Topp5 #54: Musikfilmer

Det har ju gjorts ett antal filmer där musiken står i centrum. Av dem har jag ett antal favoriter. Det rör sig alltså inte om dokumentärer, de är helt uteslutna. Flera andra bra filmer där musiken är central avfärdas, då jag vill ha med just filmer där musiken förändrar eller utgör människors liv. Och helt som vanligt har jag säkert glömt eller missat hemskt bra exempel. Men här är fem av mina favoriter, i alla fall.

5. 24 Hour Party People (Michael Winterbottom, 2002)

Filmen följer legenden Tony Wilson, via vem många band skulle komma att få medialt utrymme, och älskas av alla med god smak. Sex Pistols, Joy Division, Happy Mondays, The Smiths och Stone Roses liksom, och det är inte ens alla. Kanske mer intressant än bra, men ack så intressant den då är!

4. Once (John Carney, 2006)

Ja, jag har ju sjungit dess lov inte bara en utan minst två gånger tidigare här. Jag älskar ju Once. Det är som sagt en väldigt fin berättelse om hur musik för två människor samman. Komponerandet av en låt är drivande för berättelsen, och skådespelarna som även i verkligheten är ett par har även skrivit låten. Och alla andra låtar i filmen. Det är toppenbra.

3. High Fidelity (Stephen Frears, 2000)

Det är inte många musiker med här, men några stycken i alla fall. Framför allt är filmen förstås riktad mot musiknördar, skivsamlarna som vigt sitt liv åt att lära sig årtal, singelbaksidor, före detta bandmedlemmar och japanska vinylutgåvor. Filmen utgör en utmärkt adaption av Nick Hornbys roman, som nog inte kan undgå att charma någon alls.

2. The Commitments (Alan Parker, 1991)

En förtjusande berättelse om "the hardest working band in the world", The Commitments, som bildas för att ta tillbaka soulen till musiken. Det är så många bra låtar, kompetent framförda, och en universell bandberättelse som går att applicera på ack så många band i historien. Appellerar givetvis väldigt väl till mig.

1. The Harder They Come (Perry Henzell, 1972)

Jimmy Cliff spelar huvudrollen Ivanhoe som vill lämna livet som jamaicansk rude boy för att bli popstjärna. Soundtracket är till stor del - åtminstone låtarna han själv gör i filmen - skrivet av honom själv, vilket förstås vittnar om hur bra det är. Titelspåret är inte bara en av de bästa reggae- eller filmlåtarna någonsin, utan kort och gott en av de bästa låtarna som över huvud taget spelats in.

Filmreflektion: Realism i Once

På något sätt hade denna lilla pärla gått förbi mig i alla år, när jag satt och bläddrade runt i filmkatalogen och fann en bild på en man med gitarr. Det låter ju förstås rätt så trist, jag menar män med gitarrer är väl sällan särskilt kul att göra film av, men det var just vad jag kände för. Och Once (John Carney, 2006) visade sig vara allt annat än en vanlig man-med-gitarren-film.

Det som slog mig hårdast med den var dess nästan dokumentära grepp och känslan av realism som det medförde, därför tänkte jag börja med att skriva lite kort om den.

Det mest påtagliga är den handhållna kameran. Den är nära och skakar, alltid väldigt närvarande. Ett vanligt förekommande uttryck är ju fluga-på-väggen, där man som åskådare får just åskåda utifrån, titta in i människors vardag från en fixerad plats. I Once rör det sig snarare om en fluga som hela tiden är i rörelse och gör sitt yttersta för att komma in mellan de kommunicerande människorna, för att utan några konstlade medel låta åskådaren ta del av berättelsen inifrån snarare än utifrån. Vidare bidrag till de dokumentära dragen är de faktum att de två huvudrollsinnehavarna är ett par i verkligheten, och att de själva har skrivit de låtar som de spelar i filmen. Det medför en äkthet i spänningen mellan dem, i de scener där en sådan är eftersträvad, och även i musiken där den manliga huvudpersonen omöjligtvis hade kunnat prestera lika väl om det inte var hans egna låtar. Och vilka låtar sen. Ibland förlorar jag mig helt och tror nästan att filmen är en dokumentär, eller rent av verklighet.

Jag tycker att det är väldigt roligt att få se Glen Hansard i en till film, den första han varit med i sen The Commitments (Alan Parker, 1991) och för den delen kanske den över huvud taget bästa musikfilmen som gjorts sedan dess. Musiken påminner för mig rätt mycket om Damien Rice, jag vet inte om det beror på nån irländsk singer/songwriter-tradition som jag inte riktigt är bekant med, eller om det bara är slumpen, men det är i alla fall väldigt fina låtar. När bandet står i studion och allt bara klaffar är en av de bättre i sitt slag, om än något klyschig. Det kan väl i viss mån sägas om hela filmen, men det finns ändå tillräckligt mycket som sticker ut för att göra den helt och hållet unik.