik, och något långt utöver det vanliga.

6. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan)

Detta hjärtliga indiedrama gjorde oväntat starkt intryck på mig. Det fantastiskt bra ligger i kontrasten mellan de två huvudpersonerna och hur den enas vardag är just så vardaglig som en vardag kan vara, medan den andra gör sitt yttersta för att över huvud taget finna förströelse att fylla sin vardag med. De två rollgestaltningarna är för den delen också sensationellt starka och minnesvärda.

5. Prisoners (Denis Villeneuve)

Kommissarie Loki är kanske årets mest intressanta filmkaraktär. Jag skrev lite mer om det här.

4. La grande bellezza (Paolo Sorrentino)

Så sent som för en timme sen smög sig detta italienska storverk in på listan, och ingen är naturligtvis gladare än jag att jag såg den (varför skulle någon?). Det är omöjligt att inte tänka på Fellini nästan hela tiden, men filmen står utan tvekan bra även på egna ben. Kameran svävar sömlöst runt sina fotoobjekt, och gör svep värdiga de största av filmfotografiska genier. Toni Servillo spelar med bravur filmens huvudroll, och den 140 minuter långa filmen är egentligen inte mer än en majestätiskt personporträtt av honom, och hur han på sin ålders höst inser att han inte levt det liv han velat.

3. Of Good Report (Jahmil XT Qubeka)

Det är fantastiskt detta, att en rakt igenom afrikansk film varit så genuint briljant att den platsar så högt på listan. Obehaglig psykologisk thriller som påminner om David Lynch och Hitchcock, men i en inget annat än originell tappning. Dels har filmens huvudperson inte en enda replik i hela filmen, dels trotsar den de fantastiska färgerna i den sydafrikanska naturen genom att göra filmen svartvit, och som vidare har en av de mest suggestiva ljudläggningar jag upplevt. Det ska sägas att Of Good Report har brister, men det är brister som är helt ovidkommande när det handlar om hur djupt imponerad jag är av den.

2. The Selfish Giant (Clio Barnard)

Hjärtskärande diskbänksrealism med socialistiska förtecken, som jag recenserat tidigare.

1. 12 Years a Slave (Steve McQueen)

Årets bästa och viktigaste film är på många sätt given. Varför står här.