Topp10-fredag #58: Stockholm filmfestival

Det är ju onödigt att upprepa sig gång på gång (det är även något jag är väldigt bra på), så det ska undvikas här. Fem favoriter från filmfestivalen, som tillkommit

Bubblare (alltid lika roligt ord): Blue Caprice (Alexandre Moors, 2013)

Skildrar två seriemördare ur en väldigt annorlunda vinkel och har ett par riktigt goda poänger, men griper aldrig riktigt tag som den borde. Dock bra, bör ses.

5. Breathe In (Drake Doremus, 2013)

Jag älskade Doremus tidigare film Like Crazy, och hoppades verkligen på en fullvärdig uppföljare i och med Breathe In. Den har inte riktigt samma uppriktiga ömsinthet, men är onekligen liksom sin föregångare ett annorlunda melankoliskt drama. Det är fortfarande nära och intimt, och högst förtjusande.

4. Touchy Feely (Lynn Shelton, 2013)

När det är roligt är det riktigt roligt, filmen funkar helt klart som bäst då. När det inte är roligt, saknas den tyngd man gärna vill åt för att göra filmen komplett. Men det är oavsett detta fortfarande väldigt njutbart, och en bra film. Kul indiequirky utan att bli för mycket.

3. Drinking Buddies (Joe Swanberg, 2013)

Förmodligen Joe Swanbergs mest helgjutna film hittills? Jag kommer att tänka på Mike Nichols flera gånger under filmens gång, och i dess eftertexter får han ett "special thanks". Så uppenbarligen gör Drinking Buddies någonting rätt. Rent av rätt mycket, vill jag hävda.

2. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan, 2013)

Ett underbart personporträtt av inte mindre än två människor, även om filmens titel vittnar om annat. Det är på något sätt tematiken med vardagen som gör filmen så fantastisk, hur Martin Bonners dagar präglas av de mest alldagliga ting, medan hans motroll försöker att över huvud taget finna en plats att va på om dagarna. Väldigt mänskligt och fint.

1. Of Good Report (Jahmil X. T. Qubeka, 2013)

Att jag har en förkärlek för framför allt syd- och östafrikansk film ska väl inte hymlas om, men att Of Good Report så förbaskat bra har inte särskilt mycket med det att göra. Den ekar av både Hitchcock och Lynch, men skapar även sin egen identitet med extrema närbilder och väldigt suggestivt foto och musik. Det är en obehaglig thriller, som även har vissa komiska inslag (som dessutom gör sig bra, jag som hatar komiska inslag i seriös film). Ja, det här var då en oerhört positiv överraskning, och en av festivalens bästa filmer.

Topplistefredag #47: New Hollywood

Det är väl bara att börja jobba ikapp missade veckor med dubbelt så långa listor helt enkelt. Åtminstone idag. Inte mindre än tio filmer inom sfären som är New Hollywood, amerikanska nya vågen, det postmodernistiska amerikanska filmskapandet. För det är något jag betat av mängder av filmer inom under de senaste veckorna. Några som hade varit självklara på listan uteblir i vanlig ordning på grund av tidigare medverkande. Dessa är denna gång Moment 22 och Vem är rädd för Virginia Woolf?, Harold å Maude samt Bonnie & Clyde och Midnight Cowboy.

10. Easy Rider (Dennis Hopper, 1969)

Underbart foto och fina rocklåtar skapar en stämning som gör det till en fröjd att följa filmens karaktärer på deras äventyr. Slutet är briljant.

9. En galen hemmafrus dagbok (Diary of a Mad Housewife, Frank Perry, 1970)

Tydligen en raritet som inte finns annat än som VHS-rip. Väldigt god komisk tajming och över huvud taget väldigt bra film, om än med vissa svagheter.

8. Oss pojkar emellan (The Boys in the Band, William Friedkin, 1970)

Karaktärerna och dialogen är utmärkt skriven, och man älskar ju filmer med tydlig begränsning i tidsförlopp och rum. Som en Vem är rädd för Virginia Woolf? fast med ett gäng homosexuella män istället för två heteropar. Uppfriskande om inte annat!

7. Sista natten med gänget (American Graffiti, George Lucas, 1973)

Nostalgin flödar och atmosfären är så tjock att man kan röra vid den. Smart skriven film med väldigt goda metaaspekter i övergången från 50- till 60-tal och den från ungdomen till att vara vuxen.

6. Taxi Driver (Martin Scorsese, 1976)

Antihjältarnas urtyp. Scorsese är förstås stensäker i sin regi och filmen förtjänar alla de hyllningar den någonsin fått.

5. Hämnaren från Alcatraz (Point Blank, John Boorman, 1967)

Väldigt snygg film i sin scenografi och klippning, med intressant användande av färger för att skapa en känsla av surrealism. Som thriller betraktad håller den klar Hitchcock-klass.

4. Avlyssningen (The Conversation, Francis Ford Coppola, 1974)

Det är en ren fröjd att skåda - och kanske framför allt höra - hur Coppola utforskar ljudets möjligheter. Inte bara i det filmtekniska, utan även mekaniken kring själva avlyssningarna. Öppningsscenen är oslagbar.

3. Den sista färden (Deliverance, John Boorman, 1972)

Mycket närmare perfektion än såhär är svårt att komma. Filmen är hela tiden väldigt väl avvägd för att hålla rätt tempo, sättet som relationerna mellan filmens karaktärer utvecklas är lysande. Och så banjon förstås.

2. Välkommen Mr Chance! (Being There, Hal Ashby, 1979)

Sellers är strålande i det ganska komiska drama som är Välkommen Mr Chance!. Hur Ashby hittar dessa märkligaste av berättelser vet jag inte, men han är definitivt rätt man för dem. Den bär på mycket vishet under sitt förhållandevis lättsamma skal, och blev en av mina absoluta favoriter på stört.

1. Mandomsprovet (The Graduate, Mike Nichols, 1967)

Det känns sinnessjukt att jag inte får upp några träffar när jag söker efter Mandomsprovet här på Babels torn. Hur i hela fridens namn kan jag ha undvikit att nämna detta mästerverk över huvud taget? Från början till slut, in i minsta detalj en perfekt film. Många scener står ändå ut som än mer perfekta, ofta med hjälp av utomordentliga musikval. Och Hoffman, åh Hoffman. En sån man.

Topp5(10)-fredag #39: Sammanfattning av maj

Liksom i april månad har jag i maj sett hutlöst mycket film, mycket bra film. Så jag upprepar listformatet från den sammanfattningen, och listar även idag tio filmer istället för sedvanliga fem. Filmer som utgår på grund av att de figurerat på bloggen under månadens gång men som varmt rekommenderas är Antiviral, Once, Highball och Detachment. I övrigt vill jag även påtala sevärdheten i Noah Baumbachs två första filmer, Kicking and Screaming och Mr. Jealousy även om jag hoppar över dem på listan för att få med ett par bubblare istället. Vidare kommer nog även bli uppenbart att jag förälskat mig lite i en specifik regissör som får med inte mindre än tre filmer på listan, för jag vet helt enkelt inte hur jag ska kunna sortera bort någon av dem.

10. Kärlek i New York (Happythankyoumoreplease, Josh Radnor, 2010)

Det är inte så mycket mer än bara en fin film, men då är den fin också. Jag önskar att man fokuserat lite mer på barnet och berättelsen som omger honom, så hade filmen säkert klättrat nåt steg i listan.

9. The Descendants (Alexander Payne, 2011)

Det är inte alltid man är ute efter krångliga narrativ och svåra vinklar, ibland räcker ett så oerhört välgjort drama som The Descendants mycket väl. Det går liksom inte att hitta några svagheter hos filmen, då allt görs helt rätt.

8. Till varje pris (To Die For, Gus Van Sant, 1995)

En jäkla stjärnkavalkad med många skådespelare jag gillar att se på film. Tidiga Joaquin Phoenix och Casey Affleck bland annat, och ett gästspel av älskade David Cronenberg vilket förstås är roligt. Det är en rolig och rakt igenom underhållande thriller som inte liknar något annat.

7. Away We Go (Sam Mendes, 2009)

Innan denna hade jag faktiskt inte sett nåt annat av Mendes än American Beauty (1999) som man förstås älskar, så med lagom förväntningar lyckades Away We Go bli en positiv överraskning. Den har en rad skruvade karaktärer som man kan skratta åt, och en fin relation mellan de två huvudrollerna vars utveckling för filmen framåt. Det som gör att den sticker ut är den svärta som går att ana emellanåt, allt är inte alltid fantastiskt. Mycket bra.

6. Requiem For a Dream (Darren Aronofsky, 2000)

Jag gillar inte såna här knarkfilmer. De är sällan särskilt intressanta. Men denna slutar trivialisera det och berör även andra beroenden och det mänskliga beteende som står som direkt följd av ett sådant. Jag uppskattade specifikt hur filmen arbetar med intensifierande av klipp, där det eskalerar under hela filmens gång. Det speglar karaktärernas paranoia väldigt väl.

5. Stranger Than Fiction (Marc Forster, 2006)

Berör teman som den fria viljan, den oundvikliga döden och sånt där spännande på ett väldigt innovativt sätt. Välspelat och bra skrivet, raskt tempo och smart ihopvävande av berättelsens olika trådar leder till ett väldigt gediget hantverk. Scenen när Will Ferrell spelar Wreckless Erics Whole Wide World fick åtminstone mig att smälta.

4. Closer (Mike Nichols, 2004)

En rätt hemsk berättelse om rätt hemska människor. Otrohets-kvadratdrama som ter sig särdeles annorlunda mot det mesta jag sett. Nichols återanvänder teman från Vem är rädd för Virginia Woolf? (Who's, Afraid of Virginia Woolf?, 1966) - som jag återkommer till sen - och applicerar dem på samhället som det ser ut fyrtio år senare. Samtidigt som karaktärerna på många sätt är motbjudande, har de alla sidor som man uppskattar. Filmen är i mångt och mycket ett sökande efter identifiering, vilket är väldigt intressant.

3. Damsels in Distress (Whit Stillman, 2011)

I mitt tycke det bästa Stillman gjort sen Metropolitan (Stillman, 1990), även om filmerna däremellan också ger stort nöje. Damsels in Distress är en collegefilm som inte alls hör hemma i den oftast avskyvärda collegefilmhyllan, utan den använder istället andra vinklar och grepp för att göra en bra film (istället för en dålig då alltså). Dialogen är som alltid med Stillman exceptionellt rolig, och karaktärerna mångbottnade. Filmens narrativ blir mer eller mindre ovidkommande, då det egentligen är allt runt omkring som utgör dess kärna.

2. Moment 22 (Catch-22, Mike Nichols, 1970)

En till film med en helt sanslös skådespelarensamble, många som jag känner igen som gamla gubbar spelar här unga herrar. Det är ett stort nöje bara att se alla dessa samlade i en och samma film, och inte blir det sämre av den starka satir som filmen i övrigt utgör. Mike Nichols kamerahantering är synnerligen strålande, vissa svep får mig att sitta häpen med öppen mun alldeles för länge.

1. Vem är rädd för Virginia Woolf?

Detta intrikata kammarspel blev startskottet på en lång regissörskarriär för Mike Nichols, och det skulle knappast bli den sista pjäsen han filmatiserar. Det teatrala finns alltid närvarande genom det begränsade utrymme och tidsspann filmen utspelar sig över, aldrig i de negativa bemärkelser som i vissa andra filmer där det blir mer spektakel. Vem är rädd för Virginia Woolf ? är en av de bästa filmerna jag sett i år, utan tvekan.