Det var ju oundvikligt att listan skulle komma. Jag har ännu inte sett alla filmer som finns på området, men jag tror att jag tagit mig igenom de mest relevanta i alla fall. Så!
5. Total Recall (Paul Verhoeven, 1990)
Total Recall lider av mängder av brister. Varje gång jag ser den irriteras jag av att den inte är så bra som den borde. Men varför borde den ens va bra? Jo, förstås, för att dess intrig är fenomenal, och stämningen i filmen är rakt igenom perfekt. Nyinspelningen som kom härom året var tyvärr inte på något sätt en förbättring. Men originalfilmen älskar jag, även om jag ser dess brister.
4. The Adjustment Bureau (George Nolfi, 2011)
Konceptet i sig är ofelbart, perfekt lämpat för filmatisering i Inceptions svallvågor. Visst känns det kanske lite väl symptomatiskt att filmen görs just i en tid då Inception är på varenda läpp, men filmen står mycket väl på egna ben. Framför allt just tack vare sitt koncept, sin förlaga.
3. A Scanner Darkly (Richard Linklater, 2006)
Det Linklater lyckades med genom sin mycket speciella animationsteknik var att uppnå en nästan surrealistisk känsla, vilket givetvis lämpar sig väldigt väl för en Philip K. Dick-filmatisering. Framför allt så förstärks genom detta den paranoia som präglar hela filmen, vilket gör det till ett inte bara smart utan rent av nödvändigt val.
2. Minority Report (Steven Spielberg, 2002)
Delar av Minority Report är så förlegat att man nästan kan skratta åt det, tekniken utvecklades visst snabbare under 00-talet än vad man hade väntat sig. Ändå är den som framtidsvision briljant, såväl filosofiskt och moraliskt som estetiskt. Filmens frågeställning kommer fortsätta vara relevant fram tills den blir en praktisk möjlighet, vilket gör filmen i det avseendet tidlös.
1. Blade Runner (Ridley Scott, 1982)
Oväntat va? Jag kommer liksom omöjligen ifrån min kärlek till Ridley Scotts allra mest mästerliga mästerverk. Från första till sista sekund är Blade Runner rakt igenom fulländad. Det gäller varenda aspekt av filmen ur alla tänkbara vinklar. Förutsett att man inte ser den menlösa originalversionen, då.
Visar inlägg med etikett Steven Spielberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Steven Spielberg. Visa alla inlägg
fredag 24 januari 2014
torsdag 7 november 2013
Babels torns science fiction-kanon #12: E.T.: The Extra-Terrestrial
E.T. är mer än ett klassiskt skolboksexempel på produktplacering (hade jag fått ett spår av Reese's Pieces utlagt framför mig hade jag också följt det, för övrigt), nämligen en förmodat vanlig inkörsport för unga till science fiction. Som bekant har ju Steven Spielberg en stark kärlek till barn både vad gäller målgrupp för hans filmer och så klart rollfigurer i dem.
Det viktigaste i filmer riktade till barn är för mig att det finns en magi i dem. En fantastik. Det är den som verkar så att jag även som tjugofyraåring kan förtrollas som om jag vore tio igen. Dessa kriterier faller väl samman med science fiction. Utomjordingen själv är förstås en god symbol för magin och fantastiken. Så det är väl högst logiskt att man älskar E.T. liksom.
En annan viktig detalj är hur utomjordingen bemöts. Ofta har science fiction-filmer visat hur mänskligheten är väldigt skeptisk mot det som är främmande som en kommentar kring främlingsfientlighet. Det E.T. gör på området är att döma ut detta som idioti. Genom att låta Elliott vara nyfiken och vänlig mot E.T. visar man på hur främlingsfientligheten växer fram med åren när samhället får större inverkan på en. Således säger E.T. något viktigt om världen vi lever i, utöver att det är världens typ mysigaste film.
Därför är E.T.: The Extra-Terrestrial given en plats i Babels torns science fiction-kanon.
lördag 26 januari 2013
Topp5 #21: Lincoln
Än en gång har jag varit dålig på att hålla tiden. Det har att göra med att jag såg Lincoln (Steven Spielberg, 2012) på premiärdagen i går. Det var väldigt spontant och ganska välkommet. En intressant sak med Spielberg är att han är en av världens största filmregissörer och producenter, som ändå helt saknar auteurskap. Men trots att han gör det, så vet man alltid vad man har att vänta när det rör sig om Spielberg-filmer, ett gediget hantverk och slag på stora trumman med John Williams-orkestrar och hela köret. Eftersom Lincoln är något av en favorit inför Oscarsgalan 2013 (inte nödvändigtvis hos undertecknad dock) tänker jag ägna ett liten topplista åt vad jag anser gör den värd sina nomineringar. För någon bästa film tycker jag verkligen inte att det är, men goda aspekter finns det absolut (de dåliga lämnar jag åt andra att ta upp).
5. Det historiska värdet
Det är förstås som så att en film om Abraham Lincoln automatiskt får ett stort historiskt värde, framför allt när det är en stor produktion regisserad av Steven Spielberg. Att den redan har dragit in mer än 250 procent av sin budget säger att USAs biobesökare håller med, men jag vill hävda attden bär minst lika stor relevans för omvärlden där vi inte har alls samma koll på denna del av historien. Det finns väl ett självklart minus i att berättelsen är något onyanserad, men det är man väl van vid och beredd på vid det här laget.
4. Visad självmedvetenhet
Det finns några exempel på en god självmedvetenhet både vad gäller det nämnda historiska värdet och brister i vilken information man egentligen utgår ifrån i sitt filmskapande. Ett exempel på det förstnämnda är det utmärkta repliken från talmannen, efter att demokratiske senatorn George H. Pendleton ifrågasatt hans beslut om att rösta i frågan om det trettonde tillägget, som lyder "This isn't usual, Mr. Pendleton. This is history". Det är en rolig självreflexiv detalj som betonar att det här är inte bara en vanlig film, utan något mer unikt än så. Det andra exemplet jag tänker på är när Fru Lincoln nämner att hon efter detta kommer bli ihågkommen som den miserabla kvinnan som bara gjorde Lincoln ledsen. Genom denna detalj inte bara problematiserar man sin egen tveksamma framställning av henne som karaktär, utan man ifrågasätter även vad man rent historiskt sätt egentligen vet om henne.
3. Thaddeus Stevens och William Bilbo
Genom Tommy Lee Jones och James Spader får man två ömsom helfestliga, ömsom berättelsedrivande karaktärsgestaltningar. Thaddeus Stevens passionerade tal för jämlikhet mellan raserna, om än i värsta fall bara inför lagen, är stundtals berörande, och de sarkastiska förolämpningar han ger sina meningsmotståndare är rakt igenom underhållande. James Spader var också väldigt rolig. Jag skrattade aldrig under filmen, det var inte en sån film, men Spaders karaktär William Bilbo fick mig att le brett vid många tillfällen. Säkert fånig och oseriös enligt vissa, befriande underhållande enligt mig.
2. Det fantastiska fotot
Denna Oscar kan jag nog påstå att jag tycker Lincoln förtjänar. Allt känns till hundra procent genomtänkt in i minsta detalj, en få förunnad precision. Ja, en tredje Oscar för Janusz Kaminski under Spielberg-regi vore nog på sin plats, då jag upplever detta mer fulländat än hans två tidigare prisade filmer Schindler's List (Spielberg, 1993) och Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan, Spielberg, 1998). Framför allt finner jag det imponerande hur man lyckas fånga tiden filmen utspelar sig i samtidigt som man lyckas få det att kännas så modernt som det gör.
1. Daniel Day-Lewis
Ja, han har gjort det igen kan man väl säga. En av världens absolut mest hängivna och fascinerande skådespelare har än en gång lyckats vara sådär ospektakulärt nedtonad men fortfarande förundransvärt välpresterande. Daniel Day-Lewis fullkomligt slukar en med sina rollprestationer, så även i Lincoln, där han själv utgör uppskattningsvis en tredjedel av filmen för mig. Det går liksom inte att värja sig, varje gång är han där och gör allt så jävla bra att man inte kan annat än häpna.
5. Det historiska värdet
Det är förstås som så att en film om Abraham Lincoln automatiskt får ett stort historiskt värde, framför allt när det är en stor produktion regisserad av Steven Spielberg. Att den redan har dragit in mer än 250 procent av sin budget säger att USAs biobesökare håller med, men jag vill hävda attden bär minst lika stor relevans för omvärlden där vi inte har alls samma koll på denna del av historien. Det finns väl ett självklart minus i att berättelsen är något onyanserad, men det är man väl van vid och beredd på vid det här laget.
4. Visad självmedvetenhet
Det finns några exempel på en god självmedvetenhet både vad gäller det nämnda historiska värdet och brister i vilken information man egentligen utgår ifrån i sitt filmskapande. Ett exempel på det förstnämnda är det utmärkta repliken från talmannen, efter att demokratiske senatorn George H. Pendleton ifrågasatt hans beslut om att rösta i frågan om det trettonde tillägget, som lyder "This isn't usual, Mr. Pendleton. This is history". Det är en rolig självreflexiv detalj som betonar att det här är inte bara en vanlig film, utan något mer unikt än så. Det andra exemplet jag tänker på är när Fru Lincoln nämner att hon efter detta kommer bli ihågkommen som den miserabla kvinnan som bara gjorde Lincoln ledsen. Genom denna detalj inte bara problematiserar man sin egen tveksamma framställning av henne som karaktär, utan man ifrågasätter även vad man rent historiskt sätt egentligen vet om henne.
3. Thaddeus Stevens och William Bilbo
Genom Tommy Lee Jones och James Spader får man två ömsom helfestliga, ömsom berättelsedrivande karaktärsgestaltningar. Thaddeus Stevens passionerade tal för jämlikhet mellan raserna, om än i värsta fall bara inför lagen, är stundtals berörande, och de sarkastiska förolämpningar han ger sina meningsmotståndare är rakt igenom underhållande. James Spader var också väldigt rolig. Jag skrattade aldrig under filmen, det var inte en sån film, men Spaders karaktär William Bilbo fick mig att le brett vid många tillfällen. Säkert fånig och oseriös enligt vissa, befriande underhållande enligt mig.
2. Det fantastiska fotot
Denna Oscar kan jag nog påstå att jag tycker Lincoln förtjänar. Allt känns till hundra procent genomtänkt in i minsta detalj, en få förunnad precision. Ja, en tredje Oscar för Janusz Kaminski under Spielberg-regi vore nog på sin plats, då jag upplever detta mer fulländat än hans två tidigare prisade filmer Schindler's List (Spielberg, 1993) och Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan, Spielberg, 1998). Framför allt finner jag det imponerande hur man lyckas fånga tiden filmen utspelar sig i samtidigt som man lyckas få det att kännas så modernt som det gör.
1. Daniel Day-Lewis
Ja, han har gjort det igen kan man väl säga. En av världens absolut mest hängivna och fascinerande skådespelare har än en gång lyckats vara sådär ospektakulärt nedtonad men fortfarande förundransvärt välpresterande. Daniel Day-Lewis fullkomligt slukar en med sina rollprestationer, så även i Lincoln, där han själv utgör uppskattningsvis en tredjedel av filmen för mig. Det går liksom inte att värja sig, varje gång är han där och gör allt så jävla bra att man inte kan annat än häpna.
lördag 8 december 2012
Filmreflektioner: Två tagningar på svensk science fiction
En gång tidigare har jag skrivit om en svensk science fiction-film här. Det var ingen höjdare. Och Sverige är onekligen svältfödd på film inom denna genre. Så nog fasen blir man väl lite förväntansfull när det dyker upp nya ambitiösa verk, även om det rör sig om kortfilmer.
Den andra jag vill nämna fick jag äran att se i somras. Den är producerad av några filmstudenter varav en är en god vän till mig, och visades samt uppskattades på Dalarnas filmfestival i höstas. Även jag är smått handfallen framför Aliens och Farligheter (Adam Selgeryd, 2012). Influenserna från Kenny Starfighter - Galaxens Superhjälte No1 (SVT, 1997) är påtagliga, och det är även den perfekta nivån att sikta på för ett amatörprojekt som detta. Många gånger tidigare har det ju visat sig att skojiga komedier lyckas betydligt bättre än högtravande konstfilm, när kreativa och referensspäckade ungdomar ligger bakom. Lägger man till vråltuffa ryggraketer, svävande motorcyklar, förångningspickadoller och allehanda tjusiga effekter tillsammans med ett roligt manus så får man en alldeles ypperlig film. Anspråkslös underhållning, som ändå lyckas oerhört väl med att imponera.
Den första dök upp på Vimeo för bara en vecka sen, Memorize (Eric Ramberg och Jimmy Eriksson, 2012). Det började som ett showcase för ett nytt texturverktyg inom 3D-modellering, men urartade i ett intressant koncept och som synes en kortfilm. Det där med effekter och så fixar de ju galant, man kan då sannerligen ana att historian bakom filmen är just som den är. Och även om skådespel i vanlig ordning när det kommer till denna typ av produktioner lämnar mer att önska, så håller konceptet så väl att det väger över. Härom veckan nämnde jag Plurality (Dennis Liu, 2012) och samma referenser ligger nära till hands nu. I likhet med den finns här tydliga kopplingar till Minority Report (Steven Spielberg, 2002), 1984 och allt det där. Övervakningssamhälle och så. Filmen är inte världshistoriens bästa, men den är definitivt intressant, relevant, och framför allt svensk!
Den andra jag vill nämna fick jag äran att se i somras. Den är producerad av några filmstudenter varav en är en god vän till mig, och visades samt uppskattades på Dalarnas filmfestival i höstas. Även jag är smått handfallen framför Aliens och Farligheter (Adam Selgeryd, 2012). Influenserna från Kenny Starfighter - Galaxens Superhjälte No1 (SVT, 1997) är påtagliga, och det är även den perfekta nivån att sikta på för ett amatörprojekt som detta. Många gånger tidigare har det ju visat sig att skojiga komedier lyckas betydligt bättre än högtravande konstfilm, när kreativa och referensspäckade ungdomar ligger bakom. Lägger man till vråltuffa ryggraketer, svävande motorcyklar, förångningspickadoller och allehanda tjusiga effekter tillsammans med ett roligt manus så får man en alldeles ypperlig film. Anspråkslös underhållning, som ändå lyckas oerhört väl med att imponera.
torsdag 8 november 2012
Människans obestridliga högmod - en metareflektion
Den skarpsynte har rimligtvis redan räkna ut kopplingen mellan denna bloggs namn och populärkulturen i och med Metropolis (Fritz Lang, 1927) som utgör både sidhuvud och bakgrund (om än skapligt förvrängt). I förra avsnittet av Obiter Dictum tipsades om en annan film som bygger på berättelsen om Babels Torn, nämligen sci fi-kortisen The Origin of Creatures (Floris Kaayk, 2010), som jag i går bestämde mig för att se och därmed även tycka mycket om.
I en futuristisk postapokalyps (ja, där återkopplade jag till den också) lever muterade människokroppsdelar som försöker samarbeta för att bygga ett högt torn. Tornet ska möjliggöra så mycket solljus som möjligt till deras drottning som då kan föröka sig. De måste alltså lyckas för att överleva. Det är en väldigt bisarr film där de muterade kroppsdelarna väcker både fascination såväl som äckel - vilket ju ofta är eftersträvansvärt. Med sitt dussin minuter i speltid finns ingen ursäkt till att inte kolla. Och häpna.
För några veckor sen såg jag även en annan film som går att koppla till samma tema, Plurality (Dennis Liu, 2012). Utan några andra likheter med The Origin of Creatures än genrebenämning och futuristiska dystopier finns ändå liknelsen med berättelsen om Babels torn bubblande under ytan. Det handlar fortfarande om människans obestridliga högmod, den här gången i en framtida totalitär stat där ens genetik är kopplad till allt. Alltså verkligen allt. Det är en väldigt imponerande film och ett oerhört fascinerande koncept som mycket väl skulle kunna tänkas appliceras på en långfilm. Den får mig att tänka på Minority Report (Steven Spielberg, 2002) och jag kan tänka mig att man även kan dra paralleller till Looper (Rian Johnson, 2012) som jag tyvärr ännu inte haft möjlighet att se. Men ja, Plurality, den måste ni se för allt i världen!
I en futuristisk postapokalyps (ja, där återkopplade jag till den också) lever muterade människokroppsdelar som försöker samarbeta för att bygga ett högt torn. Tornet ska möjliggöra så mycket solljus som möjligt till deras drottning som då kan föröka sig. De måste alltså lyckas för att överleva. Det är en väldigt bisarr film där de muterade kroppsdelarna väcker både fascination såväl som äckel - vilket ju ofta är eftersträvansvärt. Med sitt dussin minuter i speltid finns ingen ursäkt till att inte kolla. Och häpna.
För några veckor sen såg jag även en annan film som går att koppla till samma tema, Plurality (Dennis Liu, 2012). Utan några andra likheter med The Origin of Creatures än genrebenämning och futuristiska dystopier finns ändå liknelsen med berättelsen om Babels torn bubblande under ytan. Det handlar fortfarande om människans obestridliga högmod, den här gången i en framtida totalitär stat där ens genetik är kopplad till allt. Alltså verkligen allt. Det är en väldigt imponerande film och ett oerhört fascinerande koncept som mycket väl skulle kunna tänkas appliceras på en långfilm. Den får mig att tänka på Minority Report (Steven Spielberg, 2002) och jag kan tänka mig att man även kan dra paralleller till Looper (Rian Johnson, 2012) som jag tyvärr ännu inte haft möjlighet att se. Men ja, Plurality, den måste ni se för allt i världen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)