Topp5-fredag #51: Filmåret 1983

Jag såg nyligen WarGames: The Dead Code, och även om originalfilmen inte är världsbäst så framstod den som det i jämförelse med denna fruktansvärt genomusla uppföljare. Och bra är den ju hur som helst. Det slog mig även att det i år är 30 år sen filmen kom, så jag kör på fem bra 30 år gamla filmer som lista i dag. Tack för mig. The Outsiders utgår, det är ju bara veckor sen jag skrev om den här.

5. WarGames (John Badham)

Ja den fick va med. Min första kontakt med filmen var genom en roman baserad på den. Dumt, javisst. Men jag minns att mitt snart tonåriga jag låg fängslad från första till sista sida. Det dröjde några år tills jag såg filmen, men den infriade förväntningarna. Väldigt charmig, bra.

4. Dead Zone (The Dead Zone, David Cronenberg)

Cronenberg filmar Stephen King, filmen som fick honom lite budgetmässigt spelrum i senare filmer. Nog för att jag är svag för tv-serien med Anthony Michael Hall, men denna film är ändå bättre. Den har ju Christopher Walken och allt.

3. Videodrome (David Cronenberg)

Åh ljuva galenskap. Cronenberg får med två på listan, det är inte illa. Videodrome tangerar flertalet av de teman som Cronenbergs filmografi tenderar att behandla. Verkligt/overkligt, artificiell mänsklighet, den tekniska utvecklingens inverkan på människan, och så vidare. En av hans bästa.

2. Scarface (Brian De Palma)

En av historiens bästa filmer, rakt igenom helgjutet briljant. Oändligt antal oförglömliga repliker och fantastiskt tidsenligt soundtrack signerat Moroder. Utforskar relationen mellan Tony och hans syster bättre än originalfilmen till och med, och är även på övriga plan en starkare film. Tidsdokument. Dramaturgiskt mästerverk. Underbart bra.

1. Jedins återkomst (Star Wars VI: Return of the Jedi, Richard Marquand)

Den avslutande delen i Stjärnornas krig-sagan är förstås förtjusande. Det är nog så enkelt som att man antingen fattar, eller så gör man det inte. Jag fattar. Jag älskar varenda bildruta av Jedins återkomst.

Topp5-fredag #24: Nyinspelningar

Här om dagen såg jag Total Recall (Len Wiseman, 2012) och det var väl inte mycket mer med det. Kanske blir det tredje gången gillt om trettio år eller så. Tills dess får vi hålla till godo med andra nyinspelningar som gillas, så här kommer en lista med fem fina. Som vanligt har jag säkert missat massor av skitbra (även om dessa filmer tenderar att vara ganska trista) och filmer som jag inte sett originalet av skiter jag också i att ta med, jag håller jämförelsen mellan tolkningarna som relevant

5. Psycho (Gus Van Sant, 1998)

Ja jag vet att alla i hela världen ungefär hatar denna skapelse. De ser det som en styggelse att befläcka Hitchcocks arv med en konventionell nyinspelning. Personligen anser jag att Van Sant hittat något intressant, har väldigt snygga färger och att Danny Elfmans musiktolkning är utmärkt. Och så är det rätt djärvt av en regissör som Gus Van Sant att experimentera med att återskapa Hitchcock bildruta för bildruta.

4. Metropolis (Rintaro, 2001)

Okej, tveksamt om den kvalar in. Baserad på en manga som i sin tur kanske är mer inspirerad av, än baserad på, Fritz Langs Metropolis (Lang, 1927). Men jag bestämmer att den får vara med här. Robotarna är mer robotlika och klasskampen representeras annorlunda, men i grund och botten har de samma andemening. Denna anime-Metropolis är en fullt värdig tolkning av tyska expressionistens magnum opus.

3. Scarface (Brian De Palma, 1983)

Vid en första anblick kan det synas som att de två filmerna skiljer sig åt väldigt mycket. Den ena utspelas i Chicago och handlar om alkohol, den andra i Miami och det är mestadels kokain som hanteras. Tony Camontes mindre hälsosamma förhållande till sin syster är inte riktigt detsamma för Tony Montana. Italiensk kontra kubansk imigrant. Och. Så. Vidare. Bla bla bla. De Palmas Scarface är den fullt naturliga nyinspelningen i och med att den tar tillvara på sin tidsanda på samma sätt som Howard Hawks gjorde dryga femtio år tidigare. Vilken som är bäst är irrelevant (De Palmas tror jag bestämt), båda är fantastiska filmer och unika tidsdokument.

2. De 12 apornas armé (12 Monkeys, Terry Gilliam, 1995)

Det mest anmärkningsvärda med De 12 apornas armé är sättet på vilket den hanterar sitt källmaterial. Chris Markers Terassen (La Jetée, Marker, 1962) har ett synnerligen annorlunda uttryck, och saknar utvecklad plot i och med att den består av ett 28 minuters bildspel. Fantastiskt av både Marker och Gilliam, den som gillar den ena måste se den andra. Två stycken helt unika och alldeles utmärkta filmupplevelser.

1. Vanilla Sky (Cameron Crowe, 2002)

Är det aslamt att sätta Vanilla Sky som etta? Den skiljer sig väldigt lite från sin förlaga Abre los ojos (Alejandro Amenábars, 1997), nästan så pass lite att den skulle kunna kallas menlös. Men för mig är den det starkare kortet av tre stora anledningar.

Nummer ett är produktionsvärdet. I många fall är detta något jag inte bryr mig nämnvärt mycket om. De flesta filmer jag faller för hade snarare tjänat på mer smuts och sämre allt. Vanilla Sky är ett undantag, som tjänar på att allt ser helt perfekt ut rakt igenom. Det skapar en känsla av overklighet som spelar väldigt väl med filmens övriga teman.

Nummer två är musiken. Bara massor av jävligt bra popmusik. Både bra ur ett popperspektiv och bra ur ett filmperspektiv. En utmärkt ljudlagd film helt enkelt.

Nummer tre är Tom Cruise. Många hatar honom, själv tycker jag att han gör så gott som varje roll han tar väldigt väl, så även denna. Inget ont om Eduardo Noriega som gör motsvarande roll i den spanska versionen, men någon Tom Cruise är han inte.

Topp5-fredag #7: Uppgång och fall

Dagens filmvisning var episka Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962) som vi kom att diskutera utifrån representation av vithet, orientalism och liknande relevanta frågor. Vad jag själv mest har kunnat tänka på är hur den liknar en annan typ av filmer jag tenderar att uppskatta, med ett slags tematik kring en huvudkaraktärs uppgång och fall - ofta genom storhetsvansinne. Inte sällan är de dessutom cirka tre timmar långa, vilket är dubbelt så långt som en lagom lång film brukar va. Men detta är inte vanliga filmer. Hur som helst tillägnar jag därför dessa filmer dagens topp fem. Observera att det inte nödvändigtvis är den bästa filmen som toppar listan, utan snarare den film som anammar det sagda temat på bästa sätt.

5. Stjärnornas krig-hexalogin (Star Wars, George Lucas, 1977)

I fallet Stjärnornas krig kan man läsa denna tematik kring Anakin Skywalker och sedermera Darth Vader, där frestelsen för den mörka sidan av kraften, och det obligatoriska storhetsvansinnet leder den unge jedin i vad som småningom skall komma att bli fördärvet. Det är förstås en fantastisk berättelse, som dock i sin andra hälft fokuserar på Luke i första hand, vilket placerar filmerna på en i sammanhanget rimlig femteplats.

4. Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962)

Ja, den var ju helt fantastisk i så många avseenden. Det dök i diskussionerna under föreläsningen upp flertalet faktorer som skulle skapa Lawrences motiv, hans drivkraft. Många var rimliga, exempelvis identitetssökande, men min teori är en annan. Jag såg det som att så fort han fått vittring för arablivet, blev det en fix idé att på något sätt fullfölja. När det börjar gå riktigt bra medföljer storhetsvansinnet och Lawrence blir rent av mer arab än araberna själva. Vad som förpassar honom till fjärdeplatsen är det (åtminstone indirekt) frivilliga avståndstagandet till arablevernet som medföljer när han inser sin vithet, det blir inte ett fall.

3. Boogie Nights (Paul Thomas Anderson, 1997)

Dirk Diggler alltså, den fiktiva porrvärldens motsvarighet till verklighetens John Holmes - som i sin tur får vara porrindustrins egen Scarface. Likheterna i filmerna är monumentala. Skillnaderna är inte helt få de heller. Nog för att sex och knark förekommer i båda, men omständigheterna är inte desamma. Storhetsvansinnet ligger i viljan att kulturförklara porrfilm genom sin egen storhet snarare än något annat.

2. There Will Be Blood (Paul Thomas Anderson, 2007)

Ja, Paul Thomas Anderson får givetvis med en till film på listan, eftersom att tio år efter Boogie Nights flyttade berättelsen ungefär ett sekel tidigare och bytte porr mot olja, därmed överträffande sin egen briljans. Medryckande och bara väldigt härlig första halva där entreprenören Daniel Plainview utvidgar sitt oljeimperium, tills världen vänder upp och ned, och den personliga undergången blir ett faktum. Storhetsvansinnet blir högst beklämmande när Plainviews son skadas som följd av det. Oerhört stark och jobbig film, en av de allra bästa.

1. Scarface (Brian De Palma, 1983)

Den klart mest obligatoriska filmen i sammanhanget. Tony Montanas uppgång och fall är kanske filmhistoriens mest klassiska sådana, och förmodligen det bäst porträtterade. Det går inte att undvika att själv beundra hans oerhörda målmedvetenhet medan han jobbar sig upp, förmågan att inte sky några som helst medel för att nå toppen. Samtidigt finns inte mycket sympatier kvar hos honom under hans stora fall tillbaka till botten, och det är inte utan en viss klump i halsen man ser honom skjuta sin enda vän på grund av sina sjuka perversioner inför sin syster. Sannerligen ett storhetsvansinne utan dess like.