Topp5 #69: Gus Van Sant

Jag tänker att det är lika bra att bryta nu. Det blir mer sporadiskt, topplistorna kommer när jag har nåt att skriva istället för varje fredag. Inläggen kommer över huvud taget när jag har nåt att skriva. Och nu har jag det. För härom veckan såg jag Last Days och är därmed klar med Gus Van Sant, alla filmer är sedda. Jag hade sparat denna sista för att jag inte ville att det skulle ta slut, men det var förstås oundvikligt att det skulle ske förr eller senare. Så nu är det dags att lista hans fem finaste långfilmer hittills. I framtiden kan det givetvis komma att ändras.

5. Paranoid Park (2007)

Det här är nog nästan det allra bästa exemplet som visar hur otroligt bra Van Sant är på att skildra ungdom. Både ungdomen som livsfas, och ungdomar som individer. Det var just denna egenskap som fick mig att älska hans filmer när jag själv var i motsvarande ålder, och det är en av de kvalitéer som jag fortfarande älskar mest med honom.

4. På drift mot Idaho (My Own Private Idaho, 1991)

Det stora mästerverket enligt de flesta, och på sätt och vis stämmer det naturligtvis. På drift mot Idaho är en epokgörande amerikansk indieodyssé, en film som i mångt och mycket saknar motstycke. Den har uppnått kultstatus tack vare River Phoenix medverkan, men den är förstås långt mycket mer än så. Fundamental för den fortsatta amerikanska indiefilmens utveckling och en sanslöst vacker film.

3. Gerry (2002)

Den inledande delen i Gus Van Sants dödstrilogi är en udda bit. Två män utgör det enda väsentliga i skådespelarensamblen, och samtalen mellan dem är den enda dialogen i filmen. Dock säger de inte så jättemycket. Fotot säger desto mer, med samtidigt minimalistiska som storslagna miljövyer tangeras hopplösheten i situationen som huvudpersonerna befinner sig i. Det är stort filmskapande, detta.

2. Elephant (2003)

Det följsamma fotot och den naturalistiska skildringen av till synes en helt vanlig dag sätter Van Sant i en betraktande ställning snarare än en ledande, dömande eller moraliserande sådan. Lågmäldheten blir filmens nyckel och gör den så mycket mer intressant än alla andra filmer som gjorts på ämnet. Det är även en av de starkaste filmer jag sett, lika brutalt jobbig varje gång.

1. Good Will Hunting (1997)

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. För mig är det så självklart bara, filmen är, scen för scen, definitionen av filmperfektion i mina ögon. Min favoritscen är när Skylar frågar Will om han vill ta en kaffe någon gång, varpå Will föreslår att de istället kan äta några nävar karameller för att det är precis lika godtyckligt som att dricka kaffe. Eller förstås när Will sätter den där Michael Bolton-kopian på plats inne på baren där Chuckie beställer en "pitcher of the finest laaager in the house" med bred bostondialekt. Eller för all del alla psykologsessioner, både de lustiga där Will fånar sig och såklart de fantastiska samtalen Sean. Och så gör det ju inte saken sämre att Elliott Smiths musik är frekvent närvarande filmen igenom. Min favoritfilm.

Topp5-fredag #4: Beethovens brutala beundrare

Det finns ett antal exempel på mördare som gillar Beethoven i film. Ett intressant sammanträffande som jag kom att tänka på av en ren slump. Att jag dessutom kom på så många tyder ju förstås enbart på att ödet bestämt temat denna vecka, så här följer topp5!

5. Tara i Return of the Killer Tomatoes

Det här är något av en nödlösning ändå. För det finns ingenting som gör att denna idiotfilm kan höra hemma på en oironisk topp5-lista. Men det får väl vara lite ironiskt då. Tara förvandlas till en mördartomat när hon hör Beethovens femma... ja...

4. Hans Gruber i Die Hard

Som jag nämnt i en tidigare text här, så fungerar An die Freude som ledmotiv för Gruber och hans hantlangare. Läs mer om det här. För övrigt är användandet i Die Hard ett homage till nästa dåre på listan.

3. Alex i A Clockwork Orange

Tja, vi vet väl alla vad det går ut på. Beethovenfanet Alex ränner omkring och sysslar med diverse hyss. Våldtäkt och misshandel är hans två andra huvudintressen vid sidan av Beethoven. Det finns något väldigt obehagligt i just denna kombination.

2. Alex i Elephant

Det är en intressant slump att Alex heter just Alex i och med att Gus Van Sant är ett stort Kubrick-fan. Hur som helst ger det helt nya dimensioner till karaktären att han sitter och spelar Für Elise och Månskenssonaten innan det stora dådet begås.

1. Norman Stansfield i Léon

Den totala avsaknad av empati man känner när det gäller denna mördare är slående. Hans våldshandlingar filmas som en symfoni i sig, ackompanjerad av Beethoven i hans huvud. Oerhört tjusiga scener.