I vanlig ordning är det dags för månadssammanfattning.
5. Persona (Ingmar Bergman, 1966)
Intrikat studie av dualismen i det mänskliga psyket, men framför detta hänförs jag av bildkompositionen som känns så väl anpassat konstlad att jag ej kan låta bli att förtjusas, elegant.
4. Gråta med ett leende (Mar adentro, Alejandro Amenábar, 2004)
Helt sanslöst vackert och mänskligt. Ett djupt sorgligt livsöde som filmatiseras med ett tålamod och en finkänslighet som låter filmen ta sin tid och hålla det stillsamma och framför allt följsamma tempo, som den gynnas av. Amenábars bästa hittills vad jag sett.
3. Angel Heart (Alan Parker, 1987)
Härlig neonoirthriller späckad till bristningsgränsen med coola grejer. Mysticism, exotism, Satan, mord, privatdetektiver och gospelkörer. Alla de goda ting. Det är alldeles lysande, vansinnigt. Men det håller ihop, och det gör det orimligt bra.
2. Fallen ängel (Fallen Angel, Otto Preminger, 1945)
Det är den andra filmen jag ser av Preminger, och tillika andra gången han bevisar att han är en mästare av noirfilm. Utan att lägga för stor vikt vid intrigen som sådan lyckas han ändå med konststycket att göra det ständigt engagerande tack vare ett perfekt berättartempo. Hantverksmässigt finns inget alls att anmärka på, vilket gör det till en stor fröjd att åskåda.
1. Dead Man (Jim Jarmusch, 1995)
När jag skrev om Mystery Train för ett drygt halvår sen hyllade jag Jarmusch för hans förmåga att skapa en värld jag vill vara i. Detsamma har han lyckats med i Dead Man, trots att allt egentligen talar emot det i och med vilda västern och så vidare. Men egentligen är det rätt så självklart, ingenting i världen låter så tilltalande som att ha Neil Young improviserande i realtid ett ljudspår till ens liv med endast en svajig gitarr.
Visar inlägg med etikett Otto Preminger. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Otto Preminger. Visa alla inlägg
fredag 28 februari 2014
söndag 1 december 2013
Topplista #59: Sammanfattning av november
Jag blev det ingen lista förra veckan, så jag igen det nu med en dubbelt så lång lista denna helg. Det är en sån där månadssammanfattning där jag listar de bästa filmerna jag sett den gångna månaden, i detta fall då tio. Och som vanligt utesluts filmerna jag redan skrivit om, vilket i detta fall är väldigt många i diverse tidigare topplistor bland annat. Nu kommer i alla fall ett gäng superba filmtips för alla som gillar bra grejer.
10. Den sista striden (Luc Besson, 1983)
Luc Bessons första långfilm var en dialogfri och svartvit postapokalyptisk skildring av en potentiell framtid. Egentligen behövs inte närmare beskrivning, ovanstående borde vara nog för att få vem som helst på fall.
9. Mud (Jeff Nichols, 2012)
Härligt ambitiös mainstreamindie. Som en lättillgänglig variant av Beasts of the Southern Wild kan hävdas, med starka inslag av Stand by Me bland annat. Kanske inte så märkvärdigt, men definitivt väldigt välgjort och en mycket behaglig stund.
8. Laura (Otto Preminger, 1944)
En inspirationskälla till Twin Peaks, men även en suverän noir i sig själv. Elegant och välskrivet, allt görs helt enkelt helt rätt.
7. The Limits of Control (Jim Jarmusch, 2009)
Tydligt stiliserad och väldigt estetiskt tilltalande är den onekligen, den av Christopher Doyle filmade underlighet. Det är en märklig film, det finns mycket kvar att försöka förstå, känner jag. Men den är just därför även fascinerande och intrikat. Och jättebra, dårå.
6. Like Crazy (Drake Doremus, 2011)
Oerhört ömsint och fint drama, en ovanlig vinkel av romcomgenren. Lite som om man lägger ihop Linklaters Bara en-trilogi till en film, ungefär. Jag älskar det totalt, och inte blir det sämre av att Stars spelas i eftertexterna.
5. Brev från en död man (Konstantin Lopusjanskij, 1986)
Dystert, vackert, poetiskt. Inte långt ifrån Tarkovskij, vilket väl är ett av de finaste omdömena man kan få. Gasmasker och nukleärvinter, allt man vill ha.
4. In the Mood For Love (Wong Kar-wai, 2000)
Wong när han är som bäst. Skillnaden gentemot mina andra favoriter av honom är att det här finns en lite tydligare intrig, vilket jag egentligen varit skeptisk mot. Det har känts som att det är just avsaknaden av sådan som gjort hans filmer så bra. Men i In the Mood For Love kombineras det perfekt, och lyckas utan några som helst tillkortakommanden.
3. Trikolor-trilogin (Krzysztof Kieslowski, 1993-1994)
Ja, det här var ju synnerligen bra minsann. Filmer som växer av varandra tilltalar mig av automatik. Jag ser framemot att återkomma till dessa filmer, då jag inte känner att en tittning var i närheten av tillräckligt. Men det var tillräckligt för att jag skulle älska dem, förstås.
2. O-bi, o-ba slutet på civilisationen (Piotr Szulkin, 1985)
En av de mest dystopiska postapokalypserna jag har sett, men ändå med viss humor. Misär och apati präglar filmens välformulerade religionskritik, och bär andemeningen att hoppet är det sista som överger en. Fotot är stundtals magnifikt, stämningen är genomgående fenomenal.
1. Repet (Rope, Alfred Hitchcock, 1948)
En av Hitchcocks allra finaste i mina ögon. Jag gillar det tydliga avgränsningen i tid och rum, och hur klippningen gjorts nästan sömlös. Fotot är väldigt intressant därav. En riktig höjdare!
10. Den sista striden (Luc Besson, 1983)
Luc Bessons första långfilm var en dialogfri och svartvit postapokalyptisk skildring av en potentiell framtid. Egentligen behövs inte närmare beskrivning, ovanstående borde vara nog för att få vem som helst på fall.
9. Mud (Jeff Nichols, 2012)
Härligt ambitiös mainstreamindie. Som en lättillgänglig variant av Beasts of the Southern Wild kan hävdas, med starka inslag av Stand by Me bland annat. Kanske inte så märkvärdigt, men definitivt väldigt välgjort och en mycket behaglig stund.
8. Laura (Otto Preminger, 1944)
En inspirationskälla till Twin Peaks, men även en suverän noir i sig själv. Elegant och välskrivet, allt görs helt enkelt helt rätt.
7. The Limits of Control (Jim Jarmusch, 2009)
Tydligt stiliserad och väldigt estetiskt tilltalande är den onekligen, den av Christopher Doyle filmade underlighet. Det är en märklig film, det finns mycket kvar att försöka förstå, känner jag. Men den är just därför även fascinerande och intrikat. Och jättebra, dårå.
6. Like Crazy (Drake Doremus, 2011)
Oerhört ömsint och fint drama, en ovanlig vinkel av romcomgenren. Lite som om man lägger ihop Linklaters Bara en-trilogi till en film, ungefär. Jag älskar det totalt, och inte blir det sämre av att Stars spelas i eftertexterna.
5. Brev från en död man (Konstantin Lopusjanskij, 1986)
Dystert, vackert, poetiskt. Inte långt ifrån Tarkovskij, vilket väl är ett av de finaste omdömena man kan få. Gasmasker och nukleärvinter, allt man vill ha.
4. In the Mood For Love (Wong Kar-wai, 2000)
Wong när han är som bäst. Skillnaden gentemot mina andra favoriter av honom är att det här finns en lite tydligare intrig, vilket jag egentligen varit skeptisk mot. Det har känts som att det är just avsaknaden av sådan som gjort hans filmer så bra. Men i In the Mood For Love kombineras det perfekt, och lyckas utan några som helst tillkortakommanden.
3. Trikolor-trilogin (Krzysztof Kieslowski, 1993-1994)
Ja, det här var ju synnerligen bra minsann. Filmer som växer av varandra tilltalar mig av automatik. Jag ser framemot att återkomma till dessa filmer, då jag inte känner att en tittning var i närheten av tillräckligt. Men det var tillräckligt för att jag skulle älska dem, förstås.
En av de mest dystopiska postapokalypserna jag har sett, men ändå med viss humor. Misär och apati präglar filmens välformulerade religionskritik, och bär andemeningen att hoppet är det sista som överger en. Fotot är stundtals magnifikt, stämningen är genomgående fenomenal.
1. Repet (Rope, Alfred Hitchcock, 1948)
En av Hitchcocks allra finaste i mina ögon. Jag gillar det tydliga avgränsningen i tid och rum, och hur klippningen gjorts nästan sömlös. Fotot är väldigt intressant därav. En riktig höjdare!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)