Kandidatuppsats, Tarkovskij, Denny Crane och rock.

Det har gått en tid nu sedan jag postade den kandidatuppsats som i dag opponerades på. Jag är mer än nöjd när jag beaktar det faktum att jag utnyttjade min tid så förbaskat illa, och som vanligt gjorde allt i sista sekunderna. Uppsatsen med titeln Framtiden var här - samtida samhällskritik i framtida dystopier kommer med att publiceras här (förmodligen uppdelad i kortare inlägg) efter min slutgiltiga revidering som kommer ske i veckan. Den handlar om bra science fiction och är himla spännande, ska ni se.

Jag hade gärna ägnat det här inlägget åt en film eller så, men har svårt att formulera tankarna till nåt vettigt. Jag såg Stalker (Andrej Tarkovskij, 1979) i fredags. Som första möte med den ryske legendens filmografi var det ett relativt tungt sådant. Långsamt och svårt, eftertänksamt och förstås briljant. Men jag känner inte att jag alls bottnar i att skriva något vidare om den i nuläget, så jag går vidare till fortsatt helg.

Boston Legal (David E. Kelley, 2004-2008) dök upp som en kär gammal vän i lördags. När somliga sprang Stockholm Maraton eller vad det nu rörde sig om, så hade jag Boston Legal-maraton som substitut. Det är fortfarande förbaskat bra alltså. Så väldigt välskrivet och funkar på flera nivåer, alltid relevant och lagom ifrågasättande av samhället.

Vidare börjar det närma sig inspelning av Honeymilks debutalbum. Nya låtar har dykt upp som barn med storken, och det känns som att det kan bli en riktigt diger samling. Detta är eventuellt första gången jag nämner Honeymilk här förresten, minns ej så noga. Det är i alla fall mitt band, om någon missat det.

Så jag skrev alltså just ett helt vanligt blogginlägg som handlade om min vardag snarare än populärkultur. Förkastligt kan tyckas men man lever ju bara en gång så vad gör man liksom.

Disney och Lucasfilm borde vara en matchning gjord i himlen

Det har väl inte undgått någon att Disney köpt Lucasfilm av George Lucas, och ämnar göra en tredje Star Wars-trilogi inom bara några år. Man kan ju spekulera i oändlighet kring om de kommer filmatisera redan skrivna berättelser och i så fall vilka, eller om det kommer skapas något helt nytt - liksom vilka som kommer bli inblandade som manusförfattare, regissör och så vidare. Det är onekligen spännande, men vad jag funderat på mer är diverse projekt som rent hypotetiskt skulle kunna komma att förverkligas. Sannolikhetshalten är förvisso försvinnande låg, men man får väl fantisera i alla fall.

Pixars Landet för längesedan

Jag älskar Landet för längesedan (The Land Before Time, Don Bluth, 1988), tycker den är alldeles förtjusande och en väldigt bra film. Tänk er en Pixar-animerad remake, bildruta för bildruta trogen originalet, fast med deras animatörers enorma talang för skapande. Låt dagens barn ta del av något vackert och faktiskt bra istället för de hutlöst dåliga uppföljarna originalfilmen fått.

Maniac Mansion på Disney XD

Det var min bror som invigde mig till den här idén, och jag måste säga att den förefaller mig väldigt lockande. Det finns förvisso redan en Maniac Mansion-serie som gick mellan 1990-1993 (Eugene Levy) som jag inte har sett, men jag kan inte heller tänka mig att den skulle kunna vara någonting positivt. Om man istället för en (förmodat) tafflig sitcom skulle göra en mystery/action-ungdomsserie så vore ju det råball. Ett så bra spel förtjänar även det att återupplivas.

Full Throttle: The Movie

Disney har visat fina ambitioner de senaste åren både när det gäller äventyrsmatinéer och mer actionorienterade filmer. En lagom mörk och dystopisk filmatisering av Full Throttle skulle få mig att skutta lite smått av exaltering, för det vore vråltufft.

TV-serier: Homeland utmanar

Sällan skriver jag om serier. Sällan ser jag serier. Men Homeland (Howard Gordon, 2011-nutid) såg jag när det började, och nu har andra säsongen haft premiär på svensk tv. För mig är det ett måste att se.

Förra säsongen fick mycket goda omdömen men även en del kritik för samma eventuella islamofobi som 24 (Joel Surnow, 2001-2010) visade prov på när det sändes. Jag ville se det hela som något mer nyanserat än så, och tycker att det gjordes problematiseringar av de stereotyper man målade upp. Samtidigt hade vissa avsnitt en ganska besk eftersmak.

Andra säsongspremiären utmanar direkt normen när Brodys religiositet plötsligt blir mindre hemlig, Dana fäller avväpnande kommentarer till en uppenbart islamofobisk klasskamrat och frun Jessica framstår som urbota dum i huvudet när hon ifrågasätter sin makes nya tro. Trots detta ställningstagande mot den antimuslimska inställningen som fått allt för stor genomslagskraft senaste åren, sysslar Brody ännu med skumraskaffärer vilket väver serien ännu tätare. Fortsätter det med sådan udd kan denna andra säsong bli något alldeles extraordinärt.

Och så är förstås Claire Danes alldeles utmärkt i sin huvudroll, igen.