Apropå Wes Anderson - symmetriska scener

Nu i Wes Anderson-tider pratas det mycket om hans foto, framför allt så har det dykt upp en viral video som exemplifierar hans kärlek till symmetri. Den har förstås länge varit en orsak att älska Anderson, han använder den onekligen som ingen annan. Jag gissar att det är en av de tendenser han plockat från Stanley Kubrick. Såhär såg ju liksom 2001 ut. Eller varför inte The Shining? (jag hade infogat bild, om det inte fanns alldeles för många scener som exemplifierar detta att välja mellan)

En annan favorit jag har är Den lilla butiken. Även den kan tänkas ha legat till grund för delar av Andersons uttryck, inte bara fotomässigt då. Dialogen, är nog den aspekt som slår mig hårdast. Såhär kan den se ut. I den finns flera exempel på hur man lät dess huvudpersoner spegla varandra i varsin halva av bildrutan, och därigenom skapa symmetri. Väldigt elegant.

Jag skulle även vilja påtala en av de allra snyggaste promobilder jag känner till, tagen från supertjusiga Cosmopolis. Ett roligt sammanträffande kan sägas vara att dess regissör David Cronenberg använt fyra av skådespelarna i The Grand Budapest Hotel i framträdande roller i sina egna filmer. Nåja, lite roligt sammanträffande i alla fall.

Just det. Avslutningsvis måste ju även Yasujiro Ozu nämnas. Jag har inte sett filmen, men denna trailer visar ganska väl vad jag menar. Hans orörliga kamera bäddar för lysande symmetrisk bildkomposition.
God Morgon (1959) av Yasujiro Ozu - Trailer

Topp5 #62: Filmtvillingar

Jag känner att denna blogg mer och mer blir en lista av listor, vilket förstås är lite tråkigt. Men man får väl aldrig nog av listor, så tills jag finner inspiration att skriva andra texter fortsätter jag med dem. Den här är alltså för att komma ikapp innan morgondagen då jag hoppade över inlägg i fredags. Och i dag kom jag på ett rätt kul tema tycker jag! Filmtvillingar alltså.

5. Grady-tvillingarna i The Shining

De är med i blott en scen, men vilken scen sen. Obehaget som uppstår av två identiska barn. Kubrick använde dem onekligen perfekt. Femteplatsen är deras för att de är med i just en enda scen, hade de varit mer framträdande hade de även kunnat räkna med högre placeringar.

4. Bröderna Weasley i Harry Potter-filmerna

Det är väl barnet i en som gör att man älskar bröderna Weasleys bus och fasoner. Men när heptalogin om man talar om böckerna, eller oktalogin om man åsyftar filmerna, närmar sig sitt slut är det inte bara deras roll som lustigkurrar man faller för. Liksom många andra karaktärer i Harry Potters värld växer de upp och hjälper till att bära sin berättelse såväl som sin hjälte.

3. Luke och Leia i Star Wars-filmerna

Det är lätt hänt att man inte tänker på dem som tvillingar, men det är de ju. Och de är fantastiska. Hur det uppdagas, och hintas under trilogins gång är väldigt väl berättat. Det finns även fler aspekter som jag uppskattar väldigt mycket, exempelvis hur det inte får större utrymme än vad det faktiskt får, man nöjer sig med subtila tecken och en relativt kortfattad dialog. Samt hur man till skillnad från i typ Skilda världar inte fokuserar på det sjuka i att det fanns en romantisk spänning mellan dem. Istället blir deras syskonskap bara vackert.

2. Bröderna Mantle i Dubbelgångare

Jeremy Irons står för en fantastisk bedrift när han spelar båda filmhistoriens otäckaste gynekologer i en och samma film. Cronenberg får som vanligt med flera av sina signifikanta teman, och man både äcklas och fascineras av den totalt vansinniga berättelse som är Dubbelgångare.

1. Alfred Borden och Fallon i The Prestige

Hur filmen The Prestige och begreppet the prestige flyter samman i filmens sista akt visar bara hur många nivåer av briljans Christopher Nolan klarar av att hantera. Det är per automatik imponerande när regissörer lyckas skapa metanivåer mellan micro- och macroteman. De avslutande scenerna i The Prestige, där Alfred Bordens egen prestige uppdagas är minst sagt omvälvande, geniala.

Babels torns science fiction-kanon #10: År 2001 - ett rymdäventyr

År 2001 - ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey, Stanley Kubrick, 1968)

År 2001 är ett av de vanligaste exemplen som tas upp när man diskuterar filmfoto. Och ja, det är förstås sanslöst snyggt. I filmen bidrar det dessutom med ytterligare en aspekt. De långa svepen och den låga klippfrekvensen bidrar starkt till känslan av den tidlöshet som rymden mer eller mindre innebär. Det är en väldigt elegant metaaspekt. Dessutom kompletteras fotot av fulländad scenografi, och filmen som visuellt mästerverk är ett faktum

Vidare är År 2001 ett av de mest klassiska exemplen på artificiell intelligens i film, detta medför givetvis teman som medvetande, mänsklighet och dylikt. Men det förtjusande med just denna film är hur subtilt den arbetar med dessa teman. Hur avskalad och lågmäld filmen är i sitt berättande bidrar direkt till den väldigt passande atmosfären, där känslan av rymdens isolering står i absolut fokus.

Antalet filmer som efterföljt i liknande miljöer och med teman som berör även År 2001 är förmodligen näst intill oräkneliga, vilket i sig kanoniserar Kubricks rymdepos. Utöver det är filmen i sig även den så nära felfri man möjligtvis kan komma.

Därför är År 2001 - ett rymdäventyr given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

En lång tankekedja till molnen

Jag läste att det i dag var fem år sen Arthur C. Clarke dog. Alltså innan midnatt då. Sen funderade jag på om jag skulle skriva nåt om det men insåg att jag inte hade så mycket att säga, samt att det är sanslöst lamt av mig att jag så ofta använder dödsdatum som ursäkt till att skriva nåt. Så jag tänkte vidare.

Från Arthur C. Clarke var steget till 2001 - Ett rymdäventyr det mest närliggande då jag kom att tänka på Strauss. Alltså inte den Strauss som tonsatte Nietzsches Also sprach zarathustra - det hade varit lite väl uppenbart - utan den andra Strauss, han med wienervalserna. Även An der schönen blauen Donau är ju med där, i en helt fantastisk scen. Men jag tänkte att det fick väl va.

Som en blixt från klar himmel dök en minnesbild upp av The Tales of Beatrix Potter, där samma låt spelades till djurens dans. Det krävdes inte mycket youtubande för att konstatera att det var ett falskt minne. Förståeligt då jag inte sett den sen SVT slutade sin årliga visning av den, och då var jag ju bara barnet. Att se ett klipp fick mig in på balettspåret, och jag hann tänka på både Billy Elliott och därigenom London Calling som ett naturligt steg på vägen till Elvis.

Elvis fick mig att erinra kvällen jag på något sätt konstaterade att Love Me Tender ursprungligen var en folksång från inbördeskriget, med titeln Aura Lee. Från en civil war song till en annan, When Johnny Comes Marching Home med vars hjälp vi kan ta oss tillbaka till Kubrick i och med dess medverkan i Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben (i en annan version än den länkade, klipp från filmen fann jag ej). Så där får vi väl landa, för efter det slutade jag min associationslek och tänkte istället på att jag i morgon ska se om Cloud Atlas, denna gång på bio. Och ack så jag ska älska den igen, och ack så jag ska hylla den här på bloggen i framtiden.

Sånt tänker jag på när inget annat tar upp hjärnverksamheten.

Topp5-fredag #16: Apor

I dag är det den inofficiella apdagen, jag tänkte därför göra en lista med favoritapor i musiken. Liksom Arctic  Monkeys, Gorillaz, The Blow Monkeys och förstås The Monkees. Men jag kom inte längre än så och övergav idén. Andra naturliga valet blir förstås apor på film, för såna finns det ju gott om. Inte minst finns många favoriter.

5. Kong i King Kong (Merian C. Cooper och Ernest B. Schoedsack, 1933)

Många skulle förmodligen hävda att Kong är given på förstaplatsen. När jag sätter honom som femma resonerar jag som så att han knappt ens är stjärnan i sin egen film. Nog för att han betraktas som en gud av lokalbefolkningen, men han delar ändå ön med diverse dinosaurier som är betydligt mycket coolare, förstås.

4. Schimpanserna i laboratoriet i 28 dagar senare (28 Days Later..., Danny Boyle, 2002)

De må se ut som helt vanliga schimpanser, men det rör sig trots allt mer eller mindre om människoätande monsterapor som förvisso inte får allt för mycket utrymme i filmen, men spelar stor roll i ett starkt anslag.

3. Primaten med benet i År 2001 - Ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey, Stanley Kubrick, 1968)

Väldigt klassisk öppningssekvens, och även välförtjänt sådan. Denna uråldriga apa tog upp benet och använde det som ett vapen, ett verktyg. Genom denna handling började utvecklingen mot dagens människa.

2. Nikko i Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz, Victor Fleming, 1939)

Nikko är ledaren för de flygande aporna. Liksom i nästan alla andra fall vad gäller detta mästerverk till film är sminket och kostymerna förtjusande, det råder inget tvivel om att dessa apor verkligen är just apor. Blå apor med vingar. Och Nikko är den främste av dem alla.

1. Dr. Zaius i Apornas planet (Planet of the Apes, Franklin J. Schaffner, 1968)

Den huvudsaklige representanten för orangutangerna, den till synes allvetande och tydligt starkt människoföraktande vetenskapsministern Dr. Zaius är en hemskt träffande porträttering av den vita mannens historiska överhet, fast gestaltad av en apa. Istället för att vara en brutal tyrann som följer "har mycket, vill ha mera"-principen representerar han den intellektuella och bildade fascismen. Det finns givetvis fler fantastiska karaktärer, inte mins apor, i Apornas planet, men ingen riktigt som Zaius.

Topp5-fredag #4: Beethovens brutala beundrare

Det finns ett antal exempel på mördare som gillar Beethoven i film. Ett intressant sammanträffande som jag kom att tänka på av en ren slump. Att jag dessutom kom på så många tyder ju förstås enbart på att ödet bestämt temat denna vecka, så här följer topp5!

5. Tara i Return of the Killer Tomatoes

Det här är något av en nödlösning ändå. För det finns ingenting som gör att denna idiotfilm kan höra hemma på en oironisk topp5-lista. Men det får väl vara lite ironiskt då. Tara förvandlas till en mördartomat när hon hör Beethovens femma... ja...

4. Hans Gruber i Die Hard

Som jag nämnt i en tidigare text här, så fungerar An die Freude som ledmotiv för Gruber och hans hantlangare. Läs mer om det här. För övrigt är användandet i Die Hard ett homage till nästa dåre på listan.

3. Alex i A Clockwork Orange

Tja, vi vet väl alla vad det går ut på. Beethovenfanet Alex ränner omkring och sysslar med diverse hyss. Våldtäkt och misshandel är hans två andra huvudintressen vid sidan av Beethoven. Det finns något väldigt obehagligt i just denna kombination.

2. Alex i Elephant

Det är en intressant slump att Alex heter just Alex i och med att Gus Van Sant är ett stort Kubrick-fan. Hur som helst ger det helt nya dimensioner till karaktären att han sitter och spelar Für Elise och Månskenssonaten innan det stora dådet begås.

1. Norman Stansfield i Léon

Den totala avsaknad av empati man känner när det gäller denna mördare är slående. Hans våldshandlingar filmas som en symfoni i sig, ackompanjerad av Beethoven i hans huvud. Oerhört tjusiga scener.