Topp5 #69: Gus Van Sant

Jag tänker att det är lika bra att bryta nu. Det blir mer sporadiskt, topplistorna kommer när jag har nåt att skriva istället för varje fredag. Inläggen kommer över huvud taget när jag har nåt att skriva. Och nu har jag det. För härom veckan såg jag Last Days och är därmed klar med Gus Van Sant, alla filmer är sedda. Jag hade sparat denna sista för att jag inte ville att det skulle ta slut, men det var förstås oundvikligt att det skulle ske förr eller senare. Så nu är det dags att lista hans fem finaste långfilmer hittills. I framtiden kan det givetvis komma att ändras.

5. Paranoid Park (2007)

Det här är nog nästan det allra bästa exemplet som visar hur otroligt bra Van Sant är på att skildra ungdom. Både ungdomen som livsfas, och ungdomar som individer. Det var just denna egenskap som fick mig att älska hans filmer när jag själv var i motsvarande ålder, och det är en av de kvalitéer som jag fortfarande älskar mest med honom.

4. På drift mot Idaho (My Own Private Idaho, 1991)

Det stora mästerverket enligt de flesta, och på sätt och vis stämmer det naturligtvis. På drift mot Idaho är en epokgörande amerikansk indieodyssé, en film som i mångt och mycket saknar motstycke. Den har uppnått kultstatus tack vare River Phoenix medverkan, men den är förstås långt mycket mer än så. Fundamental för den fortsatta amerikanska indiefilmens utveckling och en sanslöst vacker film.

3. Gerry (2002)

Den inledande delen i Gus Van Sants dödstrilogi är en udda bit. Två män utgör det enda väsentliga i skådespelarensamblen, och samtalen mellan dem är den enda dialogen i filmen. Dock säger de inte så jättemycket. Fotot säger desto mer, med samtidigt minimalistiska som storslagna miljövyer tangeras hopplösheten i situationen som huvudpersonerna befinner sig i. Det är stort filmskapande, detta.

2. Elephant (2003)

Det följsamma fotot och den naturalistiska skildringen av till synes en helt vanlig dag sätter Van Sant i en betraktande ställning snarare än en ledande, dömande eller moraliserande sådan. Lågmäldheten blir filmens nyckel och gör den så mycket mer intressant än alla andra filmer som gjorts på ämnet. Det är även en av de starkaste filmer jag sett, lika brutalt jobbig varje gång.

1. Good Will Hunting (1997)

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. För mig är det så självklart bara, filmen är, scen för scen, definitionen av filmperfektion i mina ögon. Min favoritscen är när Skylar frågar Will om han vill ta en kaffe någon gång, varpå Will föreslår att de istället kan äta några nävar karameller för att det är precis lika godtyckligt som att dricka kaffe. Eller förstås när Will sätter den där Michael Bolton-kopian på plats inne på baren där Chuckie beställer en "pitcher of the finest laaager in the house" med bred bostondialekt. Eller för all del alla psykologsessioner, både de lustiga där Will fånar sig och såklart de fantastiska samtalen Sean. Och så gör det ju inte saken sämre att Elliott Smiths musik är frekvent närvarande filmen igenom. Min favoritfilm.

Elliott Smith: tio år av tomhet

Tio år har gått sedan Elliott Smith stack en kniv genom bröstet och dog. Som medmänniska har han genomgående beskrivits som en väldigt sympatisk, snäll och rolig människa. Att han bar på stora problem krävs dock ingen raketforskare för att förstå.

Jag vet inte mer än någon annan om vad som händer efter döden - om huruvida Elliott har något slags medvetande på något plan, eller om hela hans väsen försvunnit från all existens. Om han fortfarande finns så hoppas jag att han fann ro där bortom döden. Om inte så vet jag att han gjorde det.

Livet är då sannerligen inte enkelt, det tror jag att de allra flesta håller med Elliott Smith om. Det är inte alltid en fröjd att ta sig genom vardagen. Men i många stunder av sorg, när jag haft det som svårast, har Elliott varit nära på livsviktig för mig. Han tog sitt eget, men jag tror att han räddat långt många fler liv i gengäld.

Topp5-fredag #40: Elliott Smith i filmerna

De perioder är inte sällan återkommande, då jag tänker extra mycket på Elliott Smith. Det är inte så att jag har lyssnat nåt speciellt på honom på sistone (eller jag har väl i och för sig lyssnat igenom Heatmisers Mic City Sons ett par gånger senaste veckan, men det är väl inget att tala om). Det har även pratats rätt mycket Gus Van Sant. Och då tänker man ju lätt på vad de har gemensamt utöver Portland, nämligen ett par fina fina fina filmer. Och det finns ju fler utöver dem där Elliotts musik medverkar.

I dag struntar jag om det är filmer jag tidigare nämnt, för så värst många med Elliott i sitt soundtrack finns faktiskt inte. O.C. utgår väl i och för sig, men inte på grund av tidigare hyllningar utan för att det är en tv-serie.

(6). Tro, hopp, kärlek (Keeping the Faith, Edward Norton, 2000)

Det bästa i filmen är egentligen när Edward Nortons karaktär sjunger Barry Manilow-karaoke. Nog så.

5. Up in the Air (Jason Reitman, 2009)

Up in the Air var ju inte så bra som den kanske borde ha varit, men vissa scener är högst älskvärda. Inte minst när Elliotts Angel in the Snow spelas liksom.

4. Paranoid Park (Gus Van Sant, 2007)

Både Angeles och The White Lady Loves You More medverkar i Paranoid Park. Utöver det, så känns Gus Van Sants bildspråk alltid som Elliott Smiths melodier visualiserade.

3. American Beauty (Sam Mendes, 1999)

Magin är oförneklig när Elliott Smiths tolkning av Because spelas i American Beautys eftertexter. Sällan har en låt någonsin varit så väl vald i ett filmsammanhang.

2. The Royal Tenenbaums (Wes Anderson, 2001)

Vad ingen visste 2001 var att valet av Needle in the Hay skulle få en hemsk metabetydelse i ackompanjemanget av Richie Tenenbaums självmordsförsök. Skillnaden blev att Elliott Smith inte överlevde, när han två år senare tog livet av sig.

1. Good Will Hunting (Gus Van Sant, 1997)

Den enda filmen som Elliott Smith skrivit musik specifikt ämnad för, fantastiska Miss Misery. Och orkesterversion av Between the Bars är ju inte dumt det heller. Vidare spelas ytterligare tre låtar. För mig är den här filmen (som även är min favorit) lika mycket Elliott Smiths låtar som den är Gus Van Sants regi eller Damon/Afflecks utmärkta manus.

Topp5-fredag #8: Elliott Smith

Jag går händelserna i förväg i dag. Den tjugoförsta oktober 2003 begick en av mina absoluta favoritmusiker, Elliott Smith självmord. Som en hyllning till honom sammanställer jag en lista med fina hyllningar som andra gjort till honom.

5. Phil Roy - Everything Reminds Me Of Her

Det finns två uppenbara väger att välja mellan när man gör en tolkning av någon annans låt, antingen att göra sin egen grej av den, eller att försöka härma originalet. Phil Roy efterliknar Elliott Smiths gitarrspel så gott det bara är tänkbart möjligt, men sjunger med en säregen whiskeyraspig röst som ändå ger hans version ett egenvärde. Mycket fin tolkning ändå.

4. The Foxymorons - Ballad Of Big Nothing

The Foxymorons är väl inga som någon någonsin hört talas om, känns det som. Men deras inspelning av Ballad Of Big Nothing är ypperligt trevlig. Deras mer traditionella amerikansk indiefolk-tappning klär låten alldeles utmärkt.

3. Chris Garneau - Between The Bars

Vanligtvis brukar det vara lite för mycket tivoli i Chris Garneaus musik, enligt mina erfarenheter, men inte här. Det vore ju förstås förkastligt att göra Between The Bars till nåt tramsverk genom karnevalljud och överdrivna arrangemang, så det är välkommet att nöja sig med ett piano som ackompanjemang, och det gör Garneau mycket bra.

2. Crosstide - Angeles

Crosstides elektroniskt betonade pop kommer som en smärre chock då den på ett sätt ligger väldigt långt ifrån Elliott Smiths musik. På ett annat sätt är det här precis samma som Elliott Smiths musik, uttrycksfullt och essentiellt. Den har en fantastisk atmosfär som framhäver det vitala i låten.

1. The Decemberists - Clementine

Det överlägset mest kända band som tolkat Elliott Smith, åtminstone på skiva, är så vitt jag vet The Decemberists. Vilket hjon som helst kan förstås räkna ut att denna matchning sannerligen är som skapad i himlen. Colin Meloy besjunger Clementine med en beaktansvärd inlevelse, som om det vore hans egen låt - och det låter som om det vore just hans egen låt. Helt perfekt.

Spotifylista!

Topp5-fredag #1: Låtar om lögner

Konceptet med topplistor är sällan särskilt spännande. Ändå är det så gott som oundvikligt. Min topp5-fredag är inspirerad av de listor som görs väldigt spontant i High Fidelity, alltså inte några absoluta exakta sådana, utan mer något intuitivt (typ de första fem bra jag kommer på). Denna gång rör det sig om låtar om lögner, mycket nöje.

5. Big Star - Don't Lie To Me

Don't Lie To Me är en enkel bluestolva i shuffletakt som skulle vara tråkig på de flesta skivorna, men funkar oväntat bra på denna (ibland världens bästa skiva), här bygger den snarare en perfekt bro till skivans fortsättning.

4. The Tellers - I Lie

Sedan första EPn släpptes, där I Lie figurerar, har jag varit förtjust i belgiska The Tellers trevliga pop. I Lie är en söt sång om en kille som kan ljuga om allt förutom om kärlek. Det är mycket fint.

3. John Lennon - Gimme Some Truth

Första gången jag kom i kontakt med låten var genom Generation Xs gamla punkcover. Den är ju rolig och så, men originalutförandet får nog sägas vara bättre ändå. Jag älskar allt från arrangemang till melodi samt den substansfulla texten.

2. Charles & Eddie - Would I Lie To You?

Jag ser inte hur man möjligtvis kan undvika att älska denna tidiga 90talssoul. Upplösningen genom bryggan till refrängen är en av de mest tillfredsställande i pophistorian.

1. Elliott Smith - The Biggest Lie

Den kompetens Elliott Smith besitter i sitt skrivande såväl som i framförandet av låtarna är av en egen art, som få kommer i närheten av. Hans personligt uttrycksfulla konstnärskap berör mig lika starkt varje gång. The Biggest Lie håller jag som en ständig favorit från Elliotts tidiga repertoar.

Spotifylista med låtarna!