Närläsning: Tidfararens vithet och den Andre #1

Jag följer upp essän Nautilus plats i populärkulturen med en ny sådan, baserad på ett annat grundläggande science fiction-verk. Spännande!

Tidfararens vithet och den Andre 

I följande text avser jag göra en läsning av Tidsmaskinen (The Time Machine, George Pal, 1960) och dess litterära förlaga av H. G. Wells, där jag ämnar analysera Tidfararens vithet och i relation till den definiera ”den Andre”. Huvudsakligen kommer jag att utgå från egna analyser baserade på texter av Said, Ahmed och Dyer som berör området, för att applicera deras begrepp och resonemang på de respektive tolkningarna av berättelsen. Med texten vill jag undersöka vilka som utgör ”de Andra”, om det finns mer än en grupp som går att tolka in i begreppet och hur dessa utgör vitheten hos Tidfararen samt utforska på vilka sätt George Pals film avviker från sitt källmaterial.

Tidfararens vithet och hur han blir främlingen (för att snart återfå sin vithet)

”A million yesterdays of sensible men dying for their dreams... for what?! So you can swim and dance and play!”¹

Enligt Dyer definieras västerlänningens vithet utifrån vad vad som saknas i definitioner av andra etniciteter, det vill säga en motsats till ett ”annanskap”.² I sitt exempel Skandalen kring Julie (Jezebel, William Wyler, 1938) tillskriver han den svarta huvudpersonen attributet ”liv” som innebär kroppslighet, känsloliv och sensualitet, vilket medför vithetens motsvarighet i hjärnan och intellektet.³ Utifrån dessa premisser går det att dra direkt tydliga kopplingar både till Wells roman och Pals filmatisering av densamma. Eloanernas – det vill säga den ena av två avarter från människan, i den avlägsna framtid berättelsen utspelar sig – leverne präglas av liv och glädje, de roar sig uteslutande med att dansa, leka och äta. Deras vokabulär har blivit så tunn att de knappt konverserar och definitivt inte läser några böcker eller kultiverar sig på annat sätt. I motsats till detta är Tidfararen en vetenskapsman som till lika delar ägnar sig åt uppfinningar som att berika sitt intellekt med vetenskapliga skrifter så väl som middagar med andra högintellektuella herrar, vad gäller ”liv” finns alltså en tydlig distans mellan Tidfararens vithet och eloanernas livfulla ”annanskap”.

Från det att Tidfararen påbörjar sin tidsresa till år 802 701 kan man dra paralleller till Ahmeds beskrivning av hur John Dunbar i Dansar med vargar (Dances With Wolves, Kevin Costner, 1990) närmar sig främlingen för att så småningom bli en av dem. När hon skriver att Dunbar drivs av nyfikenhet och sin lust att se gränslandet, samt hur han måste åskåda på avstånd för att verkligen kunna se den främmande civilisationen ser jag direkta likheter med hur Tidfararen distanserar sig från det märkliga framtida människosläktet för att ta del av deras värld från ett utifrånperspektiv.⁴ Vidare beskrivs hur Dunbar närmar sig indianerna och börjar leva som dem, genom att ta del av deras seder och vanor, och inte längre definiera sig själv mot dem.⁵ På samma sätt närmar sig Tidfararen eloanerna via Weena som han fattar ett visst tycke för, han tar del av hennes och deras värld och kultur. Vid en vändpunkt, där Dansar med vargar-liknelsen slutar, tar han sina sinnen till fånga och börjar det stora projektet att försöka ta sig hem igen – och lämnar således de nya medmänniskorna han funnit i och med eloanerna. Denna fortsättning, med avståndstagandet från de främlingar han nyligen kommit att bli en av, kan snarare liknas vid direkt verklighetsbaserade filmer som Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962) eller Den vita massajen (Die weisse Massai, Hermine Huntgeburth, 2005) som båda berättar historier om hur människor trots nyfikenhet, affektion, engagemang och strävan aldrig kan förändra sitt ursprung, där skillnaderna mellan deras vithet och de Andras ”annanskap” blir för stora för att vara förenliga.

1 Tidsmaskinen, DVD, regisserad av George Pal, Beverly Hills, 57:47.

2 Richard Dyer, ”White”, i Film Theory and Criticism: Introductory Readings, red. Leo Braudy och Marshall Cohen (New York: Oxford University Press, 1999), 827.

3 Ibid 833.

4 Sara Ahmed, Vithetens hegemoni, övers. Amelie Björck, Patricia Lorenzoni och Maria Åsard (Hägersten: Tankekraft, 2011), 43.

5 Ibid 44f.

Topp5-fredag #10: Sammanfattning av Kulturstudier och rörliga bilder

Jag gör som för några veckor sen och sammanfattar den kursen jag just tagit mig igenom (sånär som på en tenta som kvarstår, då) med en rad goda tips jag fått ta del av de senaste veckorna. Samtliga filmer väl sevärda.

5. King Kong (Merian C. Cooper och Ernest B. Schoedsack, 1933)

Det är framför allt vissa effekter och den historiska betydelsen som gör King Kong till en film man borde se. Jag har flertalet invändningar, diverse delar av historian som fördelaktigt hade kunnat plockas bort för att fokusera rätt. Men för sin tid är jag mäkta imponerad.

4. Persepolis (Vincent Paronnaud och Marjane Satrapi, 2007)

Stora och viktiga ämnen berörs. Kvinnoförtryck, utanförskap och krig står centralt i denna smått förtjusande coming of age-berättelse baserad på Marjane Satrapis självbiografiska serieromaner med samma namn. Stundtals väldigt engagerande och rakt igenom ett gediget animationsarbete som bibehåller seriekänslan väldigt väl.

3. Priscilla - öknens drottning (The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert, Stephan Elliott, 1994)

Det här kändes på förhand inte som något jag skulle kunna komma att uppskatta alls, men charmerande karaktärer och en berättelse som får mig att glömma omvärlden bevisar motsatsen. Terence Stamp överglänser all konkurrens med en fantastisk rollprestation i en minst lika fantastisk rollfigur. Knappast utan brister, men onekligen en film jag glatt rekommenderar för alla att se.

2. La Noire de... (Ousmane Sembene, 1966)

Det historiska värdet blir per automatik centralt när det rör sig om filmer som är först med någonting. La Noire de... är först med att vara en senegalesisk långfilm. Det är tydligt att man tidigare var under franskt styre dels i och med att filmen i huvudsak utspelar sig i Frankrike men framför allt för att den mycket väl hade kunnat vara gjord av någon av de större franska nya vågen-regissörerna. Relevant berättelse smart berättad, behaglig längd och betydelsefull film.

1. Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962)

Den avhandlades förvisso i Topp5-fredag #7, men förtjänar givetvis ändå att här höjas till skyarna.

Ett sant mästerverk som jag är väldigt glad att jag äntligen tvingades ta mig för att se. Över tre timmar är alltid i längsta laget, men i detta fall blir det aldrig det minsta påfrestande eller över huvud taget långtråkigt - sällsynt när det gäller kombinationen Jag och långa filmer. Det finns en enda detalj som hindrar mig från att utnämna den här till helt perfekt, vilken jag tänker utelämna för att fokusera på allt som gör den helt makalös. Skådespelet från hela ensemblen håller anmärkningsvärt hög kvalitet, miljöer och kostym ter sig så autentiskt jag någonsin kan föreställa mig, och den episka berättelsen är i sig en fröjd att följa. Ja, den är då sannerligen den måste-se-film som man ju läst överallt.

Topp5-fredag #7: Uppgång och fall

Dagens filmvisning var episka Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962) som vi kom att diskutera utifrån representation av vithet, orientalism och liknande relevanta frågor. Vad jag själv mest har kunnat tänka på är hur den liknar en annan typ av filmer jag tenderar att uppskatta, med ett slags tematik kring en huvudkaraktärs uppgång och fall - ofta genom storhetsvansinne. Inte sällan är de dessutom cirka tre timmar långa, vilket är dubbelt så långt som en lagom lång film brukar va. Men detta är inte vanliga filmer. Hur som helst tillägnar jag därför dessa filmer dagens topp fem. Observera att det inte nödvändigtvis är den bästa filmen som toppar listan, utan snarare den film som anammar det sagda temat på bästa sätt.

5. Stjärnornas krig-hexalogin (Star Wars, George Lucas, 1977)

I fallet Stjärnornas krig kan man läsa denna tematik kring Anakin Skywalker och sedermera Darth Vader, där frestelsen för den mörka sidan av kraften, och det obligatoriska storhetsvansinnet leder den unge jedin i vad som småningom skall komma att bli fördärvet. Det är förstås en fantastisk berättelse, som dock i sin andra hälft fokuserar på Luke i första hand, vilket placerar filmerna på en i sammanhanget rimlig femteplats.

4. Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962)

Ja, den var ju helt fantastisk i så många avseenden. Det dök i diskussionerna under föreläsningen upp flertalet faktorer som skulle skapa Lawrences motiv, hans drivkraft. Många var rimliga, exempelvis identitetssökande, men min teori är en annan. Jag såg det som att så fort han fått vittring för arablivet, blev det en fix idé att på något sätt fullfölja. När det börjar gå riktigt bra medföljer storhetsvansinnet och Lawrence blir rent av mer arab än araberna själva. Vad som förpassar honom till fjärdeplatsen är det (åtminstone indirekt) frivilliga avståndstagandet till arablevernet som medföljer när han inser sin vithet, det blir inte ett fall.

3. Boogie Nights (Paul Thomas Anderson, 1997)

Dirk Diggler alltså, den fiktiva porrvärldens motsvarighet till verklighetens John Holmes - som i sin tur får vara porrindustrins egen Scarface. Likheterna i filmerna är monumentala. Skillnaderna är inte helt få de heller. Nog för att sex och knark förekommer i båda, men omständigheterna är inte desamma. Storhetsvansinnet ligger i viljan att kulturförklara porrfilm genom sin egen storhet snarare än något annat.

2. There Will Be Blood (Paul Thomas Anderson, 2007)

Ja, Paul Thomas Anderson får givetvis med en till film på listan, eftersom att tio år efter Boogie Nights flyttade berättelsen ungefär ett sekel tidigare och bytte porr mot olja, därmed överträffande sin egen briljans. Medryckande och bara väldigt härlig första halva där entreprenören Daniel Plainview utvidgar sitt oljeimperium, tills världen vänder upp och ned, och den personliga undergången blir ett faktum. Storhetsvansinnet blir högst beklämmande när Plainviews son skadas som följd av det. Oerhört stark och jobbig film, en av de allra bästa.

1. Scarface (Brian De Palma, 1983)

Den klart mest obligatoriska filmen i sammanhanget. Tony Montanas uppgång och fall är kanske filmhistoriens mest klassiska sådana, och förmodligen det bäst porträtterade. Det går inte att undvika att själv beundra hans oerhörda målmedvetenhet medan han jobbar sig upp, förmågan att inte sky några som helst medel för att nå toppen. Samtidigt finns inte mycket sympatier kvar hos honom under hans stora fall tillbaka till botten, och det är inte utan en viss klump i halsen man ser honom skjuta sin enda vän på grund av sina sjuka perversioner inför sin syster. Sannerligen ett storhetsvansinne utan dess like.