Disney och Lucasfilm borde vara en matchning gjord i himlen

Det har väl inte undgått någon att Disney köpt Lucasfilm av George Lucas, och ämnar göra en tredje Star Wars-trilogi inom bara några år. Man kan ju spekulera i oändlighet kring om de kommer filmatisera redan skrivna berättelser och i så fall vilka, eller om det kommer skapas något helt nytt - liksom vilka som kommer bli inblandade som manusförfattare, regissör och så vidare. Det är onekligen spännande, men vad jag funderat på mer är diverse projekt som rent hypotetiskt skulle kunna komma att förverkligas. Sannolikhetshalten är förvisso försvinnande låg, men man får väl fantisera i alla fall.

Pixars Landet för längesedan

Jag älskar Landet för längesedan (The Land Before Time, Don Bluth, 1988), tycker den är alldeles förtjusande och en väldigt bra film. Tänk er en Pixar-animerad remake, bildruta för bildruta trogen originalet, fast med deras animatörers enorma talang för skapande. Låt dagens barn ta del av något vackert och faktiskt bra istället för de hutlöst dåliga uppföljarna originalfilmen fått.

Maniac Mansion på Disney XD

Det var min bror som invigde mig till den här idén, och jag måste säga att den förefaller mig väldigt lockande. Det finns förvisso redan en Maniac Mansion-serie som gick mellan 1990-1993 (Eugene Levy) som jag inte har sett, men jag kan inte heller tänka mig att den skulle kunna vara någonting positivt. Om man istället för en (förmodat) tafflig sitcom skulle göra en mystery/action-ungdomsserie så vore ju det råball. Ett så bra spel förtjänar även det att återupplivas.

Full Throttle: The Movie

Disney har visat fina ambitioner de senaste åren både när det gäller äventyrsmatinéer och mer actionorienterade filmer. En lagom mörk och dystopisk filmatisering av Full Throttle skulle få mig att skutta lite smått av exaltering, för det vore vråltufft.

En helg i The Capital Wasteland

Det är några år sedan nu, som jag först gav mig på att spela Fallout 3 (Bethesda, 2008). Den gången kom jag ut ur Vault 101 mitt i natten och tyckte miljöerna var dödstråkiga. Tröttnade nästan direkt.

Jag vet verkligen inte hur det kunde bli så, då jag nu fastnat totalt. Fallout (Interplay, 1997) och dess första uppföljare blev storfavoriter så fort jag provade dem. Postapokalypsen var för mig ett nästan helt outforskat  område (den kontakt jag kan tänkas haft tidigare har inte insetts förrän i efterhand) och den retrofuturistiska cyberpunk-estetiken kändes som den perfekta världen att fly verkligheten genom. Nu är jag där igen, i spelseriens tredje del.

Vad som nu åter gjort mig så oerhört förälskad i denna framtida dystopi (utopi?) är överraskande nog det som skiljer spelet från de tidigare i serien. Inte nog med att man tagit det naturliga steget till tre dimensioner rent rumsligt, jag upplever det även som att hela världen och dess karaktärer har fått ytterligare en dimension. Allt känns mer levande - världen jag vandrar omkring i känns trovärdig till en helt ny nivå. Detaljrikedomen och valmöjligheterna är egentligen desamma som tidigare, men dess konsekvenser blir mer märkbara när ens karaktär på ett nytt sätt får möjligheten att representera en själv.

Metainslaget av virtuell verklighet i och med Tranquility Lane var onekligen en särdeles trevlig och innovativ upplevelse

Jag är framför allt förvånad att jag gillar det så av anledningen att jag i vanliga fall har väldigt svårt för att ta till mig den här typen av spelupplevelser. Friheten och storleken skrämmer mig och gör det oöverskådligt. Men i den bästa av världar - det vill säga denna - kan jag inte låta bli att slukas hel.

Ja, det är förstås väldigt sent att spela Fallout 3 nu, 2012 när det dessutom fått ytterligare en uppföljare. Men bättre sent än aldrig är väl ett uttryck som sällan passat så bra som nu.

Topp5-fredag #9: John Peel Sessions

I går var det åtta år sedan radioprofilen John Peel avled. Jag har förstås ingen relation till honom som radioman, men jag har tagit del av mycket av det livematerial som band spelat hos honom. Här följer därför en lista med mina fem favoriter bland Peel-sessionerna.

5. Dexy's Midnight Runners - Geno

Trogen originalinspelningen ges ändå Geno ett annat liv denna version. Och lika fantastisk som på album eller singel är den förstås i detta format. Förtjusande med andra ord.

4. The Housemartins - Happy Hour

The Housemartins gjorde en à capella-session där Happy Hour låter som Caravan of Love. Det säger förstås sig självt hur strålande det här är.

3. Thin Lizzy - Cowboy Song

Min favorit av Thin Lizzy är självfallet given på listan. Gitarrerna har en aning mer reverb än på skivan och basen har en torr powerpopig distorsion som ger låten ett nytt sken. Det finns över huvud taget något smått powerpopigt över inspelningen. Gitarrsolona som båda två är med på min topp3 världens bästa gitarrsolon ter sig nästan ännu bättre här än i vanliga fall. Ja, jag får gåshud lite titt som tätt här.

2. The House Of Love - Christine

Jag upplever det som att dagens ungdomar missar The House Of Love när de ska lyssna på den musikscen man kan tillskriva dem. Det kan väl ha att göra med att de på nåt sätt dök upp nånstans mitt emellan två generationer av band. I vilket fall är Christine i den här nedtonade tappningen och det blir nästan ännu mer uppenbart vilka efterföljande band som inte skulle ha låtit likadant om det inte vore för deras briljans.

1. The Smiths - This Charming Man

Den första Peel Session-inspelningen jag kom i kontakt med, och onekligen den jag främst förknippar med honom. Johnny Marrs gitarrslinga är helt utflippad och det är svårt att inte le jättebrett när man hör.

Och så Spotifylista till det.

Bokreflektion: Krocketspelaren

Här om veckan, när Slakthus 5 började närma sig sitt slut så besökte jag biblioteket. Jag tänkte att jag behövde lite mer intressant science fiction att berika mig med. Mycket av det jag ville läsa fanns inte i sina originalöversättningar, utan bara i förenklade versioner, varför jag istället fick nöja mig med en av H. G. Wells icke-sci fi-romaner (bland annat, övriga lån avslöjas i framtida bokreflektioner).

Till de märkligare romaner jag läst hör Krocketspelaren. Ploten är att en krocketspelare (som även är en hejare på bland annat bridge!) sitter och samtalar först med en läkare, och sen med läkarens psykiatriker. Å andra sidan handlar i så fall Tidsmaskinen om en vetenskapsman som äter middag med sina vänner - det kanske finns något mer att hämta. Vad läkaren och psykiatrikern berättar förfärar krocketspelaren och eventuellt läsaren, även om jag måste erkänna att jag inte riktigt fann det vrålengagerande. Men mot slutet såg jag det briljanta, hur H. G. Wells (som vid det här laget var uråldrig) mer eller mindre förutspådde förintelsen. Liksom, att han inom sina sci fi-romaner ser framtiden må vara en sak, men det här känns större. 1936 var han väl förmodligen inte ensam i världen om att känna detta nazistiska spöke resa sig över Europa, men parallellerna man kan dra till boken känns onekligen väldigt skarpsinta. Med sina blotta hundra sidor kan inte Krocketspelaren anklagas för att vara för lång för läsning, så det kan väl vara rimligt att göra, kan tyckas.

Trailer: BioShock Infinite

Det har ju som vi alla vet redan skrivits spaltmeter om de tidigare BioShock-spelen. Djupgående analyser av den politiska agendan såväl som oändliga hyllningskörer till spelens engagerande berättelse och spelbarhet har fyllt spelmedia i åratal. Nåja, någon aning överdrivet kanske. Personligen har jag ännu inte tagit mig an tvåan i serien, men blev väldigt sugen på att spela igenom båda spelen innan del tre släpps nästa år, när jag såg trailern för detta.

Det är förvisso ingen regelrätt uppföljare det rör sig om, utan ett spel som utspelar sig i en helt annan tid men som delar koncept och idéer med de tidigare i serien. Istället för Ayn Rands motbjudande och tillika vansinniga objektivism och den extrema nyliberalismen så står den amerikanska exceptionalismen som måltavla för kritiken, vilket känns som ett väldigt starkt ställningstagande i en samtid där patriotismen är helig i större delen av västvärlden.

Dessa spel är viktiga när spelvärlden i övrigt domineras av skeva ideal och mycket unken människosyn.

Topp5-fredag #8: Elliott Smith

Jag går händelserna i förväg i dag. Den tjugoförsta oktober 2003 begick en av mina absoluta favoritmusiker, Elliott Smith självmord. Som en hyllning till honom sammanställer jag en lista med fina hyllningar som andra gjort till honom.

5. Phil Roy - Everything Reminds Me Of Her

Det finns två uppenbara väger att välja mellan när man gör en tolkning av någon annans låt, antingen att göra sin egen grej av den, eller att försöka härma originalet. Phil Roy efterliknar Elliott Smiths gitarrspel så gott det bara är tänkbart möjligt, men sjunger med en säregen whiskeyraspig röst som ändå ger hans version ett egenvärde. Mycket fin tolkning ändå.

4. The Foxymorons - Ballad Of Big Nothing

The Foxymorons är väl inga som någon någonsin hört talas om, känns det som. Men deras inspelning av Ballad Of Big Nothing är ypperligt trevlig. Deras mer traditionella amerikansk indiefolk-tappning klär låten alldeles utmärkt.

3. Chris Garneau - Between The Bars

Vanligtvis brukar det vara lite för mycket tivoli i Chris Garneaus musik, enligt mina erfarenheter, men inte här. Det vore ju förstås förkastligt att göra Between The Bars till nåt tramsverk genom karnevalljud och överdrivna arrangemang, så det är välkommet att nöja sig med ett piano som ackompanjemang, och det gör Garneau mycket bra.

2. Crosstide - Angeles

Crosstides elektroniskt betonade pop kommer som en smärre chock då den på ett sätt ligger väldigt långt ifrån Elliott Smiths musik. På ett annat sätt är det här precis samma som Elliott Smiths musik, uttrycksfullt och essentiellt. Den har en fantastisk atmosfär som framhäver det vitala i låten.

1. The Decemberists - Clementine

Det överlägset mest kända band som tolkat Elliott Smith, åtminstone på skiva, är så vitt jag vet The Decemberists. Vilket hjon som helst kan förstås räkna ut att denna matchning sannerligen är som skapad i himlen. Colin Meloy besjunger Clementine med en beaktansvärd inlevelse, som om det vore hans egen låt - och det låter som om det vore just hans egen låt. Helt perfekt.

Spotifylista!

Filmreflektion: Pumzi

Pumzi (Wanuri Kahiu, 2009) är något så sällsynt som en kenyansk science fiction-film. Den enda sådana. Dessutom har den både kvinnlig regissör och huvudkaraktär. Och till råga på allt är den helt fenomenal!

I ett postapokalyptiskt Afrika (var är osäkert, dock filmad i Sydafrika) är vattnet helt slut och den kvarvarande mänskligheten lever instängda i delvis underjordiska komplex (förmodat för att skyddas mot solen) då livet ovan jord är helt utdött. Hjältinnan Asha bryter sig ut efter att ha upptäckt ett tecken på liv, för att söka efter källan till detta. På strax över tjugo minuter hinner man inte berätta mycket mer än så, men även under denna korta speltid väcker man relevanta frågor. Det rådande klimathotet aktualiseras än en gång och man kan om man vill läsa in hur vissa maktstrukturer ifrågasätts.

Som vanligt när det rör sig om science fiction så handlar en stor del av upplevelsen om hur man gestaltar sin idé rent estetiskt, vilket görs väldigt väl i Pumzi. Den är väldigt snygg. Både själva kameraarbetet och dess set design är alldeles utmärkt, vilket åtminstone inte jag kanske hade förväntat mig av något så obskyrt som en Kenyansk sci fi-film. Men det säger kanske mer om mig. Även berättandet görs oerhört smidigt där man undviker att förklara saker mer än nödvändigt, och låter berättelsen tala för sig själv. Jag tycker att merparten av de lösningar de funnit för att göra denna framtid till en realistisk verklighet är väldigt trovärdiga - från vattenkontrollen till de talande datorerna.

Jag är uppenbarligen väldigt positivt inställd till Pumzi, och det med rätta. Jag önskar mycket mer av den här varan.

Filmen finns att se här (dock ej i vidare bra kvalitet).

Bokreflektion: Slakthus 5

Som av en ren händelse följde jag upp Tidsmaskinen med en annan tidsresenär i och med Billy Pilgrim i Kurt Vonneguts Slakthus 5. Även om deras respektive tidsresor genomförs på högst olika vis - den ena använder en tidsmaskin för att resa 800 000 år framåt medan den andra reser inom sig själv till olika platser i sin egen tidslinje - så finns en högst relevant likhet. Det handlar om hur man förklarar tidsresorna. När tidsresenären i Tidsmaskinen demonstrerar sin maskin för sina gäster talar han om hur resan äger rum i den fjärde dimensionen, och att det blir svåröverskådligt för att den mänskliga perceptionsförmågan inte klarar av att hantera just denna fjärde dimension på samma sätt som man hanterar de rumsliga sådana. I Slakthus 5 får Billy förklarat för sig av de utomjordiska tralfamadorianerna som har en helt annan förmåga att se den fjärde dimensionen än vad människor har. De förklarar att de inte nödvändigtvis ser ett ögonblick som följd av ett annat, utan som en samling fristående sådana som kan beskådas oberoende av varandra. En tidslinje finns förvisso, men Billy Pilgrim frigör sig från den, och hoppar fritt mellan olika ögonblick från den. Det blir aldrig enklare att greppa än så, inte ens med tusenfotingsliknelsen som mest målar upp en väldigt konstig bild för ens inre.

Att utgå från den fjärde dimensionen när man förklarar tidsresor är det förstås inget speciellt med, utan snarare det rimligast tänkbara. Vad som gör Slakthus 5 oändligt mer intressant för min egen del är hur den till stor del tangerar den tes jag funderat över till och från i många års tid. Det handlar om illusionen av den fria viljan. Illusionen av den fria viljan kommer från att människan tror sig ha friheten att göra vad de vill, vilja vad de väljer samt välja vad de ska göra. Det faktum att alla alltid gör just det de gör och således inte någonting annat än just det borde dock vara bevis nog att den fria viljan är en illusion. För även om inte Tralfamadorianerna ser dem så, så kommer ögonblicken som en förutbestämd följd av varandra - orsak och verkan, och så vidare. Allt som sker har alltid skett och kommer alltid att ske just då.

Topp5-fredag #7: Uppgång och fall

Dagens filmvisning var episka Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962) som vi kom att diskutera utifrån representation av vithet, orientalism och liknande relevanta frågor. Vad jag själv mest har kunnat tänka på är hur den liknar en annan typ av filmer jag tenderar att uppskatta, med ett slags tematik kring en huvudkaraktärs uppgång och fall - ofta genom storhetsvansinne. Inte sällan är de dessutom cirka tre timmar långa, vilket är dubbelt så långt som en lagom lång film brukar va. Men detta är inte vanliga filmer. Hur som helst tillägnar jag därför dessa filmer dagens topp fem. Observera att det inte nödvändigtvis är den bästa filmen som toppar listan, utan snarare den film som anammar det sagda temat på bästa sätt.

5. Stjärnornas krig-hexalogin (Star Wars, George Lucas, 1977)

I fallet Stjärnornas krig kan man läsa denna tematik kring Anakin Skywalker och sedermera Darth Vader, där frestelsen för den mörka sidan av kraften, och det obligatoriska storhetsvansinnet leder den unge jedin i vad som småningom skall komma att bli fördärvet. Det är förstås en fantastisk berättelse, som dock i sin andra hälft fokuserar på Luke i första hand, vilket placerar filmerna på en i sammanhanget rimlig femteplats.

4. Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962)

Ja, den var ju helt fantastisk i så många avseenden. Det dök i diskussionerna under föreläsningen upp flertalet faktorer som skulle skapa Lawrences motiv, hans drivkraft. Många var rimliga, exempelvis identitetssökande, men min teori är en annan. Jag såg det som att så fort han fått vittring för arablivet, blev det en fix idé att på något sätt fullfölja. När det börjar gå riktigt bra medföljer storhetsvansinnet och Lawrence blir rent av mer arab än araberna själva. Vad som förpassar honom till fjärdeplatsen är det (åtminstone indirekt) frivilliga avståndstagandet till arablevernet som medföljer när han inser sin vithet, det blir inte ett fall.

3. Boogie Nights (Paul Thomas Anderson, 1997)

Dirk Diggler alltså, den fiktiva porrvärldens motsvarighet till verklighetens John Holmes - som i sin tur får vara porrindustrins egen Scarface. Likheterna i filmerna är monumentala. Skillnaderna är inte helt få de heller. Nog för att sex och knark förekommer i båda, men omständigheterna är inte desamma. Storhetsvansinnet ligger i viljan att kulturförklara porrfilm genom sin egen storhet snarare än något annat.

2. There Will Be Blood (Paul Thomas Anderson, 2007)

Ja, Paul Thomas Anderson får givetvis med en till film på listan, eftersom att tio år efter Boogie Nights flyttade berättelsen ungefär ett sekel tidigare och bytte porr mot olja, därmed överträffande sin egen briljans. Medryckande och bara väldigt härlig första halva där entreprenören Daniel Plainview utvidgar sitt oljeimperium, tills världen vänder upp och ned, och den personliga undergången blir ett faktum. Storhetsvansinnet blir högst beklämmande när Plainviews son skadas som följd av det. Oerhört stark och jobbig film, en av de allra bästa.

1. Scarface (Brian De Palma, 1983)

Den klart mest obligatoriska filmen i sammanhanget. Tony Montanas uppgång och fall är kanske filmhistoriens mest klassiska sådana, och förmodligen det bäst porträtterade. Det går inte att undvika att själv beundra hans oerhörda målmedvetenhet medan han jobbar sig upp, förmågan att inte sky några som helst medel för att nå toppen. Samtidigt finns inte mycket sympatier kvar hos honom under hans stora fall tillbaka till botten, och det är inte utan en viss klump i halsen man ser honom skjuta sin enda vän på grund av sina sjuka perversioner inför sin syster. Sannerligen ett storhetsvansinne utan dess like.

Filmreflektion: Rymdinvasion i Lappland

När jag skapade denna blogg hade jag för avseende att bara skriva om saker jag tycker om. Att lyfta fram det som förtjänar att lyftas fram. Ändå ska jag nu skriva en kort reflektion över Rymdinvasion i Lappland (Virgil W. Vogel, 1959). Det finns verkligen inte mycket gott att lyfta fram här, det mesta i filmen är riktigt dåligt, men jag ska göra ett försök ändå.

Handlingen är tydligt inspirerad av Invasion från Mars (It Came From Outer Space, Jack Arnold, 1953) men lyckas inte göra något intressant av den över huvud taget. Däremot gillar jag det stora håriga monstret rent utseendemässigt, det känns lite som en föregångare till Wampa i Rymdimperiet slår tillbaka (The Empire Strikes Back, Irvin Kershner, 1980) vilket förstås är positivt. Även utomjordingarna med de stora pannorna är ganska bra som sådana. Problemet med både dessa och monstret är att man inte fattar nånting av vad de faktiskt hade i Lappland att göra. Men ändå!

Även temat Midnight Sun Lament var väldigt fint både i engelsk och svensk version, liksom kameraarbetet där vissa scener och klipp faktiskt var rent av snygga. För att inte tala om det tjusiga omslaget. Filmen faller förstås pladask ändå, då den saknar mycket andra nödvändiga element som gör en film bra, men det historiska värdet gör den ändå relevant att se. Kul! Fast ändå inte så kul...

Hela filmen finns för övrigt på Youtube, även om man då missar det fina omslaget.

Dr Nakamats uppfinningar: Självförsvarsperuken

Vapenlagen förhindrar gemene man att gå runt med pistoler och gevär. Även sablar och svärd. Och för den delen batonger och knivar. Med mera, med mera. Ett till synes mer oskyldigt tillhygge man därför skulle kunna ta till om man plötsligt finner sig överfallen av ett tonårsgäng som söker spänning en helgnatt, eller för den delen valfri annan förövare, vore lämpligen självförsvarsperuken. Man kan säga att Dr Nakamats överträffade sig själv när han skapade denna uppfinning, liksom, både en schysst frisyr och ett vapen på en och samma gång är ju i allra högsta grad ett tecken på genialitet.

Genom att fästa peruken som i sin tur döljer en vikt, i änden av ett snöre, skapar ett vapen fullt dugligt för självförsvar.

TV-serier: Homeland utmanar

Sällan skriver jag om serier. Sällan ser jag serier. Men Homeland (Howard Gordon, 2011-nutid) såg jag när det började, och nu har andra säsongen haft premiär på svensk tv. För mig är det ett måste att se.

Förra säsongen fick mycket goda omdömen men även en del kritik för samma eventuella islamofobi som 24 (Joel Surnow, 2001-2010) visade prov på när det sändes. Jag ville se det hela som något mer nyanserat än så, och tycker att det gjordes problematiseringar av de stereotyper man målade upp. Samtidigt hade vissa avsnitt en ganska besk eftersmak.

Andra säsongspremiären utmanar direkt normen när Brodys religiositet plötsligt blir mindre hemlig, Dana fäller avväpnande kommentarer till en uppenbart islamofobisk klasskamrat och frun Jessica framstår som urbota dum i huvudet när hon ifrågasätter sin makes nya tro. Trots detta ställningstagande mot den antimuslimska inställningen som fått allt för stor genomslagskraft senaste åren, sysslar Brody ännu med skumraskaffärer vilket väver serien ännu tätare. Fortsätter det med sådan udd kan denna andra säsong bli något alldeles extraordinärt.

Och så är förstås Claire Danes alldeles utmärkt i sin huvudroll, igen.

Filmreflektion: Tidsmaskinen (i relation till Tidsmaskinen)

Inför Tidsmaskinen (The Time Machine, George Pal, 1960) hade jag skapligt höga förväntningar. Det kändes som att romanen skulle utgöra en alldeles utmärkt grund att bygga en film på. Ramberättelsen görs även väldigt bra i filmen, och greppet med att åka fram till de två världskrigen för att skapa ett visst motiv hos tidsresenären var också väldigt bra. Men det fanns stora nackdelar med filmen.

I romanen görs en ganska skarpsynt analys av det rådande klassamhället i eloanernas tid, där morlockerna återtagit makten efter en lång tid av förtryck och det skapas en problematisering av den avsky tidsresenären känner gentemot dem. I filmen återfinns inte detta.

I romanen gör eloanernas bristfälliga språk att tidsresenären knappt ens kan kommunicera med Weena, i filmen pratar alla engelska. Man gör ett försök att närma sig samma poäng som görs i romanen, men misslyckas.

Hela äventyret som är magnifikt i romanen är ganska kortkommet i filmen. Allt är simplifierat. Det handlar om gott och ont på ett väldigt svartvitt sätt där romanen har gråzoner. Och så finns ett kärleksintresse, till råga på allt. Den känslomässiga spänning som finns mellan tidsresenären och Weena är nästan rent av äcklig, i romanen känns den mer rimligt förankrad.

Detta är bara några få saker att klaga på, och dessutom är manuset till filmen ofta väldigt ogenomtänkt och har flertalet logiska luckor. Men ändå måste jag säga att jag gillade filmatiseringen. Som gammal matiné betraktad är den förstås lika förtjusande som väntat - och just som gammal matiné från 50- och 60tal har filmen en scenografi som inte går att motstå. Så ursnygg.

En bonus för filmen är de kopplingar man kan göra till Apornas planet (Planet of the Apes, Franklin J. Schaffner, 1963).

Topp5-fredag #6: 1952

Eftersom det i dag är femtio år sen som The Beatles släppte sin debutsingel under eget namn i och med Love Me Do tänkte jag ägna dagens topp5 till några låtar jag gillar, som kom ytterligare tio år tidigare. Mest för att betona att även om Beatles var fantastiska på alla sätt och vis, så var det ju faktiskt inte de som uppfann popmusik.

5. Little Willie Littlefield - Kansas City

Kansas City har rent av spelats in av The Beatles. Personligen gillar jag Little Willies version mycket. Jag gillar hur varje ord är perfekta toner och helt rätt artikulerade. Jag gillar den, det gör jag.

4. Big Mama Thornton - Hound Dog

I det här fallet är det förstås Elvis som spelat in den mer välkända versionen, och folk kan tala om hans höfter i oändlighet med Big Mama Thornton hade en jävla redig röst i alla fall.

3. The Johnny Otis Orchestra - Sunset to Dawn

Tjusigt och själfullt. Oerhört snygg orkestrering av Johnny Otis och hans orkester som kompar Mel Walkers sång väldigt väl.

2. Lloyd Price - Lawdy Miss Clawdy

Fats Dominos pianotrioler är förtjusande och Lloyd Price har hittat helt rätt med melodin rakt igenom. Att verserna dessutom bygger på min favoritackordföljd är givetvis väldigt bra. Det blir en perfekt kombination av tidig rythm & blues och rock & roll.

1. The Four Aces - Heart and Soul

Heart and Soul är inte bara en av världens mest klassiska melodier, det är även en av mina favoriter. The Four Aces tolkade den med sina finfina stämmor 52, alldeles, alldeles utmärkt.

Och så Spotifylista här.

Närläsning: Nautilus plats i populärkulturen #4

Fjärde och avslutande delen tar upp skillnader mellan förlagan och filmatiseringen samt en kortfattad text om dess inverkan på efterföljande verk.

Del ett, del två och del tre här.

En evig klassiker och en evig kopia?

”[J]ag älskar henne som mitt eget kött och blod!”⁹
”Ja! han älskade detta fartyg så som en far älskar sitt eget barn.”¹⁰

Det finns ett liv i karaktärerna, och för den delen även i Nautilus, i romanen som inte filmen lyckas återskapa på samma vackra vis. Professor Aronnax står idel i centrum då det är ur hans perspektiv allt berättas, men runt omkring sig har han hela tiden tre intressanta karaktärer vars utveckling man får följa. Just så används också Aronnax som protagonist, för att utforska både havet, vetenskapen och övriga karaktärer. I huvudfokus står förstås mysteriernas man, Kapten Nemo, frågan om hans bakgrund, hans resa och hans mål väcks tidigt, och förblir till större delen obesvarad berättelsen ut. Allt som sägs är att han föraktar mänskligheten, och att hans familj och leverne gått förlorat någon gång på vägen. Det hintas om att han har en personlig vendetta mot någon eller något. Vem eller vad, och varför, går bara att spekulera i. Vad som står säkert är att hans inneliggande hat driver honom mer och mer till vansinne under resans gång. Vidare finns då harpunaren Ned Land och Aronnax assistent Conseil. Hur Land förvandlas under resans gång är påtagligt för berättelsen, och likaså hur han kommer närmre Conseil för varje kapitel som går. Således följer inte längre Conseil sin herres fotspår utan står mer likgiltig inför dem båda.

Inga av dessa porträtt görs rättvisa i Fleischers filmatisering. För att börja i någon ände, låt oss inleda med Kapten Nemo. Från stunden de skeppsbrutna tar sig ombord på Nautilus, och således möter honom första gången, till filmens slut hålls han som antagonist. Hans motiv är svagare då mysterierna som i romanen omhuldrar honom är minimerade. När man romanen igenom funderar på vem han egentligen är, vad är hans agenda, står det i filmen klart från början att han är en ond man som trots sin pacifism försöker uppnå sitt mål genom att utrota jordens alla krigsfartyg. Harpunaren Ned Lands roll blir mest att dricka sig full, spela gitarr, och gapa. En munter man när han är glad, men som har lätt för att brusa upp när något går snett. Framför allt sker ingen utveckling från öppningsscenen när han först skådas, till det att filmen slutar. Professor Aronnax å sin sida må ha varit en åskådare i romanen, men ändå en utforskande, nyfiken åskådare. I filmatiseringen reduceras han till ingenting, och blir väldigt anonym och inte särskilt nödvändig för berättandet. Assistent Conseil uppfyller mest en roll som komisk avlastning, som i huvudsak inte gör någonting.

Kan det vara så enkelt att romanen är en den klassiker den förtjänar tack vare sin makalösa historia, detaljrikedom och karaktärer medan Disney fått sin stämpel genom att göra berättelsen mer lättillgänglig? Givetvis inte. Disney gjorde mer än att tillgängliggöra en klassiker. Tidigare filmatiseringar av romanen har liksom Disneys fokuserat mestadels på en visuell upplevelse med en enkel handling, men genom skyhög budget tog Disney det hela till nya nivåer. Cinemascope-formatet utnyttjades tillsammans med ett vackert användande av technicolor. Specialeffekterna liknade inget tidigare och inkluderade en konstgjord jättebläckfisk värd 200 000 amerikanska dollar.¹¹ Lägg till detta fina skådespelarinsatser från samtliga, och kanske i synnerhet rollprestationerna för Conseil och Ned Land: "Den verkliga juvelen i denna filmhistoriska skattkammare är det uppsluppna samspelet mellan Kirk Douglas, som spelar en bredbröstad och gitarrspelande harpunare med en hjältes karisma, och Peter Lorre, som avporträtterar professorns dumdryge assistent med komisk precision.”¹² För även om karaktärerna är reducerade från sin respektive storhet i romanen, lyckas man skapa ett annat slags magi på filmduken. Bortser man från att vad science fiction och karaktärsdjup heter, så finns ändå en god matiné med desto större havsdjup istället.

En världsomsegling under havet som anfader till Steampunk och modern Science Fiction
Subgenren steampunk har i grunden idealen från Jules Vernes tid. Den victorianska stilen, och den tekniska utveckling som skedde under andra hälften av 1800talet. Just ordet steampunk åsyftar förstås då ångmekaniken. En världsomsegling under havet anses ofta vara ett av de grundläggande verken, men när jag läste den kunde jag inte låta bli att fråga mig varför. Estetiken må vara densamma men Nautilus drivs ju av elektricitet, medan de övriga skeppen som knappt beskrivs i romanen är ångfartyg. Alla frågor besvarades förstås när jag såg filmatiseringen. Nautilus järnsmidda yttre och framför allt mässingbeprydda interiör kändes genast igen från den mer utpräglat konventionella steampunkestetiken. En anledning jag själv tror kan ha bidragit till att just En världsomsegling under havet anammats av så många som en förebildsbok skulle vara just att de läst boken och tagit del av den fantastiska berättelsen där också, utöver att ha sett filmen med det visuellt fulländade. På så sätt kompletterar de varandra ypperligt.

Angående science fiction som följt spåren av En världsomsegling under havet så får väl temat ”instängda på avskild plats” vara en ganska välrepresenterad tematik i senare filmer och annan media, om än ofta porträtterad i rymden istället för världshaven. Filmklassiker som Alien (Ridley Scott, 1979) och Cube (Vincenzo Natali, 1997), såväl som modernare tvspel som BioShock och Dead Space, kan mycket väl tänkas som efterföljare med liknande tematik.

⁹ Verne, En världsomsegling under havet, 106
¹⁰ Idib, 107
¹¹ Gifford, Denis, Science Fiction Film. London: Studio Vista Ltd, 1971.
¹² Schneider, Steven Jay (red), 101 Sci-Fi-Filmer du måste se innan du dör. Göteborg: Tukan, 2010.

Det lilla i det stora: En viss statist

Det finns mycket att säga om Gus Van Sants nyinspelning av Psycho. Utöver att jag gillade den tänker jag inte tala om den. Men en liten grej bara.

"Psycho is perfect to refashion as a modern piece. Reflections are a major theme in the original, with mirrors everywhere, characters who reflect each other. This version holds up a mirror to the original film: it's sort of its schizophrenic twin." - Van Sant om sin tolkning

Och se här, vem som står och speglar sig i Hitchcocks statistroll från förlagan.