Margot at the Wedding (Baumback, 2007) har stått i min DVD-hylla i flera år nu, oförklarligt osedd. Jag antar att jag inte ville bli besviken. Men jag såg den ändå, och ack så obefogad den oron var. Det handlar om en mor och son som besöker moderns syster och hennes familj, relationerna mellan människorna skulle lika gärna kunna vara ytterligare karaktärer ur The Royal Tenenbaums (Anderson, 2001), men de hade garanterat inte fått samma uttryck där som här. Uppskattningsvis hälften av filmens repliker riktas kärleksfullt från en person till en annan, med största välmening och uppriktighet, men aldrig utan en underton av tomhet. Resten av replikerna är som de sarkastiska förolämpningar mellan syskonen i alla Wes Andersons filmer, med skillnaden att de här tar form av skruvbollar som nästlar sig in i sin mottagares allra svagaste sinnen, och skapar en djup melankoli som varar filmen igenom.
Jag ser det som att Disney arbetar med sockersöta pastellprinsessor och storörade elefanter för att visa att människor kan vara olika, att det är okej och att man ska vara sig själv. Vidare kan man se det som att Wes Anderson använder sig av de mest egocentriska figurer föreställningsbara tillsammans med väl utvalda miljöer och sammanhang för att visa hur människor måste vara sig själva, att de är som de är för att vara som de är. Avslutningsvis kan man även se det som att Noah Baumbach använder sig av sorgsna draman för att visa att alla människor är extremer som alla bär bagage tunga nog att knäcka deras ryggar om man inte sätter sig ner att vila, blottar sitt inre, för en stund emellanåt. Det finns inget rätt och fel, det finns bara människor. I kontrast till Disney-bilden av budskapet finner jag inte bara filmer som Margot at the Wedding djupt berörande och väldigt intressant som film, utan även oerhört viktig.
