Som rubriken lyder. Det handlar alltså naturligtvis inte om låtar och filmer som delar namn för att låten skrev till filmen, eller för den delen om filmen. Både det ena och det andra skulle ge ett nästan obegränsat sortiment att välja ifrån, och det vore dessutom ointressant. Scenariot där en film fått namn efter en låttitel är betydligt mer spännande.
5. Blue Velvet (David Lynch, 1986)
Okej det är ganska sjukt, men jag har ju inte ens sett Blue Velvet än. Jag har däremot lyssnat på framför allt Bobby Vintons inspelning av låten sen tolvårsåldern. Så man kan tycka att jag borde ha sett filmen bara på grund av det, eller för all del att det är Lynch. Nåja, det kommer.
4. Boogie Nights (Paul Thomas Anderson, 1997)
Det är intressant att Heatwaves låt med samman namn inte medverkar i filmen, då hela filmen är ett utdrag ur den eran låten representerar. Likväl är både låten och filmen toppen (om man gillar disco och tre timmar långa karaktärsstudier).
3. Boys Don't Cry (Kimberly Peirce, 1999)
Det är en vansinnigt stark film och låten spelar dessutom en metaroll i dess handling. Apropå titeln är det ganska omänskligt att inte gråta av de fruktansvärda övergrepp, trakasserier och brutala våldsscener filmen visar.
2. Stand by Me (Rob Reiner, 1986)
The Body, som Stephen Kings förlaga hette, hade kanske inte varit en optimal titel på en film menad att riktas mot en så bred publik som möjligt. Faktum är att Rob Reiners val att byta titel och inkorporera Ben E. Kings klassiker i filmen, gör hela skillnaden för varför den är så fenomenalt bra. Fokus flyttar från kroppen till pojkarnas vänskap. Fasligt fint.
1. Lyckliga tillsammans (Chun gwong cha sit, Wong Kar-wai, 1997)
Den engelska titeln är Happy Together, just som Turtles-låten som spelas i eftertexterna, fast i en annan version. Det är Wong i högform, Christopher Doyles foto är som vanligt vackrast i världen, och gestaltandet av berättelsen likaså, får nog sägas. En av de allra finaste och bitterljuva kärlekshistorier som filmats.
Visar inlägg med etikett Paul Thomas Anderson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Paul Thomas Anderson. Visa alla inlägg
lördag 8 februari 2014
måndag 3 februari 2014
Philip Seymour Hoffman
Det är djupt sorgligt, det som har hänt. En av vår tids allra största skådespelare har av allt att döma genom en olycklig heroinöverdos gått ur tiden. Philip Seymour Hoffman lever inte längre.
Det är betyngande att skriva, det är för all del desto mer betyngande att höra, att tänka på. Min relation till Hoffman var djupt förankrad i makalösa karaktärsporträtt och ett oerhört konnesörskap vad gäller de roller han tog åt sig. Något slags bevis, om än bara för mig själv, är den betygstatistik vad gäller mina egna bedömningar, som han representerar. Det finns ingen annan skådespelare jag sett så många filmer med, som hållit så hög standard. Det är en statistik han toppar, och det är en statistik som säger så mycket om hans skådespelarpersona.
En av mina starkaste bilder av Hoffman är den från Happiness, där han med enorm övertygelse gestaltar depressiva Allen, en man som inte har särskilt mycket kvar att leva för. Utan vidare paralleller kan ändock konstateras att Hoffman sannerligen besitter förmågan att göra en rollgestaltning till verklighet.
Vidare är det svårt att undgå briljansen som visas i huvudrollen i Synechdoche, New York. Jag har själv inte ännu omfamnat den till fullo, känner jag. Även om jag ser fram emot att en vacker dag sätta världens-bästa-film-stämpeln på den. Ofrånkomligt är hur som helst den oerhörda prestation som krävs för att fylla skorna som tillhör den högst egensinniga regissör som är filmens huvudroll. Utan Philip Seymour Hoffman i dessa stora skor är det tveksamt huruvida Charlie Kaufman ens hade varit ett namn inom filmregin, och inte bara det välförtjänta som manusförfattare. Oavsett vilket, så gjorde de tillsammans en helt makalös film.
Det råder dock inget tvivel om att jag främst kommer minnas Hoffman för ett specifikt, och just detta specifika samarbete. Tillsammans med geniregissören Paul Thomas Anderson uppnådde Hoffman sannerligen stoverk. Från den alldeles utomordentliga långfilmsdebuten Hard 8, via vad som inte kan betraktas som annat än mästerverk i Magnolia vidare till senaste exemplet The Master har Hoffman inte bara antagit utmaningar som satt hans förmågor på prov, utan roller som både låtit honom själv utvecklas så väl som överbevisa sin enorma kompetens. Anderson är sedan sin första film en av de främsta regissörerna i modern tid, men det är en relevant fråga att ställa sig hur filmerna hade varit utan sina magnifika rollprestationer av vilka Hoffman är en oförneklig nyckelgestalt. Inte minst är nämnda The Master ett ypperligt exempel på detta.
Sägas bör att jag absolut hade förväntat mig, och hoppats på ett långt mer långgående samarbete mellan dessa två moderna filmiska hjältar, två människor som tillsammans gjorde saker de allra flesta aldrig har anledning att mer än drömma om. Samtidigt, för att nå något slags positiv vinkel, önskar jag att Hoffman har det bättre var än han är nu, än han hade det i vårt sinnesliv. Brukar man heroin, har man med allt att förmoda mer att önska av världen. Förhoppningsvis är det där han har hamnat.
tisdag 16 juli 2013
Filmreflektioner: Miranda July
Det börjar väl bli dags att komma igång igen. Den där roliga nyheten jag förvarnade om förra veckan låter dröja på sig nån dag till, men snart kommer den med. Dessförinnan vill jag bara kortfattat nämna ett par filmer jag sett nyligen, båda regisserade av Miranda July. Miranda July är kanske främst performance-konstnär. Eller jag vet att hon sysslar med det också i alla fall, och jag får intrycket av att det är en stor grej. Jag fattar inte sånt, alls. Mycket av det skiner igenom i hennes filmer, dels i hennes karaktärer, men även i filmernas metaforer. Då fattar jag det bättre. Och det är det som gör henne bra.
Me and You and Everyone We Know (July, 2005) kretsar kring en man i skilsmässa och vad som händer runt omkring honom. Det är som en kedja av karaktärer och narrativ som länkas samman, inte bara på ett håll utan på flera. En del skulle säkert säga att det är dessa karaktärer som filmen handlar om, men det vore att reducera Julys intrikata manus till nåt slags novelltävlingsbidrag. Filmen handlar snarare om att värdesätta livet, ta tillvara på det. För mig fungerar filmen som en positiv motpol till det elände Paul Thomas Anderson skapade i Magnolia (Anderson, 1999), givetvis får den då inte samma tyngd, men att ens röra sig i Magnolias närhet är väl det bästa en dramafilm någonsin kan göra.
Hennes andra film heter The Future (July, 2011), den har jag också sett. Filmen som sådan var jag inte lika förtjust i, men hur den levererar sitt budskap imponerade desto starkare. Den manliga huvudkaraktären kan stoppa tiden, tills han efter en dialog med månen inser att det bara är för honom tiden står stilla. Och det är väl så hela livet går till. Förutom delen med månen då, kanske. På sätt och vis blir det en naturlig följd av föregående film, det handlar som sagt om att ta tillvara på livet, men här ur en skapligt annorlunda vinkel. Här är det snarare en varning för att inte fastna, att inte bara stå still och se på när livet rusar förbi, när världen springer ifrån en. När ens älskade springer ifrån en. Ett misstag som jag inte tror att jag är ensam om att ha begått inte bara en gång.
Även om jag föredrar Me and You and Everyone We Know så tycker jag att båda filmerna är väl värda sin speltid, mycket bra.
Me and You and Everyone We Know (July, 2005) kretsar kring en man i skilsmässa och vad som händer runt omkring honom. Det är som en kedja av karaktärer och narrativ som länkas samman, inte bara på ett håll utan på flera. En del skulle säkert säga att det är dessa karaktärer som filmen handlar om, men det vore att reducera Julys intrikata manus till nåt slags novelltävlingsbidrag. Filmen handlar snarare om att värdesätta livet, ta tillvara på det. För mig fungerar filmen som en positiv motpol till det elände Paul Thomas Anderson skapade i Magnolia (Anderson, 1999), givetvis får den då inte samma tyngd, men att ens röra sig i Magnolias närhet är väl det bästa en dramafilm någonsin kan göra.
Hennes andra film heter The Future (July, 2011), den har jag också sett. Filmen som sådan var jag inte lika förtjust i, men hur den levererar sitt budskap imponerade desto starkare. Den manliga huvudkaraktären kan stoppa tiden, tills han efter en dialog med månen inser att det bara är för honom tiden står stilla. Och det är väl så hela livet går till. Förutom delen med månen då, kanske. På sätt och vis blir det en naturlig följd av föregående film, det handlar som sagt om att ta tillvara på livet, men här ur en skapligt annorlunda vinkel. Här är det snarare en varning för att inte fastna, att inte bara stå still och se på när livet rusar förbi, när världen springer ifrån en. När ens älskade springer ifrån en. Ett misstag som jag inte tror att jag är ensam om att ha begått inte bara en gång.
Även om jag föredrar Me and You and Everyone We Know så tycker jag att båda filmerna är väl värda sin speltid, mycket bra.
fredag 1 mars 2013
Topp5-fredag #26: Sammanfattning av februari
En till månad har passerat, men vad som känns som ovanligt många fina filmstunder. Några av dem har jag skrivit om efter hand som jag sett dem, vilket diskvalificerar dem från listan. Dessa rekommenderas dock väldigt varmt och består av följande. Nairobi Half Life, Röjar-Ralf, Det magiska ljuset, Peer Gynt, Robot and Frank, Promised Land samt Margot at the Wedding. Bland övriga har det också varit väldigt hård konkurrens och flertalet toppenfilmer har fått sållas bort, vilket gör alla filmer på listan mycket sevärda. Så se dem!
5. Apan (Jesper Ganslandt, 2009)
Jesper Ganslandt använde sig under inspelningen av ganska okonventionella metoder för att regissera Olle Sarri på bästa möjliga sätt, och det lyckas prima. Sarri spelar utmärkt och filmen har både en nerv som sällan syns i svensk film, såväl som en intressant idé. Måste ses för att kunna föreställa sig vad det rör sig om.
4. Monsieur Langes brott (Le crime de Monsieur Lange, Jean Renoir, 1936)
Regimässigt fulländat, parallellerna man kan dra till samhällsklyftor samt filmens metanarrativ känns så oerhört välbearbetat så man knappt kan tro det. Ha i åtanke att filmen är närmare tiotusen år gammal liksom. Av de Renoir-filmer jag sett väger denna tyngst (observera då att en av de andra är kritikerfavoriten Spelets regler).
3. Harold å Maude (Harold and Maude, Hal Ashby, 1971)
Absurd berättelse om den märkliga relationen mellan en yngling besatt av döden och en livsglad äldre kvinna som möts på flertalet begravningar innan de finner varandra. Originalmusiken av Cat Stevens spelar stor roll för filmen, och är förstås så bra man kan tänka sig. Alldeles förtjusande film.
2. The Master (Paul Thomas Anderson, 2012)
Så det blev äntligen även min tur att få se The Master. Länge har väntan varat och förhoppningarna hade nästan precis hunnit börja sjunka från sina skyhöga diton som rådde när jag för första gången hörde talas om filmen, när nu det var. Paul Thomas Andersons svepande karaktärsdraman håller lika hög klass 2012 (eller 2013 för den delen) som någonsin.
1. En djävulsk fälla (Touch of Evil, Orson Welles, 1958)
Det har gått rätt många år ändå känns det som, sen jag såg min första Welles-film Citizen Kane. Även om jag nog inte förstod den riktigt, som tonåring, minns jag att jag gillade den, varför det är lite märkligt att jag inte sett mer av honom sedan dess. Men bättre sent än aldrig som man väl säger. Öppningssekvensen är inte en av filmhistoriens mest klassiska och hyllade ögonblick för ingenting, magnifikt fint klipp på över tre minuter sätter tonen för vad som väntar resten av filmen. Helt och hållet perfekt.
5. Apan (Jesper Ganslandt, 2009)
Jesper Ganslandt använde sig under inspelningen av ganska okonventionella metoder för att regissera Olle Sarri på bästa möjliga sätt, och det lyckas prima. Sarri spelar utmärkt och filmen har både en nerv som sällan syns i svensk film, såväl som en intressant idé. Måste ses för att kunna föreställa sig vad det rör sig om.
4. Monsieur Langes brott (Le crime de Monsieur Lange, Jean Renoir, 1936)
Regimässigt fulländat, parallellerna man kan dra till samhällsklyftor samt filmens metanarrativ känns så oerhört välbearbetat så man knappt kan tro det. Ha i åtanke att filmen är närmare tiotusen år gammal liksom. Av de Renoir-filmer jag sett väger denna tyngst (observera då att en av de andra är kritikerfavoriten Spelets regler).
3. Harold å Maude (Harold and Maude, Hal Ashby, 1971)
Absurd berättelse om den märkliga relationen mellan en yngling besatt av döden och en livsglad äldre kvinna som möts på flertalet begravningar innan de finner varandra. Originalmusiken av Cat Stevens spelar stor roll för filmen, och är förstås så bra man kan tänka sig. Alldeles förtjusande film.
2. The Master (Paul Thomas Anderson, 2012)
Så det blev äntligen även min tur att få se The Master. Länge har väntan varat och förhoppningarna hade nästan precis hunnit börja sjunka från sina skyhöga diton som rådde när jag för första gången hörde talas om filmen, när nu det var. Paul Thomas Andersons svepande karaktärsdraman håller lika hög klass 2012 (eller 2013 för den delen) som någonsin.
1. En djävulsk fälla (Touch of Evil, Orson Welles, 1958)
Det har gått rätt många år ändå känns det som, sen jag såg min första Welles-film Citizen Kane. Även om jag nog inte förstod den riktigt, som tonåring, minns jag att jag gillade den, varför det är lite märkligt att jag inte sett mer av honom sedan dess. Men bättre sent än aldrig som man väl säger. Öppningssekvensen är inte en av filmhistoriens mest klassiska och hyllade ögonblick för ingenting, magnifikt fint klipp på över tre minuter sätter tonen för vad som väntar resten av filmen. Helt och hållet perfekt.
fredag 21 december 2012
Topp5-fredag #17: Ackompanjemang av min apokalyps
Folk talar om jordens undergång som om den vore relevant. Vissa använder ordet apokalyps, vilket kanske i sin egentliga betydelse vore roligare. Uppenbarelsen liksom. Numera används ordet mer i just sammanhanget undergång, och även om jag inte direkt kan sålla mig till den grupp dårar som tror att denna är nära så får jag erkänna att jag funderat en aning över det. Främst har jag tänkt på vilka låtar som skulle vara filmmusiken i scenen i filmen där just min värld går under. Så, fem låtar som skulle få ackompanjera min apokalyps. De har något slags cineastiskt värde, i hur jag upplever dem.
5. Jeff Buckley - New Year's Prayer
Den är obehagligt och enslig och känns på något sätt representativ för hur kroppen skulle reagera på att världen går under snart. Kan med fördel innefatta något slags knark i denna filmsekvens, det känns passande.
4. Larry Clinton - Heart and Soul
Jag gillar denna melodi väldigt mycket, och jag gillar tanken på att färdas bakåt i tiden genom musiken i samma ögonblick som verkligheten som vi känner den går under. I filmscenen dansar huvudpersonen (jag?) för sig själv efter för många glas billig whisky, när allt försvinner.
3. Blueboy - So Catch Him
Jag tänker mig ett snyggt kollage. I huvudsak en effektiv metafor i en bilfärd i motljus, ett motljus som blir allt starkare när allt tar slut. Detta klipps med bilder från övriga narrativ i filmen, liknande motsvarande sekvenser i typ Magnolia (Paul Thomas Anderson, 1999).
2. Roy Orbison - Only the Lonely
Återigen finns faktorn att musiken tar en bakåt, och det finns även något väldigt melankoliskt i många gamla poplåtar av den här typen som jag upplever det. Kanske just för att de alla har använts tidigare i sådana sammanhang på film.
1. Edward Elgar - Salut d'Amour
Det eviga måstet och det självklara valet i de flesta filmscener. Även här skulle det kunna röra sig om ett kollage, vilket inleds med en gatuviolinist som spelar stycket för att byggas på med piano och eventuellt mer stråkar när man byter scen. Även om låten är komponerad som en förlovningspresent så upplever jag den inte så. Förmodligen är det betingat i hur den används i Bert (SVT, 1994) och Tinker Tailor Soldier Spy (Tomas Alfredson, 2011), men för mig är den hur som helst väldigt vemodig och känns oundvikligt cineastisk. Därför är den givet förstahandsval.
Spotify-listan.
5. Jeff Buckley - New Year's Prayer
Den är obehagligt och enslig och känns på något sätt representativ för hur kroppen skulle reagera på att världen går under snart. Kan med fördel innefatta något slags knark i denna filmsekvens, det känns passande.
4. Larry Clinton - Heart and Soul
Jag gillar denna melodi väldigt mycket, och jag gillar tanken på att färdas bakåt i tiden genom musiken i samma ögonblick som verkligheten som vi känner den går under. I filmscenen dansar huvudpersonen (jag?) för sig själv efter för många glas billig whisky, när allt försvinner.
3. Blueboy - So Catch Him
Jag tänker mig ett snyggt kollage. I huvudsak en effektiv metafor i en bilfärd i motljus, ett motljus som blir allt starkare när allt tar slut. Detta klipps med bilder från övriga narrativ i filmen, liknande motsvarande sekvenser i typ Magnolia (Paul Thomas Anderson, 1999).
2. Roy Orbison - Only the Lonely
Återigen finns faktorn att musiken tar en bakåt, och det finns även något väldigt melankoliskt i många gamla poplåtar av den här typen som jag upplever det. Kanske just för att de alla har använts tidigare i sådana sammanhang på film.
1. Edward Elgar - Salut d'Amour
Det eviga måstet och det självklara valet i de flesta filmscener. Även här skulle det kunna röra sig om ett kollage, vilket inleds med en gatuviolinist som spelar stycket för att byggas på med piano och eventuellt mer stråkar när man byter scen. Även om låten är komponerad som en förlovningspresent så upplever jag den inte så. Förmodligen är det betingat i hur den används i Bert (SVT, 1994) och Tinker Tailor Soldier Spy (Tomas Alfredson, 2011), men för mig är den hur som helst väldigt vemodig och känns oundvikligt cineastisk. Därför är den givet förstahandsval.
Spotify-listan.
fredag 12 oktober 2012
Topp5-fredag #7: Uppgång och fall
Dagens filmvisning var episka Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962) som vi kom att diskutera utifrån representation av vithet, orientalism och liknande relevanta frågor. Vad jag själv mest har kunnat tänka på är hur den liknar en annan typ av filmer jag tenderar att uppskatta, med ett slags tematik kring en huvudkaraktärs uppgång och fall - ofta genom storhetsvansinne. Inte sällan är de dessutom cirka tre timmar långa, vilket är dubbelt så långt som en lagom lång film brukar va. Men detta är inte vanliga filmer. Hur som helst tillägnar jag därför dessa filmer dagens topp fem. Observera att det inte nödvändigtvis är den bästa filmen som toppar listan, utan snarare den film som anammar det sagda temat på bästa sätt.
5. Stjärnornas krig-hexalogin (Star Wars, George Lucas, 1977)
I fallet Stjärnornas krig kan man läsa denna tematik kring Anakin Skywalker och sedermera Darth Vader, där frestelsen för den mörka sidan av kraften, och det obligatoriska storhetsvansinnet leder den unge jedin i vad som småningom skall komma att bli fördärvet. Det är förstås en fantastisk berättelse, som dock i sin andra hälft fokuserar på Luke i första hand, vilket placerar filmerna på en i sammanhanget rimlig femteplats.
4. Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962)
Ja, den var ju helt fantastisk i så många avseenden. Det dök i diskussionerna under föreläsningen upp flertalet faktorer som skulle skapa Lawrences motiv, hans drivkraft. Många var rimliga, exempelvis identitetssökande, men min teori är en annan. Jag såg det som att så fort han fått vittring för arablivet, blev det en fix idé att på något sätt fullfölja. När det börjar gå riktigt bra medföljer storhetsvansinnet och Lawrence blir rent av mer arab än araberna själva. Vad som förpassar honom till fjärdeplatsen är det (åtminstone indirekt) frivilliga avståndstagandet till arablevernet som medföljer när han inser sin vithet, det blir inte ett fall.
3. Boogie Nights (Paul Thomas Anderson, 1997)
Dirk Diggler alltså, den fiktiva porrvärldens motsvarighet till verklighetens John Holmes - som i sin tur får vara porrindustrins egen Scarface. Likheterna i filmerna är monumentala. Skillnaderna är inte helt få de heller. Nog för att sex och knark förekommer i båda, men omständigheterna är inte desamma. Storhetsvansinnet ligger i viljan att kulturförklara porrfilm genom sin egen storhet snarare än något annat.
2. There Will Be Blood (Paul Thomas Anderson, 2007)
Ja, Paul Thomas Anderson får givetvis med en till film på listan, eftersom att tio år efter Boogie Nights flyttade berättelsen ungefär ett sekel tidigare och bytte porr mot olja, därmed överträffande sin egen briljans. Medryckande och bara väldigt härlig första halva där entreprenören Daniel Plainview utvidgar sitt oljeimperium, tills världen vänder upp och ned, och den personliga undergången blir ett faktum. Storhetsvansinnet blir högst beklämmande när Plainviews son skadas som följd av det. Oerhört stark och jobbig film, en av de allra bästa.
1. Scarface (Brian De Palma, 1983)
Den klart mest obligatoriska filmen i sammanhanget. Tony Montanas uppgång och fall är kanske filmhistoriens mest klassiska sådana, och förmodligen det bäst porträtterade. Det går inte att undvika att själv beundra hans oerhörda målmedvetenhet medan han jobbar sig upp, förmågan att inte sky några som helst medel för att nå toppen. Samtidigt finns inte mycket sympatier kvar hos honom under hans stora fall tillbaka till botten, och det är inte utan en viss klump i halsen man ser honom skjuta sin enda vän på grund av sina sjuka perversioner inför sin syster. Sannerligen ett storhetsvansinne utan dess like.
5. Stjärnornas krig-hexalogin (Star Wars, George Lucas, 1977)
I fallet Stjärnornas krig kan man läsa denna tematik kring Anakin Skywalker och sedermera Darth Vader, där frestelsen för den mörka sidan av kraften, och det obligatoriska storhetsvansinnet leder den unge jedin i vad som småningom skall komma att bli fördärvet. Det är förstås en fantastisk berättelse, som dock i sin andra hälft fokuserar på Luke i första hand, vilket placerar filmerna på en i sammanhanget rimlig femteplats.
4. Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962)
Ja, den var ju helt fantastisk i så många avseenden. Det dök i diskussionerna under föreläsningen upp flertalet faktorer som skulle skapa Lawrences motiv, hans drivkraft. Många var rimliga, exempelvis identitetssökande, men min teori är en annan. Jag såg det som att så fort han fått vittring för arablivet, blev det en fix idé att på något sätt fullfölja. När det börjar gå riktigt bra medföljer storhetsvansinnet och Lawrence blir rent av mer arab än araberna själva. Vad som förpassar honom till fjärdeplatsen är det (åtminstone indirekt) frivilliga avståndstagandet till arablevernet som medföljer när han inser sin vithet, det blir inte ett fall.
3. Boogie Nights (Paul Thomas Anderson, 1997)
Dirk Diggler alltså, den fiktiva porrvärldens motsvarighet till verklighetens John Holmes - som i sin tur får vara porrindustrins egen Scarface. Likheterna i filmerna är monumentala. Skillnaderna är inte helt få de heller. Nog för att sex och knark förekommer i båda, men omständigheterna är inte desamma. Storhetsvansinnet ligger i viljan att kulturförklara porrfilm genom sin egen storhet snarare än något annat.
2. There Will Be Blood (Paul Thomas Anderson, 2007)
Ja, Paul Thomas Anderson får givetvis med en till film på listan, eftersom att tio år efter Boogie Nights flyttade berättelsen ungefär ett sekel tidigare och bytte porr mot olja, därmed överträffande sin egen briljans. Medryckande och bara väldigt härlig första halva där entreprenören Daniel Plainview utvidgar sitt oljeimperium, tills världen vänder upp och ned, och den personliga undergången blir ett faktum. Storhetsvansinnet blir högst beklämmande när Plainviews son skadas som följd av det. Oerhört stark och jobbig film, en av de allra bästa.
1. Scarface (Brian De Palma, 1983)
Den klart mest obligatoriska filmen i sammanhanget. Tony Montanas uppgång och fall är kanske filmhistoriens mest klassiska sådana, och förmodligen det bäst porträtterade. Det går inte att undvika att själv beundra hans oerhörda målmedvetenhet medan han jobbar sig upp, förmågan att inte sky några som helst medel för att nå toppen. Samtidigt finns inte mycket sympatier kvar hos honom under hans stora fall tillbaka till botten, och det är inte utan en viss klump i halsen man ser honom skjuta sin enda vän på grund av sina sjuka perversioner inför sin syster. Sannerligen ett storhetsvansinne utan dess like.
fredag 7 september 2012
Topp5-fredag #2: Fantastiska filmare
Jag har några husgudar när det gäller filmregi. Regissörer vars filmspråk och berättarteknik jag uppskattar utöver det vanliga. Skapare som kan göra en medelmåttig film bättre än det mesta. Fem snabba oeftertänkta kommer räknas upp här. För att följa upp detta inlägg kommer jag skriva en serie inlägg om respektive regissör och placera in dem och filmerna i relevanta sammanhang, samt utveckla ytterligare vad som gör dem så fantastiska.
Det känns även relevant att poängtera att det rör sig om regissörer som ännu är aktiva. Det går förstås att argumentera för andra regissörers historiska påverkan och så vidare, men för mig är dessa fem de mest relevanta (just nu).
5. David Cronenberg
Eventuell fader till och garanterad mästare av "body horror" genom diverse fasansfulla äckelskräckisar från 70- och 80tal. Att följa upp det med att 1999 överträffa sig själv i vad som enligt mig är hans stora mästerverk (Videodrome får kliva åt sidan), eXistenZ gör honom till ett måste på listan.
4. Christopher Nolan
Vissa smarta filmer är för smarta för sitt eget bästa. Vissa filmer utger sig för att vara smarta men är i grunden ganska tarvliga. Christopher Nolans filmer pendlar alltid på gränsen och blir något alldeles eget. Alltid intressanta och genomtänkta, och jag älskar hur Nolan visar hur väl medveten han är om sitt filmskapande, i varenda film han skapar.
3. Paul Thomas Anderson
Jag är av åsikten att filmer över två timmar kan dra åt pipsvängen. Undantaget är Paul Thomas Anderson som gärna får fortsätta med sina tretimmarsfilmer så länge han lever, för han gör dem så förbannat bra. Att lyckas hålla så långa filmer underhållande hela sin speltid är en bedrift i sig, att dessutom göra dem till världens bästa filmer hela sin speltid, ter sig orimligt, men uppenbarligen möjligt.
2. Wes Anderson
Må så vara att Wes Anderson fått en hipsterstämpel och ses som pretentiös och fånig, hans bildkomposition och förmåga för karaktärer förblir ändå oöverträffad. Han visar alltid att han har sanslös koll på sin filmhistoria med parafraseringar och referenser till sina gamla favoriter, och varje film är ett rent nöje från första till sista klipp. En sån stjärna, en sån hjälte. Han skapar magi i allt han gör.
1. Gus Van Sant
Det tordes vara få Van Sant-filmer som inte går att pausa i valfri bildruta, och få ett konstverk till vykort på skärmen. Den enorma finkänsligheten i kamerahanteringen tillsammans med hans förmåga att ge sina karaktärer liv och mening, gör honom för mig till filmmediets främsta berättare. Han håller sig ständigt intressant såväl som relevant och är även i sina lägsta svackor en väldigt kompetent regissör.
Det känns även relevant att poängtera att det rör sig om regissörer som ännu är aktiva. Det går förstås att argumentera för andra regissörers historiska påverkan och så vidare, men för mig är dessa fem de mest relevanta (just nu).
5. David Cronenberg
Eventuell fader till och garanterad mästare av "body horror" genom diverse fasansfulla äckelskräckisar från 70- och 80tal. Att följa upp det med att 1999 överträffa sig själv i vad som enligt mig är hans stora mästerverk (Videodrome får kliva åt sidan), eXistenZ gör honom till ett måste på listan.
4. Christopher Nolan
Vissa smarta filmer är för smarta för sitt eget bästa. Vissa filmer utger sig för att vara smarta men är i grunden ganska tarvliga. Christopher Nolans filmer pendlar alltid på gränsen och blir något alldeles eget. Alltid intressanta och genomtänkta, och jag älskar hur Nolan visar hur väl medveten han är om sitt filmskapande, i varenda film han skapar.
3. Paul Thomas Anderson
Jag är av åsikten att filmer över två timmar kan dra åt pipsvängen. Undantaget är Paul Thomas Anderson som gärna får fortsätta med sina tretimmarsfilmer så länge han lever, för han gör dem så förbannat bra. Att lyckas hålla så långa filmer underhållande hela sin speltid är en bedrift i sig, att dessutom göra dem till världens bästa filmer hela sin speltid, ter sig orimligt, men uppenbarligen möjligt.
2. Wes Anderson
Må så vara att Wes Anderson fått en hipsterstämpel och ses som pretentiös och fånig, hans bildkomposition och förmåga för karaktärer förblir ändå oöverträffad. Han visar alltid att han har sanslös koll på sin filmhistoria med parafraseringar och referenser till sina gamla favoriter, och varje film är ett rent nöje från första till sista klipp. En sån stjärna, en sån hjälte. Han skapar magi i allt han gör.
1. Gus Van Sant
Det tordes vara få Van Sant-filmer som inte går att pausa i valfri bildruta, och få ett konstverk till vykort på skärmen. Den enorma finkänsligheten i kamerahanteringen tillsammans med hans förmåga att ge sina karaktärer liv och mening, gör honom för mig till filmmediets främsta berättare. Han håller sig ständigt intressant såväl som relevant och är även i sina lägsta svackor en väldigt kompetent regissör.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)