Deterministen Richard Linklater

Jag är rätt säker på att jag redan vid tidigare tillfällen på denna blogg redogjort för hur allt är förutbestämt, bland annat när jag skrev om Slakthus 5 tror jag. Och säkert fler gånger, typ kring Cloud Atlas. Och nu är jag här igen, efter att ha sett Slacker (Richard Linklater, 1991) och Waking Life (Linklater, 2001).

Många verkar - av kortfattad internetsökning att döma - läsa Slacker som en redogörelse för en slackerkultur i början av 90-talet. Att den bara skulle skildra några av slumpen utvalda människor i deras vardag, en vardag befriad från åtaganden. Motsvarande kulturer har väl under andra årtionden och geografiska sammanhang kallats för beatniks, bohemer, hippier och så vidare i oändlighet. Det porträttet hade med andra ord inte varit vare sig särskilt djupsinnat eller ens så värst intressant, om det inte fanns fler dimensioner av berättelsen.

Det går förstås att säga mycket om dialogen filmen igenom, men det vore inte relevant i sammanhanget. Den enda direkt vidkommande talscenen förekommer tidigt i filmens inledning. En man - spelad av Linklater själv - åker taxi och berättar för chauffören om hur varje val en människa tvingas göra resulterar i lika många nya verkligheter som antalet alternativ hon valde mellan. Således är allt i just denna verklighet förutbestämt och omöjligt att påverka, och vi som befinner oss i denna verklighet kommer alltid att uppleva just denna verkligheten som den enda verkligheten. Att det vidare finns ett närmast oändligt antal andra verkligheter som vi aldrig kommer kunna ta oss till är i mångt och mycket irrelevant för vår egen tillvaro.

I filmens fortsättning löser karaktärer av varandra. Antingen genom att stanna upp för att prata eller bara genom att kameran byter fokus. Oavsett vilket så har den blotta närvaron av personen som tidigare följdes, och hennes handlingar, en direkt påverkan på vad nästföljande scenario handlar om. Det är inte uttalat i filmen, kopplingarna är aldrig explicita. Men jag lovar er att de finns där, bortom det vi möjligtvis kan se. Hur som helst fortgår filmen på detta vis till sitt slut, som en lång kedja av händelser. I själva verket utgör händelserna en kedjereaktion, dock utan något vitalt avslut.

Men detta tror jag även är Linklaters poäng, vilket skall få stöd i hans tio år senare film Waking Life, en film som utgörs av en serie metadrömmar, hyfsat förvirrande. I en av filmens sekvenser pratar en man även här om determinismen. Han förklarar hur allt i världen hänger ihop genom vetenskapliga regler, och att dessa vetenskapliga regler bevisar världens förutbestämdhet. Människan liksom alla andra organismer fungerar som ett maskineri, och utgör ett viktigt kugghjul i det maskineri som är universum. För att maskinen ska kunna fortgå krävs att människan uppfyller sin roll som kugghjul, varför hon även oundvikligen gör detta.

I en av filmens slutscener pratar en annan man, även denna spelad av Linklater. Han pratar om hur tiden är en illusion, lite på samma sätt som tralfamadorianerna gör i Slakthus 5, för att återkoppla dit. Att människan egentligen bara upplever ett kort ögonblick, men uppfattar det som en hel tidslinje. Här tangeras på något sätt föreställningen om den linjära och för den delen kronologiska tiden som en konstruktion skapad bara för att människan enklare ska förstå tillvaron, en föreställning som i sin tur per automatik förespråkar determinismen. Allting händer, har alltid hänt och kommer alltid att hända.

Topp5-fredag #28: Tidsresor

Det finns oerhört många exempel på filmer med tidsresetema, många bra, ännu fler hiskeligt dåliga. Jag har nämnt många tidigare här i denna blogg, då det varit naturligt att göra när jag sett dem. Så det är väl egentligen på tiden att det blir en lista på ämnet. I vanlig ordning vill jag använda listan till att uppmärksamma filmer jagöver huvud taget inte skrivit om tidigare, varför följande filmer utesluts med varma rekommendationer: Primer, Looper, Timecrimes, Apornas planet, Tidsmaskinen, De 12 apornas armé samt Terassen (jag hoppas jag inte missat någon ytterligare).

Jag vill även som vanligt poängtera att det här inte nödvändigtvis speglar mina åsikter om vilka som är världens fem bästa tidsresefilmer, det finns några stycken som säkert borde vara med i toppen men som det gått för lång tid sedan jag sett, varför jag inte kan bedöma dem helt korrekt.

5. Midnatt i Paris (Midnight in Paris, Woody Allen, 2011)

Det är nästan så man svämmar över av välbehag, så njutbar är Midnatt i Paris. Av de Allen-filmer jag sett håller jag den här mest minnesvärd, vilket ändå säger en del. Tidsreseelementet är väldigt märkligt och helt orimligt, men i sammanhanget känns det helt logiskt ändå. Roliga cameos från roliga skådisar också! Och Owen Wilson på topp.

4. Source Code (Duncan Jones, 2011)

En film som får oförtjänt mycket skit, som jag upplever det. Det klart att folk hade höga förväntningar efter Moon (Jones, 2009), och många fann Source Code lite väl konventionell (va?) och ointressant. Jag tycker personligen att Source Code var toppen. Precis lagom komplicerad för en utmärkt matiné-sci fi, vilket väl ändå är den perfekta filmen i något avseende.

3. Terminator (The Terminator, James Cameron, 1984)

Terminator är given minst lika mycket för sitt inflytande som för sin kvalitet. Dess kvalitet är mest Arnold i sin typ enda bra roll, och ett hej dundrans slut som binder ihop filmen och gör den till ett smärre mästerverk, från att tidigare bara varit reko sci fi-action. Jag är medveten om att uppföljaren förmodligen borde stå här istället, men när jag såg om Terminator såg jag inte om tvåan. Borde göras snarast dock.

2. Slakthus 5 (Slaughterhouse 5, George Roy Hill, 1972)

Det är ganska otroligt hur man kan lyckas fånga en så märklig roman som Slakthus 5 på film, och göra den skaplig rättvisa. Den helt fantastiska romanen kompletteras av en rolig, intressant och smått spektakulär film. Framför älskar jag filmens klippning, sannerligen strålande. Jag vet inte om jag kan rekommendera filmen utan förkunskap om boken, då det skulle kunna vara allt för förvirrande. Men om det funkar, så funkar det fan bra.

1. Tillbaka till framtiden (Back to the Future, Robert Zemeckis, 1985)

Länge gick jag i mitt liv med något vagt minne från barnsben, av scenen med alla klockorna, och lämnade filmen därhän. Jag trodde väl att den skulle vara fånig och dåligt och gud vet vad. Jag är nu väldigt glad över att jag såg filmen på riktigt, reviderade min uppfattning och kom att älska hela trilogin. All film måste inte vara världsomvälvande, förändra ens sätt att tänka. Tillbaka till Framtiden tillhör toppskiktet av världens mest underhållande filmer, utan att förändra världen.

Bokreflektion: Slakthus 5

Som av en ren händelse följde jag upp Tidsmaskinen med en annan tidsresenär i och med Billy Pilgrim i Kurt Vonneguts Slakthus 5. Även om deras respektive tidsresor genomförs på högst olika vis - den ena använder en tidsmaskin för att resa 800 000 år framåt medan den andra reser inom sig själv till olika platser i sin egen tidslinje - så finns en högst relevant likhet. Det handlar om hur man förklarar tidsresorna. När tidsresenären i Tidsmaskinen demonstrerar sin maskin för sina gäster talar han om hur resan äger rum i den fjärde dimensionen, och att det blir svåröverskådligt för att den mänskliga perceptionsförmågan inte klarar av att hantera just denna fjärde dimension på samma sätt som man hanterar de rumsliga sådana. I Slakthus 5 får Billy förklarat för sig av de utomjordiska tralfamadorianerna som har en helt annan förmåga att se den fjärde dimensionen än vad människor har. De förklarar att de inte nödvändigtvis ser ett ögonblick som följd av ett annat, utan som en samling fristående sådana som kan beskådas oberoende av varandra. En tidslinje finns förvisso, men Billy Pilgrim frigör sig från den, och hoppar fritt mellan olika ögonblick från den. Det blir aldrig enklare att greppa än så, inte ens med tusenfotingsliknelsen som mest målar upp en väldigt konstig bild för ens inre.

Att utgå från den fjärde dimensionen när man förklarar tidsresor är det förstås inget speciellt med, utan snarare det rimligast tänkbara. Vad som gör Slakthus 5 oändligt mer intressant för min egen del är hur den till stor del tangerar den tes jag funderat över till och från i många års tid. Det handlar om illusionen av den fria viljan. Illusionen av den fria viljan kommer från att människan tror sig ha friheten att göra vad de vill, vilja vad de väljer samt välja vad de ska göra. Det faktum att alla alltid gör just det de gör och således inte någonting annat än just det borde dock vara bevis nog att den fria viljan är en illusion. För även om inte Tralfamadorianerna ser dem så, så kommer ögonblicken som en förutbestämd följd av varandra - orsak och verkan, och så vidare. Allt som sker har alltid skett och kommer alltid att ske just då.