Topp5 #62: Filmtvillingar

Jag känner att denna blogg mer och mer blir en lista av listor, vilket förstås är lite tråkigt. Men man får väl aldrig nog av listor, så tills jag finner inspiration att skriva andra texter fortsätter jag med dem. Den här är alltså för att komma ikapp innan morgondagen då jag hoppade över inlägg i fredags. Och i dag kom jag på ett rätt kul tema tycker jag! Filmtvillingar alltså.

5. Grady-tvillingarna i The Shining

De är med i blott en scen, men vilken scen sen. Obehaget som uppstår av två identiska barn. Kubrick använde dem onekligen perfekt. Femteplatsen är deras för att de är med i just en enda scen, hade de varit mer framträdande hade de även kunnat räkna med högre placeringar.

4. Bröderna Weasley i Harry Potter-filmerna

Det är väl barnet i en som gör att man älskar bröderna Weasleys bus och fasoner. Men när heptalogin om man talar om böckerna, eller oktalogin om man åsyftar filmerna, närmar sig sitt slut är det inte bara deras roll som lustigkurrar man faller för. Liksom många andra karaktärer i Harry Potters värld växer de upp och hjälper till att bära sin berättelse såväl som sin hjälte.

3. Luke och Leia i Star Wars-filmerna

Det är lätt hänt att man inte tänker på dem som tvillingar, men det är de ju. Och de är fantastiska. Hur det uppdagas, och hintas under trilogins gång är väldigt väl berättat. Det finns även fler aspekter som jag uppskattar väldigt mycket, exempelvis hur det inte får större utrymme än vad det faktiskt får, man nöjer sig med subtila tecken och en relativt kortfattad dialog. Samt hur man till skillnad från i typ Skilda världar inte fokuserar på det sjuka i att det fanns en romantisk spänning mellan dem. Istället blir deras syskonskap bara vackert.

2. Bröderna Mantle i Dubbelgångare

Jeremy Irons står för en fantastisk bedrift när han spelar båda filmhistoriens otäckaste gynekologer i en och samma film. Cronenberg får som vanligt med flera av sina signifikanta teman, och man både äcklas och fascineras av den totalt vansinniga berättelse som är Dubbelgångare.

1. Alfred Borden och Fallon i The Prestige

Hur filmen The Prestige och begreppet the prestige flyter samman i filmens sista akt visar bara hur många nivåer av briljans Christopher Nolan klarar av att hantera. Det är per automatik imponerande när regissörer lyckas skapa metanivåer mellan micro- och macroteman. De avslutande scenerna i The Prestige, där Alfred Bordens egen prestige uppdagas är minst sagt omvälvande, geniala.

Topp5 #52: Gary Oldman

Statistik är ju roligt. Det är därför man gillar filmtipset, för att man lätt håller koll på filmer man sett och dessutom kan kolla sin statistik. Således har jag undersökt vad jag tycker om olika skådespelares filmer, och nått lite slutsatser. Det finns ett dussin skådespelare som medverkat i ett dussin filmer som jag har sett. Det kan givetvis finnas felaktigheter i detta då registret knappast är komplett, men så är det. Anledningen till att jag valt dem som medverkat i just tolv filmer är att jag känner att det går nåt slags gräns där. Att ha sett tolv filmer med samma skådespelare är ganska mycket, ändå. Av dessa tolv är Gary Oldman den med högst snittbetyg, nämligen 3,67 av 5. Det är rätt hög standard, tycker jag. Så listan får denna gång bli med mina fem Oldman-favoriter. Snittet för dessa landar på 4,2 - hiskeligt högt.

5. Harry Potter-filmerna

Oldman är prima i rollen som Sirius Black. Och man gillar ju Sirius Black, så enkelt är det ju. En del av Harry Potter-filmerna är inga höjdare, men de två sämsta kom innan Sirius Blacks intåg, så Gary behöver inte oroa sig där inte.

4. Léon (Luc Besson, 1994)

Jag har tidigare redogjort för hur mycket jag gillar inte bara denna film, utan även Gary Oldmans vansinniga Beethoven-fantast till rollfigur. Så det behövs väl inget vidare.

3. Det femte elementet (The Fifth Element, Luc Besson, 1997)

Luc Besson fick två filmer på listan den här veckan, minsann. Tjusningen i Det femte elementet ligger i den storslagna rymdoperan. Det är en färgsprakande och intensiv visuell symfoni som är ett rent nöje från början till slut.

2. Tinker Tailor Soldier Spy (Tomas Alfredson, 2011)

Även denna har jag ju skrivit om tidigare. Men kort och gott kan det väl bara sägas att Oldman utgör navet i den skådespelarensamble som här medverkar i en av de tätaste och för den delen snyggaste spionfilmerna jag har sett.

1. Christopher Nolans Batman-trilogi

Och ja, den har förstås också nämnts förut. Det jag älskar allra mest med Nolans Batman-filmer är storleken, hur den bara eskalerar till enorm storlek och även hur den övergripande dramaturgin speglar nåt större än filmerna själva.

Topp5-fredag #48: Sammanfattning av augusti

Juli fick ingen sammanfattning, det kanske borde ha gjorts i efterhand. Men så blev det inte. Kanske nästa vecka? Nåja vi får väl se. Nu är augusti så gott som slut i alla fall, så det är hög tid att lista lite fina filmer jag sett senaste månaden. Mystery Train, La Strada, Revolutionary Road och några New Hollywood-favoriter räknas bort på grund av tidigare omnämnanden.

5. Insomnia (Christopher Nolan, 2002)

Utmärkt nyinspelning, för en gångs skull. Vissa saker når inte riktigt samma nivå som i originalet, men utöver att den ser helt briljant ut så lyckas Nolan även utveckla karaktärerna lite annorlunda vilket ger filmen ett stort egenvärde.

4. The Science of Sleep (Michel Gondry, 2006)

Om man ser förbi lite småsaker som jag hade problem med, exempelvis den engelska dialogen som inte kändes naturlig, så är det en av de mest njutbara filmer jag sett på sistone. På alla sätt förtjusande.

3. Elysium (Neill Blomkamp, 2013)

Jag verkar vara en av få som tycker så, men jag anser definitivt att Blomkamp toppade District 9 med denna. Förvisso övertydligt klassperspektiv, men inte utan att nyansera det ytterligare. Både Elysium och framtids-Los Angeles ser otroliga ut, jag skulle gärna bo i Blomkamps framtidsvärld även om det skulle medföra att jag svälter och sånt kul.

2. Subway (Luc Besson, 1985)

Märklig film. Den handlar knappt om någonting alls, men lyckas ändå fängsla mig under hela sin speltid. Ytliga karaktärer och teman står i fokus snarare än en tydlig berättelse. Subway lyckas finna sin substans på annat håll. Den franska new wave-musiken som bandet i filmen spelar är så oerhört kitschig att till och med den blir bra.

1. Bron över floden Kwai (The Bridge on the River Kwai, David Lean, 1957)

Wow, vilken grej va! Utöver att filmen i sig är ett storslaget epos med många fantastiska scener och en utmärkt avvägd dramaturgi, så utgör den dessutom en intrikat välformulerad metafor för hela fenomenet som är krig. Ingen kunde eller kan än i dag göra såna här filmer lika bra som David Lean. Mästerverk!

Topp5-fredag #45: Nikola Tesla

Jag fortsätter hålla mig utanför populärkulturen. Fast lite anknytning finns kvar. I veckan fyllde ett av historiens verkliga genier år, en man som fascinerar än i dag, åtminstone mig: Nikola Tesla. Så jag listar fem bra saker med honom.

5. Födseln

Nikola Tesla föddes under ett oerhört kraftigt åskväder, det sades att Nikola skulle komma att bli ett mörkrets barn, men hans mor fastslog att nej, han kommer vara ett barn av ljus. Sen gick han och uppfann elektriciteten, ungefär. Bra början!

4. Hans fotografiska minne djupa avsky mot pärlor

Tesla var ju som bekant en väldigt egensinnig och udda man, det är delvis därför man älskar honom. Och vad kan toppa den mest excentriske av de excentriske om inte fotografiskt minne. Givetvis hade Tesla fotografiskt minne. Och så hatade han pärlor, han klarade inte av dem. Han kunde undvika att prata med en kvinna för att denna bar pärlsmycken, om hans sekreterare gjorde det blev hon hemskickad. Excentriskt, var det.

3. David Bowies porträttering

Man älskar ju The Prestige (Christopher Nolan, 2006) för att det är en fantastiskt bra film. Men man älskar den ännu lite ytterligare för att David Bowie inte bara medverkar, utan dessutom spelar Nikola Tesla. Det är bara så självklart på alla plan.

2. Teslaspolen

Okej jag ska vara ärlig. Jag vet inte riktigt vad Teslaspolen gör, och jag är heller inte nämnvärt intresserad. För mig räcker det med denna fantastiska bild från Teslas laboratorie som ser vrålball ut.

1. Jordbävningsmaskinen

I själva verket var det förstås ingen jordbävningsmaskin Tesla hade byggt. Det var en liten oscillator (som om nån vet vad det är, jag kallar det nog jordbävningsmaskin ändå). Jordbävningsmaskinen kunde placeras på föremål och så började den skaka. Den hände av frekvensen som behövdes för att framkalla sin jordbävning. Så Nikola Tesla satt fast den på en bjälke i sin källare och snart började hela huset skaka. Tesla fick springa ner i källaren och slå sönder sin maskin med en slägga. Är det inte fantastiskt, säg.

Det stora i det lilla: Ett smått stycke sci fi

För en tid sedan lovade jag mig själv att läsa mer sci fi-noveller. Tror ni det blev av? Sällan, va. Men i går tog jag äntligen fram en av de där antologierna och läste ett par stycken, och från och med nu blir det garanterat mer. En av de noveller jag läste vill jag ägna ett inlägg här för sin sluttwist värdig valfri Christopher Nolan-film.

Fredric Brown skrev Vapnet 1951. Liksom en majoritet av hans noveller - som jag förstår det - är den inte mer än dryga tre sidor, på vilka han lyckas presentera ett unikt koncept och ge sin berättelse en eftertänksam twist innan den är slut.

Jag må säga att den är skapligt genial, och satte sannerligen mig på min plats. På grund av att novellen är så oerhört kort är det svårt att skriva någonting alls utan att avslöja hela handlingen, men å andra sidan innebär ju dess korta omfång även att ingen rimligtvis kan avstå från att läsa den. Så jag låter alla göra det istället då, för det bör göras. Den finns tillgänglig som PDF här.

Topp5-fredag #37: Norsk populärkultur

17 maj är Norges nationaldag. Av någon anledning vet typ alla det, även om jag aldrig förstått varför någon i Sverige skulle bry sig mer om det än låt säga Uzbekistans dito. Jovisst, det handlade väl om frigörelse från just Sverige, men ändå. Vi firar väl det med lite norsk populärkultur då, kan tänkas rimligt.

5. Insomnia (Erik Skjoldbjærg, 1997)

Jag har inte sett mycket norsk film alls, så jag är inte något facit. En som jag uppskattat är dock denna förlaga till Christopher Nolans film med samma namn. Stellan Skarsgård är huvudrollsinnehavare och thrillern är gedigen. Bra film.

4. Gör vad du vill

En av Erlend Loes fina romaner som handlar om en tonårstjej som blir av med sin familj i en flygolycka, och hur hon går vidare med livet efter det. En väldigt välskrivet karaktärsporträtt och på det stora hela en roman som gav mig mycket stor behållning.

3. Midnight Choir - October 8

Melankolisk skogshuggarpop som drar mot den alternativa countryn på sina håll. Det är avskalat och vackert så det förslår, det här känns för mig som Norge om Norge vore en poplåt.

2. Naiv. Super.

Förstås. Jag vet inte om jag i retrospekt har samma behållning av denna som av ovan nämnda roman, men det var här jag invigdes till Erlend Loes författarskap, och den är ju på alla sätt briljant. En finfin berättelse om vikten vid att behålla sin lekfullhet även som vuxen.

1. Madrugada - Majesty

Det var under förra året som jag bestämde mig för att återupptäcka Madrugada, ett band som jag mindes från mina allra tidigaste tonår mer som ett väsen än som ett band jag lyssnat på. När jag åter fick höra Majesty föll allt i världen på plats. Ni vet det där norrländska vemodet som man ibland pratar om? Glöm det, det norska vemodet är upphöjt till tusen. En sång om att slåss mot sina inre demoner, eller kanske rent av ett sökande efter dem. Nu för evigt på mitt podium med världens bästa låtar.

Det var 3D, det var det, det.

I nästan hundra år har 3D kommit och gått som gimmick i filmbranschen, men har nog aldrig känts lika lite som en trend och lika mycket som något som kommit för att stanna, som det gör nu. På grund av skepsis har jag valt att inte se någon 3D-bio under flera års, men hamnade här om dagen ändå i en salong - iförd glasögon som ett annat fån - måttligt nyfiken på spektaklet som skulle uppenbara sig. Det har aldrig känts lika tydligt som nu att 3D inte borde vara mer än en fluga den här gången heller. Det blir extra relevant i och med att regissören Danny Boyle nyligen uttalade sig negativt om 3D-film, och fördömde den som just en trend. Och honom litar man ju på.

Visst fanns det scener där känslan förhöjdes av den moderna tekniken, visst fanns det tillfällen då 3D-effekten inte alls störde, men de var få. Här följer några anledningar till varför 3D sänker, snarare än höjer den filmiska upplevelsen.

Det första problemet är ljuset. Det är fakta att 3D-tekniken kan sänka ljuset med upp till så sanslöst mycket som 88%, en ganska tokhög siffra. Med tanke på att stora 3D-filmer inte helt sällan är pampigt färgsprakande alster, vars värld i viss mån bygger på det fantastiska färgspelet, förtas en viktig aspekt av filmens visuella språk av att färgerna tonas mörkare.

Nästa problem är skärpan. 3D-film kräver digitalt filmande vilket utesluter den främsta kameratekniken från produktionen. I många fall skulle högkvalitativ digitalfilm duga alldeles utmärkt till en film, men när skärpan sätts i sådant fokus som den gör i 3D-film blir det påtagligt hur tekniken brister. Om bara ett av de lager man bygger upp är skarpt, och resten suddiga, krävs det att det lagret är så skarpt det bara kan bli för att man ska uppnå den önskade effekten.

Det slutliga och klart största problemet är den falska illusionen av en tredje dimension. Det 3D-film gör för att lura åskådaren att den är just tredimensionell är att placera objekt på skärmen i olika lager. Lagren i sig har ingen nämnvärd djupkänsla, men de får det att se ut som om föremål befinner sig på olika avstånd från biostolen. Ibland kan saker överskriva dessa lager, oftast rör det sig om att någonting flyger från bakgrunden ut mot publiken. Då kan det bli lite småhäftigt. Men i stort sett bygger tekniken på att lura tittaren att ett obefintligt djup existerar.

Sedan urminnes tider har vanlig "2D-film" (vilket urbota korkat begrepp, för övrigt) gjort detta på ett långt smidigare och bättre sätt. Det handlar förstås om rumsutnyttjande och djupfokus. Genom att skapa fokus på djupet i en film får man på riktigt känslan av den tredje rumsdimensionen, på ett osimulerat och trovärdigt sätt. Utöver detta, så blir heller inte blicken lika styrd. I filmen jag såg i 3D hade jag problemet att jag inte kunde se något annat än de föremål som just då var i fokus, detaljrika bakgrunder förstördes effektivt av oskärpa. Detta är en logisk följd av 3D-tekniken, som inte uppstår på samma sätt i traditionell film, förutsatt att regissören är skicklig nog att hantera sin produktion förstås. Vidare är det ju faktiskt även så att samverkan mellan näthinna och hjärna hos en människa inte låter sig luras av att en bioduk är platt. Det är enklare att anta att bilen i bakgrunden är i naturlig storlek men på ett stort avstånd ser mindre ut, än att det skulle röra sig om en miniatyrmodell som rör sig på samma djup som förgrundsdialogen.

Jag kanske framstår som korkad eller cynisk när jag avfärdar 3D efter bara ett biobesök, men den moderna tekniken har fått många år på sig att utvecklas nu, och det fungerar fortfarande inte utan att man istället berövas på massor av andra egenskaper filmmediet har att erbjuda. Jag har även kunnat konstatera att väldigt många storfilmer, ofta de jag uppskattat allra mest de senaste åren, inte över huvud taget varit filmade i 3D, utan istället varit redigt goda hantverk. Detta talar förstås ytterligare för hur mycket av en gimmick 3D-tekniken är, skapad för att sälja snarare än för att förbättra. Så ja, jag sållar mig (hör och häpna!) helt klart till ringhörnan med Danny Boyle och Christopher Nolan snarare än den med James Cameron och Michael Bay. Inget nytt under solen här inte.

Auteuren - återuppstånden och omdefinierad

Med sin essä The Death of the Author gick teoretikern Roland Barthes inom litteraturkritiken i bräschen för en idévärld där författarens roll värdesätts alldeles för högt, och att berättaren egentligen är texten själv, snarare än dess upphovsman. Vidare teoretiserade även Michel Foucault kring detta i sin text What is an Author? som delvis går åt samma håll, men i vilken han istället talar om en ”auteurfunktion” utifrån vilken man definierar en specifik text. Frågan jag ställer mig, och ämnar försöka besvara, är huruvida dessa teorier kan appliceras på den tid vi nu lever i. Hur ser den moderna auteuren eller berättaren ut? I vilka sammanhang blir berättaren relevant, och varför, och på vilka verk väljer vi att applicera Foucaults auteurfunktion?

Som ett bärande mantra är följande meningar hämtade ur The Death of the Author. ”Once the Author is removed, the claim to decipher a text becomes quite futile. To give a text an Author is to impose a limit on that text, to furnish it with a final signified, to close the writing.”¹ Det han hävdar är att man inom litteraturkritik genom att tilldela texten en Auteur, läser Auteuren genom texten. När man sedan läst Auteuren får man facit till att läsa texten genom dess upphovsman, och således får man textens enda riktiga innehåll, dess betydelse.² Jag föreslår att man istället ska se Auteuren som ett verktyg, en tillgång, med vars hjälp man kan få ut mer av den text man ägnar sig åt att tolka. Att närvaron av upphovsmannen skulle förhindra alternativa läsningar, ses lätt som motsägelsefullt när det är just denna upphovsman som formulerat sin text och gjort den tolkningsbar.

Idén med att en text genom en Auteur får en - och endast just den - specifikt definitiv innebörd, kommer från samma idé som uppenbarligen givit essän sin titel, parafrasen av Nietzsches kända uttalande om Guds död. Liknelserna man kan göra däremellan är många, men Seán Burke lyckas effektivt motsäga den tanken. Han menar att allsmäktigheten och den konstanta närvaron är en förutsättning för att kristendomens gud, som han är definierad, skall kunna existera, om något av det upphör så upphör även gud. Skillnaden mellan detta och Barthes påstående att även Auteuren själv är död är just denna, att det inte finns någon som helst motsättning mellan Auteurens närvaro och alternativa läsningar av hennes verk.³

Barthes avslutar sin essä med att göra gällande hur läsarens födsel inte kan ske på annat vis än genom Auteurens död.⁴ Ett på sätt och vis pragmatiskt påstående som kan blir sant först när man anpassar sig efter det. Genom detta kan vi närma oss Foucaults auteurfunktion, som ett slags mellanting mellan Barthes döda berättare, och den närmast gudalika bild av Auteuren som han kritiserar med sin text. Foucault anser att Auteuren som person är sekundär till vad han kallar för ”author function”. Han utgår från Barthes, utan att nämna honom vid namn, genom att förminska uttalandet om Auteurens död till något ovidkommande, eller åtminstone otillräckligt.

It is not enough, however, to repeat the empty affirmation that the author has disappeared. For the same reason, it is not enough to keep repeating (after Nietzsche) that God and man have died a common death. Instead we must locate the space left empty by the author's disappearance, follow the distribution of gaps and breaches, and watch for the openings that this disappearance uncovers.⁵

Vad han finner är att Auteurens funktion finns kvar även om Auteuren i sig försvunnit. Han vidhåller att auteurfunktionen är en nödvändighet i teorin, i sin egenskap av upphovsmakare till diskurser, snarare än till enskilda verk.⁶ Det komplexa i Foucaults auteurfunktion ligger i de karaktärsdrag han applicerar på den, bestående av fyra viktiga men något svävande grundpelare, av vilka jag vill gå in närmare på två. En utav dem (den fjärde i ordningen) lyfter bort auteurfunktionen från den faktiska personen. Han använder som exempel hur en romanförfattare vanligtvis iklär sig rollen som historieberättare genom ett slags alter ego, där romanens ”jag” inte åsyftar författaren som sådan, utan den tänkta berättaren. I detta fall får mellanhanden, berättaren, auteurfunktionen.⁷

Nummer två är hur ”it [auteurfunktionen] does not affect all discourses in the same way at all times and in all types of civilization”.⁸ Här menas det att beroende på huruvida texten är vetenskaplig eller skönlitterär, och vilket ämne den behandlar, får auteurfunktionen olika betydelse.⁹ I relation till detta återkopplar Foucault även osökt till sin inledning, där han frågar vad det spelar för roll vem som talar, och själv besvarar sin fråga med att det inte spelar någon roll alls. I exemplet förklarar Foucault att det inte skulle göra någon skillnad för kosmologin om man fann tidigare oupptäckta texter av Galileo, men att en motsvarande av Freud spelar en väsentlig roll i diskursen kring psykoanalys. Just detta ser Burke som ett mer definitivt svar på Foucaults fråga. Det faktum att Freud som person i detta fallet spelar så stor roll, motsäger onekligen föreställningen om hur Auteuren spelat ut sin roll.¹⁰

Låt oss sammanfatta denna inledning kring Barthes och Foucault med några egna påståenden om Auteuren och dess funktion: Auteurens närvaro kan vara hämmande, men tillika användas som ett redskap för djupare analys; läsarens födsel medför nytt liv till Auteuren, snarare än att utgöra dess dödsstöt; auteurfunktionen åsyftar inte en ensam skapare, utan snarare illusionen av denne; auteurfunktionen är inte universell, utan snarare en anpassningsbar variabel. Med dessa förutsättningar vill jag nu ta oss till vidare resonemang kring Auteurens roll.

Varför behöver vi en Auteur? När behöver vi en Auteur? Jag har redan gått igenom Barthes och Foucaults syn på Auteurens roll inom litteraturanalys, hur begreppet inte uppstod förrän någon gång mellan slutet av 1700- och början av 1800-talet, då läsaren plötsligt fann författaren relevant på ett nytt sätt.¹¹ Även att Barthes betraktade Auteur-teorin som allt för förenklande för kritikerna, då det genom denna skulle räcka för kritiker att beakta Auteuren, snarare än de rådande normerna, för att analysera ett verk.¹² Det de inte nämner i sina texter är den tänkbara situationen att Auteur-teorin uppstod för att berättare nu gjorde anspråk på en sådan stämpel. Kanske var det så att kritiker behövde en teoretisk grund för att ta sig an en ny filmrörelse, men det säger i så fall mer om dem, än om filmskaparna. Astruc inledde sin klassiska essä om kamerapennan på följande vis:

One cannot help but noticing that something is happening in the cinema at the moment. Our sensibilities have been in danger of getting blunted by those everyday films which, year in year out, show their tired and conventional faces to the world. The cinema of today is getting a new face. How can one tell? Simply by using one's eyes. Only a film critic could fail to notice the striking facial transformation which is taking place before our very eyes.¹

För Astruc var det uppenbart. För honom fanns det inte på världskartan att man inte skulle ge dessa filmskapare ett epitet värdigt namnet. För Astruc var det enda naturliga att läsa deras filmer som skönlitterära texter, fast i ett annat medium. Idén med ”la caméra stylo”, eller kamerapennan, kom från potentialen Astruc såg i filmmediet som berättarformat, hur man med samma flexibilitet som med en penna kunde skriva sina berättelser.¹⁴ Att förklara Auteuren död blir därför som ett hån mot en hel filmrörelse, mot människor som haft nåt att säga, och valt att göra det genom film.

Det kan väl vara så, att auteur-teorin blev relevant inom filmvetenskaplig analys av en nödvändighet, för att kunna läsa filmerna på ett nytt sätt, snarare än som en nödlösning, där kritiker annars inte förstod vad som pågick på duken. På samma sätt skulle man kunna hävda att det förhåller sig än i dag, många decennier efter ”second cinema”, många decennier efter proklamerandet av ”the death of the author”, och ännu längre tid efter Astrucs ”la caméra-stylo”. Regissörer som hämtat stor inspiration från exempelvis den franska nya vågens auteurer kan läsas genom auteur-teoretiskt perspektiv såväl som med någon annan teoretisk ingång. Ett exempel skulle kunna vara Wes Anderson, som väl kan anses vara en modern Auteur. Han har ett cineastiskt arv från den gamla tidens Auteurer genom sin unika bildkomposition, magnifika kamerasvep och en klippteknik som kan anses vara okonventionell. Man kan även se hans populärkulturhistoriska medvetenhet som en hyllning till en lång rad Auteurer genom vilka han själv låter sig ta uttryck, som ett slags meta-auteur som låter sina förebilder berätta hans egen historia genom sina verk. Vidare kan även konstateras att han lägger en stor vikt vid sina karaktärer, allt som oftast drabbade av ångest, utanförskap och något slags psykisk åkomma. Det som kan kopplas direkt till tidigare Auteurer, tillsammans med hans egna återkommande teman gör honom till en tydlig representant för Auteur som modernt begrepp, alla sagda egenskaper som hans filmer innehar skulle kunna läsas ur en auteur-teoretisk vinkel. Likväl hindrar hans auteurskap ingen att analysera hans filmer med strukturalistisk grund, eller placera de frekventa referenserna i en postmodernistisk diskurs. Lika gärna som man kan se de återkommande dragen hos hans filmkaraktärer som ett auteurgrepp, kan man genom dem göra en psykoanalytisk läsning av filmen. Och det är – föga förvånande – på detta sätt hans filmer brukar bemötas, med en blandning av alla nämnda vinklar, och för den delen fler därtill. Istället för att låta sig begränsas av Auteuren, kan man av densamma låta sig berikas. Framför allt så kan vederbörande text berikas med större substans, mer mening.

Minns ni Barthes påstående om att det är texten själv som berättar, snarare än dess författare? Detta påstående hade kunnat vara svårt att argumentera emot, om det inte vore för praktiska bevis som uppstod när Gus Van Sant 1998 gav sig på det radikala experimentet att återskapa Psycho (Alfred Hitchcock, 1960). Filmen är skapad utifrån samma manus signerat Joseph Stefano, som originalfilmen, och försöker återskapa så gott som varje scen bildruta för bildruta. Det som blir tydligt är att regissörens roll i allra högsta grad gör skillnad. Det finns egentligen ingenting annat än manus och kameravinklar som håller ihop de två filmerna. Även om Van Sant säkerligen använt andra metoder för att regissera filmen än vad Hitchcock gjorde, och således styrt filmen i en annan riktning, så vore det naivt att bortse från det faktum att ingen annan som arbetade på filmen var densamma – och således användes ej heller samma miljöer mer än tematiskt. Detta för mig osökt in på den moderna Auteuren, den återuppståndna och omdefinierade, samt hur den anknyter till begreppet ”auteurfunktion”.

Som exempel i mitt redogörande för den moderna Auteuren vill jag i huvudsak använda David Cronenberg. För om Wes Anderson är praktexemplet på nutidens inkarnation av den gamle Auteuren, så är Cronenberg snarare en motsvarighet, ett exempel på vilken form Auteur-berättande inom film har haft i mer modern tid. Till hjälp har jag mina tidigare tankar kring den moderne Auteuren. (1) Auteurens närvaro kan vara hämmande, men kan tillika användas som ett redskap för djupare analys; I Cronenbergs fall kan jag exemplifiera med Cosmopolis (Cronenberg, 2012) och de sexuella undertoner filmen har. Ovetande om Cronenbergs tidigare filmer uppfattas detta som främmande, märkligt, kanske motbjudande, men med Crash (1996) eller subtexten i Existenz (1999) kan man se förklaringen i Cronenbergs fascination för det sexuellas samhälleliga betydelse. Ett annat typexempel skulle kunna vara en av slutsekvenserna i The Dark Knight Rises (Christopher Nolan, 2012), när Alfred ser Bruce Wayne och Selina Kyle tillsammans. Utan att läsa in Nolan i filmen, ter det sig som om Wayne skulle ha överlevt filmen, medan den som är bekant med slutscenen i Inception (Nolan, 2010) snarare skulle se även detta slut som ett öppet sådant, med möjlighet för tolkningar. (2) Läsarens födsel medför nytt liv till Auteuren, snarare än att utgöra dess dödsstöt; Ju mer jag läser in i Cronenbergs filmer, och ju fler av hans filmer jag ser, desto större utdelning får jag tillbaka. Det korrelerar till stor del med föregående punkt, där man har förutsättningen att Auteuren som teori är av godo. Observera att det fortfarande inte finns någonting som förhindrar en ”auteurlös” läsning av ett verk, den kan ske både i ovetskap om Auteuren såväl som i ignorans av densamma. (3) Auteurfunktionen åsyftar inte en ensam skapare, utan snarare illusionen av denne; Här kommer vi in på en av de egenskaper som jag finner grundläggande för denna mall av den moderna Auteuren. Här lämpar det sig även att återkoppla till Van Sants Psycho. Regissören är inte – och bör ej ses som – ensam Auteur. Tillsammans med återkommande fotografer, skådespelare, manusförfattare och andra produktionsmedarbetare kan regissören däremot skapa en illusion av en Auteur. Cronenberg använder sin syster som kostymdesigner i alla sina filmer, Howard Shore har tonsatt varje Cronenberg-produktion sen sin första – The Brood (1979). Utöver dessa finns ytterligare en rad samarbetspartners såväl bakom som framför kameran, som återkommer i hans produktioner. Tillsammans bildar denna stora grupp en sammanhängande enhet, som får den moderna auteurfunktionen, som vanligtvis skulle tillskrivas Cronenberg som person. (4) Auteurfunktionen är inte universell, utan snarare en anpassningsbar variabel; Med tidigare punkt avklarad vill jag ändå inte stänga dörrarna helt för den ensamma Auteuren. Som sagt vill jag se auteurfunktionen som ett flytande begrepp, som kan anta praktiskt taget vilken skepnad som helst så länge den besitter egenskapen att berätta. I egenskap av berättelsebärande kan vilken delaktig filmskapare som helst vara en del av mekaniken som utgör auteurfunktionen. Det kan verka motsägelsefullt gentemot föreställningen om hur kollektivet tillsammans utgör auteurfuntionen, men poängen är att denna auteurfunktion som sagt måste hållas flytande för att fylla största möjliga funktion i analysen. På så sätt kan man bryta ned auteurfunktionen till sina beståndsdelar, där både Denise Cronenberg och Howard Shore får sin beskärda del av auteurskapet.

Man kommer inte ifrån att Auteuren som ikon har luckrats upp. Film som berättarmedium är inte detsamma i dag som det var vare sig när Astruc förklarade Auteurernas intåg i filmanalysen eller när Barthes utlyste författarens död. Det är inte mer än rimligt att Auteuren och auteurfunktionen hålls lika flytande som utvecklingen av det medium de verkar inom. Kopplingarna mellan auteur-teorin och Wes Anderson, David Cronenberg eller Gus Van Sant är inte svåra att dra, men likheter mellan deras verk blir desto knepigare att finna. Ju längre utvecklingen når, desto bredare blir det spektra som måste beaktas. Om det kan nog alla enas, i att ingenting är evigt, och Auteuren kan inte betraktas som densamma i dag, som för ett halvt sekel sedan.

1 Roland Barthes, ”The Death of the Author”, Theories of Authorship, red. John Caughie (London: Routledge, 1995) 212.

2 Ibid.

3 Seán Burke, The Death and Return of the Author: Criticism and Subjectivity in Barthes, Foucault and Derrida (Edinburgh: Edinburgh University Press, 1998) 25.

4 Barthes, 213.

5 Michel Foucault, ”What is an Author?”, The Foucault Reader, red. Paul Rabinow (New York: Pantheon Books, 1984) 105.

6 Ibid., 105ff.

7 Ibid., 111f.

8 Ibid., 113.

9 Ibid., 109.

10 Burke, 92ff.

11 Foucault, 109.

12 Barthes, 212.

13 Alexandre Astruc, ”The Birth of a New Avant-Garde: La Caméra-Stylo”, Critical Visions in Film Theory: Classic and Contemporary Readings, red. Timothy Corrigan, Patricia White och Meta Mazaj (Boston: Bedford/St. Martin's, 2010) 351.

14 Ibid., 352.

Årsavhandling 2012

Under det gångna året har jag knappt lyssnat på en enda ny skiva, utan bara återupptäckt gamla grejer. Kanske upptäckt en del gammalt för första gången också. Mestadels har musiken ersatts av filmtittande. Över 300 nya betyg är satta på filmtipset, vilket väl säger en hel del då jag har cirka sjuhundra betyg totalt. Så några av mina favoritfilmer från 2012 ska här räknas upp som ersättning för utebliven topp5-fredag och som ett slags sammanfattning av året som gått. Kul!

Några av de allra bästa filmerna har jag redan skrivit om, dem kan man uppdatera sig angående här i respektive inlägg:

Cosmopolis
Plurality
Argo
Looper
The Perks of Being a Wallflower

Lika många till ska nämnas, och jag vill innan jag kommer dit tydligt understryka att jag missat väldigt många filmer i år, som jag kan tänka mig varit väldigt bra. Så blir det ibland. Men här följer fem andra, som jag har sett och uppskattat.

The Amazing Spider-Man (Marc Webb, 2012)

Okej det ska sägas med en gång att nya spindelfilmen var en besvikelse. Jag reagerade främst på alla lovande trådar från första halvan av filmen som släpptes helt när Curt Connors dårskap tog över i andra halvan. Det borde kanske inte vara så förvånande att Marc Webb med sin knappa regihistorik misslyckas med att göra något mer helgjutet än detta, men jag trodde faktiskt att han skulle göra något mer intressant av det hela. Med allt det sagt så gillade jag ändå denna nya version. Sam Raimis trilogi som började utmärkt gick lite åt skogen i och med tredje filmen, och att då använda sig av den lite coolare hipster-Peter Parker i en reboot ligger så väl i tiden att det nästan blir löjligt. Men bara nästan. Andrew Garfield lyckas oväntat bra som Parker och Emma Stone är förtjusande. Curt Connors porträtteras också utmärkt och det känns som att mytologin är starkare i Webbs reinkarnation än vad den var i Raimis regi. Om jag skulle få frågan på stan, vad jag tyckte om nya Spider-Man, så skulle jag förmodligen svara att mjä den var väl sisådär. Men jag är väldigt pepp på att få en uppföljare, se var det bär. För det kan ha varit början på något stort, även om filmen i sig är långt från felfri.

Safety Not Guaranteed (Colin Trevorrow, 2012)

Javisst var det väl ganska spretigt och kanske lite fånigt på sina håll, men något fanns väl där, visst var det så? Jag hade stor behållning av Trevorrows långsfilmdebut. Om man bortser från nämnda brister kvarstår en härlig hybrid mellan något slags indie-romkom och science fiction. Må så vara att ambitionerna överstiger det faktiska slutresultatet men någonstans kan jag ändå se Trevorrows visioner av något väldigt speciellt. Det finns för övrigt mycket att älska med Safety Not Guaranteed, berättelsen har åtminstone ett par bottnar som man kan gräva i och flertalet karaktärer är lagom roligt udda, utan att det blir överdrivet. Ja, det var en härlig film när allt kommer omkring, med sin låga budget får den väl ses som en av årets större överraskningar.

Chronicle (Josh Trank, 2012)

Som koncept var Chronicle en av de bästa på det den gör, som film en aning mindre lyckad. Men när jag tänker tillbaka på den så gör jag det med stor glädje. Om jag ska jämföra med typ Cloverfield (Matt Reeves, 2008) och Trolljägaren (Andre Øvredal, 2012) som båda använder liknande grepp så föredrar jag utan tvekan Chronicles tema och berättelse. De scener där filmens huvudkaraktärer utforskar sina nyfunna telekinetiska krafter är både snygga och väldigt lekfulla, de ger karaktärerna nyanser såväl som för berättelsen framåt med stora steg. När jag såg filmen tyckte jag att den började lite trevande, för att bli lite för mycket mot slutet, men i efterhand känns det som att det beror mycket på vad man jämför med. Nu skulle jag snarare hävda att det rör sig om ännu en väldigt stark regidebut och att det ska bli väldigt spännande att se vad Josh Trank mer har att erbjuda, efter att ha börjat så spektakulärt.

The Dark Knight Rises (Christopher Nolan, 2012)

Kanske överdrivet uppenbart på listan, vad vet jag. Många tycker väl inte att den hör hemma här, att den skulle vara dålig. De fattar inte riktigt. Jag ser den inte som helt problemfri, men jag anser att problemen reduceras av allt som är så fruktansvärt ascoolt att man storknar. Det jag framför allt gillar är hur den skapade känslan av någonting större i och med hela trilogin. De tidigare två filmerna kändes i mångt och mycket som två fristående filmer (så till vida att de står väl på sina egna ben), vilket inte kan sägas för The Dark Knight Rises. Jag vill påstå att Batman Begins (Nolan, 2005) handlade om Bruce Wayne och hur han blev Batman, medan The Dark Knight (Nolan, 2008) handlade om Gotham och hur Gotham och dess organiserade brottslighet påverkats av Batmans närvaro och så vidare. The Dark Knight Rises bygger vidare på båda dessa teman och handlar om Gotham i stort så väl som Bruce Wayne och Batmans återkomst. Det som berättas ger ytterligare mening till de tidigare två filmerna, och de tidigare två filmerna ger all relevant mening till denna avslutning, vilket ger ett fullbordande som få andra trilogier kan stoltsera med.

Moonrise Kingdom (Wes Anderson, 2012)

Som jag såg fram emot Wes Andersons nya film när den kom. Det blev första gången för mig, som jag såg en film mer än en gång på bio. I går såg jag den en tredje gång, ett drygt halvår senare, och det cementerade min åsikt att detta är Andersons bästa film hittills. Det är svårt att sätta ord på vad det är, för det är så mycket som är så fantastiskt. I grund och botten rör det sig om en kärlekshistoria mellan två barn, snart tonåringar, som knappast kan undgå att beröra någon. Jag levde inte 65 när filmen utspelar sig, men den har en universal känsla av nostalgi som gör vem som helst juvenilt förälskade på nytt. Komplett med massor av Hank Williams och en fantastisk skådespelarensemble skapar denna nästan sagolika berättelse en inre sfär av magi som utsöndras i varenda scen, filmen igenom. Wes Andersons känsla för film är verkligen slående. Det är tydligt att han är helt självmedveten och har stenkoll på den del av filmhistorien som är relevant för honom och hans skapande, vilket ger hans filmer ett ständigt mervärde. Ändå känns det som att han i sina senaste filmer och då i synnerhet Moonrise Kingdom hittat hem till vad som är en säregen stil utan att kännas för krystad eller tillrättalagd.

Säkerligen kommer flertalet utmärkta filmer med release 2012 dyka upp efter hand här på bloggen under det kommande året, varför jag undviker att på något sätt rangordna ovan nämnda filmer. Så gott nytt år och så då.

Topp5-fredag #2: Fantastiska filmare

Jag har några husgudar när det gäller filmregi. Regissörer vars filmspråk och berättarteknik jag uppskattar utöver det vanliga. Skapare som kan göra en medelmåttig film bättre än det mesta. Fem snabba oeftertänkta kommer räknas upp här. För att följa upp detta inlägg kommer jag skriva en serie inlägg om respektive regissör och placera in dem och filmerna i relevanta sammanhang, samt utveckla ytterligare vad som gör dem så fantastiska.

Det känns även relevant att poängtera att det rör sig om regissörer som ännu är aktiva. Det går förstås att argumentera för andra regissörers historiska påverkan och så vidare, men för mig är dessa fem de mest relevanta (just nu).

5. David Cronenberg

Eventuell fader till och garanterad mästare av "body horror" genom diverse fasansfulla äckelskräckisar från 70- och 80tal. Att följa upp det med att 1999 överträffa sig själv i vad som enligt mig är hans stora mästerverk (Videodrome får kliva åt sidan), eXistenZ gör honom till ett måste på listan.

4. Christopher Nolan

Vissa smarta filmer är för smarta för sitt eget bästa. Vissa filmer utger sig för att vara smarta men är i grunden ganska tarvliga. Christopher Nolans filmer pendlar alltid på gränsen och blir något alldeles eget. Alltid intressanta och genomtänkta, och jag älskar hur Nolan visar hur väl medveten han är om sitt filmskapande, i varenda film han skapar.

3. Paul Thomas Anderson

Jag är av åsikten att filmer över två timmar kan dra åt pipsvängen. Undantaget är Paul Thomas Anderson som gärna får fortsätta med sina tretimmarsfilmer så länge han lever, för han gör dem så förbannat bra. Att lyckas hålla så långa filmer underhållande hela sin speltid är en bedrift i sig, att dessutom göra dem till världens bästa filmer hela sin speltid, ter sig orimligt, men uppenbarligen möjligt.

2. Wes Anderson

Må så vara att Wes Anderson fått en hipsterstämpel och ses som pretentiös och fånig, hans bildkomposition och förmåga för karaktärer förblir ändå oöverträffad. Han visar alltid att han har sanslös koll på sin filmhistoria med parafraseringar och referenser till sina gamla favoriter, och varje film är ett rent nöje från första till sista klipp. En sån stjärna, en sån hjälte. Han skapar magi i allt han gör.

1. Gus Van Sant

Det tordes vara få Van Sant-filmer som inte går att pausa i valfri bildruta, och få ett konstverk till vykort på skärmen. Den enorma finkänsligheten i kamerahanteringen tillsammans med hans förmåga att ge sina karaktärer liv och mening, gör honom för mig till filmmediets främsta berättare. Han håller sig ständigt intressant såväl som relevant och är även i sina lägsta svackor en väldigt kompetent regissör.