I vanlig ordning är det dags för månadssammanfattning.
5. Persona (Ingmar Bergman, 1966)
Intrikat studie av dualismen i det mänskliga psyket, men framför detta hänförs jag av bildkompositionen som känns så väl anpassat konstlad att jag ej kan låta bli att förtjusas, elegant.
4. Gråta med ett leende (Mar adentro, Alejandro Amenábar, 2004)
Helt sanslöst vackert och mänskligt. Ett djupt sorgligt livsöde som filmatiseras med ett tålamod och en finkänslighet som låter filmen ta sin tid och hålla det stillsamma och framför allt följsamma tempo, som den gynnas av. Amenábars bästa hittills vad jag sett.
3. Angel Heart (Alan Parker, 1987)
Härlig neonoirthriller späckad till bristningsgränsen med coola grejer. Mysticism, exotism, Satan, mord, privatdetektiver och gospelkörer. Alla de goda ting. Det är alldeles lysande, vansinnigt. Men det håller ihop, och det gör det orimligt bra.
2. Fallen ängel (Fallen Angel, Otto Preminger, 1945)
Det är den andra filmen jag ser av Preminger, och tillika andra gången han bevisar att han är en mästare av noirfilm. Utan att lägga för stor vikt vid intrigen som sådan lyckas han ändå med konststycket att göra det ständigt engagerande tack vare ett perfekt berättartempo. Hantverksmässigt finns inget alls att anmärka på, vilket gör det till en stor fröjd att åskåda.
1. Dead Man (Jim Jarmusch, 1995)
När jag skrev om Mystery Train för ett drygt halvår sen hyllade jag Jarmusch för hans förmåga att skapa en värld jag vill vara i. Detsamma har han lyckats med i Dead Man, trots att allt egentligen talar emot det i och med vilda västern och så vidare. Men egentligen är det rätt så självklart, ingenting i världen låter så tilltalande som att ha Neil Young improviserande i realtid ett ljudspår till ens liv med endast en svajig gitarr.
Visar inlägg med etikett Jim Jarmusch. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jim Jarmusch. Visa alla inlägg
fredag 28 februari 2014
fredag 21 februari 2014
Topplistefredag #67: Filmåret 2013 REVIDERAD & SLUTGILTIG
Okej det är väl dags för den nya versionen. Som är klar och komplett. Ett par filmer har dessutom fått byta plats kanske.
15. Upstream Color (Shane Carruth)
Efter Primer gör Shane Carruth en helt galen andra film. Den är klurig och väldigt underlig, men ganska sensationell på samma gång. Visuellt är den ett mästerverk.
14. Blå är den varmaste färgen - kapitel 1 & 2 (La vie d'Adèle, Abdellatif Kechiche)
Oerhört fint tretimmarsdrama med briljerande huvudrollsinnehavare som gestaltar sina respektive karaktärer alldeles lysande, och gör deras porträtt intressanta. Samtidigt som jag vill hävda att det inte är så märkvärdigt som det påstås, så är det ändå ganska märkvärdigt, det här. Och oavsett vilket är det väldigt bra.
13. Short Term 12 (Destin Cretton)
Starkt och drabbande, väldigt fint drama. Det är en udda liten pärla, som förtjänar en omfamning. Berör från början till slut med en specifik scen som hör till de allra bästa 2013.
12. Återträffen (Anna Odell)
Anna Odells formsäkra debutfilm behöver ingen vidare motivering än den tidigare skrivna recensionen.
11. Her (Spike Jonze)
Recension finnes här.
10. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry)
Liksom Återträffen finns en längre text att tillgå här, om Dagarnas skum alltså.
9. Stoker (Park Chan-wook)
Som något slags vansinnig korsning mellan Hitchcock, Burton och Solondz kom vrålsnygga Stoker som är visuellt fulländad i såväl sitt foto som sin klippning. Den obehagliga stämningen och tjocka atmosfär som genomsyrar filmen gör den särdeles unik, och något långt utöver det vanliga.
8. Inside Llewyn Davis (Ethan och Joel Coen)
Recension finnes här.
7. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan)
Detta hjärtliga indiedrama gjorde oväntat starkt intryck på mig. Det fantastiskt bra ligger i kontrasten mellan de två huvudpersonerna och hur den enas vardag är just så vardaglig som en vardag kan vara, medan den andra gör sitt yttersta för att över huvud taget finna förströelse att fylla sin vardag med. De två rollgestaltningarna är för den delen också sensationellt starka och minnesvärda.
6. La grande bellezza (Paolo Sorrentino)
Så sent som för en timme sen smög sig detta italienska storverk in på listan, och ingen är naturligtvis gladare än jag att jag såg den (varför skulle någon?). Det är omöjligt att inte tänka på Fellini nästan hela tiden, men filmen står utan tvekan bra även på egna ben. Kameran svävar sömlöst runt sina fotoobjekt, och gör svep värdiga de största av filmfotografiska genier. Toni Servillo spelar med bravur filmens huvudroll, och den 140 minuter långa filmen är egentligen inte mer än en majestätiskt personporträtt av honom, och hur han på sin ålders höst inser att han inte levt det liv han velat.
5. Prisoners (Denis Villeneuve)
Kommissarie Loki är kanske årets mest intressanta filmkaraktär. Jag skrev lite mer om det här.
4. The Selfish Giant (Clio Barnard)
Hjärtskärande diskbänksrealism med socialistiska förtecken, som jag recenserat tidigare.
3. Of Good Report (Jahmil XT Qubeka)
Det är fantastiskt detta, att en rakt igenom afrikansk film varit så genuint briljant att den platsar så högt på listan. Obehaglig psykologisk thriller som påminner om David Lynch och Hitchcock, men i en inget annat än originell tappning. Dels har filmens huvudperson inte en enda replik i hela filmen, dels trotsar den de fantastiska färgerna i den sydafrikanska naturen genom att göra filmen svartvit, och som vidare har en av de mest suggestiva ljudläggningar jag upplevt. Det ska sägas att Of Good Report har brister, men det är brister som är helt ovidkommande när det handlar om hur djupt imponerad jag är av den.
2. Only Lovers Left Alive (Jim Jarmusch)
Recension finnes här.
1. 12 Years a Slave (Steve McQueen)
Årets bästa och viktigaste film är på många sätt given. Varför står här.
15. Upstream Color (Shane Carruth)
Efter Primer gör Shane Carruth en helt galen andra film. Den är klurig och väldigt underlig, men ganska sensationell på samma gång. Visuellt är den ett mästerverk.
14. Blå är den varmaste färgen - kapitel 1 & 2 (La vie d'Adèle, Abdellatif Kechiche)
Oerhört fint tretimmarsdrama med briljerande huvudrollsinnehavare som gestaltar sina respektive karaktärer alldeles lysande, och gör deras porträtt intressanta. Samtidigt som jag vill hävda att det inte är så märkvärdigt som det påstås, så är det ändå ganska märkvärdigt, det här. Och oavsett vilket är det väldigt bra.
13. Short Term 12 (Destin Cretton)
Starkt och drabbande, väldigt fint drama. Det är en udda liten pärla, som förtjänar en omfamning. Berör från början till slut med en specifik scen som hör till de allra bästa 2013.
12. Återträffen (Anna Odell)
Anna Odells formsäkra debutfilm behöver ingen vidare motivering än den tidigare skrivna recensionen.
11. Her (Spike Jonze)
Recension finnes här.
10. Dagarnas skum (L'écume des jours, Michel Gondry)
Liksom Återträffen finns en längre text att tillgå här, om Dagarnas skum alltså.
9. Stoker (Park Chan-wook)
Som något slags vansinnig korsning mellan Hitchcock, Burton och Solondz kom vrålsnygga Stoker som är visuellt fulländad i såväl sitt foto som sin klippning. Den obehagliga stämningen och tjocka atmosfär som genomsyrar filmen gör den särdeles unik, och något långt utöver det vanliga.
8. Inside Llewyn Davis (Ethan och Joel Coen)
Recension finnes här.
7. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan)
Detta hjärtliga indiedrama gjorde oväntat starkt intryck på mig. Det fantastiskt bra ligger i kontrasten mellan de två huvudpersonerna och hur den enas vardag är just så vardaglig som en vardag kan vara, medan den andra gör sitt yttersta för att över huvud taget finna förströelse att fylla sin vardag med. De två rollgestaltningarna är för den delen också sensationellt starka och minnesvärda.
6. La grande bellezza (Paolo Sorrentino)
Så sent som för en timme sen smög sig detta italienska storverk in på listan, och ingen är naturligtvis gladare än jag att jag såg den (varför skulle någon?). Det är omöjligt att inte tänka på Fellini nästan hela tiden, men filmen står utan tvekan bra även på egna ben. Kameran svävar sömlöst runt sina fotoobjekt, och gör svep värdiga de största av filmfotografiska genier. Toni Servillo spelar med bravur filmens huvudroll, och den 140 minuter långa filmen är egentligen inte mer än en majestätiskt personporträtt av honom, och hur han på sin ålders höst inser att han inte levt det liv han velat.
5. Prisoners (Denis Villeneuve)
Kommissarie Loki är kanske årets mest intressanta filmkaraktär. Jag skrev lite mer om det här.
4. The Selfish Giant (Clio Barnard)
Hjärtskärande diskbänksrealism med socialistiska förtecken, som jag recenserat tidigare.
3. Of Good Report (Jahmil XT Qubeka)
Det är fantastiskt detta, att en rakt igenom afrikansk film varit så genuint briljant att den platsar så högt på listan. Obehaglig psykologisk thriller som påminner om David Lynch och Hitchcock, men i en inget annat än originell tappning. Dels har filmens huvudperson inte en enda replik i hela filmen, dels trotsar den de fantastiska färgerna i den sydafrikanska naturen genom att göra filmen svartvit, och som vidare har en av de mest suggestiva ljudläggningar jag upplevt. Det ska sägas att Of Good Report har brister, men det är brister som är helt ovidkommande när det handlar om hur djupt imponerad jag är av den.
2. Only Lovers Left Alive (Jim Jarmusch)
Recension finnes här.
1. 12 Years a Slave (Steve McQueen)
Årets bästa och viktigaste film är på många sätt given. Varför står här.
söndag 1 december 2013
Topplista #59: Sammanfattning av november
Jag blev det ingen lista förra veckan, så jag igen det nu med en dubbelt så lång lista denna helg. Det är en sån där månadssammanfattning där jag listar de bästa filmerna jag sett den gångna månaden, i detta fall då tio. Och som vanligt utesluts filmerna jag redan skrivit om, vilket i detta fall är väldigt många i diverse tidigare topplistor bland annat. Nu kommer i alla fall ett gäng superba filmtips för alla som gillar bra grejer.
10. Den sista striden (Luc Besson, 1983)
Luc Bessons första långfilm var en dialogfri och svartvit postapokalyptisk skildring av en potentiell framtid. Egentligen behövs inte närmare beskrivning, ovanstående borde vara nog för att få vem som helst på fall.
9. Mud (Jeff Nichols, 2012)
Härligt ambitiös mainstreamindie. Som en lättillgänglig variant av Beasts of the Southern Wild kan hävdas, med starka inslag av Stand by Me bland annat. Kanske inte så märkvärdigt, men definitivt väldigt välgjort och en mycket behaglig stund.
8. Laura (Otto Preminger, 1944)
En inspirationskälla till Twin Peaks, men även en suverän noir i sig själv. Elegant och välskrivet, allt görs helt enkelt helt rätt.
7. The Limits of Control (Jim Jarmusch, 2009)
Tydligt stiliserad och väldigt estetiskt tilltalande är den onekligen, den av Christopher Doyle filmade underlighet. Det är en märklig film, det finns mycket kvar att försöka förstå, känner jag. Men den är just därför även fascinerande och intrikat. Och jättebra, dårå.
6. Like Crazy (Drake Doremus, 2011)
Oerhört ömsint och fint drama, en ovanlig vinkel av romcomgenren. Lite som om man lägger ihop Linklaters Bara en-trilogi till en film, ungefär. Jag älskar det totalt, och inte blir det sämre av att Stars spelas i eftertexterna.
5. Brev från en död man (Konstantin Lopusjanskij, 1986)
Dystert, vackert, poetiskt. Inte långt ifrån Tarkovskij, vilket väl är ett av de finaste omdömena man kan få. Gasmasker och nukleärvinter, allt man vill ha.
4. In the Mood For Love (Wong Kar-wai, 2000)
Wong när han är som bäst. Skillnaden gentemot mina andra favoriter av honom är att det här finns en lite tydligare intrig, vilket jag egentligen varit skeptisk mot. Det har känts som att det är just avsaknaden av sådan som gjort hans filmer så bra. Men i In the Mood For Love kombineras det perfekt, och lyckas utan några som helst tillkortakommanden.
3. Trikolor-trilogin (Krzysztof Kieslowski, 1993-1994)
Ja, det här var ju synnerligen bra minsann. Filmer som växer av varandra tilltalar mig av automatik. Jag ser framemot att återkomma till dessa filmer, då jag inte känner att en tittning var i närheten av tillräckligt. Men det var tillräckligt för att jag skulle älska dem, förstås.
2. O-bi, o-ba slutet på civilisationen (Piotr Szulkin, 1985)
En av de mest dystopiska postapokalypserna jag har sett, men ändå med viss humor. Misär och apati präglar filmens välformulerade religionskritik, och bär andemeningen att hoppet är det sista som överger en. Fotot är stundtals magnifikt, stämningen är genomgående fenomenal.
1. Repet (Rope, Alfred Hitchcock, 1948)
En av Hitchcocks allra finaste i mina ögon. Jag gillar det tydliga avgränsningen i tid och rum, och hur klippningen gjorts nästan sömlös. Fotot är väldigt intressant därav. En riktig höjdare!
10. Den sista striden (Luc Besson, 1983)
Luc Bessons första långfilm var en dialogfri och svartvit postapokalyptisk skildring av en potentiell framtid. Egentligen behövs inte närmare beskrivning, ovanstående borde vara nog för att få vem som helst på fall.
9. Mud (Jeff Nichols, 2012)
Härligt ambitiös mainstreamindie. Som en lättillgänglig variant av Beasts of the Southern Wild kan hävdas, med starka inslag av Stand by Me bland annat. Kanske inte så märkvärdigt, men definitivt väldigt välgjort och en mycket behaglig stund.
8. Laura (Otto Preminger, 1944)
En inspirationskälla till Twin Peaks, men även en suverän noir i sig själv. Elegant och välskrivet, allt görs helt enkelt helt rätt.
7. The Limits of Control (Jim Jarmusch, 2009)
Tydligt stiliserad och väldigt estetiskt tilltalande är den onekligen, den av Christopher Doyle filmade underlighet. Det är en märklig film, det finns mycket kvar att försöka förstå, känner jag. Men den är just därför även fascinerande och intrikat. Och jättebra, dårå.
6. Like Crazy (Drake Doremus, 2011)
Oerhört ömsint och fint drama, en ovanlig vinkel av romcomgenren. Lite som om man lägger ihop Linklaters Bara en-trilogi till en film, ungefär. Jag älskar det totalt, och inte blir det sämre av att Stars spelas i eftertexterna.
5. Brev från en död man (Konstantin Lopusjanskij, 1986)
Dystert, vackert, poetiskt. Inte långt ifrån Tarkovskij, vilket väl är ett av de finaste omdömena man kan få. Gasmasker och nukleärvinter, allt man vill ha.
4. In the Mood For Love (Wong Kar-wai, 2000)
Wong när han är som bäst. Skillnaden gentemot mina andra favoriter av honom är att det här finns en lite tydligare intrig, vilket jag egentligen varit skeptisk mot. Det har känts som att det är just avsaknaden av sådan som gjort hans filmer så bra. Men i In the Mood For Love kombineras det perfekt, och lyckas utan några som helst tillkortakommanden.
3. Trikolor-trilogin (Krzysztof Kieslowski, 1993-1994)
Ja, det här var ju synnerligen bra minsann. Filmer som växer av varandra tilltalar mig av automatik. Jag ser framemot att återkomma till dessa filmer, då jag inte känner att en tittning var i närheten av tillräckligt. Men det var tillräckligt för att jag skulle älska dem, förstås.
En av de mest dystopiska postapokalypserna jag har sett, men ändå med viss humor. Misär och apati präglar filmens välformulerade religionskritik, och bär andemeningen att hoppet är det sista som överger en. Fotot är stundtals magnifikt, stämningen är genomgående fenomenal.
1. Repet (Rope, Alfred Hitchcock, 1948)
En av Hitchcocks allra finaste i mina ögon. Jag gillar det tydliga avgränsningen i tid och rum, och hur klippningen gjorts nästan sömlös. Fotot är väldigt intressant därav. En riktig höjdare!
onsdag 21 augusti 2013
Filmreflektion: Mystery Train
Äntligen har han fångat mig! Nog för att jag gillade Louisianas träskmarker i Down By Law såväl som känslan som ingavs av den planlösa tillvaro som speglades i Stranger Than Paradise, men i Mystery Train blev det på riktigt.
Jag har en idé kring filmers dieges som i grund och botten avgör huruvida de är bra eller inte. Min tanke är att om jag vill vara en del av filmen, då är den bra. Om inte så är det inte mycket att ha. Det är väldigt förenklat, och knappast en skottsäker teori, men nånting har den. Jag menar, när jag fascineras av exempelvis Blade Runner i sådan utsträckning att jag vill vara en del av Ridley Scotts framtidsdystopiska bild av Los Angeles, även om jag förmodligen skulle leva på samhällets botten och ha ett ganska hemskt liv, då gör filmen någonting väldigt rätt. Ett annat exempel för att anknyta till gårdagens inlägg kan vara att jag gladeligen skulle flytta in med Rizzo i det öde lägenhetshuset i Midnight Cowboy. Det som gör att Mystery Train får denna inverkan på mig är bilden av USA som Jim Jarmusch projicerar i den. Det som i Down By Law var svartvitt och skuggor har fått färg, de noirska neonskyltarna lyser! I rosa!
Men alltså det är ju inte att det ser ut som Blade Runner som jag finner tilldragande. Utan det är helhetsbilden. Skildringen av människorna i samhällets utkant. Eller egentligen är det väl snarare de vanliga människorna, för människor på film är inte alltid så vanliga. Och de porträtt som målas upp är väldigt finkänsliga. I de flesta andra fall hade det japanska turistparets berättelse liknat Torsk på Tallin snarare än något annat. Man kan förvisso även här fnissa till åt det japanska uttalet av Jerry Lee Lewis, men man kommer aldrig i närheten av den lyteskomik som hade varit oundviklig för en mindre smidig regissör.
Det är inte Hollywoods USA som målas upp, nån amerikansk dröm syns inte en skymt av. Det är snarare Edward Hoppers USA som Jarmusch tar tillvara på. Tillsammans med Elvis, Otis Redding, Roy Orbison och namnet Carl Perkins ständigt förekommande skapar dessa Hopper-miljöer ett nostalgiskimmer som gör det USA som skildras omöjligt att inte romantisera.
Men vidare med karaktärerna väl. Vad som gör dem till verkliga, levande människor är nämligen hans narrativa format för filmen. Tågets färd från start- till slutstation blir en metafor för livet, där tågets uppehåll i just Memphis representerar den dag som skildras i de tre olika berättelserna. Inte längre än de allra första sekunderna är någon som helst form av bakgrundsberättelse det minsta intressant, inte mer än i filmens absoluta slut finns den minsta relevans av vetskap om vartåt tåget är på väg. Det är bara den dag under vilken filmen utspelar sig som betyder någonting. Utifrån de personligheter och egenskaper karaktärerna under denna dag presenterar för åskådaren får vi sedan nog med fog för att själva kunna dikta ihop en trovärdig fortsättning. Eller för den delen bakgrund. Det är väldigt välformulerat berättande.
Jag har en idé kring filmers dieges som i grund och botten avgör huruvida de är bra eller inte. Min tanke är att om jag vill vara en del av filmen, då är den bra. Om inte så är det inte mycket att ha. Det är väldigt förenklat, och knappast en skottsäker teori, men nånting har den. Jag menar, när jag fascineras av exempelvis Blade Runner i sådan utsträckning att jag vill vara en del av Ridley Scotts framtidsdystopiska bild av Los Angeles, även om jag förmodligen skulle leva på samhällets botten och ha ett ganska hemskt liv, då gör filmen någonting väldigt rätt. Ett annat exempel för att anknyta till gårdagens inlägg kan vara att jag gladeligen skulle flytta in med Rizzo i det öde lägenhetshuset i Midnight Cowboy. Det som gör att Mystery Train får denna inverkan på mig är bilden av USA som Jim Jarmusch projicerar i den. Det som i Down By Law var svartvitt och skuggor har fått färg, de noirska neonskyltarna lyser! I rosa!
Men alltså det är ju inte att det ser ut som Blade Runner som jag finner tilldragande. Utan det är helhetsbilden. Skildringen av människorna i samhällets utkant. Eller egentligen är det väl snarare de vanliga människorna, för människor på film är inte alltid så vanliga. Och de porträtt som målas upp är väldigt finkänsliga. I de flesta andra fall hade det japanska turistparets berättelse liknat Torsk på Tallin snarare än något annat. Man kan förvisso även här fnissa till åt det japanska uttalet av Jerry Lee Lewis, men man kommer aldrig i närheten av den lyteskomik som hade varit oundviklig för en mindre smidig regissör.
Det är inte Hollywoods USA som målas upp, nån amerikansk dröm syns inte en skymt av. Det är snarare Edward Hoppers USA som Jarmusch tar tillvara på. Tillsammans med Elvis, Otis Redding, Roy Orbison och namnet Carl Perkins ständigt förekommande skapar dessa Hopper-miljöer ett nostalgiskimmer som gör det USA som skildras omöjligt att inte romantisera.
söndag 30 juni 2013
Topp5 #43: Sammanfattning av juni
Semestertid, eller så. Jag har varit i Visby ett par dagar nu, och har några till framför mig. Men då jag även haft fina vänner på besök uteblev bland annat fredagens topplista. Den kommer nu istället. Och nu är ju månaden så gott som slut, så då är det väl dags för sammanfattningen. Filmer som nämnts tidigare och därmed uteblir från listan är Stalker, Stoker, St. Elmo's Fire, Soul Boy samt hela Tom Tykwers filmografi. Jag kommer även hoppa över Frances Ha (Noah Baumbach, 2012) på grund av att jag ämnar skriva ett separat inlägg om gårdagens vistelse i Fårösund på Bergman-veckan.
5. Down By Law (Jim Jarmusch, 1986)
Mycket bra skrivet, välspelat noir-inspirerad dramakomedi. Fast dramakomedi låter så fel. Det är roligt i alla fall, bitvis helt briljant. Bör ses.
4. Trance (Danny Boyle, 2013)
Danny Boyle fortsätter leverera i sina filmer. Trance skulle på pappret kunna vara precis hur trist som helst, om det inte var en regissör som Boyle som låg bakom den. Han ger alltid sina filmer en egen atmosfär, en egen identitet, och i Trance leder det till en hiskeligt kompetent kriminalthriller. Och man älskar ju Vincent Cassel och James McAvoy, så det är gott.
3. Bonnie and Clyde (Arthur Penn, 1967)
En sån där klassiker jag väntat för länge med att se. Det är hemskt snyggt, med fulländad scenografi och strålande kameraarbete. Ständigt intressant och fortfarande bland det bästa i sin genre. Antalet gånger filmen citerats och hänvisats till i popkulturella sammanhang är fler än man kan räkna, och nu kan även jag intyga att nog sjutton finns det fog för det minsann.
2. De 400 slagen (Les quatre cent coups, Francois Truffaut, 1959)
Jag såg ju Fahrenheit 451 nån gång för ett ganska bra tag sen, men insåg nyligen det orimliga i att det enda jag sett av Truffaut var amerikanskt. Så jag såg De 400 slagen och häpnade. Jean-Pierre Léaud måste varit en av de absolut bästa barnskådespelare jag någonsin sett agera, i Truffauts väldigt säkra regi lyfts all glädje och sorg fram fram till sin mest yttersta gräns, och filmen blir en väldigt stark upplevelse.
1. Midnight Cowboy (John Schlesinger, 1969)
Hela New Hollywood-grejen har länge känts som något jag gillar men inte utforskat riktigt. Så känns det väl fortfarande i och för sig, men efter att ha sett Midnight Cowboy har jag avverkat åtminstone en till av de största titlarna. Nu sysslar jag inte med betyg på den här bloggen, jag är inget fan av sådana. Men det här är alltså riktigt nära femman, det ska ändå sägas. Jag kan inte tänka mig att den stannar på fyra efter omtitt. Allt, verkligen allt med filmen är fantastiskt. Sällan känner jag så för karaktärer, och Dustin Hoffman visar verkligen varför han har den legendariska status han besitter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)