Topp5-fredag #65: Filmer med låttitlar

Som rubriken lyder. Det handlar alltså naturligtvis inte om låtar och filmer som delar namn för att låten skrev till filmen, eller för den delen om filmen. Både det ena och det andra skulle ge ett nästan obegränsat sortiment att välja ifrån, och det vore dessutom ointressant. Scenariot där en film fått namn efter en låttitel är betydligt mer spännande.

5. Blue Velvet (David Lynch, 1986)

Okej det är ganska sjukt, men jag har ju inte ens sett Blue Velvet än. Jag har däremot lyssnat på framför allt Bobby Vintons inspelning av låten sen tolvårsåldern. Så man kan tycka att jag borde ha sett filmen bara på grund av det, eller för all del att det är Lynch. Nåja, det kommer.

4. Boogie Nights (Paul Thomas Anderson, 1997)

Det är intressant att Heatwaves låt med samman namn inte medverkar i filmen, då hela filmen är ett utdrag ur den eran låten representerar. Likväl är både låten och filmen toppen (om man gillar disco och tre timmar långa karaktärsstudier).

3. Boys Don't Cry (Kimberly Peirce, 1999)

Det är en vansinnigt stark film och låten spelar dessutom en metaroll i dess handling. Apropå titeln är det ganska omänskligt att inte gråta av de fruktansvärda övergrepp, trakasserier och brutala våldsscener filmen visar.

2. Stand by Me (Rob Reiner, 1986)

The Body, som Stephen Kings förlaga hette, hade kanske inte varit en optimal titel på en film menad att riktas mot en så bred publik som möjligt. Faktum är att Rob Reiners val att byta titel och inkorporera Ben E. Kings klassiker i filmen, gör hela skillnaden för varför den är så fenomenalt bra. Fokus flyttar från kroppen till pojkarnas vänskap. Fasligt fint.

1. Lyckliga tillsammans (Chun gwong cha sit, Wong Kar-wai, 1997)

Den engelska titeln är Happy Together, just som Turtles-låten som spelas i eftertexterna, fast i en annan version. Det är Wong i högform, Christopher Doyles foto är som vanligt vackrast i världen, och gestaltandet av berättelsen likaså, får nog sägas. En av de allra finaste och bitterljuva kärlekshistorier som filmats.

Twin Peaks och dess fans - på och utanför skärmen

Ofta står science fiction-genren som ämne i fokus när det talas om nördkultur och fandom. I sin bok där journalisten Fredrik Strage djupdyker in i ett antal blandade grupper av fans till vitt skilda ting berättar han i ett kapitel om science fiction i allmänhet – och Stjärnornas krig (Star Wars, George Lucas, 1977) i synnerhet – om hur hängivna fans till den litterära genren redan 1939 vallfärdade till historiens första upplaga av World Science Fiction Convention i New York.¹ Senare nådde företeelsen tv-mediet vilket blev särdeles tydligt i ett specifikt fall på 60-talet. Medan Pearson poängterar att det mest är på rutin som man brukar hänvisa till Star Trek (Gene Roddenberry, 1966-1969) som ett tidigt exempel, så kan det ändå finnas fog för att det skulle vara det mest relevanta.² De över två hundra fans som utanför NBC protesterade mot nedläggningen av serien fick rätt, en säsong till visades och efter nedläggningen har serien följts av fem spin-off-serier och mer än dubbelt så många filmer.³ Så slutsatsen man kan dra tordes vara att även om det må ha funnits tidigare exempel på tv-serier med stor fanbas, så var det så kallade ”trekkers” som gav fenomenet en plats på kartan, och visade att de verkligen har en betydelse.

– Första gången rebellerna spränger Dödsstjärnan befinner sig bara Imperiets trupper ombord, säger Malin Emilsson. Men när rebellerna spränger Dödsstjärnan för andra gången, i ”Jedins återkomst”, är den inte helt återuppbyggd. Alltså borde det finnas inhyrda och oskyldiga byggnadsarbetare ombord. Man kan diskutera om det är moraliskt rätt att spränga den.⁴

I detta citat som inleder tidigare nämnda kapitel i Strages bok tycker jag att man kan läsa ut kärnan i vad fandom kommit att handla om, och den logiska övergången till Twin Peaks (David Lynch och Mark Frost, 1990-1991) framkommer. Detta är förvisso bara ett exempel av många, men ändå ett tydligt och konkret sådant, på hur ett fiktivt verk engagerar en målgrupp till sådan grad att de resonerar inte bara kring det som finns med i berättelsen, utan även vilka omständigheter som råder runt omkring. I detta fall handlar det om ifall byggarbetarna som bygger Dödsstjärnan förtjänar att dö för rebellernas goda gärning.

När det kommer till Twin Peaks tar Pearson i förbifarten även upp denna serie som just den logiska följden av 60-talets kultserier, och skriver att den mycket väl kan tänkas vara producerad med dessa i åtanke.⁵ Henry Jenkins tar till fullo vara på denna idé och lägger allt sitt krut på att berätta om alt.tv.twinpeaks, den diskussionsgrupp som uppstod som en del av Usenet under internets första levnadsår i och med tv-lanseringen av Twin Peaks.⁶ Likt hur Stjärnornas krig-fantasterna entusiastiskt diskuterar möjligheter för kollektivavtal för rymdimperiets anställda läste fans av Twin Peaks av alla tänkbara dolda budskap och meningar i varenda tänkbar scen i serien. Ett fan ska ha uttryckt hur det i det stora hela inte spelar någon roll vem som egentligen mördade Laura Palmer, utan att pusslet på vägen är det väsentliga.⁷ Det omkringliggande funderandet blev till ett självändamål i sig.

En intressant aspekt med Twin Peaks är hur dess kultstatus och arv med råge överlevt serien, och lockar nya tittare och fans än i dag. Ett exempel kan vara Twin Peaks Stockholm Festival 2012 som hölls på Södra Teatern som ett tjugoårsjubileum för långfilmen Twin Peaks: Fire Walk With Me (David Lynch, 1992). Utan att själv ha varit där vet jag att min syster, som ännu inte var född vare sig när serien eller långfilmen först kom ut, tillsammans med jämnåriga vänner besökte evenemanget utklädda till karaktärer ur serien för att träffa likasinnade. Under festivalen hölls en filmvisning där dessa fans fick möjlighet att se Twin Peaks: Fire Walk With Me tillsammans med andra fans på storbild, samt en föreläsning av Robert Engels som medverkade som manusförfattare till både serien och filmen. Detta följdes av en fest med en Twin Peaks-relaterad konstutställning, en frågesport om serien samt en tävling för bästa kostym. I egenskap av andrapristagare i den sistnämnda tävlingen fick min syster diverse priser så som vykort och en tyglapp för att visa sin tillhörighet till den hemliga gruppen Bookhouse Boys som figurerar i serien.

Man kan se det som att rollen för internet i sammanhanget har förflyttats. Från att ha varit svåråtkomligt och således exklusivt – och därmed ett utmärkt attraktivt tillhåll för diskussioner kring serien – har det i dagens samhälle där varje hem har en bredbandsuppkoppling förändrats till en distributionskanal för information. Marknadsföring för Twin Peaks Stockholm Festival 2012 har i första hand skett genom ett facebookevenemang, där det lockade nära tusen människor att tacka ja till medverkan. Alltmedan internet givetvis fortfarande fyller en funktion som diskussionsforum, är konventet återkommet som de hängivna fansens slutliga mål.

Vad Twin Peaks har kommit att betyda för tv-mediet kan till viss del utläsas i direkta efterföljare. Den kanske främsta och mest uppenbara hyllningen som gjorts till Twin Peaks av ett fan såväl som regissör är avsnittet Dual Spires i komedidramaserien Psych (Steve Franks, 2006-). Det första uppenbara som slår en, innan avsnittet ens börjat är förstås namnet Dual Spires som i sig är en tydlig referens, och vad som följer hänvisar på flera nivåer till Twin Peaks. Från avsnittets början kryllar det av små detaljer som chokladkaniner, körsbärscola, pajer och bokstaven ”J”, samtliga med tydliga kopplingar till serien som hyllas. Seriens ledmotiv har fått en nyinspelning i en långsammare tappning, med sångpålägg av Julee Cruise som även sjöng temalåten i Twin Peaks. Efter förtexterna som går i grönt, och utöver den omgjorda vinjetten ackompanjeras av ett bildspel som till viss del är kopierat bild för bild från Twin Peaks, följer en Chris Isaak-låt som blir en referens endast för den som är särdeles påläst, då Chris Isaak spelade en roll i Twin Peaks: Fire Walk With Me. Vidare används samma slags jazz genomgående i avsnittet, både som diegetisk och icke diegetisk musik, helt i enighet med hur det gjordes i Twin Peaks. Än mer uppenbart blir allt av det flertal karaktärer som har namn som på ett eller annat sätt baseras på sitt hyllningsobjekt, exempelvis är offret Paula Merrals namn ett anagram av Laura Palmer, samt den samling skådespelare som medverkar i både Twin Peaks och Dual Spires.

Genom att göra sitt homage till en sådan rik text, sett just ur ett refererande perspektiv, blir Dual Spires till en av de mest påkostade och välgjorda hyllningarna man kan tänka sig. Spåren som Twin Peaks lämnat efter sig är dock betydligt fler än de öppna hyllningarna. Huruvida det rör sig om fans till serien som visar sin respekt genom att låta sig inspireras, eller om det handlar om att fler vill tjäna pengar på ett beprövat framgångsrikt koncept låter jag dock vara osagt vare sig försöken lyckats eller ej. I exempelvis Point Pleasant (John McLaughlin och Marti Noxon, 2005) är likheten slående när man låter sin såpainfluerade mysterieserie inledas med att en ung flicka sköljer upp land, eller för den delen i Happy Town (Josh Appelbaum, Andre Nemec och Scott Rosenberg, 2010) som även det handlar om hur en småstadsidyll förvandlas till ett mysteriedrama, när kidnappningar blir frekvent förekommande. Dessa två exempel kan nog ses som en blandning mellan rena konceptstölder och hyllningar, båda två helt utan framgång. Desto mer lyckade serier är exempelvis Veronica Mars (Rob Thomas, 2004-2007) och Desperate Housewives (Marc Cherry, 2004-2012) som båda tar till vara på ett arv från Twin Peaks, vare sig det rör sig om genreinfluenser eller narrativt tematiska likheter. Oavsett vilket så kan man nog med säkerhet säga att Twin Peaks bidragit till en viss kvalitetshöjning i många avseenden vad gäller senare serier, och att detta förmodligen skett genom att skapa en så stor fanbas både i åskådare och i andra verksamma kollegor.

Vad detta medför i förlängningen är en ökad interaktivitet och ett större engagemang från tv-tittare, och för att reda ut vad det ger tv för roll i vardagen vill jag återkoppla till begreppet ”kvalitets-TV”. Serier som Twin Peaks, Desperate Housewives, The Wire (David Simon, 2002-2008) eller Homeland (Gideon Raff, 2011-) som alla faller under ”kvalitets-TV”, samtidigt som de får trogna fanskaror att diskutera och teoretisera om serierna, gör tv-tittande till något annat än vad det traditionellt sett har varit. I och med att nya avsnitt och i synnerhet säsongspremiärer är lika framemotsedda som en ny blockbusterfilm skapas en myt och kult runt seriens väsen. Samtidigt som det kan höja tv-mediets status förflyttas inte sällan själva tittandet från tvn till en datorskärm, där man kan ha möjlighet att se serien tidigare. Den andra effekten är att man tenderar att se serierna om och om igen för att lägga märke till alla detaljer, då vanligtvis genom dvd-boxar snarare än tv-sända repriser. Tvn som apparat hamnar i ett gränsland mellan vad som tidigare samlat familjen efter middagsmålet och biografen. Dess roll som distributionskanal för en serie marginaliseras, men i egenskap av monitor för en dvd-spelare möjliggör och förenklar den istället för fans av en serie att i efterhand se serien tillsammans. Tvn som kulturellt medium blir även det tudelat med realityserier och underhållningsprogram på ena sidan, och dessa kvalitativa oftast fiktiva berättelser på andra, som folk i stor utsträckning tenderar att följa via andra medel.

1 Fredrig Strage, Fans, (Stockholm: Natur och Kultur, 2005), 112f.

2 Roberta Pearson, ”Fandom in the Digital Era”, Popular Communication, 8, 2010, 86.

3 Scott Harrison, ”Star Trek Protest”, Los Angeles Times, publicerat 25 april 2011, http://framework.latimes.com/2011/04/25/star-trek-protest/ (kontrollerad 4 dec 2012).

4 Strage, 111.

5 Pearson.

6 Henry Jenkins, ”Do you enjoy making the rest of us feel stupid?: alt.tv.twinpeaks, the Trickster Author and Viewer Mastery”, i Full of Secrets: Critical Approaches to Twin Peaks, red. David Lavery, (Detroit: Wayne State University Press, 1995), 53.

7 Ibid, 55.

Den allra renaste underhållningen - sällskapsspelet

När jag befinner mig här i Visby i mitt föräldrahem, samtidigt som min bror och hans flickvän, så spelas det väldigt mycket sällskapsspel. Vanligtvis är jag sanslöst svag för spel där jag får briljera med min kunskap i diverse ämnesfrågor, men vi spelar spel som Gammelgäddan, Tårtkalaset och Jägersro istället. Det rör sig alltså om såna där vanliga spel, såna man spelade när man var barn. Och jäklar så roligt det är, att bara spela och spela och spela. Av de underhållningsformer som finns i världen står nog denna typ av spel bland de absolut lägst rankade i sin totala brist på intellektuellt anspråk och kulturellt uttryck. Jag skulle dock vilja slå ett slag för dessa just av densamma anledningen, i och med att spelen inte säger någonting utan endast ämnar att underhålla blir de därigenom den allra renaste formen av underhållningsmedia.

I många av spelen finns förstås även ett nostalgivärde, men utöver den faktorn finns ytterligare två tydliga som spelar in. Den ena är det strategiska alternativt skicklighetsbaserade värdet, huruvida spelets utgång bara baserar sig på slumpen eller om spelares färdigheter spelar in på resultatet. I vissa fall kan illusionen av detta värde vara fullt tillräckligt, i ett spel som exempelvis tidigare nämnda Gammelgäddan kan man som spelare inte påverka hur fiskesnurran ska snurra, eller hur tärningen ska rulla, men de få valmöjligheter man har ger ändå en illusion av att det faktiskt är man själv som avgör huruvida allt ska gå käpprätt åt pipsvängen eller faktiskt alldeles utmärkt.

Den sista faktorn jag räknar med är ett slags fabricerat nostalgivärde. Här rör det sig inte om ifall spelet hängt med sen barnsben och det finns minnen av det, utan det rör sig snarare om samma nervtrådar som kittlas när man ser exempelvis en Joel Schumacher-film. Man lever sig in i något slags barnstadie där man kan se just vad som hade appellerat till en för femton år sedan, vad man då funnit fascinerande. Ett spel som Luxor får stora poäng här genom sitt tredimensionella spelbräde och att det påminner om någon sorts Bejeweled-klon i sitt upplägg.

Bortsett från de sällskapsspel jag ägnar min tid åt måste jag i dag ta mig för att officiellt bli sist i världen med att se Twin Peaks (David Lynch, 1990-1991) för att kunna skriva tentafråga baserad därpå. Okej jag har väl sett en aning tidigare, men aldrig allt rakt igenom. Så nu blir det till att börja med piloten och ta det därifrån. Spännande.