torsdag 27 december 2012

Twin Peaks och dess fans - på och utanför skärmen

Ofta står science fiction-genren som ämne i fokus när det talas om nördkultur och fandom. I sin bok där journalisten Fredrik Strage djupdyker in i ett antal blandade grupper av fans till vitt skilda ting berättar han i ett kapitel om science fiction i allmänhet – och Stjärnornas krig (Star Wars, George Lucas, 1977) i synnerhet – om hur hängivna fans till den litterära genren redan 1939 vallfärdade till historiens första upplaga av World Science Fiction Convention i New York.1 Senare nådde företeelsen tv-mediet vilket blev särdeles tydligt i ett specifikt fall på 60-talet. Medan Pearson poängterar att det mest är på rutin som man brukar hänvisa till Star Trek (Gene Roddenberry, 1966-1969) som ett tidigt exempel, så kan det ändå finnas fog för att det skulle vara det mest relevanta.2 De över två hundra fans som utanför NBC protesterade mot nedläggningen av serien fick rätt, en säsong till visades och efter nedläggningen har serien följts av fem spin-off-serier och mer än dubbelt så många filmer.3 Så slutsatsen man kan dra tordes vara att även om det må ha funnits tidigare exempel på tv-serier med stor fanbas, så var det så kallade ”trekkers” som gav fenomenet en plats på kartan, och visade att de verkligen har en betydelse.

– Första gången rebellerna spränger Dödsstjärnan befinner sig bara Imperiets trupper ombord, säger Malin Emilsson. Men när rebellerna spränger Dödsstjärnan för andra gången, i ”Jedins återkomst”, är den inte helt återuppbyggd. Alltså borde det finnas inhyrda och oskyldiga byggnadsarbetare ombord. Man kan diskutera om det är moraliskt rätt att spränga den.4

I detta citat som inleder tidigare nämnda kapitel i Strages bok tycker jag att man kan läsa ut kärnan i vad fandom kommit att handla om, och den logiska övergången till Twin Peaks (David Lynch och Mark Frost, 1990-1991) framkommer. Detta är förvisso bara ett exempel av många, men ändå ett tydligt och konkret sådant, på hur ett fiktivt verk engagerar en målgrupp till sådan grad att de resonerar inte bara kring det som finns med i berättelsen, utan även vilka omständigheter som råder runt omkring. I detta fall handlar det om ifall byggarbetarna som bygger Dödsstjärnan förtjänar att dö för rebellernas goda gärning.


När det kommer till Twin Peaks tar Pearson i förbifarten även upp denna serie som just den logiska följden av 60-talets kultserier, och skriver att den mycket väl kan tänkas vara producerad med dessa i åtanke.5 Henry Jenkins tar till fullo vara på denna idé och lägger allt sitt krut på att berätta om alt.tv.twinpeaks, den diskussionsgrupp som uppstod som en del av Usenet under internets första levnadsår i och med tv-lanseringen av Twin Peaks.6 Likt hur Stjärnornas krig-fantasterna entusiastiskt diskuterar möjligheter för kollektivavtal för rymdimperiets anställda läste fans av Twin Peaks av alla tänkbara dolda budskap och meningar i varenda tänkbar scen i serien. Ett fan ska ha uttryckt hur det i det stora hela inte spelar någon roll vem som egentligen mördade Laura Palmer, utan att pusslet på vägen är det väsentliga.7 Det omkringliggande funderandet blev till ett självändamål i sig.

En intressant aspekt med Twin Peaks är hur dess kultstatus och arv med råge överlevt serien, och lockar nya tittare och fans än i dag. Ett exempel kan vara Twin Peaks Stockholm Festival 2012 som hölls på Södra Teatern som ett tjugoårsjubileum för långfilmen Twin Peaks: Fire Walk With Me (David Lynch, 1992). Utan att själv ha varit där vet jag att min syster, som ännu inte var född vare sig när serien eller långfilmen först kom ut, tillsammans med jämnåriga vänner besökte evenemanget utklädda till karaktärer ur serien för att träffa likasinnade. Under festivalen hölls en filmvisning där dessa fans fick möjlighet att se Twin Peaks: Fire Walk With Me tillsammans med andra fans på storbild, samt en föreläsning av Robert Engels som medverkade som manusförfattare till både serien och filmen. Detta följdes av en fest med en Twin Peaks-relaterad konstutställning, en frågesport om serien samt en tävling för bästa kostym. I egenskap av andrapristagare i den sistnämnda tävlingen fick min syster diverse priser så som vykort och en tyglapp för att visa sin tillhörighet till den hemliga gruppen Bookhouse Boys som figurerar i serien.

Man kan se det som att rollen för internet i sammanhanget har förflyttats. Från att ha varit svåråtkomligt och således exklusivt – och därmed ett utmärkt attraktivt tillhåll för diskussioner kring serien – har det i dagens samhälle där varje hem har en bredbandsuppkoppling förändrats till en distributionskanal för information. Marknadsföring för Twin Peaks Stockholm Festival 2012 har i första hand skett genom ett facebookevenemang, där det lockade nära tusen människor att tacka ja till medverkan. Alltmedan internet givetvis fortfarande fyller en funktion som diskussionsforum, är konventet återkommet som de hängivna fansens slutliga mål.

Vad Twin Peaks har kommit att betyda för tv-mediet kan till viss del utläsas i direkta efterföljare. Den kanske främsta och mest uppenbara hyllningen som gjorts till Twin Peaks av ett fan såväl som regissör är avsnittet Dual Spires i komedidramaserien Psych (Steve Franks, 2006-). Det första uppenbara som slår en, innan avsnittet ens börjat är förstås namnet Dual Spires som i sig är en tydlig referens, och vad som följer hänvisar på flera nivåer till Twin Peaks. Från avsnittets början kryllar det av små detaljer som chokladkaniner, körsbärscola, pajer och bokstaven ”J”, samtliga med tydliga kopplingar till serien som hyllas. Seriens ledmotiv har fått en nyinspelning i en långsammare tappning, med sångpålägg av Julee Cruise som även sjöng temalåten i Twin Peaks. Efter förtexterna som går i grönt, och utöver den omgjorda vinjetten ackompanjeras av ett bildspel som till viss del är kopierat bild för bild från Twin Peaks, följer en Chris Isaak-låt som blir en referens endast för den som är särdeles påläst, då Chris Isaak spelade en roll i Twin Peaks: Fire Walk With Me. Vidare används samma slags jazz genomgående i avsnittet, både som diegetisk och icke diegetisk musik, helt i enighet med hur det gjordes i Twin Peaks. Än mer uppenbart blir allt av det flertal karaktärer som har namn som på ett eller annat sätt baseras på sitt hyllningsobjekt, exempelvis är offret Paula Merrals namn ett anagram av Laura Palmer, samt den samling skådespelare som medverkar i både Twin Peaks och Dual Spires.

Genom att göra sitt homage till en sådan rik text, sett just ur ett refererande perspektiv, blir Dual Spires till en av de mest påkostade och välgjorda hyllningarna man kan tänka sig. Spåren som Twin Peaks lämnat efter sig är dock betydligt fler än de öppna hyllningarna. Huruvida det rör sig om fans till serien som visar sin respekt genom att låta sig inspireras, eller om det handlar om att fler vill tjäna pengar på ett beprövat framgångsrikt koncept låter jag dock vara osagt vare sig försöken lyckats eller ej. I exempelvis Point Pleasant (John McLaughlin och Marti Noxon, 2005) är likheten slående när man låter sin såpainfluerade mysterieserie inledas med att en ung flicka sköljer upp land, eller för den delen i Happy Town (Josh Appelbaum, Andre Nemec och Scott Rosenberg, 2010) som även det handlar om hur en småstadsidyll förvandlas till ett mysteriedrama, när kidnappningar blir frekvent förekommande. Dessa två exempel kan nog ses som en blandning mellan rena konceptstölder och hyllningar, båda två helt utan framgång. Desto mer lyckade serier är exempelvis Veronica Mars (Rob Thomas, 2004-2007) och Desperate Housewives (Marc Cherry, 2004-2012) som båda tar till vara på ett arv från Twin Peaks, vare sig det rör sig om genreinfluenser eller narrativt tematiska likheter. Oavsett vilket så kan man nog med säkerhet säga att Twin Peaks bidragit till en viss kvalitetshöjning i många avseenden vad gäller senare serier, och att detta förmodligen skett genom att skapa en så stor fanbas både i åskådare och i andra verksamma kollegor.

Vad detta medför i förlängningen är en ökad interaktivitet och ett större engagemang från tv-tittare, och för att reda ut vad det ger tv för roll i vardagen vill jag återkoppla till begreppet ”kvalitets-TV”. Serier som Twin Peaks, Desperate Housewives, The Wire (David Simon, 2002-2008) eller Homeland (Gideon Raff, 2011-) som alla faller under ”kvalitets-TV”, samtidigt som de får trogna fanskaror att diskutera och teoretisera om serierna, gör tv-tittande till något annat än vad det traditionellt sett har varit. I och med att nya avsnitt och i synnerhet säsongspremiärer är lika framemotsedda som en ny blockbusterfilm skapas en myt och kult runt seriens väsen. Samtidigt som det kan höja tv-mediets status förflyttas inte sällan själva tittandet från tvn till en datorskärm, där man kan ha möjlighet att se serien tidigare. Den andra effekten är att man tenderar att se serierna om och om igen för att lägga märke till alla detaljer, då vanligtvis genom dvd-boxar snarare än tv-sända repriser. Tvn som apparat hamnar i ett gränsland mellan vad som tidigare samlat familjen efter middagsmålet och biografen. Dess roll som distributionskanal för en serie marginaliseras, men i egenskap av monitor för en dvd-spelare möjliggör och förenklar den istället för fans av en serie att i efterhand se serien tillsammans. Tvn som kulturellt medium blir även det tudelat med realityserier och underhållningsprogram på ena sidan, och dessa kvalitativa oftast fiktiva berättelser på andra, som folk i stor utsträckning tenderar att följa via andra medel.

1 Fredrig Strage, Fans, (Stockholm: Natur och Kultur, 2005), 112f.
2 Roberta Pearson, ”Fandom in the Digital Era”, Popular Communication, 8, 2010, 86.
3 Scott Harrison, ”Star Trek Protest”, Los Angeles Times, publicerat 25 april 2011, http://framework.latimes.com/2011/04/25/star-trek-protest/ (kontrollerad 4 dec 2012).
4 Strage, 111.
5 Pearson.
6 Henry Jenkins, ”Do you enjoy making the rest of us feel stupid?: alt.tv.twinpeaks, the Trickster Author and Viewer Mastery”, i Full of Secrets: Critical Approaches to Twin Peaks, red. David Lavery, (Detroit: Wayne State University Press, 1995), 53.
7 Ibid, 55.

lördag 22 december 2012

Närläsning: Mildred Pierce och kvalitets-TV

McCabe och Akass skriver bland annat om hur HBO positionerat sig emot vanliga tv-nätverk, och därigenom distanserat sig från pöbelns norm, hur man definierat sig som ”not TV”.1 Detta poängterar relevansen av det uttalande som i inledningen av deras kapitel kallas för provokativt, och cementerar det som en måttstock att förhålla sig till. ”Kvalitets-TV” definieras utifrån vad det inte är, det vill säga ”bättre, mer sofistikerat och mer konstnärligt” än den standardmässiga tv-serien.2 I fallet Mildred Pierce (Todd Haynes, 2011) ges två tydliga ingångar till hur man kan utläsa ”kvalitets-TV” i och med dessa nämnda definitionsparametrar. Den ena är den mest uppenbara, där man sätter serien i relation till det kontemporära tv-mediet, och använda just ”vad det inte är” som metod. Den andra är att istället jämföra hur den förhåller sig till sin föregångare Mildred Pierce – En amerikansk kvinna (Mildred Pierce, Michael Curtiz, 1945) och hur de båda i sin tur baseras på James M. Cains roman med samma titel. I följande stycken ämnar jag göra båda.

Genom att definiera sig mot lågkvalitets-tv görs automatiskt anspråk på högre värden, ofta filmiska sådana. I och med att Mildred Pierce är producerad som miniserie i fem delar, snarare än en fullskalig tv-serie med säsongsuppdelning, fortlöpande manusförfattande och allt annat vad det innebär, siktar man distinkt högre med produktionsvärden. Om tv-serier traditionellt har en mediespecificitet i att tydligt vara filmade i studio, med olika manusförfattare och regissörer för varje nytt avsnitt och en i sammanhanget låg budget så står HBOs Mildred Pierce i flera fall för de motsatta värdena, vilket medför att den snarare närmar sig filmmediet.

Till att börja med har vi det faktum att den är enhetligt skriven från början till slut redan innan vidare produktion inleds, samt har en och samma regissör för hela serien, likt processen för hur en film skapas. Genom att dessutom använda sig av en etablerad långfilmsregissör som hyllats för sina tidigare filmer av kritiker så väl som publik höjer man anspråken ytterligare. Att Todd Haynes själv tillsammans med romanförfattaren Jonathan Raymond även skrev manus anspelar dels på en auteurtradition med Haynes som den huvudsakliga berättaren, samtidigt som man även sträcker sig efter en annan form av finkultur genom att anställa en erkänd författare i processen. Utöver detta, så innehas de två huvudrollerna av flerfaldigt prisbelönta långfilmsskådespelare i och med Kate Winslet och Guy Pierce, båda två kända från filmer som vunnit Oscar-statyetter för bästa film. Detta om något, visar mycket väl på höga ambitioner från deras producenter och i förlängningen ett tecken på en stor satsning av HBO.

Vidare angående den ekonomiska insatsen från kanalens sida hade serien en betydligt högre budget än vad som vanligtvis är brukligt för en amerikansk dramaserie. Genomsnittlig budget för ett avsnitt varierar vanligtvis mellan en och tre miljoner amerikanska dollar beroende på distributionsform, huruvida det rör sig om en kabelkanal eller inte.3 Mildred Pierce hade å sin sida inte mindre än 35 miljoner i budget, vilket alltså innebär en bra bit mer än dubbelt så mycket som ett genomsnittligt avsnitt av en dramaserie, och även för filmen ytterligare mot långfilmen i produktionsvärde och ambition. Nödvändigt att poängtera och även betona specifikt i sammanhanget är som sagt att Mildred Pierce är en miniserie och därför faller under vissa andra kriterier än andra tv-produktioner, och kanske bär fler likheter med HBO-producerade tv-filmer än med andra serier. Det faktum att den producerades och visades i fem separata avsnitt kvarstår dock förstås ändå.

Det finns ännu en i mina ögon viktig aspekt i vad som gör Mildred Pierce extra relevant i sammanhanget, nämligen det tidigare nämnda faktum att den baseras på en klassisk roman, samt att den filmatiserats i en ständigt refererad version under andra halvan av klassiska Hollywoods guldålder. Utöver att även detta går att koppla till litteraturen, som historiskt sett ansetts vara ett – intellektuellt sett – högre rankat medium än både film och tv så blir det även en referens till filmhistorian, vilket som tidigare poängterats även det värderas högt som bidragande faktor till vad som kallas ”kvalitets-TV”. I detta fall lägger man fokus på romanen och följer den så gott det går i berättelsen, och plockar bort mordet som är bärande för filmversionen. Detta kan läsas som mer sofistikerat än den äldre inspelningen – alltså helt i enighet med McCabe och Akass beskrivning av hur ”kvalitets-TV”-begreppet uppfattas, samtidigt som referensen till 40-talets film noir finns kvar i seriens grundstomme.

Jason Mittell talar om komplexa narrativ som ett tecken på ”kvalitets-TV”, och radar upp diverse exempel, personligen finner jag det dock främst intressant när han nämner hur orden ”komplex” och ”konventionell” inte kommer utan medförda värderingar, liksom i den traditionella användningen av ord som ”primitiv” och ”klassisk” inom filmstudier.4 Jag menar att samtidigt som ett komplext narrativ förvisso även innebär en ”svårare” berättelse att berätta, och det krävs extra eftertanke vilket i förlängningen öppnar upp för så kallad ”kvalitets-TV”, så finns å andra sidan även risken att en serie stannar vid att vara pseudointelligent, blir synad, och istället hamnar i ett bottenskrap.

Han nämner även referenser till – och gärna hybrider mellan – olika filmgenrer så som klassiska Hollywood, den europeiska konstfilmen med mera.5 De konkreta exempel som tas upp är bland annat från Buffy vampyrdödaren (Buffy the Vampire Slayer, Joss Whedon, 1997-2003) i och med dess magiska musikalavsnitt Once More With Feeling och det ytterst obehagliga stumavsnittet Hush i vilka Whedon blandar genrer för att skapa komplikationer i berättandet.6 Det bildas en friktion mellan manusförfattare och berättelsen som måste berättas, men det leder även till födseln av ökad kreativitet, för vilket man kan beundra Whedon i all oändlighet. Å andra sidan tänker jag att dessa genreöverskridande element inte nödvändigtvis behöver medföra komplexa narrativ, men ändå kan visa på en medvetenhet som i sin tur per automatik låter gällande serie närma sig ”kvalitets-TV”-begreppet. Med andra ord kan det ibland vara den klassiska ”tanken som räknas”, snarare än hur något faktiskt genomförs. Istället för att implementera främmande genreelement så som i Buffy vampyrdödaren, så kan Mildred Pierce främst sägas bära dramaturgiska likheter med melodramgenren och viss klassicism. Dess förhållandevis långsamma berättartempo och tydligt genomtänkta och ålderdomliga estetik visar på en tydlig medvetenhet om sin historia. Vad gäller just seriens narrativ sker det dock helt rakt på utan några komplicerande omständigheter. Man kan istället argumentera för att det nämnda låga tempot som serien håller, och de vinkar man kan koppla till genrefilmer från 1900-talets mitt i detta fall skapar det kvalitativa i ”kvalitets-TV”, snarare än komplexa dramaturgiska detaljer.

Över huvud taget tycker jag att det finns en viss problematik i begreppet ”kvalitets-TV” och definitionerna av detsamma. McCabe och Akass gör det enkelt för sig, eller om det är HBO som gör det, genom att definiera sig som ”inte TV”.7 Problemet ligger i att ”kvalitets-TV” har blivit synonymt med bra tv-serier, något som inte nödvändigtvis bär någon sanning. Det kvalitativa i ”kvalitets-TV” åsyftar snarare produktionsvärden än manus och regi, själva berättelsen hamnar inte sällan i skymundan bakom en medvetet skapad illusion av vikten av att berätta densamma. Genom att förklä reklambyrån i Mad Men (Matthew Weiner, 2007-) till ett 50-talskostymdrama blir den faktiska substansen sekundär i betydelse. Huruvida en serie som True Blood (Alan Ball, 2008) fortfarande är relevant eller över huvud taget intressant att följa blir oväsentligt då myten om serien tar övertaget. I slutändan blir skillnaden mellan dessa så kallade högkvalitetsserier och en lågt ansedd dagtidssåpa som låt säga Sunset Beach (Aaron Spelling, 1997-1999) mestadels en produktionsmässig sådan, där ytan är det som skiljer dem. Givetvis finns högkvalitativa serier som inte går att jämställa med Sunset Beach, men jag vill påstå att skillnaden kan ligga i något betydligt mer väsentligt än produktionsvärden och budget – även om dessa inte är betydelselösa. Oavsett vilket kommer jag alltid föredra Kindred: The Embraced (Aaron Spelling, 1996), för att exemplifiera en till Spelling-serie, framför True Blood, då den förstnämnda gör något mer intressant av vampyrväsendet, även om den senare visuellt är väldigt tjusig.

Jag har ett till problem med kategoriseringen som uppstår i och med ”kvalitets-tv”, nämligen de serier som jag anser faller utanför de två tydliga facken. Serier som visar på höga ambitioner och visioner, men som inte räcker till för att få den kvalitetsstämpel som krävs för att få ett definitivt erkännande som god kultur.

Ett exempel som ligger nära till hands är den nyzeeländskt producerade ungdomsserien The Tribe (Raymond Thompson, 1999-2003) som både har ett unikt koncept som mycket väl skulle kunna klassificeras som ”high concept” och har storslagna berättelsebågar som sträcker sig över hela säsonger, och ibland även mellan dem, men som brister i produktionsvärden. Serien behandlar ständigt relevanta politiska frågor såväl som berättar flerfacetterade ”coming of age”-berättelser, vilket man tänker skulle kunna ses som relevant, men i diskussionen kring ”kvalitets-TV” intresserar man sig sällan för annat än de tidigare nämnda faktorerna komplexa narrativ och det budgetstyrda visuella. Jag skulle aldrig i mitt liv försöka slå ett slag för att kalla The Tribe för ”kvalitets-TV” då det finns lite för mycket manusmissar, men jag finner det relevant att skapa en medvetenhet om vad som i första hand skiljer facken åt. Vidare är gråzonen mellan det höga och det låga för bred för att kategoriseringen över huvud taget ska vara intressant, med många serier som aldrig får sitt erkännande på grund av att de visas på nätverks-TV, smalare nisch-kanaler i stil med SyFy eller för all del Hallmark, som traditionellt inte tillskrivs ”kvalitets-TV” som epitet, och saknar den högkvalitetsmärkning som exempelvis HBO har.

1 Janet McCabe och Kim Akass, ”It's not TV, it's HBO's original programming: Producing Quality TV”, i It's Not Tv: Watching HBO in the Post-Television Era, red. Marc Leverette, Brian L. Ott och Cara Louise Buckley, (New York/London: Routledge, 2008), 86.
2 Ibid, 83.
3 Bill Carter, ”Weighty Dramas Flourish on Cable”, New York Times, publicerat 4 april 2010, http://www.nytimes.com/2010/04/05/business/media/05cable.html (kontrollerad 3 dec 2012).
4 Jason Mittell, “Narrative Complexity in Contemporary American Television”, The Velvet Light Trap, No. 58, Fall 2006, 29f
5 Ibid.
6 Ibid, 35.
7 McCabe och Akass, 83.

fredag 21 december 2012

Topp5-fredag #17: Ackompanjemang av min apokalyps

Folk talar om jordens undergång som om den vore relevant. Vissa använder ordet apokalyps, vilket kanske i sin egentliga betydelse vore roligare. Uppenbarelsen liksom. Numera används ordet mer i just sammanhanget undergång, och även om jag inte direkt kan sålla mig till den grupp dårar som tror att denna är nära så får jag erkänna att jag funderat en aning över det. Främst har jag tänkt på vilka låtar som skulle vara filmmusiken i scenen i filmen där just min värld går under. Så, fem låtar som skulle få ackompanjera min apokalyps. De har något slags cineastiskt värde, i hur jag upplever dem.

5. Jeff Buckley - New Year's Prayer

Den är obehagligt och enslig och känns på något sätt representativ för hur kroppen skulle reagera på att världen går under snart. Kan med fördel innefatta något slags knark i denna filmsekvens, det känns passande.

4. Larry Clinton - Heart and Soul

Jag gillar denna melodi väldigt mycket, och jag gillar tanken på att färdas bakåt i tiden genom musiken i samma ögonblick som verkligheten som vi känner den går under. I filmscenen dansar huvudpersonen (jag?) för sig själv efter för många glas billig whisky, när allt försvinner.

3. Blueboy - So Catch Him

Jag tänker mig ett snyggt kollage. I huvudsak en effektiv metafor i en bilfärd i motljus, ett motljus som blir allt starkare när allt tar slut. Detta klipps med bilder från övriga narrativ i filmen, liknande motsvarande sekvenser i typ Magnolia (Paul Thomas Anderson, 1999).

2. Roy Orbison - Only the Lonely

Återigen finns faktorn att musiken tar en bakåt, och det finns även något väldigt melankoliskt i många gamla poplåtar av den här typen som jag upplever det. Kanske just för att de alla har använts tidigare i sådana sammanhang på film.

1. Edward Elgar - Salut d'Amour

Det eviga måstet och det självklara valet i de flesta filmscener. Även här skulle det kunna röra sig om ett kollage, vilket inleds med en gatuviolinist som spelar stycket för att byggas på med piano och eventuellt mer stråkar när man byter scen. Även om låten är komponerad som en förlovningspresent så upplever jag den inte så. Förmodligen är det betingat i hur den används i Bert (SVT, 1994) och Tinker Tailor Soldier Spy (Tomas Alfredson, 2011), men för mig är den hur som helst väldigt vemodig och känns oundvikligt cineastisk. Därför är den givet förstahandsval.

Spotify-listan.

tisdag 18 december 2012

Min vän Marcus

I mitt liv har jag haft ett skapligt antal goda vänner, får ändå sägas. Men det finns nog ingen av dem som jag håller av lika mycket som min vän Marcus. Marcus är personifierad godhet och briljans. Vi fann varandra på allvar för ungefär fyra år sen och har sedan dess delat många upplevelser. Som brukligt är, har många av dessa upplevelser varit av det kulturella slaget, varför jag nu ämnar ägna detta inlägg åt att erinra några av de minnen och popkulturella verk som sitter hårdast präntade i hjärnbarken från tillfällen vi delat.

Vårt umgänge har sin rot i en gemensam fäbless för Heroes of Might and Magic III, Under över ett års tid gick sällan mer än en dag utan att all vår fritid gick åt till detta fantastiska spel. Vi provade uppföljare och försökte på alla vis hitta något att ersätta det med, när lusten för spelandet började tryta, men inget var gott nog. Inget förutom Uno, men om det kan man nog inte säga särskilt mycket mer än att vi blev smått besatta, så vi lämnar det därhän. Detta må till synes vara petitesser till upplevelser, men när man ser till hur många timmar som ägnades åt dessa spel får man nog revidera den uppfattningen.

Det andra vi enades i var en passion för matlagning. Förmodligen hundra club sandwich senare gjorde vi ytterligare en när jag förra månaden besökte honom i Uppsala. Det är inte omöjligt att det var den godaste av alla.

Genom åren har vi lyssnat på, spelat och sjungit oändligt antal svenska poprader och en vacker dag (det var en synnerligen vacker dag vill jag minnas, men det minnet kan förstås bedra) lämnade vi Visby för Stockholm och såg [ingenting] på Dramaten. Det var onekligen en magisk upplevelse, även om vi båda sett bandet i andra sammanhang, så var det här en särdeles unik upplevelse. Men även om [ingenting] gjort ett stort avtryck i vår gemensamma tid kan det knappast liknas med vad Olle Adolphson gjort. Ingen annan än Marcus kommer någonsin förstå min oerhörda fascination och kärlek till denna avlidna vissångare (ja det vore väl Peter Morén då, förstås), men det behövs inte heller, Olles visor kan vi gott behålla för oss själva.

Samtidigt som jag flyttade till Stockholm sommaren 2010, så flyttade Marcus till Uppsala. Sedan dess har våra sammankomster blivit mer sporadiska, men aldrig desto mindre framemotsedda. I en tid då många lägger prestige i att ha en oromantiserad bild av det förflutna, trivs jag gott med att frossa i nostalgi. Som Olle Adolphson så fint besjunger dåtidens otvekbara triumf i Sigge Skog, förhåller även jag mig till den som en ouppnåelig men ack så eftersträvansvärd utopi. För att nutiden kan bara aldrig bli riktigt lika bra. När vi ses talar vi inte sällan om hur vi i framtiden, som två familjefäder ses med jämna mellanrum för att åter laga club sandwich, spela Heroes of Might and Magic III, och sjunga oss igenom den digra repertoar av svenska poplåtar som vi genom åren lärt oss. För om inte nutiden kan bli lika fin som det förflutna, så kanske åtminstone framtiden kan bli det.

Det må finnas oändligt mycket mer att nämna, men något måste ju sparas inför kommande år.

En enorm gratulation vill jag härmed ge den förmodat finaste människa jag någonsin känt, grattis på födelsedagen Marcus önskar din tillgivne vän.

Och så avslutningsvis en ganska genial dikt som Marcus skrev en gång.

"En dröm är en dröm man kan drömma,
drömmar drömmer man när man drömmer,
en dröm är en kaka man kan äta."

lördag 15 december 2012

Filmreflektion: The Perks of Being a Wallflower

Under en lång tid har jag, utan att egentligen veta varför, gått och väntat på och längtat efter att få se denna film. Det fanns bara någon magkänsla som sa mig att det här är något jag kommer uppskatta. Och så rätt min mage skulle visa sig ha.

The Perks of Being a Wallflower (Stephen Chbosky, 2012) är något så sällsynt som en romanadaption som inte bara har manus skrivet av författaren själv, utan dessutom regisseras av densamme. Vad detta automatiskt medför är att vad som berättas i filmen verkligen representerar Chboskys vision, risken att man tappar relevanta trådar och missar viktiga detaljer minimeras. Risken som istället uppstår med detta fenomen är att mindre relevanta detaljer följer med, som en utomstående hade plockat bort på vägen. I och med att Chbosky dock inte bara är romanförfattare, utan även etablerad dito för manus efter flerårig erfarenhet inom TV-mediet, minimeras även dessa risker och i slutändan är The Perks of Being a Wallflower väldigt tät och rik utan några som helst onödiga scener eller oförklarade berättelselinjer.

Vad jag förväntade mig av filmen var en film i stil med Juno (Jason Reitman, 2007) och 500 Days of Summer ((500) Days of Summer, Marc Webb, 2009), det vill säga en tonårsvänlig, indiepopfylld, ungdomligt romantisk komedi, utan allt för mycket tyngd i. Och nog för att jag älskade dessa två filmer, men The Perks of Being a Wallflower är långt mycket mer än så. Det första som slog mig var förvisso hur det inte kändes riktigt rätt, eller kanske snarare hur allt kändes lite för rätt, när filmen efter en supersnygg inledning till förtexter och så, kändes som en allt för konventionell och oinspirerad historia. Ack så fel det skulle visa sig att jag hade. För inte långt efter dessa dåliga tankar fångades jag in av filmens oerhört älskvärda karaktärer och en igenkänningsfaktor, rakt omöjlig att ens försöka värja sig emot. Det som gör detta större än tidigare nämnda filmer är de många nivåerna den berör på. Juno har förvisso en tonårsgraviditet och 500 Days of Summer har en klurig kärleksrelation, men det är också allt. The Perks of Being a Wallflower behandlar både ensamhet, utanförskap, problematisk kärlek och allt det innebär att vara i sina mellersta tonår. Lägg till på det en traumatisk uppväxt som vägrar lämna en ifred och de psykiska men man lever med för det. För mig svämmade känslorna över.

Jag tror att de flesta människor i världen någon gång har känt hur de inte passar in, de flesta människor har förmodligen någon gång känt en oändlig ensamhet, även omgivna av vänner. På samma sätt har förmodligen de flesta varit med om olycklig kärlek, och även om desto färre haft en verkligt traumatisk uppväxt, kan man föreställa sig att de flesta har gjort och varit med om saker de vill ha ogjorda, och således även har oönskade minnen som inte går att bli av med. Under stora delar av filmen flödade tårar som vattenfall, vilket jag inte är helt van med när jag ser filmer, varför jag givetvis tolkar detta som något extra berörande. Men inte helt sällan var det andra känslostormar som angrep mig, då i form av skratt och välbehag. Förhoppningsvis följs känslan av missanpassning och ensamhet av en motsats, känslan av hur allt plötsligt bara är rätt. Man har funnit sin tillhörighet hos vänner som ser och hör, helt enkelt uppmärksammar en. Detsamma gäller för den olyckliga kärleken, och kanske kommer man någon gång rent av över de minnen som jagar en. Dessa företeelser är i filmen lika bärande som den stora sorgen.

I och med att alla nämnda moment kändes applicerbara på mina tonår (i varierande grad och på olika vis) träffade filmen rakt igenom huden, rätt in i märgen på mig. Problemen med konventionellt berättande och vissa stereotyper kvarstår, men jag vet inte om jag nödvändigtvis ser dem som problem längre. Genom att göra berättelsen konventionell men ändå så stark, blir nästan upplevelsen ännu starkare. På samma sätt funkar stereotyperna, vilka man inte alls är beredd att beröras av. När de väl lyckas, lyckas de desto starkare istället.

Vad jag inte har tagit upp är filmens musik. Den punkten stämde onekligen in med mina förväntningar. Bowie, Dexy's, New Order, Sonic Youth och Joey Ramones version av Christmas (Baby Please Come Home) är uppenbarligen musik som faller en väl i smaken, och även den passar perfekt in på mina tonår.

Annars har jag väl egentligen bara hunnit med att beröra en enda aspekt av filmens kvaliteter, så avslutningsvis vill jag bara tillägga att Ezra Miller är en ny favoritskådespelare i och med sin makalösa rolltolkning här.

fredag 14 december 2012

Topp5-fredag #16: Apor

I dag är det den inofficiella apdagen, jag tänkte därför göra en lista med favoritapor i musiken. Liksom Arctic  Monkeys, Gorillaz, The Blow Monkeys och förstås The Monkees. Men jag kom inte längre än så och övergav idén. Andra naturliga valet blir förstås apor på film, för såna finns det ju gott om. Inte minst finns många favoriter.

5. Kong i King Kong (Merian C. Cooper och Ernest B. Schoedsack, 1933)

Många skulle förmodligen hävda att Kong är given på förstaplatsen. När jag sätter honom som femma resonerar jag som så att han knappt ens är stjärnan i sin egen film. Nog för att han betraktas som en gud av lokalbefolkningen, men han delar ändå ön med diverse dinosaurier som är betydligt mycket coolare, förstås.

4. Schimpanserna i laboratoriet i 28 dagar senare (28 Days Later..., Danny Boyle, 2002)

De må se ut som helt vanliga schimpanser, men det rör sig trots allt mer eller mindre om människoätande monsterapor som förvisso inte får allt för mycket utrymme i filmen, men spelar stor roll i ett starkt anslag.

3. Primaten med benet i År 2001 - Ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey, Stanley Kubrick, 1968)

Väldigt klassisk öppningssekvens, och även välförtjänt sådan. Denna uråldriga apa tog upp benet och använde det som ett vapen, ett verktyg. Genom denna handling började utvecklingen mot dagens människa.

2. Nikko i Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz, Victor Fleming, 1939)

Nikko är ledaren för de flygande aporna. Liksom i nästan alla andra fall vad gäller detta mästerverk till film är sminket och kostymerna förtjusande, det råder inget tvivel om att dessa apor verkligen är just apor. Blå apor med vingar. Och Nikko är den främste av dem alla.

1. Dr. Zaius i Apornas planet (Planet of the Apes, Franklin J. Schaffner, 1968)

Den huvudsaklige representanten för orangutangerna, den till synes allvetande och tydligt starkt människoföraktande vetenskapsministern Dr. Zaius är en hemskt träffande porträttering av den vita mannens historiska överhet, fast gestaltad av en apa. Istället för att vara en brutal tyrann som följer "har mycket, vill ha mera"-principen representerar han den intellektuella och bildade fascismen. Det finns givetvis fler fantastiska karaktärer, inte mins apor, i Apornas planet, men ingen riktigt som Zaius.

torsdag 13 december 2012

Perfekt pop: Gus Van Sant

Att jag skattar Gus Van Sant som en av de starkaste och mest intressanta regissörerna i branschen de senaste trettio åren är ingen hemlighet. Att han även har spelat in musik är heller ingen hemlighet, men likväl väldigt okänt. En gång för några år sen råkade jag komma över ett av hans två album på Record Hunter när jag gick en sedvanlig skivrunda i Stockholm, innan dess hade inte jag heller någon aning om hans musikaliska färdigheter. Det har gått ett par år sedan jag senast lyssnade igenom skivan, kanske i oro för att den inte ska vara så bra som jag minns den, men då öppningsspåret återkommit till mina undermedvetna sinnen lite väl ofta den senaste tiden bestämde jag mig för att göra slag i saken och äntligen lyssna igen.

Öppningsspåret var det ja, Momma Can't Walk. Ackordsekvensen är en av mina favoriter (delas av bland annat Pachelbels Canon i D-dur och Belle & Sebastians Get Me Away From Here I'm Dying), och spelad på vad som låter som något slags casiosynth till en väldigt fin text om sin döda mamma (samt ett dissonant "gitarrsolo") lyckas Gus Van Sant då sannerligen beröra mig starkt. Fortsättningsvis har skivan riktiga guldkorn med jämna mellanrum, ibland flera i rad. Små pärlor, som på tråd. Den musik som brukar ackompanjera hans filmer känns igen som influenser även i hans egen musik. Man kan tänka sig att han lyssnat på Nick Drake och Lou Reed en del, även femtiotalet skiner igenom både i form av Woody Guthrie, Elvis och Fats Domino-trioler. Daniel's Song ekar av samma drömska magi som The Velvet Undergrounds Sunday Morning och Stephanie Says, medan Independant Wealth delar mer musikaliska likheter med Pete Seegers folksångsarv.

Det finns förstås nackdelar med att allt är så oerhört lo-fi när virvelslag hamnar ur takt, bakgrunden brusar, mixen är en smärre katastrof med mera, vilka inte alla borde kunna ignoreras i sin egenskap av "charmigt DIY", men jag gör nog det ändå. Om det skulle råka vara så, att det framstår som om jag inte alls älskar den här skivan av hela mitt hjärta, så är det ett missförstånd. Det gör jag. För Van Sant lyckas förvalta dessa influenser så väl, och de produktionsmässiga bristerna går helt i enighet med bilden av honom som regissör under samma tid, vilket berikar.

PS Och apropå Van Sant så verkar han ju ha ett spännande nytt filmåtagande på G efter Promised Land, som jag återkommer om när information finns.

måndag 10 december 2012

Filmreflektion: Looper

Här om dagen såg jag äntligen Looper (Rian Johnson, 2012). Många verkar ha problem med logiska luckor i filmen. De flesta motiverar det med att tidsresor är overkligt, vilket gör filmen ologisk. Detta är en bisarr ståndpunkt, förutsatt att vederbörande personer inte tycker att all film som snuddar vid något "overkligt" även är ologiskt. Somliga ser det ologiska i hur Joe agerar i filmen, samt att de två olika versionerna av honom har olika stora öron. Öronfrågan får jag hålla med om att man kanske borde ha gjort något åt, men hans handlingar är rakt igenom konsekventa. Jag väljer att inte gå in på dem i detalj då det säkerligen finns människor som är senare än jag med att se denna pärla.

Jag får känslan av att de människor som påstår sig se logiska luckor i berättelsen är personer som inte heller skulle greppa Primer (Shane Carruth, 2004) om de såg den. Det är i så fall fullt förståeligt, då det är en väldigt komplicerad film att hänga med i. Poängen jag vill göra är den att det skulle inte spela någon roll till vilken grad man beskriver den procedur som tidsresandet innebär, att det ändå inte skulle vara giltigt som logiskt. Vad som framför allt särskiljer Looper från andra tidsreseberättelser är hur den helt och hållet undviker den frågan. Därför ser jag ingen anledning till att försöka bena ut och resonera kring hur det funkar i just denna film, det finns viktigare saker i rörelse.

De frågor filmen ställer är av hög relevans. Skulle du, om möjlighet gavs, mörda Hitler innan han kom till makten? Många skulle säga ja. Skulle du, om möjlighet gavs, mörda Hitler när han ännu var ett fromt barn, än så länge helt oformat av sin omvärld och fri från vanvettiga idéer? Kanske inte lika självklart längre. I Looper är frågan central. Följande citat, utan att taget ur sitt sammanhang avslöja för mycket, i slutet av filmen summerar ungefär hela andemeningen. Kanske inte riktigt i klass med Tears in rain-monologen i Blade Runner (Ridley Scott, 1982), men för egen del kommer det nog att minnas som klassiska filmrader.
"Then I saw it. I saw a mom who would die for her son, a man who would kill for his wife, a boy angry and alone, the bad path laid out in front of him. I saw it, and the path was a circle, round and round. So i changed it."

Looper är helt klart en av mina årsfavoriter, utöver det rent berättande besitter den även stora produktionsmässiga kvaliteter. Fotot är urtjusigt (kul att man känner igen vissa estetiska drag från Brick [Rian Johnson, 2005]) med blå linsöverstrålningar som främsta identitetsskapare, och ljudläggningen genomtänkt och snygg. Emily Blunts karaktär är kanske än mer välspelad än välskriven. Det finns trots allting positivt några småsaker som kanske kan ifrågasättas, någon femma är det liksom knappast tal om, men det känns väldigt befriande att den här typen av kvalitativ och stor science fiction-film med jämna mellanrum dyker upp och tillfredsställer en.

Det skulle förstås gå att skriva spaltmeter om hur man gestaltar tidsresor i förhållande till många av de andra tidsreseverk jag skrivit om den senaste tiden, men eftersom Rian Johnson väljer att undvika den frågan, gör jag det också. Som redan poängterat, det är inte tidsresorna som är det relevanta.

lördag 8 december 2012

Filmreflektioner: Två tagningar på svensk science fiction

En gång tidigare har jag skrivit om en svensk science fiction-film här. Det var ingen höjdare. Och Sverige är onekligen svältfödd på film inom denna genre. Så nog fasen blir man väl lite förväntansfull när det dyker upp nya ambitiösa verk, även om det rör sig om kortfilmer.

Den första dök upp på Vimeo för bara en vecka sen, Memorize (Eric Ramberg och Jimmy Eriksson, 2012). Det började som ett showcase för ett nytt texturverktyg inom 3D-modellering, men urartade i ett intressant koncept och som synes en kortfilm. Det där med effekter och så fixar de ju galant, man kan då sannerligen ana att historian bakom filmen är just som den är. Och även om skådespel i vanlig ordning när det kommer till denna typ av produktioner lämnar mer att önska, så håller konceptet så väl att det väger över. Härom veckan nämnde jag Plurality (Dennis Liu, 2012) och samma referenser ligger nära till hands nu. I likhet med den finns här tydliga kopplingar till Minority Report (Steven Spielberg, 2002), 1984 och allt det där. Övervakningssamhälle och så. Filmen är inte världshistoriens bästa, men den är definitivt intressant, relevant, och framför allt svensk!



Den andra jag vill nämna fick jag äran att se i somras. Den är producerad av några filmstudenter varav en är en god vän till mig, och visades samt uppskattades på Dalarnas filmfestival i höstas. Även jag är smått handfallen framför Aliens och Farligheter (Adam Selgeryd, 2012). Influenserna från Kenny Starfighter - Galaxens Superhjälte No1 (SVT, 1997) är påtagliga, och det är även den perfekta nivån att sikta på för ett amatörprojekt som detta. Många gånger tidigare har det ju visat sig att skojiga komedier lyckas betydligt bättre än högtravande konstfilm, när kreativa och referensspäckade ungdomar ligger bakom. Lägger man till vråltuffa ryggraketer, svävande motorcyklar, förångningspickadoller och allehanda tjusiga effekter tillsammans med ett roligt manus så får man en alldeles ypperlig film. Anspråkslös underhållning, som ändå lyckas oerhört väl med att imponera.


fredag 7 december 2012

Topp5-fredag #15: Take Five!

Bara här om dagen avled Dave Brubeck. Sorgligt men sant. En liten hyllning i och med en topp5-lista över de bästa taktslagen i Take Five.

5. 3

Tredje slaget är bara ganska menlöst, ointressant.

4. 2

Helt okej. Jag gillar det för att det hamnar mitt emellan två pianoanslag. Det är bra!

3. 5

Eftersom femte taktslaget fungerar som upptakt till nästföljande blir det lite mer värdefullt än andra och tredje.

2. 4

Det är detfjärde slagets betoning som avgör hur femtakten i det här fallet är uppdelad, således ett synnerligen viktigt taktslag.

1. 1

Hade ettan dröjt ett slag till så hade låten varit en helt vanlig jävla sextakt istället. Låten hade inte varit Dave Brubecks mest populära på Spotify, och framför allt hade den inte utgjort dagens topp5-lista. Eller än mer framför allt hade den inte varit alls lika intressant. Ettan är överlägsen!


Annars finns ju förstås även den här ganska fantastiska tolkningen av låten, av allas vår favorit Svante Thuresson.

tisdag 4 december 2012

Adventstid! Adventstips!

Första advent var i går (eller förrgår om man följer klockan när man avgör datum och så) och julen börjar så sakteliga närma sig. När man är ute och går i natten knarrar det mellan skorna och den torra snön, och knarret i sin tur ekar mellan husen. Det är väl sällsamt om något? Bevisligen har jag haft lite fullt upp under de senaste dagarna, och således inte skrivit ett jota här. Men nu är det dags, om än bara för ett litet, litet tips skull. Det rör sig om ett simpelt flashspel som jag fastnade för förra vintern. Det finns i en vanlig version men nu när snön är fallen och det mesta man ser är rödgrönt ska väl även flashspelen vara så. Det må handla om socker, men det kunde lika gärna varit snö. Renar och julgranar är oundvikliga. Sugar, Sugar, the Christmas Special är ett utmärkt tidsfördriv för den som inte har riktigt lika fullt upp som jag.


fredag 30 november 2012

Topp5-fredag #14: Fars filmhylla

Som sagt befinner jag mig alltså för närvarande i det hus där jag genomled mina tonår och det medför förstås per automatik att en del minnen sitter i väggarna. Bland annat i min fars filmhylla. Många gånger har jag gått dit och tagit ut en dvd utan att riktigt veta vad jag har att vänta, för att bli väldigt positivt överraskad av vad jag sen fått se. Utöver de fem filmerna jag här kommer nämna så utesluter jag några stycken som jag inte riktigt associerar till denna filmhylla trots att det var därigenom jag en gång såg dem för första gången.

5. I Heart Huckabees (David O. Russell, 2004)

En del verkar inte gilla den här filmen. Men det gör jag. Inte så mycket märkvärdig men alldeles dugligt rolig och med en mycket fin skådespelarensemble. Det räcker så!

4. Sideways (Alexander Payne, 2004)

Tvärtemot föregående film så älskar alla Sideways, fast inte jag. Eller, ibland gör jag inte det. Miles och Jack är såna jubelåsnor på ett jobbigt sätt att jag inte borde gilla den. Miles är världens största supertönt (som man förvisso kan identifiera sig med) och Jack gestaltar höjden av moraliskt förfall, personifierat. Men ändå kan jag omöjligtvis ducka för att det är en ganska förtjusande film.

3. Drömtjejen (Weird Science, John Hughes, 1985)

Jag tror att detta var den fjärde eller kanske rent av femte John Hughes-filmen jag såg, med andra ord borde den inte ha någon större betydelse. Å andra sidan var det när jag såg Drömtjejen som jag passerade gränsen för att ha sett hälften av Hughes regisserade filmografi, och den markerar på något sätt det datum då jag till fullo med rätta kunde utnämna Hughes till en favoritregissör (som så många andra män gjort femton år tidigare), gilla honom på Facebook och annat sånt där relevant. Innan var Breakfast Club (The Breakfast Club, John Hughes, 1985) ett ensamt mästerverk, i och med Drömtjejen blev John Hughes mästaren.

2. Blåsningen (The Sting, George Roy Hill, 1973)

Det slår mig att jga måste se om Blåsningen snarast möjligt då det gått allt för många år. Saker jag minns att jag älskar är den härliga matinékänslan, Scott Joplin-musiken och hur välskriven den är. Eller, hur välskriven den är tänkte jag förmodligen inte på i mina yngre tonår, men jag minns den som att den grundlurade även mig. Det kommer den säkert göra igen, när den får chansen.

1. All or Nothing (Mike Leigh, 2002)

Detta minns jag var en av de sista filmerna jag plockade ur filmhyllan. Jag hade sett det mesta andra, med undantag för några kalkoner som jag inte under några omständigheter ville slösa min tid på (men som min far av okänd anledning ändå fått för sig att införskaffa till hyllan). Den såg inte särskilt rolig ut och jag visste ingenting om vad det var för någonting när jag satte skivan i dvd-spelaren. Men det skall sägas att denna film förändrade mitt sätt att se. Jag känner en stor skam inför mig själv över att jag ännu inte tagit mig för att se fler Mike Leigh-filmer, då den totalt oromantiserat vardagligt socialrealism som denna brittiska tristess förmedlar var bland det mest berörande jag någonsin sett. Onekligen en milstolpe i min personliga filmhistoria.

torsdag 29 november 2012

Den allra renaste underhållningen - sällskapsspelet

När jag befinner mig här i Visby i mitt föräldrahem, samtidigt som min bror och hans flickvän, så spelas det väldigt mycket sällskapsspel. Vanligtvis är jag sanslöst svag för spel där jag får briljera med min kunskap i diverse ämnesfrågor, men vi spelar spel som Gammelgäddan, Tårtkalaset och Jägersro istället. Det rör sig alltså om såna där vanliga spel, såna man spelade när man var barn. Och jäklar så roligt det är, att bara spela och spela och spela. Av de underhållningsformer som finns i världen står nog denna typ av spel bland de absolut lägst rankade i sin totala brist på intellektuellt anspråk och kulturellt uttryck. Jag skulle dock vilja slå ett slag för dessa just av densamma anledningen, i och med att spelen inte säger någonting utan endast ämnar att underhålla blir de därigenom den allra renaste formen av underhållningsmedia.

I många av spelen finns förstås även ett nostalgivärde, men utöver den faktorn finns ytterligare två tydliga som spelar in. Den ena är det strategiska alternativt skicklighetsbaserade värdet, huruvida spelets utgång bara baserar sig på slumpen eller om spelares färdigheter spelar in på resultatet. I vissa fall kan illusionen av detta värde vara fullt tillräckligt, i ett spel som exempelvis tidigare nämnda Gammelgäddan kan man som spelare inte påverka hur fiskesnurran ska snurra, eller hur tärningen ska rulla, men de få valmöjligheter man har ger ändå en illusion av att det faktiskt är man själv som avgör huruvida allt ska gå käpprätt åt pipsvängen eller faktiskt alldeles utmärkt.

Den sista faktorn jag räknar med är ett slags fabricerat nostalgivärde. Här rör det sig inte om ifall spelet hängt med sen barnsben och det finns minnen av det, utan det rör sig snarare om samma nervtrådar som kittlas när man ser exempelvis en Joel Schumacher-film. Man lever sig in i något slags barnstadie där man kan se just vad som hade appellerat till en för femton år sedan, vad man då funnit fascinerande. Ett spel som Luxor får stora poäng här genom sitt tredimensionella spelbräde och att det påminner om någon sorts Bejeweled-klon i sitt upplägg.

Bortsett från de sällskapsspel jag ägnar min tid åt måste jag i dag ta mig för att officiellt bli sist i världen med att se Twin Peaks (David Lynch, 1990-1991) för att kunna skriva tentafråga baserad därpå. Okej jag har väl sett en aning tidigare, men aldrig allt rakt igenom. Så nu blir det till att börja med piloten och ta det därifrån. Spännande.

söndag 25 november 2012

Att sätta skrattet i halsen och bli obekvämt ambivalent

Som tidigare proklamerats tog jag här om dagen tillfället i akt att se Argo (Ben Affleck, 2012). Från välförtjänt Oscar-vinnande manusförfattare i förtjusande fantastiska Will Hunting (Good Will Hunting, Gus Van Sant, 1997), via ett antal år som en av Hollywoods mest hånade skådespelare har Ben Affleck gått och skapat storverk. Vem hade kunnat ana (jag har alltså av oförklarlig anledning inte sett någon av hans två tidigare filmer trots dvd i hyllan). Utan några som helst förkunskaper om berättelsen hade jag inte direkt höga förväntningar, trailern utlovar i mina ögon något annat än vad som i själva verket levereras, och de överträffades med råge.

En av de uppenbara ingångarna i Argo är metainslagen. Förutom att de använder filmskapandet som täckmantel för sin politiska aktion så varvas under filmens gång den narrativa berättelsen med dokumentärt arkivmaterial i form av nyhetsinslag, politiska utlåtanden och dylikt. Greppet stärks ytterligare genom diverse referenser till en rad tidigare filmer. I en scen ringer Tony Mendez till sin son och frågar vad han ser på, han får Slaget om apornas planet (Battle for the Planet of the Apes, J. Lee Thompson, 1973) som svar, och knäpper på rätt kanal på sin tv för att se filmen tillsammans med sin son. Televisionen och filmen får en central roll både som kommunikationsmedel och nyckelredskap i den högst märkliga räddningsinsatsen.

En annan strålande scen är när det ska ske en uppläsning av det filmmanus som antagits för det fabulerade filmprojektet, där karaktärer går runt i sina kostymer och ser ut som pastischer på både aktade verk som Stjärnornas krig (Star Wars, George Lucas, 1977) och Stridsplanet Galactica (Battlestar Galactica, Glen A. Larson, 1978-1979), såväl som kejsare Ming i kultklassikern Blixt Gordon (Flash Gordon, Mike Hodges, 1980). Det briljanta i scenen sker när själva uppläsningen äger rum, och de läsande skådespelarnas repliker varvas med klipp från nyhetsuppläsningar där man ena sekunden blir full i skratt för att nästa sekund sätta det i halsen när man hör om läget i Iran och det hemska som händer.

Just den nyss nämnda scenen är bara ett koncentrat av denna känsla som genomsyrar stora delar av filmen. Det lustfyllda i filmskapandet påminner om motsvarande sekvenser i Be Kind Rewind (Michel Gondry, 2008) eller liknande metafilmisk komedi. Att växelklippa mellan detta och den betydligt allvarliga situationen på den kanadensiska ambassaden i Iran gör att man aldrig landar, man känner sig aldrig bekväm i filmens stämning. I och med att filmen är en thriller, och även tänkt som sådan, bidrar denna spänning mellan två lägen till en känslomässig spänning och en mycket välavvägd berättelseteknik.

Argo är inte helt utan nackdelar och problem, men ett väldigt gediget filmarbete tar tydlig överhand och jag måste säga att jag blev väldigt förtjust i denna film. Och Led Zeppelin i soundtracket gjorde ju inte direkt något sämre heller, så att säga.

fredag 23 november 2012

Topp5-fredag #13: Metafilmer

Metainslag i film är onekligen ett ämne som jag återkommer till lite titt som tätt. Det finns mängder och åter mängder av exempel på både bra och dåliga sådana, och i dag såg jag en som tillhör den senare kategorin och därmed inspirerat till dagens tema. Ja det finns förstås många som jag inte har sett men vet bord vara aktuella för en lista, men detta är i vanlig ordning inget facit utan bara en några bra exempel.

5. Hollywood Ending (Woody Allen, 2002)

Inga komplikationer alls kring det här, helt vanlig Allen-film som blir en aning extra intressant just för att den handlar om en filminspelning. Att Allen spelar blind regissör är en god bonus. Dråpligt!

4. Tropic Thunder (Ben Stiller, 2008)

Ett bra exempel på när skådespelare blir regissör och gör film om att göra film. Tropic Thunder är total galenskap, vilket man förstås förväntar sig när Stiller skapar film med Jack Black och andra fånar. Alltså även alldeles fantastiskt underhållande och bra. Tom Cruise gör även världens bästa cameo.

3. Argo (Ben Affleck, 2012)

Ett till exempel på föregående idé. Men nån film blir det förstås inte. Jag såg filmen på dess premiärvisning i dag och blev mycket imponerad av hur otroligt väl Affleck lyckats med allt. Sista fyrtio minuterna tillhör det mest spännande jag sett, väldigt fint exempel på något slags postklassisk historisk thriller. Längre reflektion kommer eventuellt i dagarna.

2. Sunset Boulevard (Billy Wilder, 1950)

Klassikernas klassiker kan man väl säga. Det är nu många år sedan jag senast såg filmen, så en omtitt vore onekligen på sin plats. Hur som helst en utmärkt hybrid mellan noirsk thriller och dramakomedi.

1. Peeping Tom (Michael Powell, 1960)

Peeping Toms voyeurism väcker obehag när jag tänker på det, fotografen som är fixerad av tanken på att filma den ultimata skräcken i en människas ögon. Imponerande före sin tid i sitt användande av point-of-view-perspektivet och slasherinslag (intressant att Psycho [Alfred Hitchcock, 1960 {metaparentes}] samma år använde samma grepp i världens mest klassiska slasherscen).


onsdag 21 november 2012

Gumdrop - roboten som människa

I den supersprillans purfärska kortfilmen Gumdrop (Kerry Conran och Stephen Lawes, 2012) finns en robot som delar filmens titel. Tjusningen ligger i den gamla premissen att det viktiga inte är vad man berättar, utan vad man väljer att inte berätta. Det råder inget som helst tvivel för den som ser filmen om att Gumdrop är en robot. Sånt ser man. Vad Gumdrop som film gör är att ställa frågan vad som utgör en människa, varför kan inte en robot vara en människa. Gumdrop är en av de mest mänskligt uppträdande robotar jag någonsin har sett på film, vilket jag inte förväntar mig när hon utseendemässigt delar mer likheter med en dammsugare än någon traditionell androidrepresentation.

Det ska sägas att Gumdrop knappast är något häpnadsväckande mästerverk, men ändå en effektiv, snygg kortfilm.


tisdag 20 november 2012

Närläsning: Tidfararens vithet och den Andre #4

Och så avslutningsvis en sammanfattning och så, som fortsättning på tidigare analys som kan läsas här.

Slutdiskussion

”Långt tillbaka i tiden, kanske för tusentals generationer sen, hade människan fördrivit sin medbroder från solskenet och friheten. Nu kom brodern tillbaka – men ack, hur förändrad!”1

Ovanstående citat innehåller på sätt och vis ett slags essens av skillnaderna mellan Wells roman och Pals film. Wells förmåga att ställa existentiella frågor kring livet, mänskligheten och världen blir tydliga redan i denna debutroman, medan Pal väljer att förenkla berättelsen och anpassa den till sin tid, med en tydlig spegling av det rådande kalla kriget och världspolitiken som den såg ut 1960. I Wells roman kan man se de dragen av hans tillhörighet till den sena upplysningen, hur människan utvecklats till två avarter som följd till klasskillnader och motsättningarna däremellan. Den oundvikliga revolutionen som medför morlockernas makthavande efter generationer av förtryck osar starkt av marxism, och trots att morlockerna besitter vad som kan kallas de dåliga mänskliga egenskaperna medan eloanerna fått bibehålla de goda, poängteras hur Tidfararens förakt mot underjordsfolket har sin grund i hans sympatier för ”den Andre”, som han närmar sig och så smått börjar identifiera sig med. Pal tar till fasta på dessa skillnader men genom att låta eloanerna bli mänskliga och mer identifikationsvänliga blir de snarare en liknelse för den goda västvärlden medan morlockerna intar position som ett slags förtryckarvälde – speglat i verkligheten av de två parterna i kalla kriget där eloanerna representerar väst och morlockerna öst.

Man kan mycket väl hävda att detta är det naturliga överförandet av en berättelse från en tid till en annan, anpassad väl för att avbilda samtiden, men det vore att förenkla. Genom att flytta rollen som ”de Andra” från eloanerna till morlockerna i första hand, tappar hela berättelsen ett djup, det skapas en oproblematiserad svartvithet erinrande av den i traditionella amerikanska krigsskildringar där subjekten är just goda och de andra reduceras till en onyanserad ondska. På grund av förlorat resonemang kring mänsklighetens utveckling blir morlockerna i filmen ett självklart objekt utan mervärde utöver sin roll som konfliktskapare. I Wells roman finns både eloanerna som ”den Andre”, och med tiden som Tidfararen börjar bli en av dem kan man påstå att rollen överlämnas till morlockerna. Det gör berättelsen flerdimensionell och belyser människans tendens att gruppera sig och således utesluta, en ”den Andre” är alltid obligatorisk för att positionera sig mot.

Centralt i båda versionerna är Tidfararens vithet, som nog till viss del får sägas representera Wells eget upplysta intellekt och vida utvecklade visionärskap. Oavsett vem som i första hand blir ”den Andre” så är det i båda fallen ”den Andre” hans vithet definieras utifrån, vare sig det rör sig om eloanernas infantila, intellektbefriade och smått drömska tillvaro eller morlockernas brutala mörker, kannibalism och monstruositet. I enlighet med Dyers tolkningar av vithet innehar Tidfararen alla de egenskaper som tillskrivs den vita mannen, han blir en tydlig norm för världsordningen, medan eloanerna, trots sin ljusa hudton, och morlockerna å sin sida mycket väl representerar svartheten, eller kanske i synnerhet ett ”annanskap”.2

1 Wells, 104.
2 Dyer, 826ff.

söndag 18 november 2012

Närläsning: Tidfararens vithet och den Andre #3

Del tre i närläsningen av Tidsmaskinen. Föregående delar finns här.


Morlockerna som de Andra i George Pal

”So this was the destiny of the Eloi. They were being bred by the morlocks, who had degenerated into the lowest form of human life – cannibalism.”1

George Pal gör i sin filmatisering en annan läsning gällande. Genom att göra eloanerna engelsktalande och till växten lika stora som gemene man förmänskligas de och banden mellan dem och Tidfararen stärks. De har fortfarande sina olikheter i sina respektive kulturer, men befinner sig i utgångsläget ett stort steg närmre varandra än i Wells roman. De känslomässiga spänningar som uppstår mellan Tidfararen och Weena framstår fullt naturliga, när Weena portätteras av en kvinna som efter den samtida människans normer uppfattas som attraktiv. Kärlekshistorien ter sig mer konventionell än när den i romanen snarare gestaltas genom beundran, nyfikenhet och en trygghetskänsla hos lilla Weena, som i sin tur väcker en pliktkänsla för ansvarstagande och beskyddande hos Tidfararen. Weena blir ett okomplicerat kärleksobjekt snarare än den förvisso moderat, men ändå i viss mån komplexa dottersfigur hon representerar i förlagan.

Istället står den underjordiska monstermänniskoarten morlockerna för den tydliga rollen som ”de Andra”. Morlockerna lever under marken och har tagit kontroll över eloanerna genom att ställa dem i direkt beroendeposition till sig. De odlar maten som eloanerna lever av, de syr kläderna som eloanerna klär sig i, men med det onda uppsåtet att om nätterna jaga, döda och äta dem. Liksom eloanerna har de aldrig sett eld, men istället för att väcka nyfikenhet blir de livrädda för Tidfararens märkliga konster som tändstickorna innebär. Man kan säga att det är som om mänskligheten som vi känner den i dag, i framtiden utvecklats till ett slags Jekyll/Hyde-scenario där eloanerna representerar det goda och morlockerna det onda. Detta möjliggör mycket väl ett applicerande av Tofighians motsatspar på eloanerna kontra morlockerna istället för som tidigare Tidfararen kontra eloanerna. Medan eloanerna har mer likheter med dagens människa är morlockerna bokstavligen submänniskor i och med att de lever under jorden, och även djuriska i sin framställning då de mer liknar håriga apor än hur vi är vana att se människor. Medan eloanerna lever på den odlade frukten så är morlockerna barbariska kannibaler – vilket refereras till som den lägsta formen av människoskap.2

Man avviker från normen i framställningen av ”de Andra” så till vida att morlockerna i ett par av motsatsfallen är i den dominanta positionen, vanligen tillskriven subjektet i sammanhanget. Morlockerna är mer utvecklade vad gäller industrier och rationellt tänkande, vilket sätter dem i en överlägsenhet gentemot eloanernas tydliga underlägsenhet. Vad som gör att rollen som ”de Andra” likväl definieras i morlockerna anser jag vara ändamålet med dessa industrier och överlägsenheten, i och med att dessa positioneringar i första hand bidrar till att verka för deras kannibalism, befästs motsättningarna mellan de två människoraserna tydligare. Deras rationella sinnen gör deras djuriska beteende mer möjligt.

1 Pal, 1:17:13
2 Ibid.

fredag 16 november 2012

Topp5-fredag #12: The Bait Shop

I dag har en film jag glömt namnet på svensk premiär. Vad jag minns är att Adam Brody är med i den. Adam Brody kommer i min (och de flesta andras) värld för alltid förknippas med O.C. (The O.C., Josh Schwartz, 2003-2007) både i första och andra hand, varför dagens tema blir fem favoritspelningar från The Bait Shop, såklart.

5. Death Cab For Cutie

Lika förknippad som Adam Brody är med O.C. är Seth Cohen med Death Cab For Cutie. Således är de förstås oundvikliga på en sån här lista, det är som att de tonsätter hela Seths persona.

4. The Walkmen

Vid något tillfälle köpte jag The Walkmens Bows + Arrows och det fanns nåt bekant i öppningsspåret. Jag antog helt enkelt att jag hört skivan nån gång för längesen, men när jag långt senare såg om O.C. insåg jag att det var från deras spelning där jag kände igen det. Utmärkt band, utmärkt skiva, utmärkt framträdande.

3. The Thrills

Lite samma sak här, fast med skillnaden att jag var bekant med The Thrills innan jag såg serien. Givetvis får det stor effekt när man i sina tonår får se ett favoritband i en favoritserie, framför allt när det rör sig om ett lite mindre skitkänt band så som The Thrills.

2. The Killers

Samtidigt som Death Cab på något sätt representerar Seth Cohen känns det som att det är The Killers som är O.C.-bandet nummer ett. Det kan förstås även ha att göra med vad jag själv lyssnade på under den perioden, men som fakta kvarstår ändå att min kärlek till The Killers och O.C. är något av en symbios där det ena medför det andra.

1. Rooney

I första säsongen hade inte The Bait Shop introducerats ännu, men man kan tänka sig att det var där de såg Rooney ändå. Om inte så är det skitsamma. Det relevanta är hur fantastiska scenerna inför spelningen är, när Luke provspelar gitarrer och sjunger sånger för föga imponerade Rooney-musiker. Även hans klassiska Rooney-tjut från publiken kommer att vara för evigt ihågkomna som något alldeles extra. Jobbigt avsnitt i övrigt dock, Oliver kan dra åt pipsvängen.

Spotify-lista!

torsdag 15 november 2012

Närläsning: Tidfararens vithet och den Andre #2

Fortsättning från föregående inlägg.


Eloanerna som den Andre i H. G. Wells

”Och så framställer plötsligt en av dem en fråga som ställer honom på en femårings nivå i intellektuellt avseende – frågar mig rent ut om jag kommit från solen i ett åskväder!”1

När Tidfararen först anländer till det framtida London och ser Themsens flodbädd som enda kännetecken för att han är kvar på samma plats som han lämnade via den fjärde dimensionen, stöter han direkt på en sorts främmande varelser. Om ”den Andre” definieras som en motpol till subjektet, finns här inget tvivel om att det är dem han stött på.2 Eloanerna beskrivs som fem fot långa, androgyna och högst homogena i sitt utseende.3 Det sistnämnda kan tolkas på två sätt – antingen att de likt många djurarter har så stora yttre likheter att man ej ser skillnad mellan dem, eller en symbolisk liknelse vid hur Said beskriver 1800-talets syn på orientalister som en efterbliven ras där man ser till sin nidbild av det homogena kollektivet snarare än individer och subjekt.4 Den senare tolkningen stärks av att eloanerna till en början kommunicerar med Tidfararen via gester och ljud, då de utvecklat ett nytt språk som han förstås inte är bekant med. När Tidfararen väl börjar lära sig deras grundläggande fraser finner han hur deras ordförråd är så bristfälligt och sparsmakat att det fortfarande ter sig omöjligt att oproblematiskt kommunicera med dem, vilket kan ses som synnerligen underutvecklat i motsats till Tidfararens egen breda och välutvecklade vokabulär.

Hur eloanerna intellektuellt sett skiljer sig från dagens västerlänning i och med avsaknad av läs- och skrivkonst och övrigt kulturellt uttryck underbygger förstås deras roll som ”de Andra”, men utöver det kan man med så gott som vartenda motsatspar som Tofighian tar upp applicera begreppen på förhållandet mellan Tidfararen och hans nya vänner eloanerna.5 Om han är människa är de definitivt ett slags submänniskor, som i egenskap av sin korta längd och androgyna yttre sätts i direkt motsats till Tidfararens vuxna manlighet. Medan man hela tiden får följa Tidfararens tankar och planer – teorier om hur världen kom att bli som den blev – så lever eloanerna för dagen, eller rent av för stunden, utan att tänka efter för så mycket som en sekund. Den slutliga distanseringen mellan Tidfararen och eloanerna blir även på ett sätt den avgörande, där Tidfararen som subjekt får ett tydligt och betydelsefullt eget väsen. Tidfararens första närmande till eloanerna sker när han räddar livet på Weena, som fallit i sjön och som ingen annan bryr sig om. Genom hela berättelsen får man ta del av Tidfararens empati och medmänsklighet såväl som hans förtvivlan och uppgivenhet. Genom hela berättelsen poängteras även denna brist hos eloanerna, hur de inte känner till döden eller ens känslan rädsla.

Ytterligare ett exempel vill jag ta upp, på hur Wells gör eloanerna än mer primitiva med en tydlig symbolik till något slags urmänniska, nämligen att elden inte längre är uppfunnen. När Tidfararen tänder en tändsticka blir Weena helt till sig och försöker leka med eldslågan, för att hon aldrig sett något liknande. När elden – som i dag är bland de mest självklara ting i världen – blir något främmande, gör det givetvis även detta framtida folk till främlingar.

1 Herbert George Wells, Tidsmaskinen, övers. Kjell Ekström och Sam J. Lundwall (Höganäs: Bra Klassiker, 1986), 51.
2 Nadi Tofighian, föreläsningen Föreställd gemenskap och den Andre 15 oktober 2012.
3 Wells, 48ff.
4 Edward W. Said, Orientalism, övers. Hans O. Sjöström (Stockholm: Ordfront, 1993), 206.
5 Tofighian.

tisdag 13 november 2012

Närläsning: Tidfararens vithet och den Andre #1

Jag följer upp essän Nautilus plats i populärkulturen med en ny sådan, baserad på ett annat grundläggande science fiction-verk. Spännande!

Tidfararens vithet och den Andre 

I följande text avser jag göra en läsning av Tidsmaskinen (The Time Machine, George Pal, 1960) och dess litterära förlaga av H. G. Wells, där jag ämnar analysera Tidfararens vithet och i relation till den definiera ”den Andre”. Huvudsakligen kommer jag att utgå från egna analyser baserade på texter av Said, Ahmed och Dyer som berör området, för att applicera deras begrepp och resonemang på de respektive tolkningarna av berättelsen. Med texten vill jag undersöka vilka som utgör ”de Andra”, om det finns mer än en grupp som går att tolka in i begreppet och hur dessa utgör vitheten hos Tidfararen samt utforska på vilka sätt George Pals film avviker från sitt källmaterial.

Tidfararens vithet och hur han blir främlingen (för att snart återfå sin vithet)

”A million yesterdays of sensible men dying for their dreams... for what?! So you can swim and dance and play!”1

Enligt Dyer definieras västerlänningens vithet utifrån vad vad som saknas i definitioner av andra etniciteter, det vill säga en motsats till ett ”annanskap”.2 I sitt exempel Skandalen kring Julie (Jezebel, William Wyler, 1938) tillskriver han den svarta huvudpersonen attributet ”liv” som innebär kroppslighet, känsloliv och sensualitet, vilket medför vithetens motsvarighet i hjärnan och intellektet.3 Utifrån dessa premisser går det att dra direkt tydliga kopplingar både till Wells roman och Pals filmatisering av densamma. Eloanernas – det vill säga den ena av två avarter från människan, i den avlägsna framtid berättelsen utspelar sig – leverne präglas av liv och glädje, de roar sig uteslutande med att dansa, leka och äta. Deras vokabulär har blivit så tunn att de knappt konverserar och definitivt inte läser några böcker eller kultiverar sig på annat sätt. I motsats till detta är Tidfararen en vetenskapsman som till lika delar ägnar sig åt uppfinningar som att berika sitt intellekt med vetenskapliga skrifter så väl som middagar med andra högintellektuella herrar, vad gäller ”liv” finns alltså en tydlig distans mellan Tidfararens vithet och eloanernas livfulla ”annanskap”.

Från det att Tidfararen påbörjar sin tidsresa till år 802 701 kan man dra paralleller till Ahmeds beskrivning av hur John Dunbar i Dansar med vargar (Dances With Wolves, Kevin Costner, 1990) närmar sig främlingen för att så småningom bli en av dem. När hon skriver att Dunbar drivs av nyfikenhet och sin lust att se gränslandet, samt hur han måste åskåda på avstånd för att verkligen kunna se den främmande civilisationen ser jag direkta likheter med hur Tidfararen distanserar sig från det märkliga framtida människosläktet för att ta del av deras värld från ett utifrånperspektiv.4 Vidare beskrivs hur Dunbar närmar sig indianerna och börjar leva som dem, genom att ta del av deras seder och vanor, och inte längre definiera sig själv mot dem.5 På samma sätt närmar sig Tidfararen eloanerna via Weena som han fattar ett visst tycke för, han tar del av hennes och deras värld och kultur. Vid en vändpunkt, där Dansar med vargar-liknelsen slutar, tar han sina sinnen till fånga och börjar det stora projektet att försöka ta sig hem igen – och lämnar således de nya medmänniskorna han funnit i och med eloanerna. Denna fortsättning, med avståndstagandet från de främlingar han nyligen kommit att bli en av, kan snarare liknas vid direkt verklighetsbaserade filmer som Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962) eller Den vita massajen (Die weisse Massai, Hermine Huntgeburth, 2005) som båda berättar historier om hur människor trots nyfikenhet, affektion, engagemang och strävan aldrig kan förändra sitt ursprung, där skillnaderna mellan deras vithet och de Andras ”annanskap” blir för stora för att vara förenliga.

Tidsmaskinen, DVD, regisserad av George Pal, Beverly Hills, 57:47.
2 Richard Dyer, ”White”, i Film Theory and Criticism: Introductory Readings, red. Leo Braudy och Marshall Cohen (New York: Oxford University Press, 1999), 827.
3 Ibid 833.
4 Sara Ahmed, Vithetens hegemoni, övers. Amelie Björck, Patricia Lorenzoni och Maria Åsard (Hägersten: Tankekraft, 2011), 43.
5 Ibid 44f.

lördag 10 november 2012

Topp5-fredag #11: James Williamson

För mig räknas det som fredag fram tills jag somnat inför lördagen. Eftersom jag inte varit hemma på hela dagen och kvällen kommer därför topp5-listan lite försenad (men inte för sen). Det rör sig om festliga filmer av James Williamson. Fem stycken på cirka femton minuter, det är bra jobbat.

5. Fire! (1901)

Det är omöjligt att inte låta sig imponeras av denna stora bedrift, redan tidigt i sitt filmskapande visade Williamson på stor talang. Kanske inte superspännande att se bortsett från för det historiska värdet, men just det värdet är högt.



4. The Little Match Seller (1902)

Baserad på H. C. Andersens Flickan med svavelstickorna är denna lilla pärla både vacker och känslofull. Väldigt fina effekter och smart berättad.



3. Stop Thief! (1901)

Det är klart att det är fånigt och dumt, men om man motstår att dra på läpparna när tjuven gömmer sig i tunnan och blir utdragen och ja hu det här är roligt ändå.



2. An Interesting Story (1904)

Kanske världens första riktiga slapstick-film. Inte alls otänkbart även världens än i dag bästa slapstick-film. Jag kanske är en åsna som tycker det är helfestligt, men i så fall är jag åtminstone en glad åsna. Super!



1. The Big Swallow (1901)

Ett smärre mästerverk, jag älskar den fullkomligt. På en minut hinner Williamson bygga upp något slags stämning och effekten är densamma som om toppfolket inom branschen skulle göra samma film i dag. Dessutom kanske den första riktigt extrema närbilden inom rörlig bild.