Bokreflektion: Krocketspelaren

Här om veckan, när Slakthus 5 började närma sig sitt slut så besökte jag biblioteket. Jag tänkte att jag behövde lite mer intressant science fiction att berika mig med. Mycket av det jag ville läsa fanns inte i sina originalöversättningar, utan bara i förenklade versioner, varför jag istället fick nöja mig med en av H. G. Wells icke-sci fi-romaner (bland annat, övriga lån avslöjas i framtida bokreflektioner).

Till de märkligare romaner jag läst hör Krocketspelaren. Ploten är att en krocketspelare (som även är en hejare på bland annat bridge!) sitter och samtalar först med en läkare, och sen med läkarens psykiatriker. Å andra sidan handlar i så fall Tidsmaskinen om en vetenskapsman som äter middag med sina vänner - det kanske finns något mer att hämta. Vad läkaren och psykiatrikern berättar förfärar krocketspelaren och eventuellt läsaren, även om jag måste erkänna att jag inte riktigt fann det vrålengagerande. Men mot slutet såg jag det briljanta, hur H. G. Wells (som vid det här laget var uråldrig) mer eller mindre förutspådde förintelsen. Liksom, att han inom sina sci fi-romaner ser framtiden må vara en sak, men det här känns större. 1936 var han väl förmodligen inte ensam i världen om att känna detta nazistiska spöke resa sig över Europa, men parallellerna man kan dra till boken känns onekligen väldigt skarpsinta. Med sina blotta hundra sidor kan inte Krocketspelaren anklagas för att vara för lång för läsning, så det kan väl vara rimligt att göra, kan tyckas.

Bokreflektion: Slakthus 5

Som av en ren händelse följde jag upp Tidsmaskinen med en annan tidsresenär i och med Billy Pilgrim i Kurt Vonneguts Slakthus 5. Även om deras respektive tidsresor genomförs på högst olika vis - den ena använder en tidsmaskin för att resa 800 000 år framåt medan den andra reser inom sig själv till olika platser i sin egen tidslinje - så finns en högst relevant likhet. Det handlar om hur man förklarar tidsresorna. När tidsresenären i Tidsmaskinen demonstrerar sin maskin för sina gäster talar han om hur resan äger rum i den fjärde dimensionen, och att det blir svåröverskådligt för att den mänskliga perceptionsförmågan inte klarar av att hantera just denna fjärde dimension på samma sätt som man hanterar de rumsliga sådana. I Slakthus 5 får Billy förklarat för sig av de utomjordiska tralfamadorianerna som har en helt annan förmåga att se den fjärde dimensionen än vad människor har. De förklarar att de inte nödvändigtvis ser ett ögonblick som följd av ett annat, utan som en samling fristående sådana som kan beskådas oberoende av varandra. En tidslinje finns förvisso, men Billy Pilgrim frigör sig från den, och hoppar fritt mellan olika ögonblick från den. Det blir aldrig enklare att greppa än så, inte ens med tusenfotingsliknelsen som mest målar upp en väldigt konstig bild för ens inre.

Att utgå från den fjärde dimensionen när man förklarar tidsresor är det förstås inget speciellt med, utan snarare det rimligast tänkbara. Vad som gör Slakthus 5 oändligt mer intressant för min egen del är hur den till stor del tangerar den tes jag funderat över till och från i många års tid. Det handlar om illusionen av den fria viljan. Illusionen av den fria viljan kommer från att människan tror sig ha friheten att göra vad de vill, vilja vad de väljer samt välja vad de ska göra. Det faktum att alla alltid gör just det de gör och således inte någonting annat än just det borde dock vara bevis nog att den fria viljan är en illusion. För även om inte Tralfamadorianerna ser dem så, så kommer ögonblicken som en förutbestämd följd av varandra - orsak och verkan, och så vidare. Allt som sker har alltid skett och kommer alltid att ske just då.