Babels torns science fiction-kanon #15: O-bi, o-ba slutet på civilisationen

O-bi, o-ba slutet på civilisationen (O-bi, O-ba - Koniec cywilizacji, Piotr Szulkin, 1985)

Apati och misär utgör den centrala sinnesstämningen i O-bi, o-ba, filmen som ofelbart får en att vilja ta livet av sig i allt sitt elände. Och är det inte just detta postapokalyptiska skildringar ska handla om? Det finns som två fåror, den ena är den där exempelvis Mad Max eller The Book of Eli rör sig, där något slags vilda västern-ideal råder, där postapokalypsen är en attraktiv tid och plats att vistas i. Den andra är den öststatiska, där denna samt Tarkovskij och liknande rör sig. Kanske kan man rent av räkna in Vägen också. I deras postapokalyps vill jag inte vistas för ens en sekund, för jag ser inte att jag - mannen som börjar gråta av en välskriven poplåt - riktigt skulle klara av den totala uppgivenhet som råder. Fast i O-bi, o-ba är inte allt så hopplöst. Med närmast religiösa förtecken lovas invånarna i en efterkrigsbunker att en ark är på väg för att hämta dem, således finns hopp hos människorna.

Skarp samhällskritik riktas mot såväl religion som kapitalism, och det är en kritik som av någon anledning får större trovärdighet när den kommer från 80-talets Polen. Filmens bildspråk och estetik får allt att kännas så självklart. Och jag har aldrig i mitt liv sett en film som med samma precision och realism skildrar den postapokalyptiska världen.

Därför är O-bi, o-ba slutet på civilisationen given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Topplista #59: Sammanfattning av november

Jag blev det ingen lista förra veckan, så jag igen det nu med en dubbelt så lång lista denna helg. Det är en sån där månadssammanfattning där jag listar de bästa filmerna jag sett den gångna månaden, i detta fall då tio. Och som vanligt utesluts filmerna jag redan skrivit om, vilket i detta fall är väldigt många i diverse tidigare topplistor bland annat. Nu kommer i alla fall ett gäng superba filmtips för alla som gillar bra grejer.

10. Den sista striden (Luc Besson, 1983)

Luc Bessons första långfilm var en dialogfri och svartvit postapokalyptisk skildring av en potentiell framtid. Egentligen behövs inte närmare beskrivning, ovanstående borde vara nog för att få vem som helst på fall.

9. Mud (Jeff Nichols, 2012)

Härligt ambitiös mainstreamindie. Som en lättillgänglig variant av Beasts of the Southern Wild kan hävdas, med starka inslag av Stand by Me bland annat. Kanske inte så märkvärdigt, men definitivt väldigt välgjort och en mycket behaglig stund.

8. Laura (Otto Preminger, 1944)

En inspirationskälla till Twin Peaks, men även en suverän noir i sig själv. Elegant och välskrivet, allt görs helt enkelt helt rätt.

7. The Limits of Control (Jim Jarmusch, 2009)

Tydligt stiliserad och väldigt estetiskt tilltalande är den onekligen, den av Christopher Doyle filmade underlighet. Det är en märklig film, det finns mycket kvar att försöka förstå, känner jag. Men den är just därför även fascinerande och intrikat. Och jättebra, dårå.

6. Like Crazy (Drake Doremus, 2011)

Oerhört ömsint och fint drama, en ovanlig vinkel av romcomgenren. Lite som om man lägger ihop Linklaters Bara en-trilogi till en film, ungefär. Jag älskar det totalt, och inte blir det sämre av att Stars spelas i eftertexterna.

5. Brev från en död man (Konstantin Lopusjanskij, 1986)

Dystert, vackert, poetiskt. Inte långt ifrån Tarkovskij, vilket väl är ett av de finaste omdömena man kan få. Gasmasker och nukleärvinter, allt man vill ha.

4. In the Mood For Love (Wong Kar-wai, 2000)

Wong när han är som bäst. Skillnaden gentemot mina andra favoriter av honom är att det här finns en lite tydligare intrig, vilket jag egentligen varit skeptisk mot. Det har känts som att det är just avsaknaden av sådan som gjort hans filmer så bra. Men i In the Mood For Love kombineras det perfekt, och lyckas utan några som helst tillkortakommanden.

3. Trikolor-trilogin (Krzysztof Kieslowski, 1993-1994)

Ja, det här var ju synnerligen bra minsann. Filmer som växer av varandra tilltalar mig av automatik. Jag ser framemot att återkomma till dessa filmer, då jag inte känner att en tittning var i närheten av tillräckligt. Men det var tillräckligt för att jag skulle älska dem, förstås.

2. O-bi, o-ba slutet på civilisationen (Piotr Szulkin, 1985)

En av de mest dystopiska postapokalypserna jag har sett, men ändå med viss humor. Misär och apati präglar filmens välformulerade religionskritik, och bär andemeningen att hoppet är det sista som överger en. Fotot är stundtals magnifikt, stämningen är genomgående fenomenal.

1. Repet (Rope, Alfred Hitchcock, 1948)

En av Hitchcocks allra finaste i mina ögon. Jag gillar det tydliga avgränsningen i tid och rum, och hur klippningen gjorts nästan sömlös. Fotot är väldigt intressant därav. En riktig höjdare!