Topp5 #54: Musikfilmer

Det har ju gjorts ett antal filmer där musiken står i centrum. Av dem har jag ett antal favoriter. Det rör sig alltså inte om dokumentärer, de är helt uteslutna. Flera andra bra filmer där musiken är central avfärdas, då jag vill ha med just filmer där musiken förändrar eller utgör människors liv. Och helt som vanligt har jag säkert glömt eller missat hemskt bra exempel. Men här är fem av mina favoriter, i alla fall.

5. 24 Hour Party People (Michael Winterbottom, 2002)

Filmen följer legenden Tony Wilson, via vem många band skulle komma att få medialt utrymme, och älskas av alla med god smak. Sex Pistols, Joy Division, Happy Mondays, The Smiths och Stone Roses liksom, och det är inte ens alla. Kanske mer intressant än bra, men ack så intressant den då är!

4. Once (John Carney, 2006)

Ja, jag har ju sjungit dess lov inte bara en utan minst två gånger tidigare här. Jag älskar ju Once. Det är som sagt en väldigt fin berättelse om hur musik för två människor samman. Komponerandet av en låt är drivande för berättelsen, och skådespelarna som även i verkligheten är ett par har även skrivit låten. Och alla andra låtar i filmen. Det är toppenbra.

3. High Fidelity (Stephen Frears, 2000)

Det är inte många musiker med här, men några stycken i alla fall. Framför allt är filmen förstås riktad mot musiknördar, skivsamlarna som vigt sitt liv åt att lära sig årtal, singelbaksidor, före detta bandmedlemmar och japanska vinylutgåvor. Filmen utgör en utmärkt adaption av Nick Hornbys roman, som nog inte kan undgå att charma någon alls.

2. The Commitments (Alan Parker, 1991)

En förtjusande berättelse om "the hardest working band in the world", The Commitments, som bildas för att ta tillbaka soulen till musiken. Det är så många bra låtar, kompetent framförda, och en universell bandberättelse som går att applicera på ack så många band i historien. Appellerar givetvis väldigt väl till mig.

1. The Harder They Come (Perry Henzell, 1972)

Jimmy Cliff spelar huvudrollen Ivanhoe som vill lämna livet som jamaicansk rude boy för att bli popstjärna. Soundtracket är till stor del - åtminstone låtarna han själv gör i filmen - skrivet av honom själv, vilket förstås vittnar om hur bra det är. Titelspåret är inte bara en av de bästa reggae- eller filmlåtarna någonsin, utan kort och gott en av de bästa låtarna som över huvud taget spelats in.

Topp5-fredag #9: John Peel Sessions

I går var det åtta år sedan radioprofilen John Peel avled. Jag har förstås ingen relation till honom som radioman, men jag har tagit del av mycket av det livematerial som band spelat hos honom. Här följer därför en lista med mina fem favoriter bland Peel-sessionerna.

5. Dexy's Midnight Runners - Geno

Trogen originalinspelningen ges ändå Geno ett annat liv denna version. Och lika fantastisk som på album eller singel är den förstås i detta format. Förtjusande med andra ord.

4. The Housemartins - Happy Hour

The Housemartins gjorde en à capella-session där Happy Hour låter som Caravan of Love. Det säger förstås sig självt hur strålande det här är.

3. Thin Lizzy - Cowboy Song

Min favorit av Thin Lizzy är självfallet given på listan. Gitarrerna har en aning mer reverb än på skivan och basen har en torr powerpopig distorsion som ger låten ett nytt sken. Det finns över huvud taget något smått powerpopigt över inspelningen. Gitarrsolona som båda två är med på min topp3 världens bästa gitarrsolon ter sig nästan ännu bättre här än i vanliga fall. Ja, jag får gåshud lite titt som tätt här.

2. The House Of Love - Christine

Jag upplever det som att dagens ungdomar missar The House Of Love när de ska lyssna på den musikscen man kan tillskriva dem. Det kan väl ha att göra med att de på nåt sätt dök upp nånstans mitt emellan två generationer av band. I vilket fall är Christine i den här nedtonade tappningen och det blir nästan ännu mer uppenbart vilka efterföljande band som inte skulle ha låtit likadant om det inte vore för deras briljans.

1. The Smiths - This Charming Man

Den första Peel Session-inspelningen jag kom i kontakt med, och onekligen den jag främst förknippar med honom. Johnny Marrs gitarrslinga är helt utflippad och det är svårt att inte le jättebrett när man hör.

Och så Spotifylista till det.