Apropå Wes Anderson - symmetriska scener

Nu i Wes Anderson-tider pratas det mycket om hans foto, framför allt så har det dykt upp en viral video som exemplifierar hans kärlek till symmetri. Den har förstås länge varit en orsak att älska Anderson, han använder den onekligen som ingen annan. Jag gissar att det är en av de tendenser han plockat från Stanley Kubrick. Såhär såg ju liksom 2001 ut. Eller varför inte The Shining? (jag hade infogat bild, om det inte fanns alldeles för många scener som exemplifierar detta att välja mellan)

En annan favorit jag har är Den lilla butiken. Även den kan tänkas ha legat till grund för delar av Andersons uttryck, inte bara fotomässigt då. Dialogen, är nog den aspekt som slår mig hårdast. Såhär kan den se ut. I den finns flera exempel på hur man lät dess huvudpersoner spegla varandra i varsin halva av bildrutan, och därigenom skapa symmetri. Väldigt elegant.

Jag skulle även vilja påtala en av de allra snyggaste promobilder jag känner till, tagen från supertjusiga Cosmopolis. Ett roligt sammanträffande kan sägas vara att dess regissör David Cronenberg använt fyra av skådespelarna i The Grand Budapest Hotel i framträdande roller i sina egna filmer. Nåja, lite roligt sammanträffande i alla fall.

Just det. Avslutningsvis måste ju även Yasujiro Ozu nämnas. Jag har inte sett filmen, men denna trailer visar ganska väl vad jag menar. Hans orörliga kamera bäddar för lysande symmetrisk bildkomposition.
God Morgon (1959) av Yasujiro Ozu - Trailer

Topp5 #55: Sammanfattning av oktober

Förra helgen fick jag datorkrångel, och redan innan dess hade jag inte skrivit på några dagar. Och det måste jag ju inte heller. Men jag vill i alla fall försöka hålla en konsekvens i uppdateringen. Nu blir det återhämtning. I dag sammanfattning av oktober eftersom det är ett av de givna inläggen som uteblivit, och i morgon tänker jag att jag ska delge lite filmtips inför Stockholms filmfestival. Gott så, pang på.

5. Ivans barndom (Ivanovo deststvo, Andrej Tarkovskij, 1962)

Det verkar som att Tarkovskij dyker upp i de här listorna varje gång jag ser hans filmer, och rimligt är väl det. Debuten Ivans barndom präglas för mig av väldigt fint foto och många bra scener, och Tarkovskij uppenbara förmåga att göra så mycket av så lite.

4. Det levande slottet (Hauru no Ugoku Shiro, Hayao Miyazaki, 2004)

Jag har i mitt liv valt att beta av Miyazaki i långsam takt. En film nån gång då och då liksom. Den här hade jag uppenbarligen kvar, och nu är även den sedd. Den hör till hans bästa, och känns rakt igenom typiskt Miyazaki. Vilket förstås är en bra sak.

3. Singles (Cameron Crowe, 1992)

Det här måste nog vara månadens överraskning. Nog för att jag väl har tilltro till Cameron Crowe, men det här var något speciellt. Fast ändå inte. Men jo. Alltså. När jag listade musikfilmer häromsistens hyllade jag High Fidelity, och jag ser så mycket av den häri. Inte för att musik är särskilt prominent, men den som är med är bra. Och dialogen, dramat och framför allt berättartekniken faller jag hårt för. Bland det absolut bästa jag sett i genren.

2. Prisoners (Denis Villeneuve, 2013)

WOW! Jag går fortfarande och tänker på kommissarie Loki. Funderar över hans bakgrund. Det är en bra karaktär, det. Synnerligen supertät thriller som gör alla rätt från början till slut, en av årets absoluta höjdpunkter. Mer utförlig recension kan läsas här.

1. Den lilla butiken (The Shop Around the Corner, Ernst Lubitsch, 1940)

Åh vilken pärla detta var. Jag kände inte till att Du har mail hade en förlaga från 40-talet, men i efterhand känns det rätt så självklart. Den här är dock tio nivåer bättre på alla plan. Förtjusande fin och samtidigt både rolig och så briljant regisserad. Det är nära perfektion. Och så James Stewart också!