Det älskvärda berättarformatet som är filmantalogin

Man kan ju tänka sig att jag borde vara avskräckt nu. I höstas påbörjade jag projektet att se igenom Masters of Horror och Masters of Science Fiction. Med ett totalt genomsnittsbetyg på knappt 2.3 kan det inte sägas vara vidare bra. Men jag kan inte riktigt låta bli, även om det är allt från fantasilösa spökhistorier till riktiga våldsföranden på fina förlagor tilltalar det mig. Det är väl i och för sig de alldeles för få ljusglimtarna som gör det värt tiden, för ibland uppnås potentialen. Och det är potentialen som får mig att fortsätta se.

Antologier som dessa är nämligen ett optimalt berättarformat. På mellan fyrtio minuter och en knapp timme ryms allt man kan begära, inte av en berättelse, men av ett koncepts presentation. Därför lämpar det sig perfekt inte minst för just skräck, science fiction och mysterier. Hitchcock visade i Hitchcock Presents att det fungerade väl, en snabb setup övergår i utredning och till slut upplösning. Allt överflödigt tvingas åt sidan och man uppnår något slags genreessens. Skräcken fungerar just likadant, varesig det handlar om övernaturliga andeväsen, monster eller psykopater. Ännu bättre avsett är formatet för science fiction. Som bekant gör sig science fiction nästan bäst i novellformat genom en detaljerad presentation av ett koncept där något slags embryo till intrig bakas in, för att följas av en snabb och effektiv vändning eller slutkläm.

Problemet med i inledningen nämnda serier är att de inte mer än i undantagsfall tar tillvara på formatet, de anpassar sig inte till det. Jag ser det vänligt men bestämt som deras misslyckande, och definitivt inte formatets. Därför håller jag hoppen höga inför de antologier jag ämnar ta mig an härnäst, även om jag skulle bli tvungen att se tio dåliga avsnitt för varje bra.

Och just det, jag har nyligen påbörjat Kieslowskis Dekalogen, den tillhör knappast någon av de genrer jag förespråkade, men anpassar sig alldeles ypperligt till formatet. Det är ganska så magnifikt.

Topplista #59: Sammanfattning av november

Jag blev det ingen lista förra veckan, så jag igen det nu med en dubbelt så lång lista denna helg. Det är en sån där månadssammanfattning där jag listar de bästa filmerna jag sett den gångna månaden, i detta fall då tio. Och som vanligt utesluts filmerna jag redan skrivit om, vilket i detta fall är väldigt många i diverse tidigare topplistor bland annat. Nu kommer i alla fall ett gäng superba filmtips för alla som gillar bra grejer.

10. Den sista striden (Luc Besson, 1983)

Luc Bessons första långfilm var en dialogfri och svartvit postapokalyptisk skildring av en potentiell framtid. Egentligen behövs inte närmare beskrivning, ovanstående borde vara nog för att få vem som helst på fall.

9. Mud (Jeff Nichols, 2012)

Härligt ambitiös mainstreamindie. Som en lättillgänglig variant av Beasts of the Southern Wild kan hävdas, med starka inslag av Stand by Me bland annat. Kanske inte så märkvärdigt, men definitivt väldigt välgjort och en mycket behaglig stund.

8. Laura (Otto Preminger, 1944)

En inspirationskälla till Twin Peaks, men även en suverän noir i sig själv. Elegant och välskrivet, allt görs helt enkelt helt rätt.

7. The Limits of Control (Jim Jarmusch, 2009)

Tydligt stiliserad och väldigt estetiskt tilltalande är den onekligen, den av Christopher Doyle filmade underlighet. Det är en märklig film, det finns mycket kvar att försöka förstå, känner jag. Men den är just därför även fascinerande och intrikat. Och jättebra, dårå.

6. Like Crazy (Drake Doremus, 2011)

Oerhört ömsint och fint drama, en ovanlig vinkel av romcomgenren. Lite som om man lägger ihop Linklaters Bara en-trilogi till en film, ungefär. Jag älskar det totalt, och inte blir det sämre av att Stars spelas i eftertexterna.

5. Brev från en död man (Konstantin Lopusjanskij, 1986)

Dystert, vackert, poetiskt. Inte långt ifrån Tarkovskij, vilket väl är ett av de finaste omdömena man kan få. Gasmasker och nukleärvinter, allt man vill ha.

4. In the Mood For Love (Wong Kar-wai, 2000)

Wong när han är som bäst. Skillnaden gentemot mina andra favoriter av honom är att det här finns en lite tydligare intrig, vilket jag egentligen varit skeptisk mot. Det har känts som att det är just avsaknaden av sådan som gjort hans filmer så bra. Men i In the Mood For Love kombineras det perfekt, och lyckas utan några som helst tillkortakommanden.

3. Trikolor-trilogin (Krzysztof Kieslowski, 1993-1994)

Ja, det här var ju synnerligen bra minsann. Filmer som växer av varandra tilltalar mig av automatik. Jag ser framemot att återkomma till dessa filmer, då jag inte känner att en tittning var i närheten av tillräckligt. Men det var tillräckligt för att jag skulle älska dem, förstås.

2. O-bi, o-ba slutet på civilisationen (Piotr Szulkin, 1985)

En av de mest dystopiska postapokalypserna jag har sett, men ändå med viss humor. Misär och apati präglar filmens välformulerade religionskritik, och bär andemeningen att hoppet är det sista som överger en. Fotot är stundtals magnifikt, stämningen är genomgående fenomenal.

1. Repet (Rope, Alfred Hitchcock, 1948)

En av Hitchcocks allra finaste i mina ögon. Jag gillar det tydliga avgränsningen i tid och rum, och hur klippningen gjorts nästan sömlös. Fotot är väldigt intressant därav. En riktig höjdare!