Topp5-fredag #66: David Cronenberg

Jag såg till slut den sista långfilmen i Cronenbergs filmografi. Tjugo filmer är helt klart tillräckligt mycket för att utgöra en god grund för en topp5-lista (det hade varit fånigt att rangordna fem filmer av en regissör i början av hennes karriär, när inte urvalet är så stort). Därmed inte sagt att den är evig, jag tror mycket på både Maps to the Stars och fler kommande filmer, även om han förmodligen snart lägger hatten på hyllan. Hur som helst, tills vidare. Observera hur konstigt det är att jag har flera väldigt sena filmer i listan. Jag visste inte riktigt att jag föredrog honom så.

5. Den nakna lunchen (Naked Lunch, 1991)

Det är en riktig vansinnesfärd som använder sig av högst surrealistiska grepp för att skildra något slags metaperspektiv av titelromanens uppkomst. Verklighet och fiktion blandas när ett antal beatpoeter får fiktiva gestalter och monster och talande skalbaggar röker och knarkar, typ. Väldigt suggestivt och onekligen briljant.

4. A History of Violence (2005)

Det känns knappt som en Cronenberg-film, för ovanlighetens skull låter han bli att signifiera sitt verk. Men han gör det oerhört kompetent. Hantverket påminner på så sätt om hans allra tidigaste storbolagsproduktioner, men med åren har han uppenbarligen lärt sig att bemästra det. Väldigt bra berättelse, optimalt berättad.

3. Videodrome (1983)

Cronenbergs magnum opus, hävdas ofta. Och det stämmer väl. Han myntade eller utvecklade alla sina ständigt återkommande teman i en sällsynt träffsäker film. Den är även omistlig i sci fi-sammanhang då den lyckas vara så unikt säregen men utan att på något sätt tumma på kvaliteten. Även dess samhällskritik är högst väsentlig. Äckel-Cronenberg i sitt esse.

2. Cosmopolis (2012)

Ett av mina första inlägg här var när jag sett Cosmopolis. Jag skrev en hyfsat bra text då, som väl gäller än i dag. En för Cronenberg ny estetik som visar att han behärskar annat än det han brukat ägna sig åt, för det är en av de snyggaste filmerna som gjorts. Med massor av intressanta teman. Läs.

1. eXistenZ (1999)

Min absoluta favorit, den jag sett om och om igen. Det känns ännu menlöst att skriva om allt innehåll för det kommer inte få plats. En vacker dag ämnar jag skriva oändligt om den. De religiösa parallellerna, samhällskritiken, intradiegesen, virtuella verkligheter, utseendet och formen, detaljerna i scenografin, kroppsligheten, äcklet och allt annat vad det kan tänkas vara. En av de rikaste filmer jag sett, som tilltalar mig på så många nivåer.

Tänk vad sjukt det är att inte filmer som The Brood, Flugan, M. Butterfly, Dubbelgångare, Eastern Promises och säkert flera fantastiska glömda får vara med på en sån här lista. Det är rätt talande.

Topp5-fredag #51: Filmåret 1983

Jag såg nyligen WarGames: The Dead Code, och även om originalfilmen inte är världsbäst så framstod den som det i jämförelse med denna fruktansvärt genomusla uppföljare. Och bra är den ju hur som helst. Det slog mig även att det i år är 30 år sen filmen kom, så jag kör på fem bra 30 år gamla filmer som lista i dag. Tack för mig. The Outsiders utgår, det är ju bara veckor sen jag skrev om den här.

5. WarGames (John Badham)

Ja den fick va med. Min första kontakt med filmen var genom en roman baserad på den. Dumt, javisst. Men jag minns att mitt snart tonåriga jag låg fängslad från första till sista sida. Det dröjde några år tills jag såg filmen, men den infriade förväntningarna. Väldigt charmig, bra.

4. Dead Zone (The Dead Zone, David Cronenberg)

Cronenberg filmar Stephen King, filmen som fick honom lite budgetmässigt spelrum i senare filmer. Nog för att jag är svag för tv-serien med Anthony Michael Hall, men denna film är ändå bättre. Den har ju Christopher Walken och allt.

3. Videodrome (David Cronenberg)

Åh ljuva galenskap. Cronenberg får med två på listan, det är inte illa. Videodrome tangerar flertalet av de teman som Cronenbergs filmografi tenderar att behandla. Verkligt/overkligt, artificiell mänsklighet, den tekniska utvecklingens inverkan på människan, och så vidare. En av hans bästa.

2. Scarface (Brian De Palma)

En av historiens bästa filmer, rakt igenom helgjutet briljant. Oändligt antal oförglömliga repliker och fantastiskt tidsenligt soundtrack signerat Moroder. Utforskar relationen mellan Tony och hans syster bättre än originalfilmen till och med, och är även på övriga plan en starkare film. Tidsdokument. Dramaturgiskt mästerverk. Underbart bra.

1. Jedins återkomst (Star Wars VI: Return of the Jedi, Richard Marquand)

Den avslutande delen i Stjärnornas krig-sagan är förstås förtjusande. Det är nog så enkelt som att man antingen fattar, eller så gör man det inte. Jag fattar. Jag älskar varenda bildruta av Jedins återkomst.

Topp5-fredag #2: Fantastiska filmare

Jag har några husgudar när det gäller filmregi. Regissörer vars filmspråk och berättarteknik jag uppskattar utöver det vanliga. Skapare som kan göra en medelmåttig film bättre än det mesta. Fem snabba oeftertänkta kommer räknas upp här. För att följa upp detta inlägg kommer jag skriva en serie inlägg om respektive regissör och placera in dem och filmerna i relevanta sammanhang, samt utveckla ytterligare vad som gör dem så fantastiska.

Det känns även relevant att poängtera att det rör sig om regissörer som ännu är aktiva. Det går förstås att argumentera för andra regissörers historiska påverkan och så vidare, men för mig är dessa fem de mest relevanta (just nu).

5. David Cronenberg

Eventuell fader till och garanterad mästare av "body horror" genom diverse fasansfulla äckelskräckisar från 70- och 80tal. Att följa upp det med att 1999 överträffa sig själv i vad som enligt mig är hans stora mästerverk (Videodrome får kliva åt sidan), eXistenZ gör honom till ett måste på listan.

4. Christopher Nolan

Vissa smarta filmer är för smarta för sitt eget bästa. Vissa filmer utger sig för att vara smarta men är i grunden ganska tarvliga. Christopher Nolans filmer pendlar alltid på gränsen och blir något alldeles eget. Alltid intressanta och genomtänkta, och jag älskar hur Nolan visar hur väl medveten han är om sitt filmskapande, i varenda film han skapar.

3. Paul Thomas Anderson

Jag är av åsikten att filmer över två timmar kan dra åt pipsvängen. Undantaget är Paul Thomas Anderson som gärna får fortsätta med sina tretimmarsfilmer så länge han lever, för han gör dem så förbannat bra. Att lyckas hålla så långa filmer underhållande hela sin speltid är en bedrift i sig, att dessutom göra dem till världens bästa filmer hela sin speltid, ter sig orimligt, men uppenbarligen möjligt.

2. Wes Anderson

Må så vara att Wes Anderson fått en hipsterstämpel och ses som pretentiös och fånig, hans bildkomposition och förmåga för karaktärer förblir ändå oöverträffad. Han visar alltid att han har sanslös koll på sin filmhistoria med parafraseringar och referenser till sina gamla favoriter, och varje film är ett rent nöje från första till sista klipp. En sån stjärna, en sån hjälte. Han skapar magi i allt han gör.

1. Gus Van Sant

Det tordes vara få Van Sant-filmer som inte går att pausa i valfri bildruta, och få ett konstverk till vykort på skärmen. Den enorma finkänsligheten i kamerahanteringen tillsammans med hans förmåga att ge sina karaktärer liv och mening, gör honom för mig till filmmediets främsta berättare. Han håller sig ständigt intressant såväl som relevant och är även i sina lägsta svackor en väldigt kompetent regissör.