fredag 31 maj 2013

Topp5(10)-fredag #39: Sammanfattning av maj

Liksom i april månad har jag i maj sett hutlöst mycket film, mycket bra film. Så jag upprepar listformatet från den sammanfattningen, och listar även idag tio filmer istället för sedvanliga fem. Filmer som utgår på grund av att de figurerat på bloggen under månadens gång men som varmt rekommenderas är Antiviral, Once, Highball och Detachment. I övrigt vill jag även påtala sevärdheten i Noah Baumbachs två första filmer, Kicking and Screaming och Mr. Jealousy även om jag hoppar över dem på listan för att få med ett par bubblare istället. Vidare kommer nog även bli uppenbart att jag förälskat mig lite i en specifik regissör som får med inte mindre än tre filmer på listan, för jag vet helt enkelt inte hur jag ska kunna sortera bort någon av dem.

10. Kärlek i New York (Happythankyoumoreplease, Josh Radnor, 2010)

Det är inte så mycket mer än bara en fin film, men då är den fin också. Jag önskar att man fokuserat lite mer på barnet och berättelsen som omger honom, så hade filmen säkert klättrat nåt steg i listan.

9. The Descendants (Alexander Payne, 2011)

Det är inte alltid man är ute efter krångliga narrativ och svåra vinklar, ibland räcker ett så oerhört välgjort drama som The Descendants mycket väl. Det går liksom inte att hitta några svagheter hos filmen, då allt görs helt rätt.

8. Till varje pris (To Die For, Gus Van Sant, 1995)

En jäkla stjärnkavalkad med många skådespelare jag gillar att se på film. Tidiga Joaquin Phoenix och Casey Affleck bland annat, och ett gästspel av älskade David Cronenberg vilket förstås är roligt. Det är en rolig och rakt igenom underhållande thriller som inte liknar något annat.

7. Away We Go (Sam Mendes, 2009)

Innan denna hade jag faktiskt inte sett nåt annat av Mendes än American Beauty (1999) som man förstås älskar, så med lagom förväntningar lyckades Away We Go bli en positiv överraskning. Den har en rad skruvade karaktärer som man kan skratta åt, och en fin relation mellan de två huvudrollerna vars utveckling för filmen framåt. Det som gör att den sticker ut är den svärta som går att ana emellanåt, allt är inte alltid fantastiskt. Mycket bra.

6. Requiem For a Dream (Darren Aronofsky, 2000)

Jag gillar inte såna här knarkfilmer. De är sällan särskilt intressanta. Men denna slutar trivialisera det och berör även andra beroenden och det mänskliga beteende som står som direkt följd av ett sådant. Jag uppskattade specifikt hur filmen arbetar med intensifierande av klipp, där det eskalerar under hela filmens gång. Det speglar karaktärernas paranoia väldigt väl.

5. Stranger Than Fiction (Marc Forster, 2006)

Berör teman som den fria viljan, den oundvikliga döden och sånt där spännande på ett väldigt innovativt sätt. Välspelat och bra skrivet, raskt tempo och smart ihopvävande av berättelsens olika trådar leder till ett väldigt gediget hantverk. Scenen när Will Ferrell spelar Wreckless Erics Whole Wide World fick åtminstone mig att smälta.

4. Closer (Mike Nichols, 2004)

En rätt hemsk berättelse om rätt hemska människor. Otrohets-kvadratdrama som ter sig särdeles annorlunda mot det mesta jag sett. Nichols återanvänder teman från Vem är rädd för Virginia Woolf? (Who's, Afraid of Virginia Woolf?, 1966) - som jag återkommer till sen - och applicerar dem på samhället som det ser ut fyrtio år senare. Samtidigt som karaktärerna på många sätt är motbjudande, har de alla sidor som man uppskattar. Filmen är i mångt och mycket ett sökande efter identifiering, vilket är väldigt intressant.

3. Damsels in Distress (Whit Stillman, 2011)

I mitt tycke det bästa Stillman gjort sen Metropolitan (Stillman, 1990), även om filmerna däremellan också ger stort nöje. Damsels in Distress är en collegefilm som inte alls hör hemma i den oftast avskyvärda collegefilmhyllan, utan den använder istället andra vinklar och grepp för att göra en bra film (istället för en dålig då alltså). Dialogen är som alltid med Stillman exceptionellt rolig, och karaktärerna mångbottnade. Filmens narrativ blir mer eller mindre ovidkommande, då det egentligen är allt runt omkring som utgör dess kärna.

2. Moment 22 (Catch-22, Mike Nichols, 1970)

En till film med en helt sanslös skådespelarensamble, många som jag känner igen som gamla gubbar spelar här unga herrar. Det är ett stort nöje bara att se alla dessa samlade i en och samma film, och inte blir det sämre av den starka satir som filmen i övrigt utgör. Mike Nichols kamerahantering är synnerligen strålande, vissa svep får mig att sitta häpen med öppen mun alldeles för länge.

1. Vem är rädd för Virginia Woolf?

Detta intrikata kammarspel blev startskottet på en lång regissörskarriär för Mike Nichols, och det skulle knappast bli den sista pjäsen han filmatiserar. Det teatrala finns alltid närvarande genom det begränsade utrymme och tidsspann filmen utspelar sig över, aldrig i de negativa bemärkelser som i vissa andra filmer där det blir mer spektakel. Vem är rädd för Virginia Woolf ? är en av de bästa filmerna jag sett i år, utan tvekan.

onsdag 29 maj 2013

Det stora i det lilla: Ett smått stycke sci fi

För en tid sedan lovade jag mig själv att läsa mer sci fi-noveller. Tror ni det blev av? Sällan, va. Men i går tog jag äntligen fram en av de där antologierna och läste ett par stycken, och från och med nu blir det garanterat mer. En av de noveller jag läste vill jag ägna ett inlägg här för sin sluttwist värdig valfri Christopher Nolan-film.

Fredric Brown skrev Vapnet 1951. Liksom en majoritet av hans noveller - som jag förstår det - är den inte mer än dryga tre sidor, på vilka han lyckas presentera ett unikt koncept och ge sin berättelse en eftertänksam twist innan den är slut.

Jag må säga att den är skapligt genial, och satte sannerligen mig på min plats. På grund av att novellen är så oerhört kort är det svårt att skriva någonting alls utan att avslöja hela handlingen, men å andra sidan innebär ju dess korta omfång även att ingen rimligtvis kan avstå från att läsa den. Så jag låter alla göra det istället då, för det bör göras. Den finns tillgänglig som PDF här.

måndag 27 maj 2013

Det stora i det lilla: Mitt andra liv

Inte förrän nu läste jag igenom mitt fyllebloggande från i fredagsnatt. Så kan det ju inte se ut överst på sidan så jag petar ner det lite nu då.

Första gången jag spelade Animal Crossing var i högstadiet. En klasskamrat importerade spelet till Gamecube tillsammans med en Freeloader som tillät spelande av importspel, och varje dag efter skolan spenderade vi dygnets resterande timmar med att spela. Jag vet egentligen inte hur länge denna period pågick, eller för den delen om det ens var så mycket som jag minns det, men egentligen finns det väl ingenting i världen som säger att mina minnesbilder skulle vara mindre relevanta än verkligheten.

Efter en mer eller mindre avslutad vänskap återkom Animal Crossing till mitt liv via Nintendo DS-spelet med undertiteln Wild World, det var kanske inte så vilt egentligen men än en gång förlorade jag både ohälsosamt många timmar och även mig själv i min lilla by.

Men vidare till nutiden då. En gång kom mamma hem med ett exemplar av Animal Crossing: Let's Go to the City från en loppis helt ovetande om min relation till spelserien. Detta var efter att jag lämnat mitt föräldrahem och även mitt Wii bakom mig. Men här om veckan när mina kusiner var på besök bad den äldsta om att få spela, och jag satt med när han gjorde det. Jag förälskade mig på nytt i det underbara i Animal Crossing.

Men vidare till nutiden då, på riktigt. Jag har betalat av huslånet såväl som första utbyggnaden. Jag har samlat cirka trettio fiskarter till museet så väl som alla insekter, fossiler och konstverk jag kunnat få tag i. Jag samlar gyroider och letar efter en garderob att förvara mina peruker och lösskägg i, och jag tröttnar inte ens på mina djurgrannars nonsenspladder. Nu har jag lämnat min by (Alderaan är ett givet namn) för att spendera lite tid hemma i Stockholm igen, men jag saknar redan mitt andra liv.

Det finns kanske en risk att Animal Crossing framstår som nåt slags nördspel som bara töntar sysslar med men jag kan upplysa allmänheten om att det inte är så, Animal Crossing är coolt

lördag 25 maj 2013

Topp5-fredag #38: Discovery

Daft Punk släppte ny skiva för typ en vecka sen. Folk går av någon anledning i taket över hur fantastisk och trist den är. De senare har naturligtvis fel, den är helt briljant. Ändå kan jag inte låta bli att stanna kvar vid deras absoluta magnum opus, då de för första gången ändrade den kommersiella dansmusiken till något den aldrig nått förut, nämligen populärmusiken. I allra högsta grad alltså. Listettor hela vägen kör vi på nu. I en topplista. Tjohej.

5. George Duke - I Love You More

Samplingarna talar för sig själv egentligen, jag håller nog truten här.



4. Edwin Birdsong - Bottle Cola Baby

Det kanske är den låten som stått sig bäst i dag, efter diverse reklamfilmer och så vidare. Fantastisk.



3. Little Anthony & The Imperials - Can You Imagine

Detta intro slår alla andra intron på skivan på fingrarna. Det är svårt att tro med tanke på den extremt höga kvaliteten på samplingar, men ingen når nånsin dessa höjder. Genialt lån, verkligen.



2. Barry Manilow - Who's Been Sleeping In My Bed

Det fantastiska här är ju förstås att jag kan Barrys repertoar utan och innan, trodde jag. Alla låtar som någonsin varit med i greatest hits-sammanhang eller dylikt ligger i mitt bakhuvud från första till sista ton. Det kanske låter sjukt men det är mest fantastiskt. Att då Daft Punk använder utmärkte Manilow till att göra modern musik är förstås allra bäst.



1. Interstella 5555

Ovan nämnda är de fyra samplingar som är så att säga officiella. Vidare kan vi bara spekulera. Men låt oss då spekulera. Inte i samplingar, utan i hur fantastiskt det kan vara. Hur fantastiskt det kan vara när Daft Punk gör en långfilm baserad på sina musikvideor, helt jäkla briljant, det är hur fantastiskt det kan vara. Ingen får missa Interstella 5555. Jag vet inte om den finns på internet att se, eller inte. Jag vill inte veta, jag vill i så fall inte visa, utan den ska bara ses och den förtjänar ett köp. Den som inte vill köpa hör av sig till mig för DVDn. Tack och godnatt.

onsdag 22 maj 2013

Filmreflektion: Detachment

Innan jag påbörjade mina filmstudier förra våren studerade jag för att bli lärare. I ett och ett halvt år höll jag ut innan jag storknade. Det var ett par av mina lärare jag inte stod ut med, som inte delade min vision av vad en lärare ska vara. De borde se Detachment (Tony Kaye, 2011).

De är inte ensamma om det. Alla lärare borde se Detachment. Alla lärare som tappat sin glöd och lust att lära ut. Alla lärare som går på rutin och lever i tider med ett bäst före-datum från förra millenniet. Framför allt gäller det alla lärare och gömt bort att det faktiskt är människor de interagerar med, att det barn och ungdomar som alla bär på olika bagage, som alla bär olika sorger inom sig.

Detachment handlar om en vikarierande lärares försök att få eleverna i en så kallad värstingklass på rätt köl igen. Adrian Brody spelar huvudrollen fenomenalt och är just den lärare som världen behöver fler av. Men mer än vad den handlar om en lärare och det amerikanska skolsystemet handlar den om människor. Och jag gillar ju filmer som handlar om människor. När det finns en friktion, den friktion som är omöjlig att undvika i livet. Livet är inte lätt.  berör, mycket på grund av sin detaljrikedom. De större karaktärerna är mångbottnade och flera berättelser pågår parallellt med läraren Henry Barthes som gemensam nämnare.
Detachment

Ja det är väl egentligen inte bara alla de där lärarna som borde se den här filmen. Det är nog snarare alla, kort och gott så. Alla.

söndag 19 maj 2013

Historien om Highball

De flesta som känner till Noah Baumbach gör det med största sannolikhet för nån av hans exceptionella filmer han gjort på 00-talet, eller som manusförfattaren som ibland skriver med Wes Anderson. Men hans karriär började långt tidigare än så. Hans första film Kicking and Screaming gick upp på biograferna 95 och två år senare kom efterföljande Mr. Jealousy. Båda två är bra karaktärsdraman som visar på en god förmåga att skildra människor, men det riktigt intressanta skulle komma strax efter.

Efter inspelningen av Mr. Jealousy behöll Baumbach sin skådespelarstab och bestämde sig för att utföra ett litet experiment. På sex dagar filmade de en långfilm där ingenting gick som det skulle. Baumbach var missnöjd och hans producent drog sig ur projektet, vilket hindrade det från att färdigställas slutgiltigt, man kan tänka sig att en dag till eller två hade underlättat. Till hans förtret bestämde sig filmbolaget som låg bakom projektet att ge ut filmen på DVD utan Baumbachs tillstånd, varför han inte står angiven som vare sig regissör eller manusförfattare. Hans skådespelarprestation är svårare att förneka.

Men den enes död är den andres bröd, eller hur det nu är man brukar säga. När jag såg Highball fick jag hålla för munnen för att inte skratta ut högt, något som händer sällan när det gäller mig och filmer. Jag fullkomligt älskade filmens manus, där berättelsen utspelar sig i en och samma Brooklynlägenhets fester under ett år. Paret i lägenheten har festerna för att utvidga sitt sociala liv. Kvinnan vill ingå i ett intellektuellt umgänge, mannen vill nog mest dricka sitt hembryggda öl. Gästerna vill varken det ena eller det andra. Det som för historien framåt under det skildrade året är mannens bästa vän Felix, som är ett jävla arsle. I slutet blir han snäll. Och jag blir rörd.

Stundtals är filmen som sagt hysteriskt rolig, och rakt igenom är den skapligt absurd i de flesta avseenden. När Baumbach själv menar att den inte ser bra ut, vill jag hävda motsatsen. Den känns väldigt levande, på ett sterilt sätt. Det hade varit hemskt spännande att se visionen som låg bakom filmen, vad som hade hänt om budget funnits för det som var tänkt. Men även i nuläget är Highball det mest intressanta Baumbach gjorde på 90-talet, och den blev omedelbart en favoritfilm hos mig.


fredag 17 maj 2013

Topp5-fredag #37: Norsk populärkultur

17 maj är Norges nationaldag. Av någon anledning vet typ alla det, även om jag aldrig förstått varför någon i Sverige skulle bry sig mer om det än låt säga Uzbekistans dito. Jovisst, det handlade väl om frigörelse från just Sverige, men ändå. Vi firar väl det med lite norsk populärkultur då, kan tänkas rimligt.

5. Insomnia (Erik Skjoldbjærg, 1997)

Jag har inte sett mycket norsk film alls, så jag är inte något facit. En som jag uppskattat är dock denna förlaga till Christopher Nolans film med samma namn. Stellan Skarsgård är huvudrollsinnehavare och thrillern är gedigen. Bra film.

4. Gör vad du vill

En av Erlend Loes fina romaner som handlar om en tonårstjej som blir av med sin familj i en flygolycka, och hur hon går vidare med livet efter det. En väldigt välskrivet karaktärsporträtt och på det stora hela en roman som gav mig mycket stor behållning.

3. Midnight Choir - October 8

Melankolisk skogshuggarpop som drar mot den alternativa countryn på sina håll. Det är avskalat och vackert så det förslår, det här känns för mig som Norge om Norge vore en poplåt.



2. Naiv. Super.

Förstås. Jag vet inte om jag i retrospekt har samma behållning av denna som av ovan nämnda roman, men det var här jag invigdes till Erlend Loes författarskap, och den är ju på alla sätt briljant. En finfin berättelse om vikten vid att behålla sin lekfullhet även som vuxen.

1. Madrugada - Majesty

Det var under förra året som jag bestämde mig för att återupptäcka Madrugada, ett band som jag mindes från mina allra tidigaste tonår mer som ett väsen än som ett band jag lyssnat på. När jag åter fick höra Majesty föll allt i världen på plats. Ni vet det där norrländska vemodet som man ibland pratar om? Glöm det, det norska vemodet är upphöjt till tusen. En sång om att slåss mot sina inre demoner, eller kanske rent av ett sökande efter dem. Nu för evigt på mitt podium med världens bästa låtar.


tisdag 14 maj 2013

Tablåtips v. 20

Ny programpunkt, så att säga. Tänker tipsa lite om filmer som går på TV i veckan, bara på relativt kanaler som typ alla har tillgång till. Håll till godo!

Tisdag
Collateral (Michael Mann, 2004) 21:00 TV11 - Toppentät thriller av absolut högsta kvalitet, Michael Mann, han kan.

Onsdag
Truman Show (Peter Weir, 1998) 17:00 TV11 - Allas favoritfilm är kanske inte min favoritfilm, men visst är den väl bra ändå. Om någon skulle ha råkat missa finns bra tillfälle att ordna upp det.

Torsdag
Edward Scissorhands (Tim Burton, 1990) 16:55 TV11 - Även detta en klassiker som ju bör ses förr eller senare. Har man dötrist när den är slut kan man väl se The Wedding Singer (Frank Coraci, 1998) som tar vid direkt efter, om inte annat så för att få se Billy Idol göra sin festliga cameo.

Fredag
Man kan ju inleda helgen med Wayne's World (Penelope Spheeris, 1992) och dess uppföljare som går direkt efter varandra 17:00 TV11. TV11 visar sig vara roligast typ hela veckan för sen kommer Vanilla Sky (Cameron Crowe, 2001) vars lov jag ju sjungit flertalet gånger här. Har man redan sett den rekommenderas istället Swing Vote (Joshua Michael Stern, 2008) 21:30 SVT1 - fint drama om vikten vid att göra sin röst hörd när det vankas val. Personligen ska jag även försöka se Repo Man (Alex Cox, 1984) 23:30 SVT1 då jag haft den på min att-se-lista rätt länge nu.

Lördag
Collateral går på TV igen, 22:00 på Sjuan. Kanske inte värd att se två gånger samma vecka men om den missas ikväll så finns en till chans. Nåja, ingen större förlust, jag misstänker att folk har annat att göra på lördag.

Söndag
Två filmer jag vill se men inte har sett. Först och främst Into the Wild (Sean Penn, 2007) 12:15 TV11 och sen ett halvt dygn senare Frost/Nixon (Ron Howard, 2008) 00:50 SVT1. Kan bli av att man ser, då.

Tack för mig, trevligt filmtittande (jag känner att jag mestadels kommer hålla mig till DVD-samlingen den här veckan).

söndag 12 maj 2013

Filmreflektion: Realism i Once

På något sätt hade denna lilla pärla gått förbi mig i alla år, när jag satt och bläddrade runt i filmkatalogen och fann en bild på en man med gitarr. Det låter ju förstås rätt så trist, jag menar män med gitarrer är väl sällan särskilt kul att göra film av, men det var just vad jag kände för. Och Once (John Carney, 2006) visade sig vara allt annat än en vanlig man-med-gitarren-film.

Det som slog mig hårdast med den var dess nästan dokumentära grepp och känslan av realism som det medförde, därför tänkte jag börja med att skriva lite kort om den.

Det mest påtagliga är den handhållna kameran. Den är nära och skakar, alltid väldigt närvarande. Ett vanligt förekommande uttryck är ju fluga-på-väggen, där man som åskådare får just åskåda utifrån, titta in i människors vardag från en fixerad plats. I Once rör det sig snarare om en fluga som hela tiden är i rörelse och gör sitt yttersta för att komma in mellan de kommunicerande människorna, för att utan några konstlade medel låta åskådaren ta del av berättelsen inifrån snarare än utifrån. Vidare bidrag till de dokumentära dragen är de faktum att de två huvudrollsinnehavarna är ett par i verkligheten, och att de själva har skrivit de låtar som de spelar i filmen. Det medför en äkthet i spänningen mellan dem, i de scener där en sådan är eftersträvad, och även i musiken där den manliga huvudpersonen omöjligtvis hade kunnat prestera lika väl om det inte var hans egna låtar. Och vilka låtar sen. Ibland förlorar jag mig helt och tror nästan att filmen är en dokumentär, eller rent av verklighet.



Jag tycker att det är väldigt roligt att få se Glen Hansard i en till film, den första han varit med i sen The Commitments (Alan Parker, 1991) och för den delen kanske den över huvud taget bästa musikfilmen som gjorts sedan dess. Musiken påminner för mig rätt mycket om Damien Rice, jag vet inte om det beror på nån irländsk singer/songwriter-tradition som jag inte riktigt är bekant med, eller om det bara är slumpen, men det är i alla fall väldigt fina låtar. När bandet står i studion och allt bara klaffar är en av de bättre i sitt slag, om än något klyschig. Det kan väl i viss mån sägas om hela filmen, men det finns ändå tillräckligt mycket som sticker ut för att göra den helt och hållet unik.

fredag 10 maj 2013

Topp5-fredag #36: Rwanda 94 filmatiserat

För nitton år sen var det fruktansvärda folkmordet i Rwanda i full gång. Denna hemska historiska händelse ligger nära mitt hjärta, och jag har sett de flesta filmer som gjorts på området och tänker här ranka fem stycken bra. Bara spelfilmer medräknade. Alla fem filmerna har väldigt olika ingångar till historien, vilket gör dem alla relevanta.

5. Shooting Dogs (Michael Caton-Jones, 2005)

Jag kan tänka mig att Shooting Dogs är den mest uppskattade av dessa filmer. Det känns som att var än jag nämner Hotel Rwanda ska nån säga att denna är bättre. Fast det kanske bara är jag som stött på tokstollar. Shooting Dogs ger det vita perspektivet i den mån att det handlar om vita människor i Rwanda. Jag tycker att det är en bra film dock, väldigt stark och som sagt en relevant berättelse.

4. Dagen då Gud gav sig av (Le jour où Dieu est parti en voyage, Philippe Van Leeuw, 2009)

Denna fransk-belgiska produktion tar greppet att visa en specifik, ensam och utsat tutsikvinna som flyr från de brutala mördarna. Filmen är väldigt långsam, lågmäld och spelar mycket på att visa känslorna genom det visuella, snarare än med förstärkning av storslagna orkestrar. Det är väldigt fint och stundtals gripande, och som film gillar jag den även om den inte berör på samma sätt som en del andra av filmerna.

3. Shake Hands With the Devil (Roger Spottiswoode, 2007)

FN-soldaten Roméo Dallaire ligger till grund för den här filmen som baseras på en bok såväl som en dokumentär med samma titel. Dallaire anade folkmordet och sökte därför förstärkning från Europa, men Europa sket både Dallaire och hela Rwanda i ansiktet genom att istället dra tillbaka sina trupper allt för tidigt. Det här är den enda av filmerna som verkligen kommer nära att berätta den världspolitiska skildringen, där europeiska stormakter får sig åtminstone en mindre känga.

2. Sometimes in April (Raoul Peck, 2005)

Väldigt finkänslig berättelse om två bröder som står på varsin sida i den stora problematiken. Det finns brister i produktion och sådär, det är ingen högbudgetfilm, men dramat berättas ändå väldigt fint och det är omöjligt att lämnas oberörd av denna (som dessutom har en av de finaste filmtitlar jag känner till).

1. Hotel Rwanda (Terry George, 2004)

Den överlägset mest kända filmatisering är även den jag håller allra högst. Hotellföreståndaren Paul Rusesabagina räddade livet på över tusen flyktingar och är en sann hjälte i modern tid. Enligt honom själv är inte Hotel Rwanda på långa vägar lika hemsk som verkligheten var, och tur är väl det, för annars hade det varit omöjligt att se. Det är den film som berör mig starkare än någon annan, som borde visas för alla människor med jämna mellanrum för att visa hur vidrig världen är. Utöver att ta upp Rwanda i synnerhet så visar den även det allmänna förhållandet västvärlden har till Afrika i media och liknande. Folk kan tycka att den är "Hollywoodsk" och fånig, men det är att förminska den något enormt.

Jag saknar ännu en spelfilm som tar upp det stora makroperspektivet, som gör de europeiska kristdemokraterna såväl som Frankrike och Belgiens respektive regeringar till de riktiga skurkar som de utan tvekan var. Tills en sådan kommer ser listan ut som ovan.

onsdag 8 maj 2013

Det stora i det lilla: ...But That Was [Yesterday]

Bland mina första inlägg finns ett om spelet Small Worlds. Då fanns en tanke att ta upp många såna där fantastiska spel här, men det har inte blivit av riktigt. Denna gång är det då tid för spelskaparen Michael Molinari att få uppmärksamhet. Få indieskapare, dessutom främst av flashspel, har den innovationsförmåga och känsla för sitt hantverk som Molinari. ...But That Was [Yesterday] är kanske spelet jag håller allra högst av hans skapelser. Det är ett kort spel som handlar om livet, relationer, ångest, minnen, kärlek, längtan och strävan, det finns så mycket i så lite. Dessutom är både det visuella och musiken väldigt tjusigt.

Spel och spel, hur mycket spel är det egentligen? Det är ett klurigt begrepp, kanske ligger interaktiv media lämpligare, men nån måtta får det väl va på tramset. Vi kallar det spel, för spel som det här ger spel ett gott rykte. Spela här och botanisera vidare på Molinaris hemsida här.


söndag 5 maj 2013

Filmreflektion: Antiviral

Det var först mycket nyligen som jag hörde talas om att David Cronenberg har en filmskapande avkomma (inte samma avkomma som representeras av Candice i The Brood), vilket förstås lät väldigt intressant och spännande. Så vad kunde jag göra mer än att se Brandon Cronenbergs debutfilm Antiviral (2012) snarast möjligt?

Jag har inte svårt att föreställa mig Antiviral som ett gammalt bortglömt manus David Cronenberg skrev på 70-talet, men som aldrig blev filmat. Filmen handlar om kändiskult med droger som tematisk liknelse. Det är en snarligen framtida värld där människor injicerar kändisars sjukdomar i sina kroppar, för att komma närmre sina idoler. Nu är det ju dock inte så, att det är far Cronenberg som skrivit filmen, utan det har Brandon gjort själv. Att det här är hans första manus är ändå inte märkbart alls, då filmens berättelse och intrig är väldigt genomtänkt och välskriven. Även dialogen verkar han liksom sin far ha en fallenhet för.

En av de stora skillnaderna produktionsmässigt är hur B-filmerna i nutid mer eller mindre ersatts av indiefilmer. Nu vill jag i och för sig inte riktigt kalla David Cronenbergs tidiga filmer för B-filmer, men ändå något åt det hållet. På den tiden var låg budget svårare att dölja, kanske helt enkelt. I Antiviral lämnas inget mer att önska utseendemässigt. Man håller allt väldigt ljust, vitt, sterilt som ett slags genomgående tema. All design känns fulländad och blodet är minst tio gånger tjockare än det orangea vattnet i Frossa (Shivers, David Cronenberg, 1975). Vidare håller Antiviral ihop bättre som thriller än väldigt mycket av det hans far gjort vilket är imponerande av en debutant, men förstås även medför en viss känsla av mallanpassning. Ändå är man ju oftast vid filmtittande sugen på att se nåt som håller en intresserad.

Det bör sägas nåt om skådespelarna också. Flera av dem är sådana som tidigare spelat i David Cronenbergs filmer, vilket gör det ännu enklare att se Antiviral som en sådan, andra är mindre erfarna men så gott som alla spelar bra. Caleb Landry Jones som gör huvudrollen bär ändå på nåt sätt hela filmen, han gör sitt jobb övertygande och med stor bravur.

Jag vill inte hävda att Brandon Cronenberg gjort en David Cronenberg-film, att den lika gärna kunde ha varit del av hans fars filmografi. Jag vill snarare påstå att han förvaltar ett arv, spinner vidare på det som kännetecknade namnet Cronenberg under ett par decennier på 1900-talet, och det är enbart något positivt. Antiviral är en intrikat berättelse med precis lagom mycket blod och äckel, välskriven och välspelad, urbra debutfilm.


fredag 3 maj 2013

Topp5(10)-fredag #35: Sammanfattning av april

Dags för en ny månadssammanfattning, såhär när april nått sitt slut och den efterlängtade våren till synes är här för att stanna. Jag har sett väldigt många bra filmer i april, de som redan omnämnts kommer inte med på listan, helt i vanlig ordning. Dessa är följande: DödsmatchenMiss KickiÄta sova döOblivion och M. Butterfly. Ändå känner jag att jag hade kunnat lista tio favoriter från senaste månaden OCH INGEN KAN HINDRA MIG så idag tar jag mig friheten att göra så. Var så goda.

10. Clerks (Kevin Smith, 1994)

Rapp dialog och allt som oftast skojig, väldigt imponerande film i förhållande till sin budget och känns mer tidstypiskt amerikanskt nittiotal än vad något annat kan göra för mig.

9. The Beach (Danny Boyle, 2000)

The Beach får mig nästan att vilja åka till östasien och bada. Detta är en oerhört stark bedrift, för det finns verkligen mycket få resmål som lockar mig lika lite som det, men så vackra som miljöerna görs i The Beach är det svårt att värja sig. Sanslöst bra soundtrack också, förresten.

8. Play (Ruben Östlund, 2011)

Få svenska filmer har någonsin väckt lika mycket känslor och åsikter som Play. Som filmhantverk är den näst intill fulländad, innehållet är klart mer problematiskt. Dock ska det ju sägas att det är just det som är tanken, förstås. Jag tror helt enkelt att man måste se den för att kunna bilda sin uppfattning (så klart), för att se om man själv ser förövarna som förtryckare eller förtryckta, et cetera.

7. Heights (Chris Terrio, 2005)

En sån där pärla som jag älskar att råka plocka ut ur filmhyllan, köpt på chans i nån reaback och osedd sen dess. Heights tillhörde väl inte de allra starkaste sådana filmerna jag råkat slumpkolla, och förälskat mig i, men den förtjänar sannerligen att kännas till. Samt att ses, väldigt fint och opretentiöst drama.

6. The Social Network (David Fincher, 2010)

Ja då var det den där facebookfilmen ja. Jag har sedan den kom känt ett genuint ointresse gentemot filmen, jag har inte kunnat förstå vad som skulle kunna vara kul med den. Det skulle förstås visa sig vara felaktigt, för den var ju finfin. Berättartekniskt sett utmärkt, vilket var vad som fångade mig. Då åsyftar jag inte tillbakablicksupplägget, som hade kunnat skippas, utan tempot och intrigerna. Väldigt bra då.



- Här börjar det bli lite löjligt bra nästan, följande fem filmer var smått fantastiska allihop och kan knappt rangordnas, men man får väl göra så gott det går.

5. Ghost World (Terry Zwigoff, 2001)

En film att känna igen sig i, vi på något sätt tenderat att sticka ut ur sammanhang där alla andra framstår som naturbegåvningar, och varit nöjda med den rollen. Väldigt udda berättelse som har både värme och humor, svärta och själ. Extremt positiv överraskning!

4. The Machinist (Brad Anderson, 2004)

Det jag framför allt annat uppskattade med The Machinist var hur den inte försökte lura tittaren. Jag tycker att många andra filmer med liknande twister lätt går i fällan att de inte vill göra sin twist för uppenbar, och därför döljer den nästan helt. När slutet sen kommer så är det helt utan förvarning, och som tittare känner man sig grundlurad. I vissa fall funkar det förvisso väldigt bra, men i flera har jag funnit det irriterande. I The Machinist döljer man inget, ens egen förvirring ligger på samma nivå som huvudpersonens. Det älskar jag den för.

3. Fåglarna (The Birds, Alfred Hitchcock, 1963)

Har jag inte sett den innan? Nej, faktiskt inte. Men visst var den väl just så bra som man kunde tänka sig. Allt är oerhört välgjort i minsta detalj, fågelscenerna må vara väldigt obehagliga, men spänningen runt omkring går inte heller av för hackor. Stort!

2. Metropolitan (Whit Stillman, 1990)

Jag gillar ju filmer som handlar om det sociala spelet som människor antingen glatt väljer att delta i, eller ofrivilligt finner sig i för att få vara del av ett sammanhang. När det handlar om hur normer och konventioner styr människor istället för tvärtom. Metropolitan är ett prima exempel med en av de mest välskrivna dialogerna i mitt filmminne.

1. Vägen (The Road, John Hillcoat, 2009)

Ja folk har väl gått in i långvariga depressioner för mindre. Jag blev väldigt gripen av Vägen, nästan kusligt gripen. Den där fascinationen man ju har för postapokalyps, där man vill vara en del av världen, man vill liksom leva Fallout-livet, den sken igenom även här. Det saknas helt ljuspunkter (förutom en enstaka coca cola-burk), vägen som vandras är från början till slut becksvart, men fascinationen kvarstår. Någonting i mig ser ändå denna förfallna verklighet, där människor äter av varandra för att överleva, som något att föredra framför eländet som är nutiden. Även om detta såklart är dårskap, och det slutgiltiga valet givetvis skulle falla på detta höghus i Huddinge där jag nu befinner mig, kan jag inte låta bli att finna fascinationen i sig fascinerande. Vägen väcker så mycket känslor på så många nivåer.

torsdag 2 maj 2013

Filmreflektion: A Little Bit Behind

Det var bara härom veckan som jag tipsade om fem bra kortfilmer, hade jag sett då vad jag har nu, så hade listan kanske sett annorlunda ut. Den australiska sjuminutersfilmen A Little Bit Behind (Paul Slater, 2011) är en mokumentär skildring av tidsresenären Steve Palmer, som råkat hamna fel i tiden, helt enkelt. Det refereras till Tillbaka till framtiden (Back to the Future, Robert Zemeckis, 1985) som en dokumentärfilm och allt är uppenbarligen ganska festligt. Vissa delar är bättre än andra, men lägstanivån är hög. Idén är toppensmart, filmen är väldigt rolig och bra gjord, jag faller pladask för sånt här, innovativt användande av ett så beprövat koncept som tidsresan. Jag lämnar det så därhän, och låter er alla se filmen själva, och gör det för all del.