Babels torns science fiction-kanon #15: O-bi, o-ba slutet på civilisationen

O-bi, o-ba slutet på civilisationen (O-bi, O-ba - Koniec cywilizacji, Piotr Szulkin, 1985)

Apati och misär utgör den centrala sinnesstämningen i O-bi, o-ba, filmen som ofelbart får en att vilja ta livet av sig i allt sitt elände. Och är det inte just detta postapokalyptiska skildringar ska handla om? Det finns som två fåror, den ena är den där exempelvis Mad Max eller The Book of Eli rör sig, där något slags vilda västern-ideal råder, där postapokalypsen är en attraktiv tid och plats att vistas i. Den andra är den öststatiska, där denna samt Tarkovskij och liknande rör sig. Kanske kan man rent av räkna in Vägen också. I deras postapokalyps vill jag inte vistas för ens en sekund, för jag ser inte att jag - mannen som börjar gråta av en välskriven poplåt - riktigt skulle klara av den totala uppgivenhet som råder. Fast i O-bi, o-ba är inte allt så hopplöst. Med närmast religiösa förtecken lovas invånarna i en efterkrigsbunker att en ark är på väg för att hämta dem, således finns hopp hos människorna.

Skarp samhällskritik riktas mot såväl religion som kapitalism, och det är en kritik som av någon anledning får större trovärdighet när den kommer från 80-talets Polen. Filmens bildspråk och estetik får allt att kännas så självklart. Och jag har aldrig i mitt liv sett en film som med samma precision och realism skildrar den postapokalyptiska världen.

Därför är O-bi, o-ba slutet på civilisationen given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Topp5 #55: Sammanfattning av oktober

Förra helgen fick jag datorkrångel, och redan innan dess hade jag inte skrivit på några dagar. Och det måste jag ju inte heller. Men jag vill i alla fall försöka hålla en konsekvens i uppdateringen. Nu blir det återhämtning. I dag sammanfattning av oktober eftersom det är ett av de givna inläggen som uteblivit, och i morgon tänker jag att jag ska delge lite filmtips inför Stockholms filmfestival. Gott så, pang på.

5. Ivans barndom (Ivanovo deststvo, Andrej Tarkovskij, 1962)

Det verkar som att Tarkovskij dyker upp i de här listorna varje gång jag ser hans filmer, och rimligt är väl det. Debuten Ivans barndom präglas för mig av väldigt fint foto och många bra scener, och Tarkovskij uppenbara förmåga att göra så mycket av så lite.

4. Det levande slottet (Hauru no Ugoku Shiro, Hayao Miyazaki, 2004)

Jag har i mitt liv valt att beta av Miyazaki i långsam takt. En film nån gång då och då liksom. Den här hade jag uppenbarligen kvar, och nu är även den sedd. Den hör till hans bästa, och känns rakt igenom typiskt Miyazaki. Vilket förstås är en bra sak.

3. Singles (Cameron Crowe, 1992)

Det här måste nog vara månadens överraskning. Nog för att jag väl har tilltro till Cameron Crowe, men det här var något speciellt. Fast ändå inte. Men jo. Alltså. När jag listade musikfilmer häromsistens hyllade jag High Fidelity, och jag ser så mycket av den häri. Inte för att musik är särskilt prominent, men den som är med är bra. Och dialogen, dramat och framför allt berättartekniken faller jag hårt för. Bland det absolut bästa jag sett i genren.

2. Prisoners (Denis Villeneuve, 2013)

WOW! Jag går fortfarande och tänker på kommissarie Loki. Funderar över hans bakgrund. Det är en bra karaktär, det. Synnerligen supertät thriller som gör alla rätt från början till slut, en av årets absoluta höjdpunkter. Mer utförlig recension kan läsas här.

1. Den lilla butiken (The Shop Around the Corner, Ernst Lubitsch, 1940)

Åh vilken pärla detta var. Jag kände inte till att Du har mail hade en förlaga från 40-talet, men i efterhand känns det rätt så självklart. Den här är dock tio nivåer bättre på alla plan. Förtjusande fin och samtidigt både rolig och så briljant regisserad. Det är nära perfektion. Och så James Stewart också!

Topp5-fredag #53: Sammanfattning av september

Jag har sett väldigt mycket oerhört bra film den senaste månaden, men tänker ändå bara lista fem va dem. Fast det hindrar mig inte från att nämna några till i förbifarten Dazed & Confused, Hiss till galgen, Kinesisk Roulette, Demonernas port, Lady från Shanghai så det var det. Och diverse filmer av Wong Kar-wai som jag verkligen älskat men som för inte går att separera och bedöma för sig. Men de får nog plats nån annan gång.

Slacker och Waking Life har jag ju redan skrivit om men de bör också ses.

5. En satans eftermiddag (Dog Day Afternoon, Sidney Lumet, 1975)

Al Pacino är så bra han någonsin kan va. Med lite små korrigeringar i tempo och längd skulle femman vara tveklös, istället blir det "bara" asbra.

4. Kvinnan i sanden (Suna no onna, Hiroshi Teshigahara, 1964)

Så otroligt vackert filmad, sandkornen liksom! Det är så djupt men så enkelt, så genialt! Det handlar mycket om gestaltande av tid, och femman är nära här med. Ett japanskt mästerverk.

3. M (Fritz Lang, 1931)

Det är här bara åldern som hindrar femman. Nog för att det finns äldre femmor än denna, men det handlar snarare om att det är så tidig talfilm att tystnaden blir lite väl påtaglig i för långa scener. Men alltså nu låter jag ju negativ. Det här är bland det bästa jag sett, kort och gott. Skuggorna, moralen, regin i sin helhet är rätt mästerlig.

2. Road to Perdition (Sam Mendes, 2002)

Sam Mendes igen. Jag är glad att jag bestämde mig för att se mer av honom, för varje gång har han överrumplat mig med strålande filmer. Starka teman och underbar noir-hyllning, alldeles utmärkt gestaltade på alla plan.

1. Solaris (Soljaris, Andrej Tarkovskij, 1972)

Som vanligt vackert, poetiskt. Tarkovskij briljerar förstås. Jag har inte ord att beskriva med, åtminstone inte så kortfattat. Hans filmer måste upplevas.

Kandidatuppsats, Tarkovskij, Denny Crane och rock.

Det har gått en tid nu sedan jag postade den kandidatuppsats som i dag opponerades på. Jag är mer än nöjd när jag beaktar det faktum att jag utnyttjade min tid så förbaskat illa, och som vanligt gjorde allt i sista sekunderna. Uppsatsen med titeln Framtiden var här - samtida samhällskritik i framtida dystopier kommer med att publiceras här (förmodligen uppdelad i kortare inlägg) efter min slutgiltiga revidering som kommer ske i veckan. Den handlar om bra science fiction och är himla spännande, ska ni se.

Jag hade gärna ägnat det här inlägget åt en film eller så, men har svårt att formulera tankarna till nåt vettigt. Jag såg Stalker (Andrej Tarkovskij, 1979) i fredags. Som första möte med den ryske legendens filmografi var det ett relativt tungt sådant. Långsamt och svårt, eftertänksamt och förstås briljant. Men jag känner inte att jag alls bottnar i att skriva något vidare om den i nuläget, så jag går vidare till fortsatt helg.

Boston Legal (David E. Kelley, 2004-2008) dök upp som en kär gammal vän i lördags. När somliga sprang Stockholm Maraton eller vad det nu rörde sig om, så hade jag Boston Legal-maraton som substitut. Det är fortfarande förbaskat bra alltså. Så väldigt välskrivet och funkar på flera nivåer, alltid relevant och lagom ifrågasättande av samhället.

Vidare börjar det närma sig inspelning av Honeymilks debutalbum. Nya låtar har dykt upp som barn med storken, och det känns som att det kan bli en riktigt diger samling. Detta är eventuellt första gången jag nämner Honeymilk här förresten, minns ej så noga. Det är i alla fall mitt band, om någon missat det.

Så jag skrev alltså just ett helt vanligt blogginlägg som handlade om min vardag snarare än populärkultur. Förkastligt kan tyckas men man lever ju bara en gång så vad gör man liksom.