Topplistefredag #67: Filmåret 2013 REVIDERAD & SLUTGILTIG

Okej det är väl dags för den nya versionen. Som är klar och komplett. Ett par filmer har dessutom fått byta plats kanske.

15. Upstream Color (Shane Carruth)

Efter Primer gör Shane Carruth en helt galen andra film. Den är klurig och väldigt underlig, men ganska sensationell på samma gång. Visuellt är den ett mästerverk.

14. Blå är den varmaste färgen - kapitel 1 & 2 (La vie d'Adèle, Abdellatif Kechiche)

Oerhört fint tretimmarsdrama med briljerande huvudrollsinnehavare som gestaltar sina respektive karaktärer alldeles lysande, och gör deras porträtt intressanta. Samtidigt som jag vill hävda att det inte är så märkvärdigt som det påstås, så är det ändå ganska märkvärdigt, det här. Och oavsett vilket är det väldigt bra.

13. Short Term 12 (Destin Cretton)

Starkt och drabbande, väldigt fint drama. Det är en udda liten pärla, som förtjänar en omfamning. Berör från början till slut med en specifik scen som hör till de allra bästa 2013.

12. Återträffen (Anna Odell)

Anna Odells formsäkra debutfilm behöver ingen vidare motivering än den tidigare skrivna recensionen.

11. Her (Spike Jonze)

Recension finnes här.

10. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry)

Liksom Återträffen finns en längre text att tillgå här, om Dagarnas skum alltså.

9. Stoker (Park Chan-wook)

Som något slags vansinnig korsning mellan Hitchcock, Burton och Solondz kom vrålsnygga Stoker som är visuellt fulländad i såväl sitt foto som sin klippning. Den obehagliga stämningen och tjocka atmosfär som genomsyrar filmen gör den särdeles unik, och något långt utöver det vanliga.

8. Inside Llewyn Davis (Ethan och Joel Coen)

Recension finnes här.

7. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan)

Detta hjärtliga indiedrama gjorde oväntat starkt intryck på mig. Det fantastiskt bra ligger i kontrasten mellan de två huvudpersonerna och hur den enas vardag är just så vardaglig som en vardag kan vara, medan den andra gör sitt yttersta för att över huvud taget finna förströelse att fylla sin vardag med. De två rollgestaltningarna är för den delen också sensationellt starka och minnesvärda.

6. La grande bellezza (Paolo Sorrentino)

Så sent som för en timme sen smög sig detta italienska storverk in på listan, och ingen är naturligtvis gladare än jag att jag såg den (varför skulle någon?). Det är omöjligt att inte tänka på Fellini nästan hela tiden, men filmen står utan tvekan bra även på egna ben. Kameran svävar sömlöst runt sina fotoobjekt, och gör svep värdiga de största av filmfotografiska genier. Toni Servillo spelar med bravur filmens huvudroll, och den 140 minuter långa filmen är egentligen inte mer än en majestätiskt personporträtt av honom, och hur han på sin ålders höst inser att han inte levt det liv han velat.

5. Prisoners (Denis Villeneuve)

Kommissarie Loki är kanske årets mest intressanta filmkaraktär. Jag skrev lite mer om det här.

4. The Selfish Giant (Clio Barnard)

Hjärtskärande diskbänksrealism med socialistiska förtecken, som jag recenserat tidigare.

3. Of Good Report (Jahmil XT Qubeka)

Det är fantastiskt detta, att en rakt igenom afrikansk film varit så genuint briljant att den platsar så högt på listan. Obehaglig psykologisk thriller som påminner om David Lynch och Hitchcock, men i en inget annat än originell tappning. Dels har filmens huvudperson inte en enda replik i hela filmen, dels trotsar den de fantastiska färgerna i den sydafrikanska naturen genom att göra filmen svartvit, och som vidare har en av de mest suggestiva ljudläggningar jag upplevt. Det ska sägas att Of Good Report har brister, men det är brister som är helt ovidkommande när det handlar om hur djupt imponerad jag är av den.

2. Only Lovers Left Alive (Jim Jarmusch)

Recension finnes här.

1. 12 Years a Slave (Steve McQueen)

Årets bästa och viktigaste film är på många sätt given. Varför står här.

Topp5 #57: Årets Double Features

På senaste tiden har jag orimligt ofta gått omkring och nynnat på Rocky Horror-låten Science Fiction/Double Feature. Och så har jag även hittat några lämpliga double feature-förslag på nya filmer. En del mer långsökta än andra.

5. Paul Dano

Det här är den långsökta, eftersom han bara är en biroll i båda filmerna. Men Paul Dano har förmågan att göra birollerna till något mer än så. Filmerna är Prisoners och 12 Years a Slave, alltså inga dåliga sådana heller.

4. Sydafrikanskt regisserad sci fi

Jag har inte ens sett Ender's Game ännu, men regisserad av Gavin Hood är det den andra sci fi-filmen i år som kommer från en sydafrikansk regissör, efter sommarens Elysium och Neill Blomkamp. Det är väl ett band starkt nog.

3. Sebastián Silva och Michael Cera

I väntan på att kunna börja inspelningen av Magic Magic gjorde Silva och Cera Crystal Fairy. Filmerna delar vissa teman och kan på sätt och vis ses som två sidor av ett mynt. Jag gillar framför allt hur Cera i dem äntligen fått möjlighet att spela nåt annat än bortkommen indiekille. Och Silva har fått ihop två allmänt väldigt bra filmer också.

2. John Ridley

Han regisserade och skrev alltså Jimi: All Is by Your Side, och som om inte det vore nog så skrev han även årets höjdpunkt 12 Years a Slave. Det blir en särdeles fin årssummering för Ridleys del. Fasligt imponerande, må jag säga.

1. Denis Villeneuve och Jake Gyllenhaal

Ja, Prisoners håller jag som en av årets starkaste filmer, och när Villeneuve visade sig ha en till film klar med Gyllenhaal i dubbla huvudroller lät det givetvis inte dumt alls. Och det var det inte heller. Enemy var säregen och udda, men när den väl satt sig väldigt bra.

Topp5 #56: Inför Stockholm Filmfestival

Som utlovat, några filmer att hålla utkik efter under festivalen.

Men först två som nog bör undvikas. Framför allt då Losers som förutom vid ett par tillfällen var rakt dålig. Även The Necessary Death of Charlie Countryman som kunde ha varit bra, underpresterade rejält och finns ingen egentlig anledning att slösa sin tid på. Inte för att jag själv ångrar att jag såg den, men det lär finnas hemskt mycket annat att se istället.

Och så ett par bubblare, Bluebird. Den levde förvisso inte heller upp till mina rätt höga förväntningar, men var onekligen en bra film. Det fanns mycket att gilla med den. Om man som jag har en förkärlek för amerikanska indiedramer så är den rätt given, ändå. Om man gillar Hendrix så är det förstås ett måste att se Jimi: All Is by My Side, men även annars kan den vara till behållning. Lite för spretig i sitt narrativ för att nå listan, men likväl en bra film som gav mig massor av nöje.

Över till listan med fem som absolut borde ses.

5. Ain't Them Bodies Saints (David Lowery, 2013)

Egentligen är den svenska distributionstiteln A Texas Love Story, men det låter så tråkigt så jag vägrar den. Ain't Them Bodies Saints är ett väldigt fint drama som hämtat (nästan för) mycket inspiration från New Hollywood och även i viss mån film noir. Det är förstås influenser som uppskattas väl hos mig. Mycket bra film.

4. Enemy (Denis Villeneuve, 2013)

Som om inte Prisoners (Villeneuve, 2013) som jag hade på gårdagens lista var nog, så har Villeneuve i år inte mindre än två filmer klara för distribution. Och även denna, är ypperlig. Jake Gyllenhaal spelar dubbel huvudroll i en modern Jekyll & Hyde-berättelse (outtalad sådan, bara tematiken åsyftas). Det görs alldeles prima

3. Sacro GRA (Gianfranco Rosi, 2013)

Det är en unik dokumentär detta, där Rosi filmat diverse excentriska personer runtom GRA som är en stor ringledsmotorväg som går runt Rom. Livet i förorten skildras väldigt mänskligt och jordnära, och man visar på mångfaldet som människan har att erbjuda. Den vann inte Venedigs främsta filmpris för intet.

2. The Selfish Giant (Clio Barnard, 2013)

Jag är ingen expert på Oscar Wilde, väldigt långt ifrån. Men jag känner till grundpremissen för hans berättelse om den själviske jätten. Clio Barnard tolkar denna fritt, och hon tolkar den genom klassisk brittisk socialrealism. I sina bästa stunder är den väldigt rörande och även i sina sämsta är den gripande och väldigt stark. Utmärkt!

1. 12 Years a Slave (Steve McQueen, 2013)

Inte bara Denis Villeneuve har dubbel framgång i år. Regissören och manusförfattaren till Jimi: All Is by My Side har även skrivit Steve McQueens nya epos. Här håller dock allt ihop, och John Ridleys insats är helt oklanderlig. Jag fortsätter basunera ut överallt jag får utrymma att 12 Years a Slave är årets både bästa och viktigaste film. Jag har även recenserat den här. Men missa inte, för allt i världen.

Topp5 #55: Sammanfattning av oktober

Förra helgen fick jag datorkrångel, och redan innan dess hade jag inte skrivit på några dagar. Och det måste jag ju inte heller. Men jag vill i alla fall försöka hålla en konsekvens i uppdateringen. Nu blir det återhämtning. I dag sammanfattning av oktober eftersom det är ett av de givna inläggen som uteblivit, och i morgon tänker jag att jag ska delge lite filmtips inför Stockholms filmfestival. Gott så, pang på.

5. Ivans barndom (Ivanovo deststvo, Andrej Tarkovskij, 1962)

Det verkar som att Tarkovskij dyker upp i de här listorna varje gång jag ser hans filmer, och rimligt är väl det. Debuten Ivans barndom präglas för mig av väldigt fint foto och många bra scener, och Tarkovskij uppenbara förmåga att göra så mycket av så lite.

4. Det levande slottet (Hauru no Ugoku Shiro, Hayao Miyazaki, 2004)

Jag har i mitt liv valt att beta av Miyazaki i långsam takt. En film nån gång då och då liksom. Den här hade jag uppenbarligen kvar, och nu är även den sedd. Den hör till hans bästa, och känns rakt igenom typiskt Miyazaki. Vilket förstås är en bra sak.

3. Singles (Cameron Crowe, 1992)

Det här måste nog vara månadens överraskning. Nog för att jag väl har tilltro till Cameron Crowe, men det här var något speciellt. Fast ändå inte. Men jo. Alltså. När jag listade musikfilmer häromsistens hyllade jag High Fidelity, och jag ser så mycket av den häri. Inte för att musik är särskilt prominent, men den som är med är bra. Och dialogen, dramat och framför allt berättartekniken faller jag hårt för. Bland det absolut bästa jag sett i genren.

2. Prisoners (Denis Villeneuve, 2013)

WOW! Jag går fortfarande och tänker på kommissarie Loki. Funderar över hans bakgrund. Det är en bra karaktär, det. Synnerligen supertät thriller som gör alla rätt från början till slut, en av årets absoluta höjdpunkter. Mer utförlig recension kan läsas här.

1. Den lilla butiken (The Shop Around the Corner, Ernst Lubitsch, 1940)

Åh vilken pärla detta var. Jag kände inte till att Du har mail hade en förlaga från 40-talet, men i efterhand känns det rätt så självklart. Den här är dock tio nivåer bättre på alla plan. Förtjusande fin och samtidigt både rolig och så briljant regisserad. Det är nära perfektion. Och så James Stewart också!