fredag 31 augusti 2012

Topp5-fredag #1: Låtar om lögner

Konceptet med topplistor är sällan särskilt spännande. Ändå är det så gott som oundvikligt. Min topp5-fredag är inspirerad av de listor som görs väldigt spontant i High Fidelity, alltså inte några absoluta exakta sådana, utan mer något intuitivt (typ de första fem bra jag kommer på). Denna gång rör det sig om låtar om lögner, mycket nöje.

5. Big Star - Don't Lie To Me

Don't Lie To Me är en enkel bluestolva i shuffletakt som skulle vara tråkig på de flesta skivorna, men funkar oväntat bra på denna (ibland världens bästa skiva), här bygger den snarare en perfekt bro till skivans fortsättning.

4. The Tellers - I Lie

Sedan första EPn släpptes, där I Lie figurerar, har jag varit förtjust i belgiska The Tellers trevliga pop. I Lie är en söt sång om en kille som kan ljuga om allt förutom om kärlek. Det är mycket fint.

3. John Lennon - Gimme Some Truth

Första gången jag kom i kontakt med låten var genom Generation Xs gamla punkcover. Den är ju rolig och så, men originalutförandet får nog sägas vara bättre ändå. Jag älskar allt från arrangemang till melodi samt den substansfulla texten.

2. Charles & Eddie - Would I Lie To You?

Jag ser inte hur man möjligtvis kan undvika att älska denna tidiga 90talssoul. Upplösningen genom bryggan till refrängen är en av de mest tillfredsställande i pophistorian.

1. Elliott Smith - The Biggest Lie

Den kompetens Elliott Smith besitter i sitt skrivande såväl som i framförandet av låtarna är av en egen art, som få kommer i närheten av. Hans personligt uttrycksfulla konstnärskap berör mig lika starkt varje gång. The Biggest Lie håller jag som en ständig favorit från Elliotts tidiga repertoar.

Spotifylista med låtarna!

torsdag 30 augusti 2012

Det stora i det lilla: En synnerligen liten storhet

För tre år sen hölls den sjätte i ordningen av Casual Gameplay Design Competition som då hade temat "Explore". Ett antal spel på temat, av varierande kvalitet, varav ett stack ut som något alldeles säreget. Small Worlds av David Shute. Traditionellt sett handlar utforskningsspel - eller "exploration games" som det överlag kallas - sällan om att utforska. Betydligt vanligare är att man ränner omkring för att leta skatter eller liknande, vilket gör att man per automatik får delar av utforskandet med, så att säga. Vad som gör att Small Worlds avviker från den normen - samt allt vad konventionella spelnormer heter över huvud taget - är att utforskandet får ett egenvärde som hela spelmekaniken utgår ifrån, vilket således utgör hela spelet.

Man tar sig an rollen som en tre pixlar hög röd rektangel. Trots sina ynka tre pixlar fyller denna rektangel en osedvanligt stor del av skärmen när spelet inleds, men i takt med att man utforskar det skuggade området runt omkring en så zoomar kameran ut och låter en ta del av en större värld. Och detta är vad spelet går ut på, att utforska och ta del av dessa små stora världar. Vad som knappast gör saken sämre är förstås de väldigt vackra, grovt pixlade landskap man rör sig i, ackompanjerad av ett mycket fint lågmält ljudspår. Även om den lilla premiss till handling som existerar - att fly oljudet för tystnad - är sekundär, fyller den en viss funktion som stämninghöjare.

Det är förstås givet att Small Worlds vann alla priser som var möjliga i denna tävling, och det står sig ännu som helt unikt och precis lika underbart varje gång. Spela här!

onsdag 29 augusti 2012

Dr. Nakamats uppfinningar: Jumping Shoe

Det finns en japansk man vid namn Yoshiro Nakamatsu som uppfinner saker. Väldigt mycket saker. Däribland påstås han vara skaparen av datadisketten, och det är ju inte så himla illa ändå. Men ibland, eller snarare oftast, är hans uppfinningar av det mer triviala slaget.

Ett exempel på detta är hans hoppsko (patenterade ritningen här intill). Denna sko syftar till att man bekvämt ska kunna hoppa och springa, alltså är inte ändamålet att det ska vara något slags leksak, vilket man annars kunnat tänka sig.

Nä, jag vet inte, ser det här verkligen särskilt "bekvämt" ut?



Det lilla i det stora: En julfest som gick snett

Mitt förra (och tillika första) inlägg hanterade ett par gamla trickfilmer från förra sekelskiftet som, om man ser med moderna ögon, blir mindre imponerade. Då gjorde jag gällande att det handlar om att se det stora i det lilla. Att sådant var möjligt för över hundra år sen, så tidigt i filmmediets historia är för mig väldigt häpnadsväckande. I vissa fall får man ta en motsatt ingång för att få ut mesta möjliga av någonting. I detta fall en film, där det för mig handlar mycket om att istället se det lilla i det stora. Filmen det rör sig om är ingen annan är Die Hard (John McTiernan, 1988).

När man ser Die Hard ligger det nära till hands att bara se den som ett slött men ack så underhållande actionpaket fyllt av såväl terrorister och vapen som en kokainstinn julfest och smått obligatoriska helikoptrar. Ja, så kan man göra, absolut, personligen är jag ute efter mer i film. Det finns i Die Hard en väldigt stor detaljrikedom som man, eller åtminstone inte jag förväntar mig från en film, som till ytan inte gör väsen av sig som sådan. Av dessa detaljer har jag valt ut en handfull att älska och som berikar ens upplevelse av filmen.

Till att börja med har vi musikvalen i filmen. Michael Kamen och John McTiernan jobbade mycket tematiskt med musiken både i bakgrundsmusiken och den rent diegetiska sådana. Smartast använd tordes vara Beethovens An die Freude som i sin vanliga gestaltning används som ett slags ledmotiv för terroristgruppen, och vid ett tillfälle används i en mollversion för att spegla stämningen i rådande filmscen. Även Singin' in the Rain används återkommande, vilket enligt McTiernan är något av en hyllning till A Clockwork Orange (Stanley Kubrick, 1971) då både Singin' in the Rain såväl som An die Freude förekommer även i den. Let it Snow! Let it Snow! Let it Snow! får också stort utrymme och bygger förstås på filmens jultema utöver att den blir lite ett tema till polisen Al Powell.

Vidare gillar jag tänket med en tydlig dubbelintrig, för att inte rent av säga dubbla dubbelintriger. Den uppenbara är förstås det som berättas rakt ut, John McClane har relationsproblem med sin fru och familj (ena intrigen), och när de ska försöka lösa dem dyker en grupp terrorister upp i byggnaden (andra intrigen). För att kunna lösa den första intrigen måste den andra först nå ett slut. Den andra läsningen man kan tänkas göra är den ytliga kontra djupa. Till synes handlar filmen om en affärsbyggnad som blir invaderad av terrorister vilket John McClane måste göra något åt, medan man skulle kunna argumentera för att filmen i själva verket handlar om en man som måste komma över sina patriarkala föreställningar om att kvinnors inträde till högt uppsatta poster i arbetslivet på något sätt skulle förvanskliga, och hota mannens maskulinitet. Eller så kanske den bara handlar om en julfest som gick snett.

Slutligen vill jag ta upp den post-klassiska aspekten av filmen, som förgyller ytterligare. Det här med dubbelintriger och återkommande musikaliska teman hör den klassiska hollywoodfilmen till. Utöver dessa finns flertalet andra exempel på just klassicism genom självreferenser och återkopplingar. Vad som kanske gör Die Hard till ett typexempel för post-klassicism inom film är hur medveten den är om sig själv som klassisk film. I all denna medvetenhet ryms lekar med genrekonventioner, karaktärsnamn och diverse ironier, dubbleringar och andra detaljer i karaktärers repliker. Även rolexklockan, familjefotot på Hollys kontor, jultomten, kokain och barfotafenomenet är exempel på saker som planteras i filmen för att senare få en större och viktigare, eller för den delen helt annorlunda betydelse.

Alla dessa småsaker och detaljer berikar Die Hard något ofantligt mycket och gör den till något utöver det vanliga, i sin genre. Att ungefär hälften av all tematik, karaktärer och handling är densamma som den i Dödligt vapen (Lethal Weapon, Richard Donner, 1987) är en annan historia, som får avhandlas vid ett annat tillfälle.

tisdag 28 augusti 2012

Det stora i det lilla: Méliès och hans huvuden

Georges Méliès är förstås mest känd för den underbara Resan till månen (Le Voyage dans la lune, 1902) och ett par liknande efterföljande spektakel. Senaste veckan har jag dock hittat en till sida av hans trickfilmande som hänförde mig lite utöver det vanliga.

I två filmer varav den första 1898 och den andra tre år senare, experimenterar han med sitt eget huvud på ett väldigt fascinerande sätt. Un homme de têtes (1898), vilket i svensk översättning blir ungefär "En huvudens man" plockar han av sitt huvud för att låta ett nytt dyka upp mellan hans axlar, som från ingenstans, inte mindre än fyra gånger för att sen plocka fram banjon och spela tillsammans med dem. Vad han tar sig till när ett par av huvudena inte sjunger så fagert som han önskat, kan och bör ses med egna ögon här...


Samma tema återkom som sagt i L'homme à la tête en caoutchouc (1901) (Mannen med gummihuvud) då han har en gummiversion av sitt eget huvud fastmonterat på ett bord. En uppblåsningsmekanism kopplas in och plötsligt kan gummihuvudet fyllas med luft och bli enormt. Det är dråpligt förstås, när assistenten efter Méliès påmaningar pumpar i för mycket med följden att huvudet exploderar, varpå Méliès blir fly förbannad.


Med dagens teknik vore förstås inte de här filmerna särskilt imponerande, men man får se det stora i det lilla. Illusionen som Méliès ändå lyckades skapa när filmkonsten bara var ett fåtal år gammal, och det faktum att han inte hann mer än att få kameran i handen innan han var tvungen att börja trickfilma och experimentera. Synnerligen fantastiskt.