Filmreflektion: Avgrundsmörkret i Margot at the Wedding

Wes Anderson är en av vår tids mest framgångsrika regissörer inom vissa kretsar. Det handlar om cool musik, knasiga karaktärer och massor av sköna retrogrejer som ser fräckt ut. Utöver magiska manus, utmärkt bildkomposition och ett modernt auteurberättande som inte är helt vanligt att se från det stora västanlandet. I skuggan av honom står Noah Baumbach. Ett slags mörk, skruvad kusin till Anderson, som jobbar med samma berättelseteknik men med en ständigt närvarande själslig svärta. Tillsammans med Anderson skrev han både Life Aquatic (Anderson, 2004) och Den fantastiska räven (The Fantastic Mr. Fox, Anderson, 2009), och när han skrev (delvis självbaserat) The Squid and the Whale (Baumbach, 2005) bad han Anderson regissera, varpå han fick svaret att han skulle göra det själv istället. Tydligen såg Anderson det där mörkret som krävdes för att göra en sådan film.

Margot at the Wedding (Baumback, 2007) har stått i min DVD-hylla i flera år nu, oförklarligt osedd. Jag antar att jag inte ville bli besviken. Men jag såg den ändå, och ack så obefogad den oron var. Det handlar om en mor och son som besöker moderns syster och hennes familj, relationerna mellan människorna skulle lika gärna kunna vara ytterligare karaktärer ur The Royal Tenenbaums (Anderson, 2001), men de hade garanterat inte fått samma uttryck där som här. Uppskattningsvis hälften av filmens repliker riktas kärleksfullt från en person till en annan, med största välmening och uppriktighet, men aldrig utan en underton av tomhet. Resten av replikerna är som de sarkastiska förolämpningar mellan syskonen i alla Wes Andersons filmer, med skillnaden att de här tar form av skruvbollar som nästlar sig in i sin mottagares allra svagaste sinnen, och skapar en djup melankoli som varar filmen igenom.

Jag ser det som att Disney arbetar med sockersöta pastellprinsessor och storörade elefanter för att visa att människor kan vara olika, att det är okej och att man ska vara sig själv. Vidare kan man se det som att Wes Anderson använder sig av de mest egocentriska figurer föreställningsbara tillsammans med väl utvalda miljöer och sammanhang för att visa hur människor måste vara sig själva, att de är som de är för att vara som de är. Avslutningsvis kan man även se det som att Noah Baumbach använder sig av sorgsna draman för att visa att alla människor är extremer som alla bär bagage tunga nog att knäcka deras ryggar om man inte sätter sig ner att vila, blottar sitt inre, för en stund emellanåt. Det finns inget rätt och fel, det finns bara människor. I kontrast till Disney-bilden av budskapet finner jag inte bara filmer som Margot at the Wedding djupt berörande och väldigt intressant som film, utan även oerhört viktig.

Oscarsgalan 2013

Det bjöds inte på särskilt mycket överraskningar i prisutdelningen, heller drog ingen film in den jordskredsseger som man kanske förväntat sig av typ Lincoln. Så det var rätt så jämnt och fint fördelat, kanske rent av rättvist. Argo blev bästa film och det var väl högst rimligt på nåt sätt. Jag har många fjolårsfavoriter jag hade valt framför den, men man vet ju hur den där filmakademien fungerar. Jag förstår liksom att The Perks of Being a Wallflower omöjligtvis kan vinna det priset, eller för den delen något mer tänkbara Looper.

En av mina onominerade favoriter, vars frånvaro jag däremot inte riktigt förstår är Cloud Atlas. Den moderna tidens mest ambitiösa film får inte ens nomineras till de sketna tekniska tröstpriser Wachowski-syskonen erövrade med The Matrix. Eller tja, det var ju uppenbarligen inte de som fick priserna, utan andra i produktionsteamet. De blev över huvud taget inte nominerade för någonting, vare sig för tretton år sen eller igår. Jag hade inte tänkt ta upp Cloud Atlas igen innan jag sett om den (vilket jag ämnar göra snarast), men har svårt att släppa det hån det innebär att den inte uppmärksammas av världens finaste filmpris. Kategorierna är många, där Cloud Atlas rimligtvis hade kunnat passa in. Men kanske är det så enkelt att akademien negligerar filmen på grund av att den står helt utanför Hollywood och ändå lyckas överträffa den industri som när denna gala. Kanske är det så att man inte vill uppmuntra till denna typ av kreativt skapande. Mycket sorgligt om det är så det är, men om det inte är så säger det istället allt för mycket om juryns förutsägbarhet och tråkiga smak.

I övrigt var Daniel Day-Lewis tacktal en fröjd, kanske rent av kvällens höjdpunkt, tillsammans med Ben Afflecks efterföljande och mer överväldigande sådana. Och så ska väl något sägas om de svenska framgångarna. Searching for Sugar Man hade förstås varit lika värdig vinnare om Malik Bendjelloul inte varit svensk, men det kanske jag är ensam om att tycka. Searching for Sugar Man är samma spektakel ändå, med samma höjdpunkter och samma brister. Men ändå kul för svenskt filmklimat förstås! Likaså de två ljudredigerarna som delade priset för Skyfall och Zero Dark Thirty.

Flest priser fick Life of Pi, den har jag fortfarande inte tagit mig för att se, även om jag länge planerat det. Men nu får det väl vara dags snart. Efter det kan vi lämna det gångna året och åter ägna oss åt de 50- och 60-talsmatinéer vi alla egentligen helst av allt kollar på.

Topp5-fredag #25: Wyclef

Det är ganska många veckor sen nu som jag senast gjorde en topp5-lista med musik, så nu fick det vara dags igen. Den senaste veckan har jag lyssnat massor på Wyclef i olika former, så fem favoriter utgör listan.

5. Man kan älska Sparklehorse finfina tolkning i oändlighet, men hur man än försöker kommer man ändå inte ifrån det faktum att Wyclefs version av I Wish You Were Here är helt oövervinnerlig. Vilken hjälte, så att säga. Pink Floyds original hör till världens bästa låtar, Wyclefs cover hör helt klart till världens bästa covers.

4. Är man tristast i världen om man utser mer än en av Wyclefs coverlåtar till hans bästa? Må i så fall så vara, för ack så bra The Fugees tolkning av The Delfonics gamla soulhit är.

3. Samarbetet med Kenny Rogers är uppenbart på spåret Pharaoe Monche när refräng samplas och upprepas i oändlighet. Men det är inte den enda kopplingen mellan countrylegenden och Wyclef, utan även refrängen från hans duett med Dolly Parton Island in the Stream förvaltas på bästa tänkbara sätt när han producerar sin radarpartner Pras debuthit Ghetto Supastar.

2. Vissa låtar kommer till en och släpper aldrig taget. Det är många år sen jag insåg storheten i My Love Is Your Love. Att en sådan supertalang som Whitney Houston fick den stora äran att spela in ett så utmärkt spåt, är så klart roligt, och det blir aldrig större än när man ser det för just var det är, enormt.

1. En av mina favoritfilmer är helt klart Hotel Rwanda (Terry George, 2004). Det är sällan som jag upplever samma enorma närvaro och känsla i en film. Soundtracket till filmen är ett av de allra bästa, och bidrar i allra högsta grad till att förmedla den känsla som filmen skildrar.

Ett försenat nyårslöfte

Jag avlägger väldigt sällan nyårslöften, det har bara hänt någon enstaka gång, då jag lovade mig själv att röka mer. Så ironisk kan jag vara, kul va? I går insåg jag hur dålig jag varit på att läsa den senaste tiden, och bestämde mig för att göra något åt saken. Så mitt försenade nyårslöfte består i att läsa mer. Jag köpte två sci fi-antologier bestående av totalt 29 noveller, tillsammans med den Wells-samling jag köpte i höstas men bara börjat bläddra i har jag sammanlagt kring 60 stycken science fiction-noveller som jag ämnar beta av på lika många dagar. Ju intressantare de är, desto oftare kommer jag återkomma hit för att skriva om dem, så jag hoppas på många sådana inlägg de närmaste månaderna.

Filmreflektion: Omoraliserande problematisering och svenskintresse i Promised Land

När Matt Damon och Gus Van Sant samarbetar igen i Promised Land (Van Sant, 2012) säger det sig självt att jag kommer älska filmen. Om än inte förbehållslöst, så gjorde jag det nog ändå. Här följer varför.

Frågan om naturgas kontra andra bränslen och energikällor är i allra högsta grad relevant. Samtidigt som Promised Land kretsar kring denna, och ställer relevanta frågor, drar man sig från att ge allvetande svar, vilket jag ser som en god egenskap. Naturgasföretaget Global Gas exploaterar byar och småstäder med löften om rikedomar till samhällenas invånare, men vilka andra konsekvenser som medföljer lämnas onämnda. Då berättandet sker genom deras representanter i och med Matt Damon och Frances McDormands karaktärer ger man det onda företaget två väldigt mänskliga ansikten, även när de stöter på motstånd i form av pålästa invånare och miljökämpar. Det sker ett par vändningar som inte nödvändigtvis hjälper till att reda ut några av frågorna kring energi, men som definitivt pekar ut det stora gasbolaget som den lika stora boven. Man presenterar båda sidorna i god dager, och det är i första hand kapitalistiska strukturer som får ta sig an kängan.

Det är mycket tack vare Gus Van Sants alltid lika finstämda och fingerkänsliga regi filmen uppnår det resultat den gör. Nog för att det hade varit intressant att se var Damon själv gjort av det hela (som det var tänkt), men ingen porträtterar människor och landskap som Van Sant. Och apropå Van Sant så är det mycket tack vare hans foto jag alltid har älskat honom, och i detta fall finns det en svensk förankring. Det är nämligen ingen annan än Linus Sandgren (som tidigare filmat bland annat Snapphanar och Kommissarie Winter) som tagit steget till Amerika och fått den stora äran jobba under Van Sants regi. Jag kan i alla fall inte tänka mig något bättre för en filmfotograf. Kul!

Filmreflektion: Peer Gynt

Här om veckan såg jag Peer Gynt (David Bradley, 1941). Bradley var bara 21 år när han gjorde denna film, och Charlton Heston i huvudrollen var ännu yngre när han här inledde sin karriär. Vidare är filmen en stumfilm, ackompanjerad av Griegs välkända programmusik. Detta är förstås fantastiskt på sitt sätt, musiken är utmärkt, men så värst hänförd blev jag ändå inte av filmen. Förutom av en scen, givetvis i Bergakungens sal. Turligt nog finns just denna scen att tillgå här på webben. Alla galna masker och den intensiva dansen korrelerar mycket väl med Grieg-stycket, och filmscenen som sådan blir både obehaglig och fascinerande. Även om filmen inte var så märkvärdig mer än att Heston var snygg, så kommer denna scen hänga med mig länge framöver. Se från och med 3:40 tills musiken tar slut, eller längre.

Topp5-fredag #24: Nyinspelningar

Här om dagen såg jag Total Recall (Len Wiseman, 2012) och det var väl inte mycket mer med det. Kanske blir det tredje gången gillt om trettio år eller så. Tills dess får vi hålla till godo med andra nyinspelningar som gillas, så här kommer en lista med fem fina. Som vanligt har jag säkert missat massor av skitbra (även om dessa filmer tenderar att vara ganska trista) och filmer som jag inte sett originalet av skiter jag också i att ta med, jag håller jämförelsen mellan tolkningarna som relevant

5. Psycho (Gus Van Sant, 1998)

Ja jag vet att alla i hela världen ungefär hatar denna skapelse. De ser det som en styggelse att befläcka Hitchcocks arv med en konventionell nyinspelning. Personligen anser jag att Van Sant hittat något intressant, har väldigt snygga färger och att Danny Elfmans musiktolkning är utmärkt. Och så är det rätt djärvt av en regissör som Gus Van Sant att experimentera med att återskapa Hitchcock bildruta för bildruta.

4. Metropolis (Rintaro, 2001)

Okej, tveksamt om den kvalar in. Baserad på en manga som i sin tur kanske är mer inspirerad av, än baserad på, Fritz Langs Metropolis (Lang, 1927). Men jag bestämmer att den får vara med här. Robotarna är mer robotlika och klasskampen representeras annorlunda, men i grund och botten har de samma andemening. Denna anime-Metropolis är en fullt värdig tolkning av tyska expressionistens magnum opus.

3. Scarface (Brian De Palma, 1983)

Vid en första anblick kan det synas som att de två filmerna skiljer sig åt väldigt mycket. Den ena utspelas i Chicago och handlar om alkohol, den andra i Miami och det är mestadels kokain som hanteras. Tony Camontes mindre hälsosamma förhållande till sin syster är inte riktigt detsamma för Tony Montana. Italiensk kontra kubansk imigrant. Och. Så. Vidare. Bla bla bla. De Palmas Scarface är den fullt naturliga nyinspelningen i och med att den tar tillvara på sin tidsanda på samma sätt som Howard Hawks gjorde dryga femtio år tidigare. Vilken som är bäst är irrelevant (De Palmas tror jag bestämt), båda är fantastiska filmer och unika tidsdokument.

2. De 12 apornas armé (12 Monkeys, Terry Gilliam, 1995)

Det mest anmärkningsvärda med De 12 apornas armé är sättet på vilket den hanterar sitt källmaterial. Chris Markers Terassen (La Jetée, Marker, 1962) har ett synnerligen annorlunda uttryck, och saknar utvecklad plot i och med att den består av ett 28 minuters bildspel. Fantastiskt av både Marker och Gilliam, den som gillar den ena måste se den andra. Två stycken helt unika och alldeles utmärkta filmupplevelser.

1. Vanilla Sky (Cameron Crowe, 2002)

Är det aslamt att sätta Vanilla Sky som etta? Den skiljer sig väldigt lite från sin förlaga Abre los ojos (Alejandro Amenábars, 1997), nästan så pass lite att den skulle kunna kallas menlös. Men för mig är den det starkare kortet av tre stora anledningar.

Nummer ett är produktionsvärdet. I många fall är detta något jag inte bryr mig nämnvärt mycket om. De flesta filmer jag faller för hade snarare tjänat på mer smuts och sämre allt. Vanilla Sky är ett undantag, som tjänar på att allt ser helt perfekt ut rakt igenom. Det skapar en känsla av overklighet som spelar väldigt väl med filmens övriga teman.

Nummer två är musiken. Bara massor av jävligt bra popmusik. Både bra ur ett popperspektiv och bra ur ett filmperspektiv. En utmärkt ljudlagd film helt enkelt.

Nummer tre är Tom Cruise. Många hatar honom, själv tycker jag att han gör så gott som varje roll han tar väldigt väl, så även denna. Inget ont om Eduardo Noriega som gör motsvarande roll i den spanska versionen, men någon Tom Cruise är han inte.

Filmreflektion: Det magiska ljuset

Egentligen har jag inte så mycket att skriva om Det magiska ljuset (Yeelen, Souleymane Cissé, 1987), det är en så pass speciell film att den nog måste upplevas, men jag ska försöka få ur mig någonting.

Baserad på en gammal malisk legend handlar Det magiska ljuset om en far och en son, båda besitter magiska krafter, båda måste bli varse den andre. Den som gillar fantasy kan ju föreställa sig att de kommer känna igen sig, men jag har svårt att se det. Det är inte de afrikanska miljöerna som är främmande, utan kulturyttringarna i ritualer, leverne och kommunikation som känns som utomjordiska. Berättelsen utspelar sig under motsvarande medeltiden, i västafrika, och kunde inte varit mer olik allt annat jag någonsin har sett. Berättandet känns uppstyckat och förvirrande, men om det beror på filmen eller mig är svårt att säga. Karaktärerna är väldigt identitetslösa, men om det beror på filmen eller min oförmåga att relatera är även det svårt att säga. Sederna ter sig märkliga, det blir klart mer symboliskt när en afrikansk trollman offrar en albino, än när infödingarna i King Kong offrar en av sina egna, eller är det bara jag som inte förstår.

Utöver att stora delar av filmen är häpnadsväckande bara i sin existens, för att det är så annorlunda, finns det delar jag kan relatera till som filmkonst. Dessa delar tordes nog vara min allra största behållning med filmen, när allt kommer omkring. Om möjlighet ges att få se en kvalitativ kopia av Det magiska ljuset tycker jag att chansen ska tas, för visuellt är den fulländad. De redan nämna miljöerna är väldigt vackra i sig, och Cissé har gjort sitt allra mest yttersta för att frambringa det mest bländande i varenda tagning. Jag ser fram emot att själv få göra detta, se den i god kvalitet, och förtrollas jag med.

Filmreflektion: Robot & Frank

Ännu en film från förra året som jag får ta igen i efterhand. I går såg jag Robot & Frank (Jake Schreier, 2012).

Jag har många svaga punkter som filmer kan spela på för att vinna min kärlek. En är förstås cyniska gubbar. Alla älskar väl egentligen bittra äldre herrar, och finner dem charmanta, och som sagt är jag inget undantag. Frank är en äldre herre, bitter och cynisk. Han är en hyllning till ensamheten och isoleringen, människokontakt har han inte mycket till övers för, bortsett från vid sina biblioteksbesök. Detta gör honom förstås ännu mer till en kuf, och givetvis en väldigt lättgillad sådan.

Nästa svaga punkt som bockas för är robotar. Alla älskar väl egentligen dem också, en robot har ju förmågan att spegla allt som går att älska i en människa, men genom att istället vara en robot blir det onåbart och något slags upphöjd drömfigur. Roboten som flyttar in hos Frank är underbar. Dess enda uppgift i världen är för Franks självförverkligande, och dess pragmatiska synsätt på saker och ting, och ytterst praktiska tillvägagångssätt för att uppnå sina mål är beundransvärda. Hade det varit en människa så hade det varit just den perfekta människan.

Jag har svårt att inte se Frank och Robot som de två sidorna av Marvin i Liftarens guide till galaxen där Frank gestaltar hans personlighet, och roboten blir förstås hans robotik. En väsentlig skillnad är förstås att de här är varandras umgänge. Roboten är dömd att alltid göra det bästa för Frank, och för Frank blir roboten en partner som ger honom livsgnistan tillbaks.

Det är ett väldigt fint drama, ganska roligt och skapligt lättsamt. Ändå väcks klassiska frågor om vad det innebär att vara människa, vilka förpliktelser och privilegier som automatiskt medförs, samt hur man skulle tänkas förhålla sig till en robot, när roboten är så lik människan, fast bättre på alla egentliga sätt.

Även om jag knappast är överrumplad över vad jag sett, eller ser filmen som något långt utöver det vanliga, så är det just den här typen av filmer jag älskar mest med dagens filmklimat. Udda, indiefilmer som ändå anspelar på att ha ett större värde, småproduktioner som multipliceras med sig själva för att uppnå sitt filmiska värde. Robot & Frank är på alla sätt och vis en sådan, speciell och väldigt härlig pärla till film.

Topp5-fredag #23: Jules Verne

Jag börjar direkt med att poängtera det faktum att jag inte på långa vägar är någon Jules Verne-expert, jag har inte hunnit ta del av honom tillräckligt ännu. Men fyller han år (185!) så ska jag banne mig lista mina favoriter i alla fall!

5. Jorden runt på 80 dagar (1873)

Den andra romanen av Jules Verne jag läste var även den mindre bra av de två jag då hade tagit mig för, men ändå en ganska sensationell sådan. Den har på senare år anklagats för exotism, en skev kvinnobild med mera, men i egenskap av fantastiskt äventyr överglänser denna aspekt de tillkortakommanden man kan ifrågasätta den för. Förvänta er inte någon luftballongsfärd bara, den var visst bara med i filmatiseringarna...

4. En rundresa i världsrymden (Georges Méliès, 1904)

Egentligen är det väl snarare Resan till månen (Méliès, 1902) som brukar uppmärksammas som Méliès storverk, men här råder en annan åsikt. Troligtvis främst för att jag såg En rundresa i världsrymden i en färglagd version och bättre kvalitet än vad jag gjort med Resan till månen, men även för att den är ett än större spektakel. Längre speltid med rum för ännu mer av allt det goda som gjorde Resan till månen magisk, om än med avsaknad av den klassiska bilden när månen har raketen i ögat.

3. Resan till jordens medelpunkt (Henry Levin, 1959)

Titeln som undertecknad låtit inspirera nåt slags tagline för denna blog. Utan att ha läst romanen såg jag Resan till jordens medelpunkt en tidig våreftermiddag förra året. Samma dag insåg jag av förklarliga skäl att jag fullkomligt älskar välgjord matinéunderhållning. Jag såg om den här om veckan och älskade den lika mycket då. Allt är så fantastiskt. Alltså verkligen fantastiskt i ordets sanna bemärkelse. Det underbara underland med källor i kristaller, sminkade leguaner som dinosaurier och självaste Atlantis återfunnet. Och så en skönsjungande Pat Boone samt välspelande James Mason på det så räcker det långt, långt, långt.

2. En världsomsegling under havet (1870)

Världsomseglingen blev världsomvälvande. Jag har tidigare postat en ganska lång essä som jämförde romanen med Disneyfilmatiseringen, så det behöver väl knappast tas upp igen. Det relevanta är snarare vad den innebar för mig. Visst har jag tidigare älskat flertalet sekelskifts- och 1800-talsförfattare, men detta öppnade nya världar för mig. På sätt och vis roten till den litterära genren science fiction blev plötsligt begriplig. Och vilken roman det är, alltså. Jag har ett dokument med sparade favoritcitat i datorn, men tror jag lämnar det därhän.

1. Science Fiction

Ja, det här tangerar väl egentligen föregående motivation, men det råder väl inget tvivel om att Jules Vernes allra största inverkan var genom hela sig. Visst kan man peka på enskilda verk tills listan är blir oläslig, men som jag ser det handlar det snarare om att helhetens arv. De spår man ser i dag är inte från specifika romaner så mycket som det är av en sinnesstämning, en sinnesstämning som uppstod i samband med hela Jules Vernes författarskap.

Filmreflektion: Röjar-Ralf och referenskulturen - en postmodernistisk pastisch

Det är väldigt tidsenligt att fylla verk till bredden med populärkulturella referenser. Serier som The Big Bang Theory (Chuck Lorre och Bill Prady, 2007-) gör succé hos den vuxna generation genom att göra just detta, och på så sätt appellera till en målgrupp som känner till dessa. I en värld där klassiska filmscener och populärkulturella fenomen exploateras mer genom fans återskapningar i youtubeklipp och som internetmemes än i sina originalsammanhang passar en film som Röjar-Ralf (Wreck-It Ralph, Rich Moore, 2012) in perfekt.

För mig är ploten sekundär i Röjar-Ralf. När den väl sätts i rullning tar något slags klassiskt Disney-mode över och även om det underhåller för sig, inser jag att det inte är därför jag ser filmen. Istället får vi gå tillbaka till början, filmens inledning. Röjar-Ralf sitter i möte med en stödgrupp för TV-spelskurkar, och med sig i gruppen har han bland andra Bowser, Zangief och M. Bison från Street Fighter-serien och Kano från Mortal Kombat. För att nämna några stycken. Förutom Bowser är det här relativt smala referenser, ämnade för den som spelat sin beskärda del TV-spel. På en reklamskylt skymtar Sonic förbi, man nämner Mario och Lara Croft i dialogen och Pac Man och hans tillhörande spöken dyker upp flertalet gånger i olika sammanhang, dessa snappar nog de flesta upp. Genom att ha med de enkla referenserna bjuder man in alla till filmen, men genom de lite smalare riktar man sig specifikt mot den nämnda referenskulturen. Den yttre världen är en arkadhall och spelfigurernas största fasa är att deras arkadkabinett tas ur bruk, vilket skulle lämna dem arbetslösa (Q*bert med vänner är redan där). Genom att man medför vissa tekniska aspekter i berättandet implementerar man även diverse referenser till spelmediet i stort, utöver bara specifika karaktärer. Även de faktum att spelet Fix-It Felix Jr. där Röjar-Ralf är boven påminner starkt om Donkey Kong och titeln Hero's Duty kan tänkas vara en direkt koppling till flertalet liknande verkliga speltitlar visar på detta, allt för igenkänningsfaktorn.

En rolig scen med oreokakor återskapar Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz, Victor Fleming, 1939) och när mentos faller ner i light-cola händer även i filmen det vi alla sett på youtube, vid ett tillfälle använder en filmkaraktär den klassiska Konami-fuskkoden och eftertexterna utgörs helt av TV-spelsmiljöer inspirerade av verklighetens spel såväl som de förekommande i filmen. Överallt, filmen igenom finns alltså referenser till det mesta man möjligtvis kan föreställa sig, och i alla tänkbara riktningar man möjligtvis kan föreställa sig. Det gör att filmen blir en väldigt rik upplevelse i saker man kan peka på och skratta åt, medan filmens berättelse hamnar i ett välförtjänt skymundan. Inte helt oproblematiskt alltså, men på sätt och vis en postmodernistisk pastisch på hur kultur konsumeras i dag. Genom att få även det som eventuellt spretar att kännas sammanhållet i sammanhanget, blir Röjar-Ralf en väldigt njutbar och oerhört härlig film som är svår att inte älska.

En anspråkslös observation angående Wes Andersons nya filmprojekt

I går gjorde jag en sån där tur på IMDb när man kikar vad alla tänkbara intressanta regissörer har på gång för att se om man missat eller glömt något. Jag tog då även en titt på skådespelarna i Wes Andersons kommande The Grand Budapest Hotel (Anderson, 2014) och slogs av ett märkligt sammanträffande. Av de femton skådespelare som stod nämnda har en tredjedel spelat i Cronenberg-filmer, varav tre varit huvudrollsinnehavare (övriga två är betydande biroller). Ralph Fiennes som spelade "Spider" i filmen med samma namn ska tydligen ha något slags stor roll, vilket känns rimligt på nåt sätt om filmen utspelar sig i 20-talets Europa. Det kan han nog göra bra. Och Jude Law som ju var Ted Pikul i eXistenZ (Cronenberg, 1999) är också ny i Wes Anderson-sammanhang, samt europé. Kul! Bara här om dagen funderade jag och ett par vänner över vad Jeff Goldblum hållit på med på sistone, längesen man såg honom i nåt. För mig är han mest ihågkommen som flugan i Flugan (The Fly, Cronenberg, 1986) men det känns väl som att det kanske blir ändring på det snart då. Willem Dafoe och Mathieu Amalric som även spelat i eXistenZ respektive Cosmopolis (Cronenberg, 2012) ska alltså också vara med, av vilka den förstnämnda förstås även tidigare filmat med Anderson.

Ja, jag tycker i alla fall personligen att det är ett lustigt sammanträffande att fem stycken i den hittills utlysta produktionen tidigare regisserats av David Cronenberg, för så jäkla många filmer har han ju inte gjort. Framför allt då inte på senare år. Till råga på allt det så spelar både Mathieu Amalric och Ralph Fiennes mot Daniel Craig i Quantum of Solace (Marc Forster, 2008) respektive Skyfall (Sam Mendes, 2012), fast att låtsas som att det sammanträffandet över huvud taget vore spektakulärt i sammanhanget vore en smula omotiverat.

Närläsning: Metaperspektiv i Nairobi Half Life

Inför den annalkande Oscarsgalan (som jag återkommer till orimligt mycket i och med att det inte är nämnvärt intressant) har Kenya för första gången skickat in ett bidrag att konkurrera om bästa utländskspråkiga film. Juryn tog inte upp den som en nominering, men jag såg filmen ändå.

Nairobi Half Life (David Gitonga, 2012) handlar om unge Mwas som lämnar landsbygden för storstaden i drömmen om att bli skådespelare. Samtidigt som han lyckas få en roll i en liten teateruppsättning tvingas han leva gängliv i kriminalitet för att över huvud taget livnära sig. Denna typ av berättelse har berättats oändligt antal gånger, men ändå upplever jag att den aldrig har berättats såhär.

Man kan ju tro att det enda jag känner till här i världen är Oscarsgalan och metaperspektiv i film, så ofta som jag skriver om det. Men här är det relevant, och väldigt smart implementerat. Utan att avslöja för mycket om handlingen kan jag ändå nämna hur den teaterpjäs Mwas spelar i speglar både filmen i stort och berättelsen som filmen förmedlar. När Mwas gör sin audition för rollen så säger en av regissörerna hur han har något speciellt. En annan svarar "han? är du galen? han är ju ingen skådespelare" varpå förstnämnda säger att det är just det som är grejen. Likadant upplever jag Joseph Wairimu som spelar rollen som Mwas, som känns mer som en historieberättare än en skådespelare. Ni vet hur en god berättare kan få vad som helst att bli intressant? På samma sätt använder Joseph Wairimu sin kropp för att berätta vad filmen vill berätta, och skapar en sällsynt realism genom att i avsaknad av konventionella skådespelaruttryck bryta ner delar av den illusion filmer bygger upp.

Vidare finns den scen då de repeterar inför sin föreställning när Mwas i en stor kista berättar för Cedric om hur det känns som att han lever som två olika personer, varpå Cedric böjer sig fram för att kyssa honom. Detta är en scen som man sett så många gånger att den rent av hade förstört filmen lite grann, om det inte vore för att även den speglar filmens berättelse i och med just det dubbelliv som Mwas lever. Slutligen följer även det tal som Mwas håller i slutet av premiärföreställningen. Man vet inte om det följer manus eller om Mwas bara talar ifrån hjärtat, för det han säger är precis lika applicerbart på pjäsen som på hans egen berättelse. I grund och botten handlar det om hur samhällets undre skikt ignoreras och ses förbi av dem som har det bättre ställt. Att man upphör att betraktas som människa när man inte längre kan leva mer än för dagen. Det är ett fint och tänkvärt tal, som summerar filmens patos på bara några rader.

Topp5-fredag #22: Sammanfattning av januari

Vid ett par tillfällen i höstas fick jag anledning att göra topp5-listor till sammanfattningar av kurser i skolan. Det var ett bra upplägg men dessvärre såg vi inte så mycket film sen, varför jag inte kunde fortsätta. Nu tänker jag att jag kan återuppta idén fast fokusera översiktligt på de filmer jag sett istället för bara de jag sett på Universitetet. Jag kommer medvetet undvika att ta med de filmer jag redan skrivit om på bloggen, annars hade listan inte riktigt fyllt sitt syfte. Så Hitchcock, Lincoln, Searching for Sugar Man och Brev från en okänd kvinna kommer gå onämnda.

5. Taken (Pierre Morel, 2008)

Det var väl på tiden att man som sista man på jorden såg Taken, kan det kännas som. Och den var ju ändå riktigt bra. Framför allt i början av filmen har filmens stora problem som jag ser det, mindre begåvad setup och lite väl stereotypa scenarion, vilket dock inte spelar någon som helst roll när filmen väl kommit igång och blivit en av de rent dramaturgiskt mest välgjorda thrillers jag sett.

4. Den tysta flykten (Silent Running, Douglas Trumbull, 1972)

Sånt här älskar man ju. Filmer om när folk åker runt isolerade i ett rymdskepp. Trumbull hade tidigare jobbat med specialeffekter på 2001 - ett rymdäventyr (2001: A Space Oddissey, Stanley Kubrick, 1968) vilket förstås avslöjar att något om att den är visuellt tilltalande i alla fall. Den vidrör även relevanta teman som klimathotet, och lyckas i sina bästa stunder närma sig intensiteten i andra liknande filmer som just 2001 eller typ Alien (Ridley Scott, 1979)

3. Welcome to the Rileys (Jake Scott, 2010)

Det här var en sån där reabacksfilm. Tjugo kronor tror jag att jag betalade för filmen, på ICA Maxi av alla ställen. Det skulle visa sig vara ett väl värt köp. James Gandolfini är magnifik och det är nästan så att man rent av gillar Kristen Stewart också. Framför allt så gillar man samspelet dem emellan. Filmen handlar om mänskliga relationer och situationen som uppstår när ens barn går ur världen. Utan stora anspråk lite smått fantastisk, om än lite alldaglig i vissa sekvenser.

2. Beasts of the Southern Wild (Benh Zeitlin, 2012)

Det känns som att det närmsta jag kommer filmen med ett adjektiv är ordet magisk. För det finns magi här. Lilla flickan Hushpuppy som är filmens huvudperson är helt bedårande, och hela filmens magi uppstår genom henne, då man kan förmoda att det som visas är sett ur hennes perspektiv. Hennes far är en betydligt mer problematisk karaktär, som är omöjlig att veta om man på något sätt ska sympatisera med, eller om han är filmens antagonist. Det går egentligen inte att göra mycket mer än att uppmana att se den, då den förtjänar att ses av alla.

1. Cloud Atlas (Tom Tykwer, Andy och Lana Wachowski, 2012)

Wow wow wow wow wow. Jag hade inga direkta förväntningar på Cloud Atlas. Jag har ju hört om folk som tycker den är sisådär eller för konstig och osammanhängande och bla bla bla. Själv förstår jag inget alls av den kritiken. Jag kommer få anledning att återvända hit, när jag sett filmen på bio om några veckor när den nått Sverige, då kommer jag förmodligen gräva ner mig djupare i den. Tills dess kan jag nämna lite småsaker jag älskade med den.

Först och främst själva grundkonceptet med separata berättelser som man klipper mellan. Rent dramaturgiskt funkar det alldeles utmärkt, för så fort man tröttnar lite på en berättelse kommer nästa och byter av. Så fort man börjar fundera på vad som egentligen försiggår i en av de andra berättelserna så klipps det över till den och man får sin upplösning. Att alla berättelserna har samma inbördes dramaturgiska kurvor gör att klippningen inte bara blir smidig och naturlig, utan även stärker intensiteten utan att alls förringa spänningsmomenten. Vidare älskade jag att det fanns så mycket att ta i, så många återkommande teman och idéer som jag ser väldigt mycket fram emot att få leta efter i en biosalong. Ja, det här är en av de mest ambitiösa filmerna jag någonsin sett, och som det känns nu så lyckades den hela vägen.