Det stora i det lilla: Ett smått stycke sci fi

För en tid sedan lovade jag mig själv att läsa mer sci fi-noveller. Tror ni det blev av? Sällan, va. Men i går tog jag äntligen fram en av de där antologierna och läste ett par stycken, och från och med nu blir det garanterat mer. En av de noveller jag läste vill jag ägna ett inlägg här för sin sluttwist värdig valfri Christopher Nolan-film.

Fredric Brown skrev Vapnet 1951. Liksom en majoritet av hans noveller - som jag förstår det - är den inte mer än dryga tre sidor, på vilka han lyckas presentera ett unikt koncept och ge sin berättelse en eftertänksam twist innan den är slut.

Jag må säga att den är skapligt genial, och satte sannerligen mig på min plats. På grund av att novellen är så oerhört kort är det svårt att skriva någonting alls utan att avslöja hela handlingen, men å andra sidan innebär ju dess korta omfång även att ingen rimligtvis kan avstå från att läsa den. Så jag låter alla göra det istället då, för det bör göras. Den finns tillgänglig som PDF här.

Topp5-fredag #37: Norsk populärkultur

17 maj är Norges nationaldag. Av någon anledning vet typ alla det, även om jag aldrig förstått varför någon i Sverige skulle bry sig mer om det än låt säga Uzbekistans dito. Jovisst, det handlade väl om frigörelse från just Sverige, men ändå. Vi firar väl det med lite norsk populärkultur då, kan tänkas rimligt.

5. Insomnia (Erik Skjoldbjærg, 1997)

Jag har inte sett mycket norsk film alls, så jag är inte något facit. En som jag uppskattat är dock denna förlaga till Christopher Nolans film med samma namn. Stellan Skarsgård är huvudrollsinnehavare och thrillern är gedigen. Bra film.

4. Gör vad du vill

En av Erlend Loes fina romaner som handlar om en tonårstjej som blir av med sin familj i en flygolycka, och hur hon går vidare med livet efter det. En väldigt välskrivet karaktärsporträtt och på det stora hela en roman som gav mig mycket stor behållning.

3. Midnight Choir - October 8

Melankolisk skogshuggarpop som drar mot den alternativa countryn på sina håll. Det är avskalat och vackert så det förslår, det här känns för mig som Norge om Norge vore en poplåt.

2. Naiv. Super.

Förstås. Jag vet inte om jag i retrospekt har samma behållning av denna som av ovan nämnda roman, men det var här jag invigdes till Erlend Loes författarskap, och den är ju på alla sätt briljant. En finfin berättelse om vikten vid att behålla sin lekfullhet även som vuxen.

1. Madrugada - Majesty

Det var under förra året som jag bestämde mig för att återupptäcka Madrugada, ett band som jag mindes från mina allra tidigaste tonår mer som ett väsen än som ett band jag lyssnat på. När jag åter fick höra Majesty föll allt i världen på plats. Ni vet det där norrländska vemodet som man ibland pratar om? Glöm det, det norska vemodet är upphöjt till tusen. En sång om att slåss mot sina inre demoner, eller kanske rent av ett sökande efter dem. Nu för evigt på mitt podium med världens bästa låtar.

Ett försenat nyårslöfte

Jag avlägger väldigt sällan nyårslöften, det har bara hänt någon enstaka gång, då jag lovade mig själv att röka mer. Så ironisk kan jag vara, kul va? I går insåg jag hur dålig jag varit på att läsa den senaste tiden, och bestämde mig för att göra något åt saken. Så mitt försenade nyårslöfte består i att läsa mer. Jag köpte två sci fi-antologier bestående av totalt 29 noveller, tillsammans med den Wells-samling jag köpte i höstas men bara börjat bläddra i har jag sammanlagt kring 60 stycken science fiction-noveller som jag ämnar beta av på lika många dagar. Ju intressantare de är, desto oftare kommer jag återkomma hit för att skriva om dem, så jag hoppas på många sådana inlägg de närmaste månaderna.

Topp5-fredag #23: Jules Verne

Jag börjar direkt med att poängtera det faktum att jag inte på långa vägar är någon Jules Verne-expert, jag har inte hunnit ta del av honom tillräckligt ännu. Men fyller han år (185!) så ska jag banne mig lista mina favoriter i alla fall!

5. Jorden runt på 80 dagar (1873)

Den andra romanen av Jules Verne jag läste var även den mindre bra av de två jag då hade tagit mig för, men ändå en ganska sensationell sådan. Den har på senare år anklagats för exotism, en skev kvinnobild med mera, men i egenskap av fantastiskt äventyr överglänser denna aspekt de tillkortakommanden man kan ifrågasätta den för. Förvänta er inte någon luftballongsfärd bara, den var visst bara med i filmatiseringarna...

4. En rundresa i världsrymden (Georges Méliès, 1904)

Egentligen är det väl snarare Resan till månen (Méliès, 1902) som brukar uppmärksammas som Méliès storverk, men här råder en annan åsikt. Troligtvis främst för att jag såg En rundresa i världsrymden i en färglagd version och bättre kvalitet än vad jag gjort med Resan till månen, men även för att den är ett än större spektakel. Längre speltid med rum för ännu mer av allt det goda som gjorde Resan till månen magisk, om än med avsaknad av den klassiska bilden när månen har raketen i ögat.

3. Resan till jordens medelpunkt (Henry Levin, 1959)

Titeln som undertecknad låtit inspirera nåt slags tagline för denna blog. Utan att ha läst romanen såg jag Resan till jordens medelpunkt en tidig våreftermiddag förra året. Samma dag insåg jag av förklarliga skäl att jag fullkomligt älskar välgjord matinéunderhållning. Jag såg om den här om veckan och älskade den lika mycket då. Allt är så fantastiskt. Alltså verkligen fantastiskt i ordets sanna bemärkelse. Det underbara underland med källor i kristaller, sminkade leguaner som dinosaurier och självaste Atlantis återfunnet. Och så en skönsjungande Pat Boone samt välspelande James Mason på det så räcker det långt, långt, långt.

2. En världsomsegling under havet (1870)

Världsomseglingen blev världsomvälvande. Jag har tidigare postat en ganska lång essä som jämförde romanen med Disneyfilmatiseringen, så det behöver väl knappast tas upp igen. Det relevanta är snarare vad den innebar för mig. Visst har jag tidigare älskat flertalet sekelskifts- och 1800-talsförfattare, men detta öppnade nya världar för mig. På sätt och vis roten till den litterära genren science fiction blev plötsligt begriplig. Och vilken roman det är, alltså. Jag har ett dokument med sparade favoritcitat i datorn, men tror jag lämnar det därhän.

1. Science Fiction

Ja, det här tangerar väl egentligen föregående motivation, men det råder väl inget tvivel om att Jules Vernes allra största inverkan var genom hela sig. Visst kan man peka på enskilda verk tills listan är blir oläslig, men som jag ser det handlar det snarare om att helhetens arv. De spår man ser i dag är inte från specifika romaner så mycket som det är av en sinnesstämning, en sinnesstämning som uppstod i samband med hela Jules Vernes författarskap.

Närläsning: Tidfararens vithet och den Andre #4

Och så avslutningsvis en sammanfattning och så, som fortsättning på tidigare analys som kan läsas här.

Slutdiskussion

”Långt tillbaka i tiden, kanske för tusentals generationer sen, hade människan fördrivit sin medbroder från solskenet och friheten. Nu kom brodern tillbaka – men ack, hur förändrad!”¹

Ovanstående citat innehåller på sätt och vis ett slags essens av skillnaderna mellan Wells roman och Pals film. Wells förmåga att ställa existentiella frågor kring livet, mänskligheten och världen blir tydliga redan i denna debutroman, medan Pal väljer att förenkla berättelsen och anpassa den till sin tid, med en tydlig spegling av det rådande kalla kriget och världspolitiken som den såg ut 1960. I Wells roman kan man se de dragen av hans tillhörighet till den sena upplysningen, hur människan utvecklats till två avarter som följd till klasskillnader och motsättningarna däremellan. Den oundvikliga revolutionen som medför morlockernas makthavande efter generationer av förtryck osar starkt av marxism, och trots att morlockerna besitter vad som kan kallas de dåliga mänskliga egenskaperna medan eloanerna fått bibehålla de goda, poängteras hur Tidfararens förakt mot underjordsfolket har sin grund i hans sympatier för ”den Andre”, som han närmar sig och så smått börjar identifiera sig med. Pal tar till fasta på dessa skillnader men genom att låta eloanerna bli mänskliga och mer identifikationsvänliga blir de snarare en liknelse för den goda västvärlden medan morlockerna intar position som ett slags förtryckarvälde – speglat i verkligheten av de två parterna i kalla kriget där eloanerna representerar väst och morlockerna öst.

Man kan mycket väl hävda att detta är det naturliga överförandet av en berättelse från en tid till en annan, anpassad väl för att avbilda samtiden, men det vore att förenkla. Genom att flytta rollen som ”de Andra” från eloanerna till morlockerna i första hand, tappar hela berättelsen ett djup, det skapas en oproblematiserad svartvithet erinrande av den i traditionella amerikanska krigsskildringar där subjekten är just goda och de andra reduceras till en onyanserad ondska. På grund av förlorat resonemang kring mänsklighetens utveckling blir morlockerna i filmen ett självklart objekt utan mervärde utöver sin roll som konfliktskapare. I Wells roman finns både eloanerna som ”den Andre”, och med tiden som Tidfararen börjar bli en av dem kan man påstå att rollen överlämnas till morlockerna. Det gör berättelsen flerdimensionell och belyser människans tendens att gruppera sig och således utesluta, en ”den Andre” är alltid obligatorisk för att positionera sig mot.

Centralt i båda versionerna är Tidfararens vithet, som nog till viss del får sägas representera Wells eget upplysta intellekt och vida utvecklade visionärskap. Oavsett vem som i första hand blir ”den Andre” så är det i båda fallen ”den Andre” hans vithet definieras utifrån, vare sig det rör sig om eloanernas infantila, intellektbefriade och smått drömska tillvaro eller morlockernas brutala mörker, kannibalism och monstruositet. I enlighet med Dyers tolkningar av vithet innehar Tidfararen alla de egenskaper som tillskrivs den vita mannen, han blir en tydlig norm för världsordningen, medan eloanerna, trots sin ljusa hudton, och morlockerna å sin sida mycket väl representerar svartheten, eller kanske i synnerhet ett ”annanskap”.²

1 Wells, 104.

2 Dyer, 826ff.

Närläsning: Tidfararens vithet och den Andre #2

Fortsättning från föregående inlägg.

Eloanerna som den Andre i H. G. Wells

”Och så framställer plötsligt en av dem en fråga som ställer honom på en femårings nivå i intellektuellt avseende – frågar mig rent ut om jag kommit från solen i ett åskväder!”¹

När Tidfararen först anländer till det framtida London och ser Themsens flodbädd som enda kännetecken för att han är kvar på samma plats som han lämnade via den fjärde dimensionen, stöter han direkt på en sorts främmande varelser. Om ”den Andre” definieras som en motpol till subjektet, finns här inget tvivel om att det är dem han stött på.² Eloanerna beskrivs som fem fot långa, androgyna och högst homogena i sitt utseende.³ Det sistnämnda kan tolkas på två sätt – antingen att de likt många djurarter har så stora yttre likheter att man ej ser skillnad mellan dem, eller en symbolisk liknelse vid hur Said beskriver 1800-talets syn på orientalister som en efterbliven ras där man ser till sin nidbild av det homogena kollektivet snarare än individer och subjekt.⁴ Den senare tolkningen stärks av att eloanerna till en början kommunicerar med Tidfararen via gester och ljud, då de utvecklat ett nytt språk som han förstås inte är bekant med. När Tidfararen väl börjar lära sig deras grundläggande fraser finner han hur deras ordförråd är så bristfälligt och sparsmakat att det fortfarande ter sig omöjligt att oproblematiskt kommunicera med dem, vilket kan ses som synnerligen underutvecklat i motsats till Tidfararens egen breda och välutvecklade vokabulär.

Hur eloanerna intellektuellt sett skiljer sig från dagens västerlänning i och med avsaknad av läs- och skrivkonst och övrigt kulturellt uttryck underbygger förstås deras roll som ”de Andra”, men utöver det kan man med så gott som vartenda motsatspar som Tofighian tar upp applicera begreppen på förhållandet mellan Tidfararen och hans nya vänner eloanerna.⁵ Om han är människa är de definitivt ett slags submänniskor, som i egenskap av sin korta längd och androgyna yttre sätts i direkt motsats till Tidfararens vuxna manlighet. Medan man hela tiden får följa Tidfararens tankar och planer – teorier om hur världen kom att bli som den blev – så lever eloanerna för dagen, eller rent av för stunden, utan att tänka efter för så mycket som en sekund. Den slutliga distanseringen mellan Tidfararen och eloanerna blir även på ett sätt den avgörande, där Tidfararen som subjekt får ett tydligt och betydelsefullt eget väsen. Tidfararens första närmande till eloanerna sker när han räddar livet på Weena, som fallit i sjön och som ingen annan bryr sig om. Genom hela berättelsen får man ta del av Tidfararens empati och medmänsklighet såväl som hans förtvivlan och uppgivenhet. Genom hela berättelsen poängteras även denna brist hos eloanerna, hur de inte känner till döden eller ens känslan rädsla.

Ytterligare ett exempel vill jag ta upp, på hur Wells gör eloanerna än mer primitiva med en tydlig symbolik till något slags urmänniska, nämligen att elden inte längre är uppfunnen. När Tidfararen tänder en tändsticka blir Weena helt till sig och försöker leka med eldslågan, för att hon aldrig sett något liknande. När elden – som i dag är bland de mest självklara ting i världen – blir något främmande, gör det givetvis även detta framtida folk till främlingar.

1 Herbert George Wells, Tidsmaskinen, övers. Kjell Ekström och Sam J. Lundwall (Höganäs: Bra Klassiker, 1986), 51.

2 Nadi Tofighian, föreläsningen Föreställd gemenskap och den Andre 15 oktober 2012.

3 Wells, 48ff.

4 Edward W. Said, Orientalism, övers. Hans O. Sjöström (Stockholm: Ordfront, 1993), 206.

5 Tofighian.

Närläsning: Tidfararens vithet och den Andre #1

Jag följer upp essän Nautilus plats i populärkulturen med en ny sådan, baserad på ett annat grundläggande science fiction-verk. Spännande!

Tidfararens vithet och den Andre 

I följande text avser jag göra en läsning av Tidsmaskinen (The Time Machine, George Pal, 1960) och dess litterära förlaga av H. G. Wells, där jag ämnar analysera Tidfararens vithet och i relation till den definiera ”den Andre”. Huvudsakligen kommer jag att utgå från egna analyser baserade på texter av Said, Ahmed och Dyer som berör området, för att applicera deras begrepp och resonemang på de respektive tolkningarna av berättelsen. Med texten vill jag undersöka vilka som utgör ”de Andra”, om det finns mer än en grupp som går att tolka in i begreppet och hur dessa utgör vitheten hos Tidfararen samt utforska på vilka sätt George Pals film avviker från sitt källmaterial.

Tidfararens vithet och hur han blir främlingen (för att snart återfå sin vithet)

”A million yesterdays of sensible men dying for their dreams... for what?! So you can swim and dance and play!”¹

Enligt Dyer definieras västerlänningens vithet utifrån vad vad som saknas i definitioner av andra etniciteter, det vill säga en motsats till ett ”annanskap”.² I sitt exempel Skandalen kring Julie (Jezebel, William Wyler, 1938) tillskriver han den svarta huvudpersonen attributet ”liv” som innebär kroppslighet, känsloliv och sensualitet, vilket medför vithetens motsvarighet i hjärnan och intellektet.³ Utifrån dessa premisser går det att dra direkt tydliga kopplingar både till Wells roman och Pals filmatisering av densamma. Eloanernas – det vill säga den ena av två avarter från människan, i den avlägsna framtid berättelsen utspelar sig – leverne präglas av liv och glädje, de roar sig uteslutande med att dansa, leka och äta. Deras vokabulär har blivit så tunn att de knappt konverserar och definitivt inte läser några böcker eller kultiverar sig på annat sätt. I motsats till detta är Tidfararen en vetenskapsman som till lika delar ägnar sig åt uppfinningar som att berika sitt intellekt med vetenskapliga skrifter så väl som middagar med andra högintellektuella herrar, vad gäller ”liv” finns alltså en tydlig distans mellan Tidfararens vithet och eloanernas livfulla ”annanskap”.

Från det att Tidfararen påbörjar sin tidsresa till år 802 701 kan man dra paralleller till Ahmeds beskrivning av hur John Dunbar i Dansar med vargar (Dances With Wolves, Kevin Costner, 1990) närmar sig främlingen för att så småningom bli en av dem. När hon skriver att Dunbar drivs av nyfikenhet och sin lust att se gränslandet, samt hur han måste åskåda på avstånd för att verkligen kunna se den främmande civilisationen ser jag direkta likheter med hur Tidfararen distanserar sig från det märkliga framtida människosläktet för att ta del av deras värld från ett utifrånperspektiv.⁴ Vidare beskrivs hur Dunbar närmar sig indianerna och börjar leva som dem, genom att ta del av deras seder och vanor, och inte längre definiera sig själv mot dem.⁵ På samma sätt närmar sig Tidfararen eloanerna via Weena som han fattar ett visst tycke för, han tar del av hennes och deras värld och kultur. Vid en vändpunkt, där Dansar med vargar-liknelsen slutar, tar han sina sinnen till fånga och börjar det stora projektet att försöka ta sig hem igen – och lämnar således de nya medmänniskorna han funnit i och med eloanerna. Denna fortsättning, med avståndstagandet från de främlingar han nyligen kommit att bli en av, kan snarare liknas vid direkt verklighetsbaserade filmer som Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962) eller Den vita massajen (Die weisse Massai, Hermine Huntgeburth, 2005) som båda berättar historier om hur människor trots nyfikenhet, affektion, engagemang och strävan aldrig kan förändra sitt ursprung, där skillnaderna mellan deras vithet och de Andras ”annanskap” blir för stora för att vara förenliga.

1 Tidsmaskinen, DVD, regisserad av George Pal, Beverly Hills, 57:47.

2 Richard Dyer, ”White”, i Film Theory and Criticism: Introductory Readings, red. Leo Braudy och Marshall Cohen (New York: Oxford University Press, 1999), 827.

3 Ibid 833.

4 Sara Ahmed, Vithetens hegemoni, övers. Amelie Björck, Patricia Lorenzoni och Maria Åsard (Hägersten: Tankekraft, 2011), 43.

5 Ibid 44f.

Bokreflektion: Krocketspelaren

Här om veckan, när Slakthus 5 började närma sig sitt slut så besökte jag biblioteket. Jag tänkte att jag behövde lite mer intressant science fiction att berika mig med. Mycket av det jag ville läsa fanns inte i sina originalöversättningar, utan bara i förenklade versioner, varför jag istället fick nöja mig med en av H. G. Wells icke-sci fi-romaner (bland annat, övriga lån avslöjas i framtida bokreflektioner).

Till de märkligare romaner jag läst hör Krocketspelaren. Ploten är att en krocketspelare (som även är en hejare på bland annat bridge!) sitter och samtalar först med en läkare, och sen med läkarens psykiatriker. Å andra sidan handlar i så fall Tidsmaskinen om en vetenskapsman som äter middag med sina vänner - det kanske finns något mer att hämta. Vad läkaren och psykiatrikern berättar förfärar krocketspelaren och eventuellt läsaren, även om jag måste erkänna att jag inte riktigt fann det vrålengagerande. Men mot slutet såg jag det briljanta, hur H. G. Wells (som vid det här laget var uråldrig) mer eller mindre förutspådde förintelsen. Liksom, att han inom sina sci fi-romaner ser framtiden må vara en sak, men det här känns större. 1936 var han väl förmodligen inte ensam i världen om att känna detta nazistiska spöke resa sig över Europa, men parallellerna man kan dra till boken känns onekligen väldigt skarpsinta. Med sina blotta hundra sidor kan inte Krocketspelaren anklagas för att vara för lång för läsning, så det kan väl vara rimligt att göra, kan tyckas.

Bokreflektion: Slakthus 5

Som av en ren händelse följde jag upp Tidsmaskinen med en annan tidsresenär i och med Billy Pilgrim i Kurt Vonneguts Slakthus 5. Även om deras respektive tidsresor genomförs på högst olika vis - den ena använder en tidsmaskin för att resa 800 000 år framåt medan den andra reser inom sig själv till olika platser i sin egen tidslinje - så finns en högst relevant likhet. Det handlar om hur man förklarar tidsresorna. När tidsresenären i Tidsmaskinen demonstrerar sin maskin för sina gäster talar han om hur resan äger rum i den fjärde dimensionen, och att det blir svåröverskådligt för att den mänskliga perceptionsförmågan inte klarar av att hantera just denna fjärde dimension på samma sätt som man hanterar de rumsliga sådana. I Slakthus 5 får Billy förklarat för sig av de utomjordiska tralfamadorianerna som har en helt annan förmåga att se den fjärde dimensionen än vad människor har. De förklarar att de inte nödvändigtvis ser ett ögonblick som följd av ett annat, utan som en samling fristående sådana som kan beskådas oberoende av varandra. En tidslinje finns förvisso, men Billy Pilgrim frigör sig från den, och hoppar fritt mellan olika ögonblick från den. Det blir aldrig enklare att greppa än så, inte ens med tusenfotingsliknelsen som mest målar upp en väldigt konstig bild för ens inre.

Att utgå från den fjärde dimensionen när man förklarar tidsresor är det förstås inget speciellt med, utan snarare det rimligast tänkbara. Vad som gör Slakthus 5 oändligt mer intressant för min egen del är hur den till stor del tangerar den tes jag funderat över till och från i många års tid. Det handlar om illusionen av den fria viljan. Illusionen av den fria viljan kommer från att människan tror sig ha friheten att göra vad de vill, vilja vad de väljer samt välja vad de ska göra. Det faktum att alla alltid gör just det de gör och således inte någonting annat än just det borde dock vara bevis nog att den fria viljan är en illusion. För även om inte Tralfamadorianerna ser dem så, så kommer ögonblicken som en förutbestämd följd av varandra - orsak och verkan, och så vidare. Allt som sker har alltid skett och kommer alltid att ske just då.

Filmreflektion: Tidsmaskinen (i relation till Tidsmaskinen)

Inför Tidsmaskinen (The Time Machine, George Pal, 1960) hade jag skapligt höga förväntningar. Det kändes som att romanen skulle utgöra en alldeles utmärkt grund att bygga en film på. Ramberättelsen görs även väldigt bra i filmen, och greppet med att åka fram till de två världskrigen för att skapa ett visst motiv hos tidsresenären var också väldigt bra. Men det fanns stora nackdelar med filmen.

I romanen görs en ganska skarpsynt analys av det rådande klassamhället i eloanernas tid, där morlockerna återtagit makten efter en lång tid av förtryck och det skapas en problematisering av den avsky tidsresenären känner gentemot dem. I filmen återfinns inte detta.

I romanen gör eloanernas bristfälliga språk att tidsresenären knappt ens kan kommunicera med Weena, i filmen pratar alla engelska. Man gör ett försök att närma sig samma poäng som görs i romanen, men misslyckas.

Hela äventyret som är magnifikt i romanen är ganska kortkommet i filmen. Allt är simplifierat. Det handlar om gott och ont på ett väldigt svartvitt sätt där romanen har gråzoner. Och så finns ett kärleksintresse, till råga på allt. Den känslomässiga spänning som finns mellan tidsresenären och Weena är nästan rent av äcklig, i romanen känns den mer rimligt förankrad.

Detta är bara några få saker att klaga på, och dessutom är manuset till filmen ofta väldigt ogenomtänkt och har flertalet logiska luckor. Men ändå måste jag säga att jag gillade filmatiseringen. Som gammal matiné betraktad är den förstås lika förtjusande som väntat - och just som gammal matiné från 50- och 60tal har filmen en scenografi som inte går att motstå. Så ursnygg.

En bonus för filmen är de kopplingar man kan göra till Apornas planet (Planet of the Apes, Franklin J. Schaffner, 1963).

Närläsning: Nautilus plats i populärkulturen #4

Fjärde och avslutande delen tar upp skillnader mellan förlagan och filmatiseringen samt en kortfattad text om dess inverkan på efterföljande verk.

Del ett, del två och del tre här.

En evig klassiker och en evig kopia?

”[J]ag älskar henne som mitt eget kött och blod!”⁹
”Ja! han älskade detta fartyg så som en far älskar sitt eget barn.”¹⁰

Det finns ett liv i karaktärerna, och för den delen även i Nautilus, i romanen som inte filmen lyckas återskapa på samma vackra vis. Professor Aronnax står idel i centrum då det är ur hans perspektiv allt berättas, men runt omkring sig har han hela tiden tre intressanta karaktärer vars utveckling man får följa. Just så används också Aronnax som protagonist, för att utforska både havet, vetenskapen och övriga karaktärer. I huvudfokus står förstås mysteriernas man, Kapten Nemo, frågan om hans bakgrund, hans resa och hans mål väcks tidigt, och förblir till större delen obesvarad berättelsen ut. Allt som sägs är att han föraktar mänskligheten, och att hans familj och leverne gått förlorat någon gång på vägen. Det hintas om att han har en personlig vendetta mot någon eller något. Vem eller vad, och varför, går bara att spekulera i. Vad som står säkert är att hans inneliggande hat driver honom mer och mer till vansinne under resans gång. Vidare finns då harpunaren Ned Land och Aronnax assistent Conseil. Hur Land förvandlas under resans gång är påtagligt för berättelsen, och likaså hur han kommer närmre Conseil för varje kapitel som går. Således följer inte längre Conseil sin herres fotspår utan står mer likgiltig inför dem båda.

Inga av dessa porträtt görs rättvisa i Fleischers filmatisering. För att börja i någon ände, låt oss inleda med Kapten Nemo. Från stunden de skeppsbrutna tar sig ombord på Nautilus, och således möter honom första gången, till filmens slut hålls han som antagonist. Hans motiv är svagare då mysterierna som i romanen omhuldrar honom är minimerade. När man romanen igenom funderar på vem han egentligen är, vad är hans agenda, står det i filmen klart från början att han är en ond man som trots sin pacifism försöker uppnå sitt mål genom att utrota jordens alla krigsfartyg. Harpunaren Ned Lands roll blir mest att dricka sig full, spela gitarr, och gapa. En munter man när han är glad, men som har lätt för att brusa upp när något går snett. Framför allt sker ingen utveckling från öppningsscenen när han först skådas, till det att filmen slutar. Professor Aronnax å sin sida må ha varit en åskådare i romanen, men ändå en utforskande, nyfiken åskådare. I filmatiseringen reduceras han till ingenting, och blir väldigt anonym och inte särskilt nödvändig för berättandet. Assistent Conseil uppfyller mest en roll som komisk avlastning, som i huvudsak inte gör någonting.

Kan det vara så enkelt att romanen är en den klassiker den förtjänar tack vare sin makalösa historia, detaljrikedom och karaktärer medan Disney fått sin stämpel genom att göra berättelsen mer lättillgänglig? Givetvis inte. Disney gjorde mer än att tillgängliggöra en klassiker. Tidigare filmatiseringar av romanen har liksom Disneys fokuserat mestadels på en visuell upplevelse med en enkel handling, men genom skyhög budget tog Disney det hela till nya nivåer. Cinemascope-formatet utnyttjades tillsammans med ett vackert användande av technicolor. Specialeffekterna liknade inget tidigare och inkluderade en konstgjord jättebläckfisk värd 200 000 amerikanska dollar.¹¹ Lägg till detta fina skådespelarinsatser från samtliga, och kanske i synnerhet rollprestationerna för Conseil och Ned Land: "Den verkliga juvelen i denna filmhistoriska skattkammare är det uppsluppna samspelet mellan Kirk Douglas, som spelar en bredbröstad och gitarrspelande harpunare med en hjältes karisma, och Peter Lorre, som avporträtterar professorns dumdryge assistent med komisk precision.”¹² För även om karaktärerna är reducerade från sin respektive storhet i romanen, lyckas man skapa ett annat slags magi på filmduken. Bortser man från att vad science fiction och karaktärsdjup heter, så finns ändå en god matiné med desto större havsdjup istället.

En världsomsegling under havet som anfader till Steampunk och modern Science Fiction
Subgenren steampunk har i grunden idealen från Jules Vernes tid. Den victorianska stilen, och den tekniska utveckling som skedde under andra hälften av 1800talet. Just ordet steampunk åsyftar förstås då ångmekaniken. En världsomsegling under havet anses ofta vara ett av de grundläggande verken, men när jag läste den kunde jag inte låta bli att fråga mig varför. Estetiken må vara densamma men Nautilus drivs ju av elektricitet, medan de övriga skeppen som knappt beskrivs i romanen är ångfartyg. Alla frågor besvarades förstås när jag såg filmatiseringen. Nautilus järnsmidda yttre och framför allt mässingbeprydda interiör kändes genast igen från den mer utpräglat konventionella steampunkestetiken. En anledning jag själv tror kan ha bidragit till att just En världsomsegling under havet anammats av så många som en förebildsbok skulle vara just att de läst boken och tagit del av den fantastiska berättelsen där också, utöver att ha sett filmen med det visuellt fulländade. På så sätt kompletterar de varandra ypperligt.

Angående science fiction som följt spåren av En världsomsegling under havet så får väl temat ”instängda på avskild plats” vara en ganska välrepresenterad tematik i senare filmer och annan media, om än ofta porträtterad i rymden istället för världshaven. Filmklassiker som Alien (Ridley Scott, 1979) och Cube (Vincenzo Natali, 1997), såväl som modernare tvspel som BioShock och Dead Space, kan mycket väl tänkas som efterföljare med liknande tematik.

⁹ Verne, En världsomsegling under havet, 106
¹⁰ Idib, 107
¹¹ Gifford, Denis, Science Fiction Film. London: Studio Vista Ltd, 1971.
¹² Schneider, Steven Jay (red), 101 Sci-Fi-Filmer du måste se innan du dör. Göteborg: Tukan, 2010.

Närläsning: Nautilus plats i populärkulturen #3

Denna tredje del behandlar hur Disneys filmatisering från 1954 förhåller sig till science fiction-genren.

Länkar till del ett och del två.

Disneys sedvanliga äventyr

It was difficult to make a story out of the novel because it doesn’t have a story – it’s really just a series of unrelated incidents. And Nemo as a character also doesn’t exist in the book though there are all sorts of allusions to what motivates him politically, but we really had to create a new character and a new story. The odd thing is that when people now think of Verne’s novel they are usually remembering the story of the film and not the book.⁶

Sådana tycks alltså regissören Richard Fleischers ord ha varit kring sin tolkning av En världsomsegling under havet. Filmen fick onekligen mycket beröm då (bland annat tre Oscar-nomineringar varav två vunna), och har sedan dess fortsatt få lika mycket beröm i efterhand. Frågan är om den hyllas för samma saker som romanen, och finns det samma ingångar i science fiction-genren? Jag provar samma kriterier som romanen lyckades uppfylla.

Till att börja med är Nautilus inte längre vilda fantasi som den var 1870 när Jules Vernes förlaga ursprungligen gavs ut. Även om filmen utspelar sig 1868, så får inte en efterhandskonstruerad framtidsvision samma effekt. Som tittare är man medveten om att ubåtar existerar, varav ”magin” försvinner. Kapten Nemos teknologiska utläggningar om hur båten fungerar försvinner, bokstavligt talat, i och med att man, när Nemo ger Aronnax rundturen på båten, har lagt en berättarröst från Aronnax ovanpå, och Kapten Nemos förklaringar finns inte att höra någonstans. Några tekniska specifikationer nämns faktiskt inte i hela filmen, vilket slår hål på både ”det tekniska kåseriet” såväl som ”den tekniska sagan”. Nog för att Aronnax är en vetenskapsman även här, men hans följeslagare Conseil framstår mest som en dumdristig tjänare, snarare än en assistent i arbetet. I romanen undersöker Aronnax vattenlivet medan Conseil klassificerar organismerna i sina respektive familjer och släkten. När även denna vetenskapliga aspekt förtas, är det svårt att se något slags ”vetenskaplig romans” i det hela.

Om man raskt går vidare till den föreslagna ”prophetic vision” så finns en specifik potential. Istället för att driva Nautilus med elektricitet, kommer det i filmen fram att hon drivs av atomkraft. Genom en viss tidsanpassning då USA i verkligheten nyligen hade skapat en ”atombåt” och givit den namnet USS Nautilus, följde man samma spår i filmskapandet.⁸ Denna idé må funka på ”prophet vision”-kriteriet så till vida att det så småningom, förutsatt att man utgår från när filmen utspelar sig, kom en verklighetens motsvarighet. Å andra sidan blir det även här en efterhandskonstruktion i och med att man redan kände till verklighetens USS Nautilus.

De kriterier som filmen utan tvekan uppfyller är ”äventyrsberättelsen” och ”den idéväckande humoresken”, men jag har personligen svårt att se vad dessa två, utan sina medkriterier, skulle ha att göra med science fiction. Men en äventyrsfilm är det, i samma underhållande matinéanda som Disney vanligtvis arbetar med.

⁷ Nicholls, The Encyclopedia of Science Fiction, 617
⁸ Maertens, James W., Between Jules Verne and Disney: Brains, Brawn and Masculine Desire in 20,000 Leagues Under the Sea, 1995 http://jv.gilead.org.il/sfs/maertens.art.html (senast kollad 2012-08-10)

Avslutande delen kommer inom kort.

Närläsning: Nautilus plats i populärkulturen #2

Fortsättning från del ett följer.

Den vetenskapliga roman(s)en

Romanen inleds som bekant med beskrivningen av ett havsmonster som skall uppsökas och förintas. Monster är förvisso ett vanligt tema i senare science fiction, men monstret här (som antas vara en jättelik narval) visar sig istället vara något så otänkbart som en undervattensbåt. Då ubåten som uppfinning ännu inte existerade, åtminstone inte en regelrätt sådan som kan korsa världshaven utan problem, blir det en given ingång till den fiktiva vetenskapen. När Professor Aronnax och hans entourage stöter på detta vidunder till skapelse, så blir de förstås väldigt överrumplade. Vad Jules Verne dock har, som inte lika många senare science fiction-berättare har är en, i hans romaner, uttryckt kärlek till just vetenskapen. Efter att ha blivit en del av besättningen på ubåten Nautilus förklarar Kapten Nemo väldigt utförligt och trovärdigt alla teknikaliteter kring henne. Bland annat när han skall förklara hur Nautilus handskas med det ökande trycket på djupare vatten:

[Ä]ven om vattnet inte är helt inkompressibelt så låter det dock komprimera sig endast i synnerligen liten utsträckning. Faktiskt tyder de senaste beräkningarna på att sammanpressningsförmågan bara uppgår till fyrahundratrettiosex tiomiljondelar per atmosfär, alltså per var tionde meter neråt. Om det då gäller att sänka sig tusen meter beräknar jag volymminskningen under ett tryck lika med det från en vattenpelare på tusen meters höjd, det vill säga ett tryck på hundra atmosfärer. Denna reduktion blir sålunda fyrahundratrettiosex hundratusendelar. Jag bör alltså öka tyngden så mycket att fartyget väger femtonhundratretton ton i stället för femtonhundrasju. Det räcker med andra ord med en viktökning på bara sex ton.⁴

Vilka egentliga fakta Verne lägger fram genom sina karaktärer i allmänhet, och Kapten Nemo i synnerhet blir irrelevant i och med att illusionen ges av att vetenskapen inte är fiktiv, utan snarare att fiktionen är vetenskaplig. I vilket fall fyller det mycket väl upp flera av Witts punkter i och med ”den vetenskapliga romansen”, ”det tekniska kåseriet” och för romanen i sin helhet även ”den tekniska sagan” likväl som - i sammanhanget - orelaterade ”äventyrsberättelsen”.

I Gernsbacks definition återfinns även begreppet ”prophetic vision” och följs upp med ” New inventions pictured for us in the scientifiction of today are not at all impossible of realisation tomorrow”, och även om han redan pekat ut Jules Verne som en av de påtänkta i sitt resonemang känns det relevant att poängtera var detta finns. Det första uppenbara är förstås Nautilus i sig, som ubåt. I en National Geographic-artikel tangeras dock en ytterlighet värd att ta upp i och med hur båten drivs, nämligen av elektricitet. Enligt artikeln säger teknologihistorikern Rosalinda Williams att det ”at the time had a kind of magical aura”⁵, vilket väl talar för hur det framställs i romanen. Som vi vet vid det här laget skulle elektriciteten komma att driva i princip hela världen så småningom.

Om man utöver detta tillägger uttänkt komiska partier så som när Aronnax inte kan tänka på annat den de befarade hajarna, på frågan om hur mycket pengar en pärlmusselbank kan ge, svarar: ”Jag har läst någonstans att enbart pärlfisket kring Ceylon inbringar tre miljoner hajar om året”⁶, så måste man även tillskriva honom ”den idéväckande humoresken” Således kan man kanske konstatera att Jules Vernes roman uppfyller alla tänkbara kriterier för vad science fiction ska innebära.

⁴ Verne, Jules, En världsomsegling under havet, Stockholm: Norstedts, 1981. Sid. 103
⁵ 8 Jules Verne Inventions That Came True, National Geographic, http://news.nationalgeographic.com/news/2011/02/pictures/110208-jules-verne-google-doodle-183rd-birthday-anniversary/ (senast kollad 2012-08-10)
⁶ Verne, En världsomsegling under havet, 199

Del tre, som behandlar Disney-filmatiseringen kommer förmodligen upp i helgen.

Närläsning: Nautilus plats i populärkulturen #1

I somras skrev jag en följd av mycket god respons av min kursledare och examinator. Jag tänkte nu dela med mig av den i en serie inlägg, torde intressera alla som gillar science fiction och annat bra. Här följer (I TIMES NEW ROMAN!!) första delen.

I följande text kommer jag att analysera och jämföra två tolkningar av en berättelse. Det rör sig om Disneys filmatisering av En världsomsegling under havet (20000 Leagues Under the Sea, Richard Fleischer, 1954) och Jules Vernes roman med samma titel, på vilken filmen är baserad. Målet är att läsa in traditionella science fiction-element i dessa två verk, hur de påverkat efterföljande skapande och varför de kan tänkas ha blivit de klassiker de är i dag. Avslutningsvis tänker jag kortfattat dra paralleller till subgenren steampunk och försöka identifiera vad man där har tagit tillvara på från de två respektive verken.

Vetenskapsfiktion eller fiktiv vetenskap?
För att kunna bena ut och sätta finger på vad som är science fiction i både romanen och filmen krävs en definition av vad genren innebär. I uppslagsverket The Encyclopedia of Science Fiction står det under rubriken ”Definitions of SF” att "The term is applied so loosely in common usage that no single definition will ever be universally agreed".¹ Samt att flertalet tidigare författare på området skapat sina egna definitioner. När intresset för genren växte i början av 1900talet, och flertalet så kallade ”pulp magazines” med science fiction-tema grundades, kom även nya utomstående teoretiseringar av vad genren innebär. Man nämner att Hugo Gernsback i första numret av sin Amazing Stories beskriver “scientifiction” med följande ord: “By 'scientifiction' I mean the Jules Verne, H.G. Wells and Edgar Allen Poe type of story – a charming romance intermingled with scientific fact and prophetic vision. [...] New inventions pictured for us in the scientifiction of today are not at all impossible of realisation tomorrow.”² Redan tio år tidigare grundades Sveriges första tidskrift på ämnet där Otto Witts redaktionsspalt i första numret lyder:

Du har sett teknikens sagoland. Allt i det landet är en teknisk saga. Skogen är enkel och verklig, papperet är fantasien. Forsen är banal och vanlig, turbinen, dynamon och generatorn - de äro poemen... Och (Hugin) känner gott vilka språkets former den måste använda för att än i dag göra sig riktigt förstådd.
den vetenskapliga romansens
det tekniska kåseriets
den idéväckande humoreskens
äventyrsberättelsens och
den tekniska sagans.³

Även om det aldrig går att enas om en universell definition finns nu åtminstone tidiga idéer om science fiction representerade. Vidare finns förstås även den rent semantiska definitionen, kort och gott vetenskapsfiktion, eller kanske fiktiv vetenskap. Hur väl passar då de respektive verken in dessa kriterier?

¹ Nicholls, Peter (red), The Encyclopedia of Science Fiction: An Illustrated A to Z, London: Granada Publishing, 1979. Sid. 159
² Ibid
³ Lundwall, Sam J., En bok om science fiction, fantastic, futurism, robotar, monster, vampyrer, 

Nästa del kommer en annan dag.