Topp5-fredag #60: Sammanfattning av december

2014 får inledas med en lista över de bästa filmerna jag såg i december. Jag har nämligen ännu några filmer kvar som ska ses i det närmaste, innan jag känner mig redo för att ge mig på filmåret 2013 riktigt.

5. Skuggor på Manhattan (Shadows, John Cassavetes, 1959)

Cassavetes regidebut fann jag utomordentligt tjusig, en fin film om dåtidens hipsterkultur. Filmens intrig delar dramaturgi med jazzmusikens spretighet på ett synnerligen intressant vis, som ger ett oväntat slags metafunktion.

4. City Island (Raymond De Felitta, 2009)

Den amerikanska indiefilmen har nog varit genren framför alla andra för min del det gångna året, vare sig det rört sig om nytt, gammalt eller mitt emellan. City Island hör till de bästa jag sett. Den har ett par scener som jag inte alls gillar, men i övrigt var den både rolig och rörande med relevanta poänger och en härlig värme.

3. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry, 2013)

Den kommer nog återfinnas i mina årssummeringar också, för det är en av de bästa filmerna jag sett i år. Jag tror att min recension sammanfattar på ett ganska bra sätt vad jag tyckte och tänkte.

2. Ungdomsfängelset (Sciuscià, Vittorio De Sica, 1946)

Skönt att nu ha bekräftat att det inte bara är Cykeltjuven jag gillar, utan även andra filmer från samma tid och rum. Denna tidiga De Sica-film är på alla sätt älskvärd och bär en skarp samhällskritik som ännu i dag är högst relevant när dårar i avsaknad av verklighetsförankring förespråkar hårdare straff för yngre lagförbrytare.

1. Soldater i månsken (Tomas Alfredson, 2000)

Så oerhört elegant, Alfredson var mycket väl en mästare redan långt innan han fick internationellt erkännande. Soldater i månsken är en produktion som mig veterligen helt saknar motstycke i svensk tv-historia. Blotta tanken gör mig direkt sugen på att se om, trots fyra timmars speltid. Vem kunde ana.

Babels torns julkalender #5: SVTs främsta dramaproduktion

Ja en av dem i alla fall. Jag kikade in i öppna arkivet i dag igen. Det slår mig hur mycket som har kommit upp sen april när jag kollade senast. Den största kulturgärningen av alla måste ändå vara att de fått upp Soldater i månsken (Tomas Alfredson, 2000). Jag har inte sett den tidigare, då den ju på grund av rättighetsproblem med Beatles-låtarna aldrig givits ut. Nu har jag tagit mig igenom tre av de fyra avsnitten, och det fjärde får jag väl ta efter kvällens aktivitet (rep).

Än så länge är det otroligt bra. Man känner igen Alfredsons regi, som precis som vanligt är på absolut toppnivå. Klas Östergrens manus är förbannat bra det med, väldigt intrikat drama. SVT gör ju såna här grejer lite då och då, och jag har egentligen sett alldeles för få för att vara berättigad att yttra mig. Men det är väl för att det alltid är någon tråkmåns inblandad, sällan till hundra procent tilltalande. Soldater i månsken däremot faller inte under den regeln, utan har bara bra folk i produktionen. Alfredson och Östergren då alltså, främst. Så det är förstås fantastiskt att SVT fått upp det för beskådan. Bör ses av alla.

Och det gör man här.

Topp5 #52: Gary Oldman

Statistik är ju roligt. Det är därför man gillar filmtipset, för att man lätt håller koll på filmer man sett och dessutom kan kolla sin statistik. Således har jag undersökt vad jag tycker om olika skådespelares filmer, och nått lite slutsatser. Det finns ett dussin skådespelare som medverkat i ett dussin filmer som jag har sett. Det kan givetvis finnas felaktigheter i detta då registret knappast är komplett, men så är det. Anledningen till att jag valt dem som medverkat i just tolv filmer är att jag känner att det går nåt slags gräns där. Att ha sett tolv filmer med samma skådespelare är ganska mycket, ändå. Av dessa tolv är Gary Oldman den med högst snittbetyg, nämligen 3,67 av 5. Det är rätt hög standard, tycker jag. Så listan får denna gång bli med mina fem Oldman-favoriter. Snittet för dessa landar på 4,2 - hiskeligt högt.

5. Harry Potter-filmerna

Oldman är prima i rollen som Sirius Black. Och man gillar ju Sirius Black, så enkelt är det ju. En del av Harry Potter-filmerna är inga höjdare, men de två sämsta kom innan Sirius Blacks intåg, så Gary behöver inte oroa sig där inte.

4. Léon (Luc Besson, 1994)

Jag har tidigare redogjort för hur mycket jag gillar inte bara denna film, utan även Gary Oldmans vansinniga Beethoven-fantast till rollfigur. Så det behövs väl inget vidare.

3. Det femte elementet (The Fifth Element, Luc Besson, 1997)

Luc Besson fick två filmer på listan den här veckan, minsann. Tjusningen i Det femte elementet ligger i den storslagna rymdoperan. Det är en färgsprakande och intensiv visuell symfoni som är ett rent nöje från början till slut.

2. Tinker Tailor Soldier Spy (Tomas Alfredson, 2011)

Även denna har jag ju skrivit om tidigare. Men kort och gott kan det väl bara sägas att Oldman utgör navet i den skådespelarensamble som här medverkar i en av de tätaste och för den delen snyggaste spionfilmerna jag har sett.

1. Christopher Nolans Batman-trilogi

Och ja, den har förstås också nämnts förut. Det jag älskar allra mest med Nolans Batman-filmer är storleken, hur den bara eskalerar till enorm storlek och även hur den övergripande dramaturgin speglar nåt större än filmerna själva.

Det lilla i det stora: Tinker Tailor Soldier Spy

Jag såg om Tinker Tailor Soldier Spy (Tomas Alfredson, 2011) igår. När jag nu redan var bekant med berättelsen från början gav det mig möjlighet att lägga märke till fler detaljer. De flesta av de detaljer jag kommer ta upp kanske jag redan hade sett, i och för sig, men det gör dem inte sämre. För visst är det så att Tinker Tailor Soldier Spy är en exceptionellt välskriven film, med ett foto som överträffar det allra mesta, men nyckeln för mig till varför den faktiskt är så fantastiskt bra ligger i mindre detaljer och enstaka scener.

Jussi Björling
Det allra första sker redan i öppningsscenen, när Prideaux besöker Control i hans lägenhet. Control öppnar dörren och man hör Jussi Björlings rika tenor spelas i svagt i bakgrunden, "Sveeerige!" tjuter han. Fantastisk detalj.

Bert-referensen
När Prideaux åkt till Budapest, strax innan han blir skjuten ljuder ett violinstycke. Det är Edward Elgars Salut d'Amour som spelas. De flesta kanske inte lägger märke till denna detalj, men när jag såg den på bio möttes mina och min vän Eriks ögon i samförstånd när vi såg det briljanta i valet av stycke. Det är nämligen på så vis att Salut d'Amour även används i ett tidigare Alfredson-sammanhang som ligger oss väldigt varmt om hjärtat, Bert (SVT, 1994). Om man som jag sett Bert fler gånger än man kan räkna till är en självrefererande detalj som denna förstås väldigt rolig.

Smileys glasögon
Det är ett så smart grepp, att låta Smileys glasögonmodell visa när i tiden respektive scener utspelar sig. Inte mer med det.

John le Carrés gästspel
I en av filmens festscener brister festdeltagarna ut i den Sovjetiska nationalsången. Detta i sig är smått bisarrt när anföranden av sången bär tomtedräkt och ansiktsmask föreställande Lenin, och ännu mer av att den första gästen att resa sig och sjunga med är John le Carré själv.

Julio Iglesias
Julio Iglesias gränslöst utmärkta tolkning av La mer spelas under filmens sista fyra minuter, och gör dem till fyra av mina favoritminuter i filmhistorien. Detta musikval, av Tomas Alfredson, är kanske det allra bästa med hela filmen.

Vidare finns det en hel del narrativa detaljer som jag också älskar, men inte går in på för att det skulle bli alldeles för mycket. Bra så.

Topp5-fredag #17: Ackompanjemang av min apokalyps

Folk talar om jordens undergång som om den vore relevant. Vissa använder ordet apokalyps, vilket kanske i sin egentliga betydelse vore roligare. Uppenbarelsen liksom. Numera används ordet mer i just sammanhanget undergång, och även om jag inte direkt kan sålla mig till den grupp dårar som tror att denna är nära så får jag erkänna att jag funderat en aning över det. Främst har jag tänkt på vilka låtar som skulle vara filmmusiken i scenen i filmen där just min värld går under. Så, fem låtar som skulle få ackompanjera min apokalyps. De har något slags cineastiskt värde, i hur jag upplever dem.

5. Jeff Buckley - New Year's Prayer

Den är obehagligt och enslig och känns på något sätt representativ för hur kroppen skulle reagera på att världen går under snart. Kan med fördel innefatta något slags knark i denna filmsekvens, det känns passande.

4. Larry Clinton - Heart and Soul

Jag gillar denna melodi väldigt mycket, och jag gillar tanken på att färdas bakåt i tiden genom musiken i samma ögonblick som verkligheten som vi känner den går under. I filmscenen dansar huvudpersonen (jag?) för sig själv efter för många glas billig whisky, när allt försvinner.

3. Blueboy - So Catch Him

Jag tänker mig ett snyggt kollage. I huvudsak en effektiv metafor i en bilfärd i motljus, ett motljus som blir allt starkare när allt tar slut. Detta klipps med bilder från övriga narrativ i filmen, liknande motsvarande sekvenser i typ Magnolia (Paul Thomas Anderson, 1999).

2. Roy Orbison - Only the Lonely

Återigen finns faktorn att musiken tar en bakåt, och det finns även något väldigt melankoliskt i många gamla poplåtar av den här typen som jag upplever det. Kanske just för att de alla har använts tidigare i sådana sammanhang på film.

1. Edward Elgar - Salut d'Amour

Det eviga måstet och det självklara valet i de flesta filmscener. Även här skulle det kunna röra sig om ett kollage, vilket inleds med en gatuviolinist som spelar stycket för att byggas på med piano och eventuellt mer stråkar när man byter scen. Även om låten är komponerad som en förlovningspresent så upplever jag den inte så. Förmodligen är det betingat i hur den används i Bert (SVT, 1994) och Tinker Tailor Soldier Spy (Tomas Alfredson, 2011), men för mig är den hur som helst väldigt vemodig och känns oundvikligt cineastisk. Därför är den givet förstahandsval.

Spotify-listan.