Wes Anderson är en av vår tids mest framgångsrika regissörer inom vissa kretsar. Det handlar om cool musik, knasiga karaktärer och massor av sköna retrogrejer som ser fräckt ut. Utöver magiska manus, utmärkt bildkomposition och ett modernt auteurberättande som inte är helt vanligt att se från det stora västanlandet. I skuggan av honom står Noah Baumbach. Ett slags mörk, skruvad kusin till Anderson, som jobbar med samma berättelseteknik men med en ständigt närvarande själslig svärta. Tillsammans med Anderson skrev han både Life Aquatic (Anderson, 2004) och Den fantastiska räven (The Fantastic Mr. Fox, Anderson, 2009), och när han skrev (delvis självbaserat) The Squid and the Whale (Baumbach, 2005) bad han Anderson regissera, varpå han fick svaret att han skulle göra det själv istället. Tydligen såg Anderson det där mörkret som krävdes för att göra en sådan film.
Margot at the Wedding (Baumback, 2007) har stått i min DVD-hylla i flera år nu, oförklarligt osedd. Jag antar att jag inte ville bli besviken. Men jag såg den ändå, och ack så obefogad den oron var. Det handlar om en mor och son som besöker moderns syster och hennes familj, relationerna mellan människorna skulle lika gärna kunna vara ytterligare karaktärer ur The Royal Tenenbaums (Anderson, 2001), men de hade garanterat inte fått samma uttryck där som här. Uppskattningsvis hälften av filmens repliker riktas kärleksfullt från en person till en annan, med största välmening och uppriktighet, men aldrig utan en underton av tomhet. Resten av replikerna är som de sarkastiska förolämpningar mellan syskonen i alla Wes Andersons filmer, med skillnaden att de här tar form av skruvbollar som nästlar sig in i sin mottagares allra svagaste sinnen, och skapar en djup melankoli som varar filmen igenom.
Jag ser det som att Disney arbetar med sockersöta pastellprinsessor och storörade elefanter för att visa att människor kan vara olika, att det är okej och att man ska vara sig själv. Vidare kan man se det som att Wes Anderson använder sig av de mest egocentriska figurer föreställningsbara tillsammans med väl utvalda miljöer och sammanhang för att visa hur människor måste vara sig själva, att de är som de är för att vara som de är. Avslutningsvis kan man även se det som att Noah Baumbach använder sig av sorgsna draman för att visa att alla människor är extremer som alla bär bagage tunga nog att knäcka deras ryggar om man inte sätter sig ner att vila, blottar sitt inre, för en stund emellanåt. Det finns inget rätt och fel, det finns bara människor. I kontrast till Disney-bilden av budskapet finner jag inte bara filmer som Margot at the Wedding djupt berörande och väldigt intressant som film, utan även oerhört viktig.
Visar inlägg med etikett Disney. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Disney. Visa alla inlägg
onsdag 27 februari 2013
fredag 8 februari 2013
Topp5-fredag #23: Jules Verne
Jag börjar direkt med att poängtera det faktum att jag inte på långa vägar är någon Jules Verne-expert, jag har inte hunnit ta del av honom tillräckligt ännu. Men fyller han år (185!) så ska jag banne mig lista mina favoriter i alla fall!
5. Jorden runt på 80 dagar (1873)
Den andra romanen av Jules Verne jag läste var även den mindre bra av de två jag då hade tagit mig för, men ändå en ganska sensationell sådan. Den har på senare år anklagats för exotism, en skev kvinnobild med mera, men i egenskap av fantastiskt äventyr överglänser denna aspekt de tillkortakommanden man kan ifrågasätta den för. Förvänta er inte någon luftballongsfärd bara, den var visst bara med i filmatiseringarna...
4. En rundresa i världsrymden (Georges Méliès, 1904)
Egentligen är det väl snarare Resan till månen (Méliès, 1902) som brukar uppmärksammas som Méliès storverk, men här råder en annan åsikt. Troligtvis främst för att jag såg En rundresa i världsrymden i en färglagd version och bättre kvalitet än vad jag gjort med Resan till månen, men även för att den är ett än större spektakel. Längre speltid med rum för ännu mer av allt det goda som gjorde Resan till månen magisk, om än med avsaknad av den klassiska bilden när månen har raketen i ögat.
3. Resan till jordens medelpunkt (Henry Levin, 1959)
Titeln som undertecknad låtit inspirera nåt slags tagline för denna blog. Utan att ha läst romanen såg jag Resan till jordens medelpunkt en tidig våreftermiddag förra året. Samma dag insåg jag av förklarliga skäl att jag fullkomligt älskar välgjord matinéunderhållning. Jag såg om den här om veckan och älskade den lika mycket då. Allt är så fantastiskt. Alltså verkligen fantastiskt i ordets sanna bemärkelse. Det underbara underland med källor i kristaller, sminkade leguaner som dinosaurier och självaste Atlantis återfunnet. Och så en skönsjungande Pat Boone samt välspelande James Mason på det så räcker det långt, långt, långt.
2. En världsomsegling under havet (1870)
Världsomseglingen blev världsomvälvande. Jag har tidigare postat en ganska lång essä som jämförde romanen med Disneyfilmatiseringen, så det behöver väl knappast tas upp igen. Det relevanta är snarare vad den innebar för mig. Visst har jag tidigare älskat flertalet sekelskifts- och 1800-talsförfattare, men detta öppnade nya världar för mig. På sätt och vis roten till den litterära genren science fiction blev plötsligt begriplig. Och vilken roman det är, alltså. Jag har ett dokument med sparade favoritcitat i datorn, men tror jag lämnar det därhän.
1. Science Fiction
Ja, det här tangerar väl egentligen föregående motivation, men det råder väl inget tvivel om att Jules Vernes allra största inverkan var genom hela sig. Visst kan man peka på enskilda verk tills listan är blir oläslig, men som jag ser det handlar det snarare om att helhetens arv. De spår man ser i dag är inte från specifika romaner så mycket som det är av en sinnesstämning, en sinnesstämning som uppstod i samband med hela Jules Vernes författarskap.
5. Jorden runt på 80 dagar (1873)
Den andra romanen av Jules Verne jag läste var även den mindre bra av de två jag då hade tagit mig för, men ändå en ganska sensationell sådan. Den har på senare år anklagats för exotism, en skev kvinnobild med mera, men i egenskap av fantastiskt äventyr överglänser denna aspekt de tillkortakommanden man kan ifrågasätta den för. Förvänta er inte någon luftballongsfärd bara, den var visst bara med i filmatiseringarna...
4. En rundresa i världsrymden (Georges Méliès, 1904)
Egentligen är det väl snarare Resan till månen (Méliès, 1902) som brukar uppmärksammas som Méliès storverk, men här råder en annan åsikt. Troligtvis främst för att jag såg En rundresa i världsrymden i en färglagd version och bättre kvalitet än vad jag gjort med Resan till månen, men även för att den är ett än större spektakel. Längre speltid med rum för ännu mer av allt det goda som gjorde Resan till månen magisk, om än med avsaknad av den klassiska bilden när månen har raketen i ögat.
3. Resan till jordens medelpunkt (Henry Levin, 1959)
Titeln som undertecknad låtit inspirera nåt slags tagline för denna blog. Utan att ha läst romanen såg jag Resan till jordens medelpunkt en tidig våreftermiddag förra året. Samma dag insåg jag av förklarliga skäl att jag fullkomligt älskar välgjord matinéunderhållning. Jag såg om den här om veckan och älskade den lika mycket då. Allt är så fantastiskt. Alltså verkligen fantastiskt i ordets sanna bemärkelse. Det underbara underland med källor i kristaller, sminkade leguaner som dinosaurier och självaste Atlantis återfunnet. Och så en skönsjungande Pat Boone samt välspelande James Mason på det så räcker det långt, långt, långt.
2. En världsomsegling under havet (1870)
Världsomseglingen blev världsomvälvande. Jag har tidigare postat en ganska lång essä som jämförde romanen med Disneyfilmatiseringen, så det behöver väl knappast tas upp igen. Det relevanta är snarare vad den innebar för mig. Visst har jag tidigare älskat flertalet sekelskifts- och 1800-talsförfattare, men detta öppnade nya världar för mig. På sätt och vis roten till den litterära genren science fiction blev plötsligt begriplig. Och vilken roman det är, alltså. Jag har ett dokument med sparade favoritcitat i datorn, men tror jag lämnar det därhän.
1. Science Fiction
Ja, det här tangerar väl egentligen föregående motivation, men det råder väl inget tvivel om att Jules Vernes allra största inverkan var genom hela sig. Visst kan man peka på enskilda verk tills listan är blir oläslig, men som jag ser det handlar det snarare om att helhetens arv. De spår man ser i dag är inte från specifika romaner så mycket som det är av en sinnesstämning, en sinnesstämning som uppstod i samband med hela Jules Vernes författarskap.
onsdag 6 februari 2013
Filmreflektion: Röjar-Ralf och referenskulturen - en postmodernistisk pastisch
Det är väldigt tidsenligt att fylla verk till bredden med populärkulturella referenser. Serier som The Big Bang Theory (Chuck Lorre och Bill Prady, 2007-) gör succé hos den vuxna generation genom att göra just detta, och på så sätt appellera till en målgrupp som känner till dessa. I en värld där klassiska filmscener och populärkulturella fenomen exploateras mer genom fans återskapningar i youtubeklipp och som internetmemes än i sina originalsammanhang passar en film som Röjar-Ralf (Wreck-It Ralph, Rich Moore, 2012) in perfekt.
För mig är ploten sekundär i Röjar-Ralf. När den väl sätts i rullning tar något slags klassiskt Disney-mode över och även om det underhåller för sig, inser jag att det inte är därför jag ser filmen. Istället får vi gå tillbaka till början, filmens inledning. Röjar-Ralf sitter i möte med en stödgrupp för TV-spelskurkar, och med sig i gruppen har han bland andra Bowser, Zangief och M. Bison från Street Fighter-serien och Kano från Mortal Kombat. För att nämna några stycken. Förutom Bowser är det här relativt smala referenser, ämnade för den som spelat sin beskärda del TV-spel. På en reklamskylt skymtar Sonic förbi, man nämner Mario och Lara Croft i dialogen och Pac Man och hans tillhörande spöken dyker upp flertalet gånger i olika sammanhang, dessa snappar nog de flesta upp. Genom att ha med de enkla referenserna bjuder man in alla till filmen, men genom de lite smalare riktar man sig specifikt mot den nämnda referenskulturen. Den yttre världen är en arkadhall och spelfigurernas största fasa är att deras arkadkabinett tas ur bruk, vilket skulle lämna dem arbetslösa (Q*bert med vänner är redan där). Genom att man medför vissa tekniska aspekter i berättandet implementerar man även diverse referenser till spelmediet i stort, utöver bara specifika karaktärer. Även de faktum att spelet Fix-It Felix Jr. där Röjar-Ralf är boven påminner starkt om Donkey Kong och titeln Hero's Duty kan tänkas vara en direkt koppling till flertalet liknande verkliga speltitlar visar på detta, allt för igenkänningsfaktorn.
En rolig scen med oreokakor återskapar Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz, Victor Fleming, 1939) och när mentos faller ner i light-cola händer även i filmen det vi alla sett på youtube, vid ett tillfälle använder en filmkaraktär den klassiska Konami-fuskkoden och eftertexterna utgörs helt av TV-spelsmiljöer inspirerade av verklighetens spel såväl som de förekommande i filmen. Överallt, filmen igenom finns alltså referenser till det mesta man möjligtvis kan föreställa sig, och i alla tänkbara riktningar man möjligtvis kan föreställa sig. Det gör att filmen blir en väldigt rik upplevelse i saker man kan peka på och skratta åt, medan filmens berättelse hamnar i ett välförtjänt skymundan. Inte helt oproblematiskt alltså, men på sätt och vis en postmodernistisk pastisch på hur kultur konsumeras i dag. Genom att få även det som eventuellt spretar att kännas sammanhållet i sammanhanget, blir Röjar-Ralf en väldigt njutbar och oerhört härlig film som är svår att inte älska.

En rolig scen med oreokakor återskapar Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz, Victor Fleming, 1939) och när mentos faller ner i light-cola händer även i filmen det vi alla sett på youtube, vid ett tillfälle använder en filmkaraktär den klassiska Konami-fuskkoden och eftertexterna utgörs helt av TV-spelsmiljöer inspirerade av verklighetens spel såväl som de förekommande i filmen. Överallt, filmen igenom finns alltså referenser till det mesta man möjligtvis kan föreställa sig, och i alla tänkbara riktningar man möjligtvis kan föreställa sig. Det gör att filmen blir en väldigt rik upplevelse i saker man kan peka på och skratta åt, medan filmens berättelse hamnar i ett välförtjänt skymundan. Inte helt oproblematiskt alltså, men på sätt och vis en postmodernistisk pastisch på hur kultur konsumeras i dag. Genom att få även det som eventuellt spretar att kännas sammanhållet i sammanhanget, blir Röjar-Ralf en väldigt njutbar och oerhört härlig film som är svår att inte älska.
onsdag 31 oktober 2012
Disney och Lucasfilm borde vara en matchning gjord i himlen
Det har väl inte undgått någon att Disney köpt Lucasfilm av George Lucas, och ämnar göra en tredje Star Wars-trilogi inom bara några år. Man kan ju spekulera i oändlighet kring om de kommer filmatisera redan skrivna berättelser och i så fall vilka, eller om det kommer skapas något helt nytt - liksom vilka som kommer bli inblandade som manusförfattare, regissör och så vidare. Det är onekligen spännande, men vad jag funderat på mer är diverse projekt som rent hypotetiskt skulle kunna komma att förverkligas. Sannolikhetshalten är förvisso försvinnande låg, men man får väl fantisera i alla fall.
Pixars Landet för längesedan
Jag älskar Landet för längesedan (The Land Before Time, Don Bluth, 1988), tycker den är alldeles förtjusande och en väldigt bra film. Tänk er en Pixar-animerad remake, bildruta för bildruta trogen originalet, fast med deras animatörers enorma talang för skapande. Låt dagens barn ta del av något vackert och faktiskt bra istället för de hutlöst dåliga uppföljarna originalfilmen fått.
Maniac Mansion på Disney XD
Det var min bror som invigde mig till den här idén, och jag måste säga att den förefaller mig väldigt lockande. Det finns förvisso redan en Maniac Mansion-serie som gick mellan 1990-1993 (Eugene Levy) som jag inte har sett, men jag kan inte heller tänka mig att den skulle kunna vara någonting positivt. Om man istället för en (förmodat) tafflig sitcom skulle göra en mystery/action-ungdomsserie så vore ju det råball. Ett så bra spel förtjänar även det att återupplivas.
Full Throttle: The Movie
Disney har visat fina ambitioner de senaste åren både när det gäller äventyrsmatinéer och mer actionorienterade filmer. En lagom mörk och dystopisk filmatisering av Full Throttle skulle få mig att skutta lite smått av exaltering, för det vore vråltufft.
Pixars Landet för längesedan
Jag älskar Landet för längesedan (The Land Before Time, Don Bluth, 1988), tycker den är alldeles förtjusande och en väldigt bra film. Tänk er en Pixar-animerad remake, bildruta för bildruta trogen originalet, fast med deras animatörers enorma talang för skapande. Låt dagens barn ta del av något vackert och faktiskt bra istället för de hutlöst dåliga uppföljarna originalfilmen fått.
Maniac Mansion på Disney XD

Full Throttle: The Movie
Disney har visat fina ambitioner de senaste åren både när det gäller äventyrsmatinéer och mer actionorienterade filmer. En lagom mörk och dystopisk filmatisering av Full Throttle skulle få mig att skutta lite smått av exaltering, för det vore vråltufft.
onsdag 3 oktober 2012
Närläsning: Nautilus plats i populärkulturen #4
Fjärde och avslutande delen tar upp skillnader mellan förlagan och filmatiseringen samt en kortfattad text om dess inverkan på efterföljande verk.
9 Verne, En världsomsegling under havet, 106
10 Idib, 107
11 Gifford, Denis, Science Fiction Film. London: Studio Vista Ltd, 1971.
12 Schneider, Steven Jay (red), 101 Sci-Fi-Filmer du måste se innan du dör. Göteborg: Tukan, 2010.
En
evig klassiker och en evig kopia?
”[J]ag
älskar henne som mitt eget kött och blod!”9
”Ja! han älskade detta fartyg så som en far älskar sitt eget barn.”10
”Ja! han älskade detta fartyg så som en far älskar sitt eget barn.”10
Det
finns ett liv i karaktärerna, och för den delen även i Nautilus, i romanen som
inte filmen lyckas återskapa på samma vackra vis. Professor Aronnax står idel i
centrum då det är ur hans perspektiv allt berättas, men runt omkring sig har
han hela tiden tre intressanta karaktärer vars utveckling man får följa. Just
så används också Aronnax som protagonist, för att utforska både havet,
vetenskapen och övriga karaktärer. I huvudfokus står förstås mysteriernas man,
Kapten Nemo, frågan om hans bakgrund, hans resa och hans mål väcks tidigt, och
förblir till större delen obesvarad berättelsen ut. Allt som sägs är att han
föraktar mänskligheten, och att hans familj och leverne gått förlorat någon
gång på vägen. Det hintas om att han har en personlig vendetta mot någon eller
något. Vem eller vad, och varför, går bara att spekulera i. Vad som står säkert
är att hans inneliggande hat driver honom mer och mer till vansinne under
resans gång. Vidare finns då harpunaren Ned Land och Aronnax assistent Conseil.
Hur Land förvandlas under resans gång är påtagligt för berättelsen, och likaså
hur han kommer närmre Conseil för varje kapitel som går. Således följer inte
längre Conseil sin herres fotspår utan står mer likgiltig inför dem båda.
Inga
av dessa porträtt görs rättvisa i Fleischers filmatisering. För att börja i
någon ände, låt oss inleda med Kapten Nemo. Från stunden de skeppsbrutna tar
sig ombord på Nautilus, och således möter honom första gången, till filmens
slut hålls han som antagonist. Hans motiv är svagare då mysterierna som i
romanen omhuldrar honom är minimerade. När man romanen igenom funderar på vem
han egentligen är, vad är hans agenda, står det i filmen klart från början att
han är en ond man som trots sin pacifism försöker uppnå sitt mål genom att
utrota jordens alla krigsfartyg. Harpunaren Ned Lands roll blir mest att dricka
sig full, spela gitarr, och gapa. En munter man när han är glad, men som har
lätt för att brusa upp när något går snett. Framför allt sker ingen utveckling
från öppningsscenen när han först skådas, till det att filmen slutar. Professor
Aronnax å sin sida må ha varit en åskådare i romanen, men ändå en utforskande,
nyfiken åskådare. I filmatiseringen reduceras han till ingenting, och blir
väldigt anonym och inte särskilt nödvändig för berättandet. Assistent Conseil
uppfyller mest en roll som komisk avlastning, som i huvudsak inte gör
någonting.
Kan
det vara så enkelt att romanen är en den klassiker den förtjänar tack vare sin
makalösa historia, detaljrikedom och karaktärer medan Disney fått sin stämpel
genom att göra berättelsen mer lättillgänglig? Givetvis inte. Disney gjorde mer
än att tillgängliggöra en klassiker. Tidigare filmatiseringar av romanen har
liksom Disneys fokuserat mestadels på en visuell upplevelse med en enkel
handling, men genom skyhög budget tog Disney det hela till nya nivåer.
Cinemascope-formatet utnyttjades tillsammans med ett vackert användande av
technicolor. Specialeffekterna liknade inget tidigare och inkluderade en
konstgjord jättebläckfisk värd 200 000 amerikanska dollar.11 Lägg
till detta fina skådespelarinsatser från samtliga, och kanske i synnerhet
rollprestationerna för Conseil och Ned Land: "Den verkliga juvelen i denna
filmhistoriska skattkammare är det uppsluppna samspelet mellan Kirk Douglas, som
spelar en bredbröstad och gitarrspelande harpunare med en hjältes karisma, och
Peter Lorre, som avporträtterar professorns dumdryge assistent med komisk
precision.”12 För även om karaktärerna är reducerade från sin
respektive storhet i romanen, lyckas man skapa ett annat slags magi på
filmduken. Bortser man från att vad science fiction och karaktärsdjup heter, så
finns ändå en god matiné med desto större havsdjup istället.
En världsomsegling under havet
som anfader till Steampunk och modern Science Fiction
Subgenren steampunk har i grunden idealen från Jules Vernes tid. Den victorianska stilen, och den tekniska utveckling som skedde under andra hälften av 1800talet. Just ordet steampunk åsyftar förstås då ångmekaniken. En världsomsegling under havet anses ofta vara ett av de grundläggande verken, men när jag läste den kunde jag inte låta bli att fråga mig varför. Estetiken må vara densamma men Nautilus drivs ju av elektricitet, medan de övriga skeppen som knappt beskrivs i romanen är ångfartyg. Alla frågor besvarades förstås när jag såg filmatiseringen. Nautilus järnsmidda yttre och framför allt mässingbeprydda interiör kändes genast igen från den mer utpräglat konventionella steampunkestetiken. En anledning jag själv tror kan ha bidragit till att just En världsomsegling under havet anammats av så många som en förebildsbok skulle vara just att de läst boken och tagit del av den fantastiska berättelsen där också, utöver att ha sett filmen med det visuellt fulländade. På så sätt kompletterar de varandra ypperligt.
Subgenren steampunk har i grunden idealen från Jules Vernes tid. Den victorianska stilen, och den tekniska utveckling som skedde under andra hälften av 1800talet. Just ordet steampunk åsyftar förstås då ångmekaniken. En världsomsegling under havet anses ofta vara ett av de grundläggande verken, men när jag läste den kunde jag inte låta bli att fråga mig varför. Estetiken må vara densamma men Nautilus drivs ju av elektricitet, medan de övriga skeppen som knappt beskrivs i romanen är ångfartyg. Alla frågor besvarades förstås när jag såg filmatiseringen. Nautilus järnsmidda yttre och framför allt mässingbeprydda interiör kändes genast igen från den mer utpräglat konventionella steampunkestetiken. En anledning jag själv tror kan ha bidragit till att just En världsomsegling under havet anammats av så många som en förebildsbok skulle vara just att de läst boken och tagit del av den fantastiska berättelsen där också, utöver att ha sett filmen med det visuellt fulländade. På så sätt kompletterar de varandra ypperligt.
Angående
science fiction som följt spåren av En
världsomsegling under havet så får väl temat ”instängda på avskild plats” vara
en ganska välrepresenterad tematik i senare filmer och annan media, om än ofta
porträtterad i rymden istället för världshaven. Filmklassiker som Alien (Ridley Scott, 1979) och Cube (Vincenzo Natali, 1997), såväl som
modernare tvspel som BioShock och Dead Space, kan mycket väl tänkas som
efterföljare med liknande tematik.
9 Verne, En världsomsegling under havet, 106
10 Idib, 107
11 Gifford, Denis, Science Fiction Film. London: Studio Vista Ltd, 1971.
12 Schneider, Steven Jay (red), 101 Sci-Fi-Filmer du måste se innan du dör. Göteborg: Tukan, 2010.
Etiketter:
Alien,
BioShock,
Cube,
Dead Space,
Disney,
Jules Verne,
litteratur,
långfilm,
Nautilus plats i populärkulturen,
Närläsning,
Richard Fleischer,
Ridley Scott,
spel,
Vincenzo Natali
söndag 30 september 2012
Närläsning: Nautilus plats i populärkulturen #3
Denna tredje del behandlar hur Disneys filmatisering från 1954 förhåller sig till science fiction-genren.
Länkar till del ett och del två.
Disneys sedvanliga äventyr
It
was difficult to make a story out of the novel because it doesn’t have a story – it’s really just a series
of unrelated incidents. And Nemo as a character also doesn’t exist in the book
though there are all sorts of allusions to what motivates him politically, but
we really had to create a new character and a new story. The odd thing is that
when people now think of Verne’s novel they are usually remembering the story
of the film and not the book.6
Sådana
tycks alltså regissören Richard Fleischers ord ha varit kring sin tolkning av En världsomsegling under havet. Filmen
fick onekligen mycket beröm då (bland annat tre Oscar-nomineringar varav två
vunna), och har sedan dess fortsatt få lika mycket beröm i efterhand. Frågan är
om den hyllas för samma saker som romanen, och finns det samma ingångar i
science fiction-genren? Jag provar samma kriterier som romanen lyckades
uppfylla.
Till
att börja med är Nautilus inte längre vilda fantasi som den var 1870 när Jules
Vernes förlaga ursprungligen gavs ut. Även om filmen utspelar sig 1868, så får
inte en efterhandskonstruerad framtidsvision samma effekt. Som tittare är man
medveten om att ubåtar existerar, varav ”magin” försvinner. Kapten Nemos
teknologiska utläggningar om hur båten fungerar försvinner, bokstavligt talat,
i och med att man, när Nemo ger Aronnax rundturen på båten, har lagt en
berättarröst från Aronnax ovanpå, och Kapten Nemos förklaringar finns inte att
höra någonstans. Några tekniska specifikationer nämns faktiskt inte i hela
filmen, vilket slår hål på både ”det tekniska kåseriet” såväl som ”den tekniska
sagan”. Nog för att Aronnax är en vetenskapsman även här, men hans följeslagare
Conseil framstår mest som en dumdristig tjänare, snarare än en assistent i
arbetet. I romanen undersöker Aronnax vattenlivet medan Conseil klassificerar
organismerna i sina respektive familjer och släkten. När även denna
vetenskapliga aspekt förtas, är det svårt att se något slags ”vetenskaplig
romans” i det hela.
Om
man raskt går vidare till den föreslagna ”prophetic vision” så finns en
specifik potential. Istället för att driva Nautilus med elektricitet, kommer
det i filmen fram att hon drivs av atomkraft. Genom en viss tidsanpassning då
USA i verkligheten nyligen hade skapat en ”atombåt” och givit den namnet USS
Nautilus, följde man samma spår i filmskapandet.8 Denna idé må funka
på ”prophet vision”-kriteriet så till vida att det så småningom, förutsatt att
man utgår från när filmen utspelar sig, kom en verklighetens motsvarighet. Å
andra sidan blir det även här en efterhandskonstruktion i och med att man redan
kände till verklighetens USS Nautilus.
De
kriterier som filmen utan tvekan uppfyller är ”äventyrsberättelsen” och ”den
idéväckande humoresken”, men jag har personligen svårt att se vad dessa två,
utan sina medkriterier, skulle ha att göra med science fiction. Men en äventyrsfilm
är det, i samma underhållande matinéanda som Disney vanligtvis arbetar med.
7 Nicholls, The Encyclopedia
of Science Fiction, 617
8 Maertens, James W., Between Jules Verne and Disney: Brains, Brawn and Masculine Desire in 20,000 Leagues Under the Sea, 1995 http://jv.gilead.org.il/sfs/maertens.art.html (senast kollad 2012-08-10)
8 Maertens, James W., Between Jules Verne and Disney: Brains, Brawn and Masculine Desire in 20,000 Leagues Under the Sea, 1995 http://jv.gilead.org.il/sfs/maertens.art.html (senast kollad 2012-08-10)
Avslutande delen kommer inom kort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)