Okej det är väl dags för den nya versionen. Som är klar och komplett. Ett par filmer har dessutom fått byta plats kanske.
15. Upstream Color (Shane Carruth)
Efter Primer gör Shane Carruth en helt galen andra film. Den är klurig och väldigt underlig, men ganska sensationell på samma gång. Visuellt är den ett mästerverk.
14. Blå är den varmaste färgen - kapitel 1 & 2 (La vie d'Adèle, Abdellatif Kechiche)
Oerhört fint tretimmarsdrama med briljerande huvudrollsinnehavare som gestaltar sina respektive karaktärer alldeles lysande, och gör deras porträtt intressanta. Samtidigt som jag vill hävda att det inte är så märkvärdigt som det påstås, så är det ändå ganska märkvärdigt, det här. Och oavsett vilket är det väldigt bra.
13. Short Term 12 (Destin Cretton)
Starkt och drabbande, väldigt fint drama. Det är en udda liten pärla, som förtjänar en omfamning. Berör från början till slut med en specifik scen som hör till de allra bästa 2013.
12. Återträffen (Anna Odell)
Anna Odells formsäkra debutfilm behöver ingen vidare motivering än den tidigare skrivna recensionen.
11. Her (Spike Jonze)
Recension finnes här.
10. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry)
Liksom Återträffen finns en längre text att tillgå här, om Dagarnas skum alltså.
9. Stoker (Park Chan-wook)
Som något slags vansinnig korsning mellan Hitchcock, Burton och Solondz kom vrålsnygga Stoker som är visuellt fulländad i såväl sitt foto som sin klippning. Den obehagliga stämningen och tjocka atmosfär som genomsyrar filmen gör den särdeles unik, och något långt utöver det vanliga.
8. Inside Llewyn Davis (Ethan och Joel Coen)
Recension finnes här.
7. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan)
Detta hjärtliga indiedrama gjorde oväntat starkt intryck på mig. Det fantastiskt bra ligger i kontrasten mellan de två huvudpersonerna och hur den enas vardag är just så vardaglig som en vardag kan vara, medan den andra gör sitt yttersta för att över huvud taget finna förströelse att fylla sin vardag med. De två rollgestaltningarna är för den delen också sensationellt starka och minnesvärda.
6. La grande bellezza (Paolo Sorrentino)
Så sent som för en timme sen smög sig detta italienska storverk in på listan, och ingen är naturligtvis gladare än jag att jag såg den (varför skulle någon?). Det är omöjligt att inte tänka på Fellini nästan hela tiden, men filmen står utan tvekan bra även på egna ben. Kameran svävar sömlöst runt sina fotoobjekt, och gör svep värdiga de största av filmfotografiska genier. Toni Servillo spelar med bravur filmens huvudroll, och den 140 minuter långa filmen är egentligen inte mer än en majestätiskt personporträtt av honom, och hur han på sin ålders höst inser att han inte levt det liv han velat.
5. Prisoners (Denis Villeneuve)
Kommissarie Loki är kanske årets mest intressanta filmkaraktär. Jag skrev lite mer om det här.
4. The Selfish Giant (Clio Barnard)
Hjärtskärande diskbänksrealism med socialistiska förtecken, som jag recenserat tidigare.
3. Of Good Report (Jahmil XT Qubeka)
Det är fantastiskt detta, att en rakt igenom afrikansk film varit så genuint briljant att den platsar så högt på listan. Obehaglig psykologisk thriller som påminner om David Lynch och Hitchcock, men i en inget annat än originell tappning. Dels har filmens huvudperson inte en enda replik i hela filmen, dels trotsar den de fantastiska färgerna i den sydafrikanska naturen genom att göra filmen svartvit, och som vidare har en av de mest suggestiva ljudläggningar jag upplevt. Det ska sägas att Of Good Report har brister, men det är brister som är helt ovidkommande när det handlar om hur djupt imponerad jag är av den.
2. Only Lovers Left Alive (Jim Jarmusch)
Recension finnes här.
1. 12 Years a Slave (Steve McQueen)
Årets bästa och viktigaste film är på många sätt given. Varför står här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar