Topp5 #62: Filmtvillingar

Jag känner att denna blogg mer och mer blir en lista av listor, vilket förstås är lite tråkigt. Men man får väl aldrig nog av listor, så tills jag finner inspiration att skriva andra texter fortsätter jag med dem. Den här är alltså för att komma ikapp innan morgondagen då jag hoppade över inlägg i fredags. Och i dag kom jag på ett rätt kul tema tycker jag! Filmtvillingar alltså.

5. Grady-tvillingarna i The Shining

De är med i blott en scen, men vilken scen sen. Obehaget som uppstår av två identiska barn. Kubrick använde dem onekligen perfekt. Femteplatsen är deras för att de är med i just en enda scen, hade de varit mer framträdande hade de även kunnat räkna med högre placeringar.

4. Bröderna Weasley i Harry Potter-filmerna

Det är väl barnet i en som gör att man älskar bröderna Weasleys bus och fasoner. Men när heptalogin om man talar om böckerna, eller oktalogin om man åsyftar filmerna, närmar sig sitt slut är det inte bara deras roll som lustigkurrar man faller för. Liksom många andra karaktärer i Harry Potters värld växer de upp och hjälper till att bära sin berättelse såväl som sin hjälte.

3. Luke och Leia i Star Wars-filmerna

Det är lätt hänt att man inte tänker på dem som tvillingar, men det är de ju. Och de är fantastiska. Hur det uppdagas, och hintas under trilogins gång är väldigt väl berättat. Det finns även fler aspekter som jag uppskattar väldigt mycket, exempelvis hur det inte får större utrymme än vad det faktiskt får, man nöjer sig med subtila tecken och en relativt kortfattad dialog. Samt hur man till skillnad från i typ Skilda världar inte fokuserar på det sjuka i att det fanns en romantisk spänning mellan dem. Istället blir deras syskonskap bara vackert.

2. Bröderna Mantle i Dubbelgångare

Jeremy Irons står för en fantastisk bedrift när han spelar båda filmhistoriens otäckaste gynekologer i en och samma film. Cronenberg får som vanligt med flera av sina signifikanta teman, och man både äcklas och fascineras av den totalt vansinniga berättelse som är Dubbelgångare.

1. Alfred Borden och Fallon i The Prestige

Hur filmen The Prestige och begreppet the prestige flyter samman i filmens sista akt visar bara hur många nivåer av briljans Christopher Nolan klarar av att hantera. Det är per automatik imponerande när regissörer lyckas skapa metanivåer mellan micro- och macroteman. De avslutande scenerna i The Prestige, där Alfred Bordens egen prestige uppdagas är minst sagt omvälvande, geniala.

Babels torns julkalender #18: Ett annorlunda julspel

I dag gjorde jag min första stop motion-animerade film på säkert typ tio år. Den är bara några sekunder lång men sammanfattar ändå det klassiska julspelet väldigt väl, vill jag hävda. De vise männen representeras av Obi-Wan Kenobi och en snowtrooper som färdas i en landspeeder till den plats där Jesus skall födas. Maria är utbytt mot Rancor och Jesus som här gestaltas av Muftak föds ur hennes mun. Visst är det vackert.

Babels torns science fiction-kanon #13: Mad Max

 Mad Max och Mad Max 2 (George Miller, 1979 och 1981)

Grejen är att allt som Mad Max var på väg mot i del ett, gick i mål med del två. Jag tänker i klassisk punktform redogöra för varför Mad Max måste vara med här.

Postapokalypsen är förstås det mest uppenbara. Ingen annan film har förmodligen betytt så mycket för den estetik dessa öde landskap har. De australiska vidderna gör sig utmärkt och gav genren en standard att förhålla sig till, helt enkelt.

Kostymerna är även en del av detta. Norma Moriceau designade de som medverkar i andra filmen, där allt som påbörjats i ettan fullbordades. Att göra postapokalypsmodet till punk satt även det en standard. Mohawker och dylikt har aldrig varit coolt i verkligheten, men i framtiden när jorden gått under kommer det passa perfekt med combat boots och gasmasker.

Det är den kulturella påverkan, alltså. Förutom att det finns massor av detaljreferenser i olika sammanhang. Vidare till vad jag älskar (utöver ovanstående förstås, älskar ju givetvis denna postapokalyps i sig också).

Sak nummer ett jag älskar är hur den antar gamla western-motiv och Mel Gibson plötsligt är Clint Eastwood, fast i framtiden istället för dåtiden. För western är i sig rätt trist, men i postapokalypskostymen är det förstås underbart.

Sak nummer två är samurajer. Eller jag vet inte, jag tänker på sådana i alla fall. Jag är inte så värst påläst om Kurosawa och så vidare, men jag tycker att det går att ana spår. Om inte annat så definitivt i de svepande scenövergångarna.

Men vänta, det är ju det här som är Star Wars. Western och Kurosawa fast i en sci fi-miljö. Och så är soundtracket till Mad Max 2 nästan som en kopia på John Williams Star Wars-teman också. Så det är ju uppenbarligen den övergripande anledningen till varför jag älskar Mad Max.

Ja det var väl lite grejer det. För sin specifika subgenre har nog ingen film varit lika inflytelserik eller betydande som de två första Mad Max-filmerna.

Och därför är Mad Max och Mad Max 2 givna en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Topp5-fredag #51: Filmåret 1983

Jag såg nyligen WarGames: The Dead Code, och även om originalfilmen inte är världsbäst så framstod den som det i jämförelse med denna fruktansvärt genomusla uppföljare. Och bra är den ju hur som helst. Det slog mig även att det i år är 30 år sen filmen kom, så jag kör på fem bra 30 år gamla filmer som lista i dag. Tack för mig. The Outsiders utgår, det är ju bara veckor sen jag skrev om den här.

5. WarGames (John Badham)

Ja den fick va med. Min första kontakt med filmen var genom en roman baserad på den. Dumt, javisst. Men jag minns att mitt snart tonåriga jag låg fängslad från första till sista sida. Det dröjde några år tills jag såg filmen, men den infriade förväntningarna. Väldigt charmig, bra.

4. Dead Zone (The Dead Zone, David Cronenberg)

Cronenberg filmar Stephen King, filmen som fick honom lite budgetmässigt spelrum i senare filmer. Nog för att jag är svag för tv-serien med Anthony Michael Hall, men denna film är ändå bättre. Den har ju Christopher Walken och allt.

3. Videodrome (David Cronenberg)

Åh ljuva galenskap. Cronenberg får med två på listan, det är inte illa. Videodrome tangerar flertalet av de teman som Cronenbergs filmografi tenderar att behandla. Verkligt/overkligt, artificiell mänsklighet, den tekniska utvecklingens inverkan på människan, och så vidare. En av hans bästa.

2. Scarface (Brian De Palma)

En av historiens bästa filmer, rakt igenom helgjutet briljant. Oändligt antal oförglömliga repliker och fantastiskt tidsenligt soundtrack signerat Moroder. Utforskar relationen mellan Tony och hans syster bättre än originalfilmen till och med, och är även på övriga plan en starkare film. Tidsdokument. Dramaturgiskt mästerverk. Underbart bra.

1. Jedins återkomst (Star Wars VI: Return of the Jedi, Richard Marquand)

Den avslutande delen i Stjärnornas krig-sagan är förstås förtjusande. Det är nog så enkelt som att man antingen fattar, eller så gör man det inte. Jag fattar. Jag älskar varenda bildruta av Jedins återkomst.

Världens bästa film: The Outsiders

I motsats till Midnight Cowboy som jag skrev om förra veckan är The Outsiders (Francis Ford Coppola, 1983) knappast en för mig ny upptäckt. Det skulle snarare kunna hävdas att det är min äldsta favoritfilm (förutom Trollkarlen från Oz och Star Wars-filmerna). Det måste ha varit i högstadiet jag fattade tycke för den, efter att min bror köpt dvdn och jag knyckt åt mig den för att se nåt bra. Jag såg nåt bra.

En av de uppenbara anledningarna till varför filmen fått en given plats i filmhistorien är förstås den uppsjö av stjärnskådespelare som gjorde tidiga roller i The Outsiders. En annan är att det är Coppola, vilket ger ett egenvärde i sig. Men för mig handlade det aldrig om det. Låt mig börja med hur The Outsiders kom att bli till, för att förklara dess värde för mig.

I grunden är det en skolbibliotekarie vid namn Jo Ellen Misakian som tackas för att denna film över huvud taget existerar. Hon gjorde nämligen en namninsamling hos skolans elever och samlade 110 underskrifter som hon skickade tillsammans med ett exemplar av boken till Francis Ford Coppola. Det var helt rimligt gjort, jag kan intyga att boken är helt fantastisk åtminstone i den åldern (det har aldrig blivit av att jag läst om den). Men hör och häpna när hon tre månader senare fick svar från Coppolas producent Fred Roos (som tidigare legat bakom bland annat produktionen av Gudfadern och Apocalypse Now), där han skrev att han framfört önskemålet till Coppola, och rekommenderat honom att läsa boken. Ett par år senare påbörjades projektet.

Brevkorrespondensen finns tillgänglig här och är nästan rörande, att det kunde fungera på det sättet.

Det filmen gör så förbaskat bra är detsamma som romanen, skildringen av den rastlösa ungdomen. Det finns stänk av nostalgi inte minst i "The Complete Novel"-släppet av filmen, där Coppola lagt in lite mer 50-talsrock och nya scener. Det är den som gäller som bästa version för övrigt. Det fascinerande är hur nostalgin lyckas vara allmängiltig. Jag växte knappast upp med Elvis och Carl Perkins, jag åkte inte på drive in-bio och jag var garanterat inte raggare. Men nostalgin appellerar till mig lika väl för det, för den fångar just den monumentalt universala sommarnattskänslan som hör ungdomen till. Natten som aldrig ska ta slut, och det där.

Ändå är denna väl fångade känsla inte mer än en ingång till den betydligt mörkare berättelse som filmen förmedlar. Det handlar om klassmotsättningar och grupper av människor som hamnar helt utanför samhällets ram. Lägg till ett dråp och du har katastrof. Filmen lyckas göra även detta universalt genom att anspela på utanförskap och grupptillhörighet rent allmänt snarare än de specifika händelser som sker i filmen. De mänskliga porträtten är aldrig på något sätt bundna till deras klädstil.

Avslutningsvis ett stycke Robert Frost (jag kan inget om poesi men det är vackert):

Nature's first green is gold,
Her hardest hue to hold.
Her early leaf's a flower;
But only so an hour.
Then leaf subsides to leaf.
So Eden sank to grief,
So dawn goes down to day.
Nothing gold can stay.

Twin Peaks och dess fans - på och utanför skärmen

Ofta står science fiction-genren som ämne i fokus när det talas om nördkultur och fandom. I sin bok där journalisten Fredrik Strage djupdyker in i ett antal blandade grupper av fans till vitt skilda ting berättar han i ett kapitel om science fiction i allmänhet – och Stjärnornas krig (Star Wars, George Lucas, 1977) i synnerhet – om hur hängivna fans till den litterära genren redan 1939 vallfärdade till historiens första upplaga av World Science Fiction Convention i New York.¹ Senare nådde företeelsen tv-mediet vilket blev särdeles tydligt i ett specifikt fall på 60-talet. Medan Pearson poängterar att det mest är på rutin som man brukar hänvisa till Star Trek (Gene Roddenberry, 1966-1969) som ett tidigt exempel, så kan det ändå finnas fog för att det skulle vara det mest relevanta.² De över två hundra fans som utanför NBC protesterade mot nedläggningen av serien fick rätt, en säsong till visades och efter nedläggningen har serien följts av fem spin-off-serier och mer än dubbelt så många filmer.³ Så slutsatsen man kan dra tordes vara att även om det må ha funnits tidigare exempel på tv-serier med stor fanbas, så var det så kallade ”trekkers” som gav fenomenet en plats på kartan, och visade att de verkligen har en betydelse.

– Första gången rebellerna spränger Dödsstjärnan befinner sig bara Imperiets trupper ombord, säger Malin Emilsson. Men när rebellerna spränger Dödsstjärnan för andra gången, i ”Jedins återkomst”, är den inte helt återuppbyggd. Alltså borde det finnas inhyrda och oskyldiga byggnadsarbetare ombord. Man kan diskutera om det är moraliskt rätt att spränga den.⁴

I detta citat som inleder tidigare nämnda kapitel i Strages bok tycker jag att man kan läsa ut kärnan i vad fandom kommit att handla om, och den logiska övergången till Twin Peaks (David Lynch och Mark Frost, 1990-1991) framkommer. Detta är förvisso bara ett exempel av många, men ändå ett tydligt och konkret sådant, på hur ett fiktivt verk engagerar en målgrupp till sådan grad att de resonerar inte bara kring det som finns med i berättelsen, utan även vilka omständigheter som råder runt omkring. I detta fall handlar det om ifall byggarbetarna som bygger Dödsstjärnan förtjänar att dö för rebellernas goda gärning.

När det kommer till Twin Peaks tar Pearson i förbifarten även upp denna serie som just den logiska följden av 60-talets kultserier, och skriver att den mycket väl kan tänkas vara producerad med dessa i åtanke.⁵ Henry Jenkins tar till fullo vara på denna idé och lägger allt sitt krut på att berätta om alt.tv.twinpeaks, den diskussionsgrupp som uppstod som en del av Usenet under internets första levnadsår i och med tv-lanseringen av Twin Peaks.⁶ Likt hur Stjärnornas krig-fantasterna entusiastiskt diskuterar möjligheter för kollektivavtal för rymdimperiets anställda läste fans av Twin Peaks av alla tänkbara dolda budskap och meningar i varenda tänkbar scen i serien. Ett fan ska ha uttryckt hur det i det stora hela inte spelar någon roll vem som egentligen mördade Laura Palmer, utan att pusslet på vägen är det väsentliga.⁷ Det omkringliggande funderandet blev till ett självändamål i sig.

En intressant aspekt med Twin Peaks är hur dess kultstatus och arv med råge överlevt serien, och lockar nya tittare och fans än i dag. Ett exempel kan vara Twin Peaks Stockholm Festival 2012 som hölls på Södra Teatern som ett tjugoårsjubileum för långfilmen Twin Peaks: Fire Walk With Me (David Lynch, 1992). Utan att själv ha varit där vet jag att min syster, som ännu inte var född vare sig när serien eller långfilmen först kom ut, tillsammans med jämnåriga vänner besökte evenemanget utklädda till karaktärer ur serien för att träffa likasinnade. Under festivalen hölls en filmvisning där dessa fans fick möjlighet att se Twin Peaks: Fire Walk With Me tillsammans med andra fans på storbild, samt en föreläsning av Robert Engels som medverkade som manusförfattare till både serien och filmen. Detta följdes av en fest med en Twin Peaks-relaterad konstutställning, en frågesport om serien samt en tävling för bästa kostym. I egenskap av andrapristagare i den sistnämnda tävlingen fick min syster diverse priser så som vykort och en tyglapp för att visa sin tillhörighet till den hemliga gruppen Bookhouse Boys som figurerar i serien.

Man kan se det som att rollen för internet i sammanhanget har förflyttats. Från att ha varit svåråtkomligt och således exklusivt – och därmed ett utmärkt attraktivt tillhåll för diskussioner kring serien – har det i dagens samhälle där varje hem har en bredbandsuppkoppling förändrats till en distributionskanal för information. Marknadsföring för Twin Peaks Stockholm Festival 2012 har i första hand skett genom ett facebookevenemang, där det lockade nära tusen människor att tacka ja till medverkan. Alltmedan internet givetvis fortfarande fyller en funktion som diskussionsforum, är konventet återkommet som de hängivna fansens slutliga mål.

Vad Twin Peaks har kommit att betyda för tv-mediet kan till viss del utläsas i direkta efterföljare. Den kanske främsta och mest uppenbara hyllningen som gjorts till Twin Peaks av ett fan såväl som regissör är avsnittet Dual Spires i komedidramaserien Psych (Steve Franks, 2006-). Det första uppenbara som slår en, innan avsnittet ens börjat är förstås namnet Dual Spires som i sig är en tydlig referens, och vad som följer hänvisar på flera nivåer till Twin Peaks. Från avsnittets början kryllar det av små detaljer som chokladkaniner, körsbärscola, pajer och bokstaven ”J”, samtliga med tydliga kopplingar till serien som hyllas. Seriens ledmotiv har fått en nyinspelning i en långsammare tappning, med sångpålägg av Julee Cruise som även sjöng temalåten i Twin Peaks. Efter förtexterna som går i grönt, och utöver den omgjorda vinjetten ackompanjeras av ett bildspel som till viss del är kopierat bild för bild från Twin Peaks, följer en Chris Isaak-låt som blir en referens endast för den som är särdeles påläst, då Chris Isaak spelade en roll i Twin Peaks: Fire Walk With Me. Vidare används samma slags jazz genomgående i avsnittet, både som diegetisk och icke diegetisk musik, helt i enighet med hur det gjordes i Twin Peaks. Än mer uppenbart blir allt av det flertal karaktärer som har namn som på ett eller annat sätt baseras på sitt hyllningsobjekt, exempelvis är offret Paula Merrals namn ett anagram av Laura Palmer, samt den samling skådespelare som medverkar i både Twin Peaks och Dual Spires.

Genom att göra sitt homage till en sådan rik text, sett just ur ett refererande perspektiv, blir Dual Spires till en av de mest påkostade och välgjorda hyllningarna man kan tänka sig. Spåren som Twin Peaks lämnat efter sig är dock betydligt fler än de öppna hyllningarna. Huruvida det rör sig om fans till serien som visar sin respekt genom att låta sig inspireras, eller om det handlar om att fler vill tjäna pengar på ett beprövat framgångsrikt koncept låter jag dock vara osagt vare sig försöken lyckats eller ej. I exempelvis Point Pleasant (John McLaughlin och Marti Noxon, 2005) är likheten slående när man låter sin såpainfluerade mysterieserie inledas med att en ung flicka sköljer upp land, eller för den delen i Happy Town (Josh Appelbaum, Andre Nemec och Scott Rosenberg, 2010) som även det handlar om hur en småstadsidyll förvandlas till ett mysteriedrama, när kidnappningar blir frekvent förekommande. Dessa två exempel kan nog ses som en blandning mellan rena konceptstölder och hyllningar, båda två helt utan framgång. Desto mer lyckade serier är exempelvis Veronica Mars (Rob Thomas, 2004-2007) och Desperate Housewives (Marc Cherry, 2004-2012) som båda tar till vara på ett arv från Twin Peaks, vare sig det rör sig om genreinfluenser eller narrativt tematiska likheter. Oavsett vilket så kan man nog med säkerhet säga att Twin Peaks bidragit till en viss kvalitetshöjning i många avseenden vad gäller senare serier, och att detta förmodligen skett genom att skapa en så stor fanbas både i åskådare och i andra verksamma kollegor.

Vad detta medför i förlängningen är en ökad interaktivitet och ett större engagemang från tv-tittare, och för att reda ut vad det ger tv för roll i vardagen vill jag återkoppla till begreppet ”kvalitets-TV”. Serier som Twin Peaks, Desperate Housewives, The Wire (David Simon, 2002-2008) eller Homeland (Gideon Raff, 2011-) som alla faller under ”kvalitets-TV”, samtidigt som de får trogna fanskaror att diskutera och teoretisera om serierna, gör tv-tittande till något annat än vad det traditionellt sett har varit. I och med att nya avsnitt och i synnerhet säsongspremiärer är lika framemotsedda som en ny blockbusterfilm skapas en myt och kult runt seriens väsen. Samtidigt som det kan höja tv-mediets status förflyttas inte sällan själva tittandet från tvn till en datorskärm, där man kan ha möjlighet att se serien tidigare. Den andra effekten är att man tenderar att se serierna om och om igen för att lägga märke till alla detaljer, då vanligtvis genom dvd-boxar snarare än tv-sända repriser. Tvn som apparat hamnar i ett gränsland mellan vad som tidigare samlat familjen efter middagsmålet och biografen. Dess roll som distributionskanal för en serie marginaliseras, men i egenskap av monitor för en dvd-spelare möjliggör och förenklar den istället för fans av en serie att i efterhand se serien tillsammans. Tvn som kulturellt medium blir även det tudelat med realityserier och underhållningsprogram på ena sidan, och dessa kvalitativa oftast fiktiva berättelser på andra, som folk i stor utsträckning tenderar att följa via andra medel.

1 Fredrig Strage, Fans, (Stockholm: Natur och Kultur, 2005), 112f.

2 Roberta Pearson, ”Fandom in the Digital Era”, Popular Communication, 8, 2010, 86.

3 Scott Harrison, ”Star Trek Protest”, Los Angeles Times, publicerat 25 april 2011, http://framework.latimes.com/2011/04/25/star-trek-protest/ (kontrollerad 4 dec 2012).

4 Strage, 111.

5 Pearson.

6 Henry Jenkins, ”Do you enjoy making the rest of us feel stupid?: alt.tv.twinpeaks, the Trickster Author and Viewer Mastery”, i Full of Secrets: Critical Approaches to Twin Peaks, red. David Lavery, (Detroit: Wayne State University Press, 1995), 53.

7 Ibid, 55.

Att sätta skrattet i halsen och bli obekvämt ambivalent

Som tidigare proklamerats tog jag här om dagen tillfället i akt att se Argo (Ben Affleck, 2012). Från välförtjänt Oscar-vinnande manusförfattare i förtjusande fantastiska Will Hunting (Good Will Hunting, Gus Van Sant, 1997), via ett antal år som en av Hollywoods mest hånade skådespelare har Ben Affleck gått och skapat storverk. Vem hade kunnat ana (jag har alltså av oförklarlig anledning inte sett någon av hans två tidigare filmer trots dvd i hyllan). Utan några som helst förkunskaper om berättelsen hade jag inte direkt höga förväntningar, trailern utlovar i mina ögon något annat än vad som i själva verket levereras, och de överträffades med råge.

En av de uppenbara ingångarna i Argo är metainslagen. Förutom att de använder filmskapandet som täckmantel för sin politiska aktion så varvas under filmens gång den narrativa berättelsen med dokumentärt arkivmaterial i form av nyhetsinslag, politiska utlåtanden och dylikt. Greppet stärks ytterligare genom diverse referenser till en rad tidigare filmer. I en scen ringer Tony Mendez till sin son och frågar vad han ser på, han får Slaget om apornas planet (Battle for the Planet of the Apes, J. Lee Thompson, 1973) som svar, och knäpper på rätt kanal på sin tv för att se filmen tillsammans med sin son. Televisionen och filmen får en central roll både som kommunikationsmedel och nyckelredskap i den högst märkliga räddningsinsatsen.

En annan strålande scen är när det ska ske en uppläsning av det filmmanus som antagits för det fabulerade filmprojektet, där karaktärer går runt i sina kostymer och ser ut som pastischer på både aktade verk som Stjärnornas krig (Star Wars, George Lucas, 1977) och Stridsplanet Galactica (Battlestar Galactica, Glen A. Larson, 1978-1979), såväl som kejsare Ming i kultklassikern Blixt Gordon (Flash Gordon, Mike Hodges, 1980). Det briljanta i scenen sker när själva uppläsningen äger rum, och de läsande skådespelarnas repliker varvas med klipp från nyhetsuppläsningar där man ena sekunden blir full i skratt för att nästa sekund sätta det i halsen när man hör om läget i Iran och det hemska som händer.

Just den nyss nämnda scenen är bara ett koncentrat av denna känsla som genomsyrar stora delar av filmen. Det lustfyllda i filmskapandet påminner om motsvarande sekvenser i Be Kind Rewind (Michel Gondry, 2008) eller liknande metafilmisk komedi. Att växelklippa mellan detta och den betydligt allvarliga situationen på den kanadensiska ambassaden i Iran gör att man aldrig landar, man känner sig aldrig bekväm i filmens stämning. I och med att filmen är en thriller, och även tänkt som sådan, bidrar denna spänning mellan två lägen till en känslomässig spänning och en mycket välavvägd berättelseteknik.

Argo är inte helt utan nackdelar och problem, men ett väldigt gediget filmarbete tar tydlig överhand och jag måste säga att jag blev väldigt förtjust i denna film. Och Led Zeppelin i soundtracket gjorde ju inte direkt något sämre heller, så att säga.

Topp5-fredag #7: Uppgång och fall

Dagens filmvisning var episka Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962) som vi kom att diskutera utifrån representation av vithet, orientalism och liknande relevanta frågor. Vad jag själv mest har kunnat tänka på är hur den liknar en annan typ av filmer jag tenderar att uppskatta, med ett slags tematik kring en huvudkaraktärs uppgång och fall - ofta genom storhetsvansinne. Inte sällan är de dessutom cirka tre timmar långa, vilket är dubbelt så långt som en lagom lång film brukar va. Men detta är inte vanliga filmer. Hur som helst tillägnar jag därför dessa filmer dagens topp fem. Observera att det inte nödvändigtvis är den bästa filmen som toppar listan, utan snarare den film som anammar det sagda temat på bästa sätt.

5. Stjärnornas krig-hexalogin (Star Wars, George Lucas, 1977)

I fallet Stjärnornas krig kan man läsa denna tematik kring Anakin Skywalker och sedermera Darth Vader, där frestelsen för den mörka sidan av kraften, och det obligatoriska storhetsvansinnet leder den unge jedin i vad som småningom skall komma att bli fördärvet. Det är förstås en fantastisk berättelse, som dock i sin andra hälft fokuserar på Luke i första hand, vilket placerar filmerna på en i sammanhanget rimlig femteplats.

4. Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962)

Ja, den var ju helt fantastisk i så många avseenden. Det dök i diskussionerna under föreläsningen upp flertalet faktorer som skulle skapa Lawrences motiv, hans drivkraft. Många var rimliga, exempelvis identitetssökande, men min teori är en annan. Jag såg det som att så fort han fått vittring för arablivet, blev det en fix idé att på något sätt fullfölja. När det börjar gå riktigt bra medföljer storhetsvansinnet och Lawrence blir rent av mer arab än araberna själva. Vad som förpassar honom till fjärdeplatsen är det (åtminstone indirekt) frivilliga avståndstagandet till arablevernet som medföljer när han inser sin vithet, det blir inte ett fall.

3. Boogie Nights (Paul Thomas Anderson, 1997)

Dirk Diggler alltså, den fiktiva porrvärldens motsvarighet till verklighetens John Holmes - som i sin tur får vara porrindustrins egen Scarface. Likheterna i filmerna är monumentala. Skillnaderna är inte helt få de heller. Nog för att sex och knark förekommer i båda, men omständigheterna är inte desamma. Storhetsvansinnet ligger i viljan att kulturförklara porrfilm genom sin egen storhet snarare än något annat.

2. There Will Be Blood (Paul Thomas Anderson, 2007)

Ja, Paul Thomas Anderson får givetvis med en till film på listan, eftersom att tio år efter Boogie Nights flyttade berättelsen ungefär ett sekel tidigare och bytte porr mot olja, därmed överträffande sin egen briljans. Medryckande och bara väldigt härlig första halva där entreprenören Daniel Plainview utvidgar sitt oljeimperium, tills världen vänder upp och ned, och den personliga undergången blir ett faktum. Storhetsvansinnet blir högst beklämmande när Plainviews son skadas som följd av det. Oerhört stark och jobbig film, en av de allra bästa.

1. Scarface (Brian De Palma, 1983)

Den klart mest obligatoriska filmen i sammanhanget. Tony Montanas uppgång och fall är kanske filmhistoriens mest klassiska sådana, och förmodligen det bäst porträtterade. Det går inte att undvika att själv beundra hans oerhörda målmedvetenhet medan han jobbar sig upp, förmågan att inte sky några som helst medel för att nå toppen. Samtidigt finns inte mycket sympatier kvar hos honom under hans stora fall tillbaka till botten, och det är inte utan en viss klump i halsen man ser honom skjuta sin enda vän på grund av sina sjuka perversioner inför sin syster. Sannerligen ett storhetsvansinne utan dess like.

Filmreflektion: Rymdinvasion i Lappland

När jag skapade denna blogg hade jag för avseende att bara skriva om saker jag tycker om. Att lyfta fram det som förtjänar att lyftas fram. Ändå ska jag nu skriva en kort reflektion över Rymdinvasion i Lappland (Virgil W. Vogel, 1959). Det finns verkligen inte mycket gott att lyfta fram här, det mesta i filmen är riktigt dåligt, men jag ska göra ett försök ändå.

Handlingen är tydligt inspirerad av Invasion från Mars (It Came From Outer Space, Jack Arnold, 1953) men lyckas inte göra något intressant av den över huvud taget. Däremot gillar jag det stora håriga monstret rent utseendemässigt, det känns lite som en föregångare till Wampa i Rymdimperiet slår tillbaka (The Empire Strikes Back, Irvin Kershner, 1980) vilket förstås är positivt. Även utomjordingarna med de stora pannorna är ganska bra som sådana. Problemet med både dessa och monstret är att man inte fattar nånting av vad de faktiskt hade i Lappland att göra. Men ändå!

Även temat Midnight Sun Lament var väldigt fint både i engelsk och svensk version, liksom kameraarbetet där vissa scener och klipp faktiskt var rent av snygga. För att inte tala om det tjusiga omslaget. Filmen faller förstås pladask ändå, då den saknar mycket andra nödvändiga element som gör en film bra, men det historiska värdet gör den ändå relevant att se. Kul! Fast ändå inte så kul...

Hela filmen finns för övrigt på Youtube, även om man då missar det fina omslaget.