Filmreflektion: Slaktarens vals

Den senaste tiden har jag börjat se igenom alla kortfilmer som publiceras på SVT Play, många är på sin höjd mediokra bagateller, men enstaka guldkorn berör mig djupt. Den bästa är Slaktarens vals (Anna Zackrisson, 2014).

Filmen skildrar en svensk vardag genom axplock ur olika människors liv. Det den gör så himla fint är hur så gott som varenda scen ger en inblick i människorna som är dess subjekt, och hur dessa är så kärnfulla att de på bara den blotta minut en scen pågår hinner få mig att fatta tycke för dem. Det är inte mer än vardag, men filmen visar hur vardagen kan vara ack så speciell. Filmen fångar essensen av min favoritdevis "att se det stora i det lilla", och visar därigenom hur människor som till synes inte har någonting att erbjuda en som åskådare i själva verket är mångbottnade och flerdimensionella individer. Tempot i klippningen mellan scener är högt och håller filmen ständigt intressant med resultatet att jag gärna skulle vilja lära känna flertalet av filmens gestalter ytterligare. Detta sker inte, men ett par av dem kan jag inte släppa, ett par av dem finns i mina tankar även ett par dagar senare när jag funderar över hur deras liv runtomkring det uppvisade skeendet ter sig.

Det finns i filmen ett ömsint ödmjukt bejakande av människan, som placerar henne så nära åskådaren att jag finner det omöjligt att inte låta mig beröras - vilket jag naturligtvis gör med nöje.

Slaktarens vals finns på SVT Play ett tag till, så se den.

Filmreflektion: Revolutionary Road

Både American Beauty och Away We Go har tidigare medverkat i mina fredagslistor och härom dagen såg jag till slut min tredje Sam Mendes-film i och med Revolutionary Road (Mendes, 2008).

Precis som i de andra två nämnda filmerna ligger storheten i hur det skär sig, allt skär sig. Det går knappt en minut av filmen utan att den är djupt störande och raka motsatsen till de glättiga romcoms Hollywood gillar att spotta ur sig. Denna aspekt delar den då med filmer av Todd Field (som helt undgått denna blogg då jag såg hans två filmer under mitt uppehåll, förhoppningsvis kommer jag tillbaka dit) och hans namne Todd Solondz (som jag också bara nämnt i förbifarten, men som blev storfavorit och måste få mer utrymme i framtiden). En väsentlig skillnad finns dock i hur nämnda regissörers filmer överlag visar diskrepanser i ett samhälle, medan Revolutionary Road lägger all fokus vid ett gift par.

Båda har otrohetsaffärer, båda skriker på varandra, båda ljuger för varandra. Det finns ingenstans att rikta sin sympati. I andra fall kan detta leda till att engagemanget dalar, att det inte är intressant att följa ett drama som man inte finner sig själv i. Skillnaden här är att en mänsklighet betonas, som bjuder in en i eländet. Istället för att alienera åskådaren blir jag illa berörd av igenkänningsfaktorn i karaktärernas bråk.

Tidigare samma dag hade jag sett Christopher Nolans nyinspelning av Insomnia, där Robin Williams karaktär pratar om förnedringen det innebär när man gråter ut sitt hjärta inför någon, som skrattar som svar.

Denna förnedring uppstår i en scen i Revolutionary Road under filmens absoluta klimax, och det skar i mitt hjärta på ett sätt jag inte minns senast när det hände genom film. Eller kanske över huvud taget. Och det är just det här som Sam Mendes lyckas framhäva så starkt i sina filmer, mörkret i människan.

Djupt störande, djupt berörande. Mendes hade alla rätt igen.

Filmreflektion: Mystery Train

Äntligen har han fångat mig! Nog för att jag gillade Louisianas träskmarker i Down By Law såväl som känslan som ingavs av den planlösa tillvaro som speglades i Stranger Than Paradise, men i Mystery Train blev det på riktigt.

Jag har en idé kring filmers dieges som i grund och botten avgör huruvida de är bra eller inte. Min tanke är att om jag vill vara en del av filmen, då är den bra. Om inte så är det inte mycket att ha. Det är väldigt förenklat, och knappast en skottsäker teori, men nånting har den. Jag menar, när jag fascineras av exempelvis Blade Runner i sådan utsträckning att jag vill vara en del av Ridley Scotts framtidsdystopiska bild av Los Angeles, även om jag förmodligen skulle leva på samhällets botten och ha ett ganska hemskt liv, då gör filmen någonting väldigt rätt. Ett annat exempel för att anknyta till gårdagens inlägg kan vara att jag gladeligen skulle flytta in med Rizzo i det öde lägenhetshuset i Midnight Cowboy. Det som gör att Mystery Train får denna inverkan på mig är bilden av USA som Jim Jarmusch projicerar i den. Det som i Down By Law var svartvitt och skuggor har fått färg, de noirska neonskyltarna lyser! I rosa!

Men alltså det är ju inte att det ser ut som Blade Runner som jag finner tilldragande. Utan det är helhetsbilden. Skildringen av människorna i samhällets utkant. Eller egentligen är det väl snarare de vanliga människorna, för människor på film är inte alltid så vanliga. Och de porträtt som målas upp är väldigt finkänsliga. I de flesta andra fall hade det japanska turistparets berättelse liknat Torsk på Tallin snarare än något annat. Man kan förvisso även här fnissa till åt det japanska uttalet av Jerry Lee Lewis, men man kommer aldrig i närheten av den lyteskomik som hade varit oundviklig för en mindre smidig regissör.

Det är inte Hollywoods USA som målas upp, nån amerikansk dröm syns inte en skymt av. Det är snarare Edward Hoppers USA som Jarmusch tar tillvara på. Tillsammans med Elvis, Otis Redding, Roy Orbison och namnet Carl Perkins ständigt förekommande skapar dessa Hopper-miljöer ett nostalgiskimmer som gör det USA som skildras omöjligt att inte romantisera.

Men vidare med karaktärerna väl. Vad som gör dem till verkliga, levande människor är nämligen hans narrativa format för filmen. Tågets färd från start- till slutstation blir en metafor för livet, där tågets uppehåll i just Memphis representerar den dag som skildras i de tre olika berättelserna. Inte längre än de allra första sekunderna är någon som helst form av bakgrundsberättelse det minsta intressant, inte mer än i filmens absoluta slut finns den minsta relevans av vetskap om vartåt tåget är på väg. Det är bara den dag under vilken filmen utspelar sig som betyder någonting. Utifrån de personligheter och egenskaper karaktärerna under denna dag presenterar för åskådaren får vi sedan nog med fog för att själva kunna dikta ihop en trovärdig fortsättning. Eller för den delen bakgrund. Det är väldigt välformulerat berättande.

Filmreflektioner: Miranda July

Det börjar väl bli dags att komma igång igen. Den där roliga nyheten jag förvarnade om förra veckan låter dröja på sig nån dag till, men snart kommer den med. Dessförinnan vill jag bara kortfattat nämna ett par filmer jag sett nyligen, båda regisserade av Miranda July. Miranda July är kanske främst performance-konstnär. Eller jag vet att hon sysslar med det också i alla fall, och jag får intrycket av att det är en stor grej. Jag fattar inte sånt, alls. Mycket av det skiner igenom i hennes filmer, dels i hennes karaktärer, men även i filmernas metaforer. Då fattar jag det bättre. Och det är det som gör henne bra.

Me and You and Everyone We Know (July, 2005) kretsar kring en man i skilsmässa och vad som händer runt omkring honom. Det är som en kedja av karaktärer och narrativ som länkas samman, inte bara på ett håll utan på flera. En del skulle säkert säga att det är dessa karaktärer som filmen handlar om, men det vore att reducera Julys intrikata manus till nåt slags novelltävlingsbidrag. Filmen handlar snarare om att värdesätta livet, ta tillvara på det. För mig fungerar filmen som en positiv motpol till det elände Paul Thomas Anderson skapade i Magnolia (Anderson, 1999), givetvis får den då inte samma tyngd, men att ens röra sig i Magnolias närhet är väl det bästa en dramafilm någonsin kan göra.

Hennes andra film heter The Future (July, 2011), den har jag också sett. Filmen som sådan var jag inte lika förtjust i, men hur den levererar sitt budskap imponerade desto starkare. Den manliga huvudkaraktären kan stoppa tiden, tills han efter en dialog med månen inser att det bara är för honom tiden står stilla. Och det är väl så hela livet går till. Förutom delen med månen då, kanske. På sätt och vis blir det en naturlig följd av föregående film, det handlar som sagt om att ta tillvara på livet, men här ur en skapligt annorlunda vinkel. Här är det snarare en varning för att inte fastna, att inte bara stå still och se på när livet rusar förbi, när världen springer ifrån en. När ens älskade springer ifrån en. Ett misstag som jag inte tror att jag är ensam om att ha begått inte bara en gång.

Även om jag föredrar Me and You and Everyone We Know så tycker jag att båda filmerna är väl värda sin speltid, mycket bra.

Filmreflektion: Stoker

Första gången jag såg Mia Wasikowska i en film borde ha varit i Restless (Gus Van Sant, 2011), den där filmen om två människor som möts på begravningar. Alltså inte Harold å Maude (Hal Ashby, 1971) men typ nästan. Inte helt långt ifrån i alla fall, vissa kallar det väl rent av för en skamlös kopia (men de är förstås ute på rejält tunn is då). Nu var det i alla fall dags igen för Wasikowska att göra en remake som inte är en remake men i viss mån kan man mycket väl tro att det är en remake, nämligen i Stoker (Chan-wook Park, 2013). Den här gången är det Hitchcock och i synnerhet Skuggan av ett tvivel (Shadow of a Doubt, Hitchock, 1943) som står för influenserna. I mitt tycke utgör dock Stoker inte bara en innovativ uppdatering utan även en bättre film än sin föregångare. Där Skuggan av ett tvivel har ett par vitala brister är Stoker felfri, vilket förstås delvis beror på att sjuttio år har passerat, och vissa värderingar från den tiden känns ofräscha.

Likheterna mellan filmerna i fråga är relativt påtagliga, från att karaktärer delar namn på ett uppenbart refererande vis, till klockor med samma melodispel, utöver vissa teman som jag inte vill avslöja. Men med det sagt är inte heller Stoker på något sätt en kopia så mycket som en allt-annat-än-subtil hyllning till en genremästares mästerverk.

Styrkorna i Stoker ligger faktiskt snarare i det som inte alls delas med nämnda Hitchcock-film. Kamerasvep, fantastisk klippning i övergångar mellan scener, och det minimalistiska berättandet. Det är tveksamt om det över huvud taget yttras ett ord som inte bär inverkan på berättelsen, dialog hålls alltid sekundär bakom blickutbyten och talande kameror. En annan av filmens största styrkor är dess ogenomträngliga atmosfär, en atmosfär så tjock att filmen stundtals känns som en helt annan värld. Samtidigt spelas alla filmens roller så väl att det aldrig råder något tvivel om att det är människor det handlar om, om än inte de allra vanligaste av människor. Istället bidrar atmosfären till att ge filmen en egen identitet, tillsammans med skådespelarprestationerna gör det filmen väldigt unik, oförglömlig.

Filmreflektion: Detachment

Innan jag påbörjade mina filmstudier förra våren studerade jag för att bli lärare. I ett och ett halvt år höll jag ut innan jag storknade. Det var ett par av mina lärare jag inte stod ut med, som inte delade min vision av vad en lärare ska vara. De borde se Detachment (Tony Kaye, 2011).

De är inte ensamma om det. Alla lärare borde se Detachment. Alla lärare som tappat sin glöd och lust att lära ut. Alla lärare som går på rutin och lever i tider med ett bäst före-datum från förra millenniet. Framför allt gäller det alla lärare och gömt bort att det faktiskt är människor de interagerar med, att det barn och ungdomar som alla bär på olika bagage, som alla bär olika sorger inom sig.

Detachment handlar om en vikarierande lärares försök att få eleverna i en så kallad värstingklass på rätt köl igen. Adrian Brody spelar huvudrollen fenomenalt och är just den lärare som världen behöver fler av. Men mer än vad den handlar om en lärare och det amerikanska skolsystemet handlar den om människor. Och jag gillar ju filmer som handlar om människor. När det finns en friktion, den friktion som är omöjlig att undvika i livet. Livet är inte lätt.  berör, mycket på grund av sin detaljrikedom. De större karaktärerna är mångbottnade och flera berättelser pågår parallellt med läraren Henry Barthes som gemensam nämnare.
Detachment

Ja det är väl egentligen inte bara alla de där lärarna som borde se den här filmen. Det är nog snarare alla, kort och gott så. Alla.

Filmreflektion: Realism i Once

På något sätt hade denna lilla pärla gått förbi mig i alla år, när jag satt och bläddrade runt i filmkatalogen och fann en bild på en man med gitarr. Det låter ju förstås rätt så trist, jag menar män med gitarrer är väl sällan särskilt kul att göra film av, men det var just vad jag kände för. Och Once (John Carney, 2006) visade sig vara allt annat än en vanlig man-med-gitarren-film.

Det som slog mig hårdast med den var dess nästan dokumentära grepp och känslan av realism som det medförde, därför tänkte jag börja med att skriva lite kort om den.

Det mest påtagliga är den handhållna kameran. Den är nära och skakar, alltid väldigt närvarande. Ett vanligt förekommande uttryck är ju fluga-på-väggen, där man som åskådare får just åskåda utifrån, titta in i människors vardag från en fixerad plats. I Once rör det sig snarare om en fluga som hela tiden är i rörelse och gör sitt yttersta för att komma in mellan de kommunicerande människorna, för att utan några konstlade medel låta åskådaren ta del av berättelsen inifrån snarare än utifrån. Vidare bidrag till de dokumentära dragen är de faktum att de två huvudrollsinnehavarna är ett par i verkligheten, och att de själva har skrivit de låtar som de spelar i filmen. Det medför en äkthet i spänningen mellan dem, i de scener där en sådan är eftersträvad, och även i musiken där den manliga huvudpersonen omöjligtvis hade kunnat prestera lika väl om det inte var hans egna låtar. Och vilka låtar sen. Ibland förlorar jag mig helt och tror nästan att filmen är en dokumentär, eller rent av verklighet.

Jag tycker att det är väldigt roligt att få se Glen Hansard i en till film, den första han varit med i sen The Commitments (Alan Parker, 1991) och för den delen kanske den över huvud taget bästa musikfilmen som gjorts sedan dess. Musiken påminner för mig rätt mycket om Damien Rice, jag vet inte om det beror på nån irländsk singer/songwriter-tradition som jag inte riktigt är bekant med, eller om det bara är slumpen, men det är i alla fall väldigt fina låtar. När bandet står i studion och allt bara klaffar är en av de bättre i sitt slag, om än något klyschig. Det kan väl i viss mån sägas om hela filmen, men det finns ändå tillräckligt mycket som sticker ut för att göra den helt och hållet unik.

Filmreflektion: Antiviral

Det var först mycket nyligen som jag hörde talas om att David Cronenberg har en filmskapande avkomma (inte samma avkomma som representeras av Candice i The Brood), vilket förstås lät väldigt intressant och spännande. Så vad kunde jag göra mer än att se Brandon Cronenbergs debutfilm Antiviral (2012) snarast möjligt?

Jag har inte svårt att föreställa mig Antiviral som ett gammalt bortglömt manus David Cronenberg skrev på 70-talet, men som aldrig blev filmat. Filmen handlar om kändiskult med droger som tematisk liknelse. Det är en snarligen framtida värld där människor injicerar kändisars sjukdomar i sina kroppar, för att komma närmre sina idoler. Nu är det ju dock inte så, att det är far Cronenberg som skrivit filmen, utan det har Brandon gjort själv. Att det här är hans första manus är ändå inte märkbart alls, då filmens berättelse och intrig är väldigt genomtänkt och välskriven. Även dialogen verkar han liksom sin far ha en fallenhet för.

En av de stora skillnaderna produktionsmässigt är hur B-filmerna i nutid mer eller mindre ersatts av indiefilmer. Nu vill jag i och för sig inte riktigt kalla David Cronenbergs tidiga filmer för B-filmer, men ändå något åt det hållet. På den tiden var låg budget svårare att dölja, kanske helt enkelt. I Antiviral lämnas inget mer att önska utseendemässigt. Man håller allt väldigt ljust, vitt, sterilt som ett slags genomgående tema. All design känns fulländad och blodet är minst tio gånger tjockare än det orangea vattnet i Frossa (Shivers, David Cronenberg, 1975). Vidare håller Antiviral ihop bättre som thriller än väldigt mycket av det hans far gjort vilket är imponerande av en debutant, men förstås även medför en viss känsla av mallanpassning. Ändå är man ju oftast vid filmtittande sugen på att se nåt som håller en intresserad.

Det bör sägas nåt om skådespelarna också. Flera av dem är sådana som tidigare spelat i David Cronenbergs filmer, vilket gör det ännu enklare att se Antiviral som en sådan, andra är mindre erfarna men så gott som alla spelar bra. Caleb Landry Jones som gör huvudrollen bär ändå på nåt sätt hela filmen, han gör sitt jobb övertygande och med stor bravur.

Jag vill inte hävda att Brandon Cronenberg gjort en David Cronenberg-film, att den lika gärna kunde ha varit del av hans fars filmografi. Jag vill snarare påstå att han förvaltar ett arv, spinner vidare på det som kännetecknade namnet Cronenberg under ett par decennier på 1900-talet, och det är enbart något positivt. Antiviral är en intrikat berättelse med precis lagom mycket blod och äckel, välskriven och välspelad, urbra debutfilm.

Filmreflektion: A Little Bit Behind

Det var bara härom veckan som jag tipsade om fem bra kortfilmer, hade jag sett då vad jag har nu, så hade listan kanske sett annorlunda ut. Den australiska sjuminutersfilmen A Little Bit Behind (Paul Slater, 2011) är en mokumentär skildring av tidsresenären Steve Palmer, som råkat hamna fel i tiden, helt enkelt. Det refereras till Tillbaka till framtiden (Back to the Future, Robert Zemeckis, 1985) som en dokumentärfilm och allt är uppenbarligen ganska festligt. Vissa delar är bättre än andra, men lägstanivån är hög. Idén är toppensmart, filmen är väldigt rolig och bra gjord, jag faller pladask för sånt här, innovativt användande av ett så beprövat koncept som tidsresan. Jag lämnar det så därhän, och låter er alla se filmen själva, och gör det för all del.

Filmreflektion: Äta sova dö

Att Äta sova dö (Gabriela Pichler, 2012) belönades med diverse priser vid guldbaggegalan nämnde jag när jag sammanfattande mina intryck av densamma, då jag även uttryckte att jag hade planer på att se den sedan länge. Nu har det äntligen blivit av, och jag står nu smått ambivalent till filmen.

Jag borde inte kalla dem problem, då de inte är det egentligen, men jag gör det ändå för att de skulle kunna upplevas som sådana. Men ja, jag ska börja med ett par stora problem filmen har. Det första är dess karaktärer. Det finns i hela filmen ingen karaktär jag på något sätt kan identifiera mig med, knappt någon som jag ens sympatiserar med och till synes inte ens något vidare djup i de karaktärer som visas upp. Huvudpersonen Raša har pondus, hon står upp för sig själv och sin far, och deras rättigheter. Hon ber aldrig om ursäkt vare sig för sin person eller den plats hon tar, utan agerar alltid rakt och från hjärtat. Detta kan man förstås säga är positiva egenskaper i de flesta fall, men allt för ofta beter hon sig på sätt som framställer henne som en direkt osympatisk person, vilket gör egenskaperna irriterande i samma mån som de annars varit goda. Det andra problemet är hur tråkig filmen är, på många sätt. Det händer inte särskilt mycket, det sker ingen egentlig karaktärsutveckling och färgskalorna är grådaskiga och allt annat än inbjudande. Det finns över huvud taget inte särskilt mycket att tycka om.

Men det är just dessa så kallade problem som gör filmen så enorm, så fantastiskt viktig och utmärkt bra.

Karaktärerna är aldrig tillrättalagda, de är inte ämnade att berätta en spännande berättelse, de är något så ovanligt som riktiga människor. Att följa dessa riktiga människor blir sedan filmens självändamål, det finns ett egenvärde i att få se deras liv på grund av den äkthet som de givits. Det händelselösa narrativ som berättas genom Rašas kamp mot livet, arbetslösheten och rasistiska fördomar får rent av spänning i all sin enkelhet när hon antar provanställningen med bilkörning i jobbet trots att hon saknar körkort. Sakta men säkert bygger hon - bara genom att vara en människa som man genom filmens gång lär känna - upp ett patos, som i sin tur gör hennes specifika berättelse extra relevant. Den extrema socialrealismen blir nyckeln till filmens betydelse, genom att göra en sådan verklighetstrogen, nästan dokumentär i sitt uttryck, skildring av livet på samhällets botten påvisas det oerhört skeva i klassklyftor och ojämlikhet.

Filmen i sin helhet är en oerhört viktig motpunkt till den bild som ges av denna arbetslösa, ointellektualiserade underklass. I ett Sverige där det nedsättande begreppet "white trash" är socialt accepterat som benämning på en specifik samhällsgrupp är det nödvändigt att visa en berättelse som denna.

Filmreflektion och närläsning: En svensk Lost in Translation i Miss Kicki

Jag är inte den enda som gjort liknelsen, och egentligen kanske det är svårt att sätta fingret på varför alla ser den. Det uppenbara vore väl att de båda utspelar sig i östasiatiska länder, men det vore även det alldeles för enkla och tråkiga svaret. Det kanske fick den första tanken att väckas, men det måste finnas mer. Berättelsen i sin helhet? Nja, tveksamt. Intrigerna delar ingenting med Lost in Translation (Sofia Coppola, 2003), karaktärer och deras utveckling är en helt annan, så det är inte det heller. Nej vet ni vad, jag tror att det handlar om stämningen, känslan filmen har. Dess lågmälda framtoning och sparsmakade dialog, den stämning och känsla som gör att man sitter som trollbunden och bara betraktar, begrundar det man beskådar. Redan i öppningsscenen sätts tonen för resten av filmen, där replikerna är väldigt få och istället låter kroppsskådespelet stå i fokus. Blickar och miner. Man känner ansträngningen i famljebanden, inte för vad de säger till varandra, utan i vad de inte säger. När händelseförloppen förflyttas till Taiwan blir språkbarriären en naturlig avgränsning, färre ord yttras, knackig engelska blir enda orala kommunikationsmedlet. Detta tvingar förstås berättelsen att ta andra vägar, att fokusera på människorna istället. På samma sätt som i Lost in Translation. Det resulterar i en förtjusande liten pärla av regidebutanten Håkon Liu, som jag längtar att se mer av.

Nu till en liten kort analys av de två huvudkaraktärernas respektive narrativ och den skiftning som sker dem emellan, den som inte vill ha handlingen avslöjad rekommenderar jag att sluta läsa nu.

När resan planeras är det på mormors förskag, för att Kicki och Viktor ska få en chans att komma varandra närmare. Kicki använder dock resan som svepskäl för att få åka till Taiwan där hon ämnar hälsa på sin internetflirt Mr. Chang, snarare än att bättra sin relation till sin son genomför hon alltså resan i första hand för att finna kärlek. Viktor å sin sida har inga andra intentioner än att lära känna sin mor bättre, och följer med på resan med denna premiss.

Nånstans omkring halvvägs in i filmen åker Kicki, Viktor samt Viktors vän Didi för att överraska och hälsa på Mr. Chang. I samma ögonblick som Kicki inser att Mr. Chang är gift och har barn, inser även Viktor den intention hon haft med resan. Deras narrativ skiftas och inte långt senare spelas den scen där bytet fullbordas, scenen då det först hintas om något mer än bara vänskap mellan Viktor och Didi. Samtidigt ångrar sig Kicki och önskar att hon gjort resan tillsammans med sin son, snarare än bara samtidigt som honom. Hennes mål förflyttas till att lära känna Viktor, medan Viktor givit upp hoppet och inte vill annat än umgås med Didi.

Kickis mål vid avresan var att finna kärlek, halvvägs in byts kärleken mot den till hennes son. Viktors mål vid avresa var att komma närmre sin mor, vilket i mitten av filmen ändras mot hans funna kärlek. Hur allting slutar vet vi inte, i slutscenen är de ännu Taipei. Jag fantiserar om att Didi följde med hem till Sverige men hade det visats i filmen hade man nog sällan skådat något så ostigt.

En slutlig kommentar om den avslutande thriller-intrigen ska få avrunda min text här. I ett kidnappningsfall sätts både relationen mellan Kicki och Viktor såväl som den mellan Viktor och Didi på sin spets, man får känslan att om de överlever den så överlever de allt. Jag förstår hur vissa människor ser det som en onödig detalj i en annars så lågmäld film, men ser det själv istället som ett självklart avslut som knyter ihop filmens narrativ på ett effektivt och smidigt sätt.

Filmreflektion: Dödsmatchen

Bland flertalet släktmiddagar och familjeumgänge är det svårt att klämma in tid för annat, men som kontrast till den närmast idylliska tillvaron slog jag på stort med en redig våldsfilm på påskaftonsmorgonen. Filmen hade den ganska trista svenska titeln Dödsmatchen men går i USA under det klart fränare namnet The Blood of Heroes (ursprungligen, i Australien det mer B-filmsklingande The Salute of the Jugger, David Peoples, 1989). Det var på allas vår älskade regissör Duncan Jones twitterrekommendation jag tog mig för att se den, och skall ej ångras.

David Peoples har inte regisserat någon mer film än just denna, utan är snarare känd som manusförfattaren till Blade Runner (Ridley Scott, 1982) och De 12 apornas armé (12 Monkeys, Terry Gilliam, 1995), varför det kändes väldigt lockande att se vad han själv hade åstadkommit. Med sig hade han även fotografen från Mad Max-filmerna samt en självklar huvudrollsinnehavare i Rutger Hauer (som ju tidigare levererat Peoples-repliker på ett näst intill magnifikt vis i Blade Runner). Det ska sägas med en gång, att Peoples regi inte håller samma klass som hans nämnda manus, att The Blood of Heroes är en B-betonad produktion som många skulle ha svårt att se tjusningen i. Men det ska även sägas att jag föll pladask.

I ett postapokalyptiskt Australien finns inget större än en framtida motsvarighet till gladiatorspelen, såväl som fotboll, kallad jugger (även om det aldrig nämns i filmen). Filmen kretsar kring denna våldssport och ett lag som försöker ta sig an ett lag i "The League" för att uppnå den förhöjda tillvaro det innebär att spela i ligan. Det är liksom det som är filmens plot och det låter förmodligen urtrist för många. Men plusen är många, många. Scenografin är som direkt hämtad ur Mad Max, och det är ta mig tusan frågan om inte detta är en aningens snyggare film både rent estetiskt och filmiskt. Om inte så i alla fall nära. Sporten liknar amerikansk fotboll med skillnaden att spelarna använder vapen för att förhindra motspelarnas framgång, och att bollen är utbytt mot ett hundhuvud. Härligt, härligt. Jag är inte överförtjust i övervåld, men desto svagare för sport i film, och med våldet på rätt sida blir jag denna gång frälst. Våldet är nämligen helt motiverat.

Jag vet inte om jag läser in för mycket om jag ser filmen som en analogi för klasskampen där laget det handlar om försöker slå sig in i överklassen, men det känns inte helt åt helsike långsökt. Att filmen har en skapligt stark kvinnlig huvudroll, även om den hamnar lite i skymundan bakom Rutger Hauers toppenprestation, är roligt. Även om skådespelet inte alltid är på topp från hela besättningen, finns några få som räddar situationen.

Det är svårt tycker jag, att definiera en B-film. Jag är säker på att många skulle se denna som en sådan, men kan inte riktigt själv sålla mig till den skaran. För mig ligger det närmre att kolla på om konceptet känns gjort, ofräscht och unket, helt enkelt oinspirerat, än att se på filmens produktionsvärde (vilket jag ändå inte tycker är helt botten här). The Blood of Heroes är definitivt inte oinspirerad utan i mina ögon en riktig pärla bland postapokalyptiska filmer. Om man jämför direkt med den sista Mad Max-filmen är denna hundra gånger bättre.

Filmreflektion: Dark City

Senast jag såg Dark City (Alex Proyas, 1998) halvsov jag mig genom den, jag måste ha varit trött. Jag förstod inte särskilt mycket, och har länge tänkt se om den. Nu blev det äntligen av. Som jag nämnt tidigare kommer min kandidatuppsats med stor förmodan handla om framtidsdystopier, och samhällskritiken som återfinns i dem. Dark City har inte mycket av den varan, men istället två andra väldigt starka teman som även de återkommer i flera andra filmer.

Närmast till hands ligger nog The Matrix (Andy Wachowski och Lana Wachowski, 1999) som var ett år senare med att ställa dessa existentiella frågor, men klart mer sedd och hyllad. Bland annat har det hävdats att filmen kan ses som en analogi för Platons grottliknelse, något som även sagts om The Matrix. Det är teologen Gerard Loughlin som gör liknelsen med Dark City och menar att stadens befolkning är grottans fångar, och att John Murdoch är den fånge som lyckas fly, och se verkligheten. Att göra samma liknelse i The Matrix är inte långsökt, och det hela bygger på frågan om verklighet kontra overklighet som båda filmerna väcker. Det är intressanta tankegångar som rör sig, och varje film som bidrar med någon ny idé på den här fronten är en film jag välkomnar med vidöppen famn.

Det andra genomgående temat är frågan om vad som utgör en människa. I kommentarerna till filmen säger regissören Alex Proyas följande.

One of the things that we're exploring in this film, is what it is that makes us who we are. And, when you strip an individual of his identity, is there some spark, some essence there that keeps them being human, gives them some sort of identity?

Även detta är förstås något man kan gå och grubbla på i oändlighet, och även en fråga som många tidigare filmer ställt. Det är påtagligt i Blade Runner (Ridley Scott, 1982), där skillnaden mellan replikanter och människor är så marginell är det är näst intill omöjligt att skilja dem åt. Egentligen kan det även sägas gå ganska väl i linje med frågan om verkligt och overkligt, då människan är direkt beroende av förutsättningen att vår verklighet är den konstanta och eviga verkligheten i sitt självdefinierande.

Ja, Dark City var ju lite sådär fantastisk nu när jag såg den ordentligt. Fint Metropolis-inspirerad (Fritz Lang, 1927) stad med ett stort mörker som ger filmen en härlig noir-känsla, även om det inte är mycket mer än skuggorna och fedora-hattarna som skapar den känslan. Skuggorna för den delen, känns ju ganska tysk 20-talsexpressionism över huvud taget, utöver Metropolis. Så det klart man gillar't. 

Filmreflektion: Omoraliserande problematisering och svenskintresse i Promised Land

När Matt Damon och Gus Van Sant samarbetar igen i Promised Land (Van Sant, 2012) säger det sig självt att jag kommer älska filmen. Om än inte förbehållslöst, så gjorde jag det nog ändå. Här följer varför.

Frågan om naturgas kontra andra bränslen och energikällor är i allra högsta grad relevant. Samtidigt som Promised Land kretsar kring denna, och ställer relevanta frågor, drar man sig från att ge allvetande svar, vilket jag ser som en god egenskap. Naturgasföretaget Global Gas exploaterar byar och småstäder med löften om rikedomar till samhällenas invånare, men vilka andra konsekvenser som medföljer lämnas onämnda. Då berättandet sker genom deras representanter i och med Matt Damon och Frances McDormands karaktärer ger man det onda företaget två väldigt mänskliga ansikten, även när de stöter på motstånd i form av pålästa invånare och miljökämpar. Det sker ett par vändningar som inte nödvändigtvis hjälper till att reda ut några av frågorna kring energi, men som definitivt pekar ut det stora gasbolaget som den lika stora boven. Man presenterar båda sidorna i god dager, och det är i första hand kapitalistiska strukturer som får ta sig an kängan.

Det är mycket tack vare Gus Van Sants alltid lika finstämda och fingerkänsliga regi filmen uppnår det resultat den gör. Nog för att det hade varit intressant att se var Damon själv gjort av det hela (som det var tänkt), men ingen porträtterar människor och landskap som Van Sant. Och apropå Van Sant så är det mycket tack vare hans foto jag alltid har älskat honom, och i detta fall finns det en svensk förankring. Det är nämligen ingen annan än Linus Sandgren (som tidigare filmat bland annat Snapphanar och Kommissarie Winter) som tagit steget till Amerika och fått den stora äran jobba under Van Sants regi. Jag kan i alla fall inte tänka mig något bättre för en filmfotograf. Kul!

Filmreflektion: Peer Gynt

Här om veckan såg jag Peer Gynt (David Bradley, 1941). Bradley var bara 21 år när han gjorde denna film, och Charlton Heston i huvudrollen var ännu yngre när han här inledde sin karriär. Vidare är filmen en stumfilm, ackompanjerad av Griegs välkända programmusik. Detta är förstås fantastiskt på sitt sätt, musiken är utmärkt, men så värst hänförd blev jag ändå inte av filmen. Förutom av en scen, givetvis i Bergakungens sal. Turligt nog finns just denna scen att tillgå här på webben. Alla galna masker och den intensiva dansen korrelerar mycket väl med Grieg-stycket, och filmscenen som sådan blir både obehaglig och fascinerande. Även om filmen inte var så märkvärdig mer än att Heston var snygg, så kommer denna scen hänga med mig länge framöver. Se från och med 3:40 tills musiken tar slut, eller längre.

Filmreflektion: Det magiska ljuset

Egentligen har jag inte så mycket att skriva om Det magiska ljuset (Yeelen, Souleymane Cissé, 1987), det är en så pass speciell film att den nog måste upplevas, men jag ska försöka få ur mig någonting.

Baserad på en gammal malisk legend handlar Det magiska ljuset om en far och en son, båda besitter magiska krafter, båda måste bli varse den andre. Den som gillar fantasy kan ju föreställa sig att de kommer känna igen sig, men jag har svårt att se det. Det är inte de afrikanska miljöerna som är främmande, utan kulturyttringarna i ritualer, leverne och kommunikation som känns som utomjordiska. Berättelsen utspelar sig under motsvarande medeltiden, i västafrika, och kunde inte varit mer olik allt annat jag någonsin har sett. Berättandet känns uppstyckat och förvirrande, men om det beror på filmen eller mig är svårt att säga. Karaktärerna är väldigt identitetslösa, men om det beror på filmen eller min oförmåga att relatera är även det svårt att säga. Sederna ter sig märkliga, det blir klart mer symboliskt när en afrikansk trollman offrar en albino, än när infödingarna i King Kong offrar en av sina egna, eller är det bara jag som inte förstår.

Utöver att stora delar av filmen är häpnadsväckande bara i sin existens, för att det är så annorlunda, finns det delar jag kan relatera till som filmkonst. Dessa delar tordes nog vara min allra största behållning med filmen, när allt kommer omkring. Om möjlighet ges att få se en kvalitativ kopia av Det magiska ljuset tycker jag att chansen ska tas, för visuellt är den fulländad. De redan nämna miljöerna är väldigt vackra i sig, och Cissé har gjort sitt allra mest yttersta för att frambringa det mest bländande i varenda tagning. Jag ser fram emot att själv få göra detta, se den i god kvalitet, och förtrollas jag med.

Filmreflektion: Robot & Frank

Ännu en film från förra året som jag får ta igen i efterhand. I går såg jag Robot & Frank (Jake Schreier, 2012).

Jag har många svaga punkter som filmer kan spela på för att vinna min kärlek. En är förstås cyniska gubbar. Alla älskar väl egentligen bittra äldre herrar, och finner dem charmanta, och som sagt är jag inget undantag. Frank är en äldre herre, bitter och cynisk. Han är en hyllning till ensamheten och isoleringen, människokontakt har han inte mycket till övers för, bortsett från vid sina biblioteksbesök. Detta gör honom förstås ännu mer till en kuf, och givetvis en väldigt lättgillad sådan.

Nästa svaga punkt som bockas för är robotar. Alla älskar väl egentligen dem också, en robot har ju förmågan att spegla allt som går att älska i en människa, men genom att istället vara en robot blir det onåbart och något slags upphöjd drömfigur. Roboten som flyttar in hos Frank är underbar. Dess enda uppgift i världen är för Franks självförverkligande, och dess pragmatiska synsätt på saker och ting, och ytterst praktiska tillvägagångssätt för att uppnå sina mål är beundransvärda. Hade det varit en människa så hade det varit just den perfekta människan.

Jag har svårt att inte se Frank och Robot som de två sidorna av Marvin i Liftarens guide till galaxen där Frank gestaltar hans personlighet, och roboten blir förstås hans robotik. En väsentlig skillnad är förstås att de här är varandras umgänge. Roboten är dömd att alltid göra det bästa för Frank, och för Frank blir roboten en partner som ger honom livsgnistan tillbaks.

Det är ett väldigt fint drama, ganska roligt och skapligt lättsamt. Ändå väcks klassiska frågor om vad det innebär att vara människa, vilka förpliktelser och privilegier som automatiskt medförs, samt hur man skulle tänkas förhålla sig till en robot, när roboten är så lik människan, fast bättre på alla egentliga sätt.

Även om jag knappast är överrumplad över vad jag sett, eller ser filmen som något långt utöver det vanliga, så är det just den här typen av filmer jag älskar mest med dagens filmklimat. Udda, indiefilmer som ändå anspelar på att ha ett större värde, småproduktioner som multipliceras med sig själva för att uppnå sitt filmiska värde. Robot & Frank är på alla sätt och vis en sådan, speciell och väldigt härlig pärla till film.

Filmreflektion: Röjar-Ralf och referenskulturen - en postmodernistisk pastisch

Det är väldigt tidsenligt att fylla verk till bredden med populärkulturella referenser. Serier som The Big Bang Theory (Chuck Lorre och Bill Prady, 2007-) gör succé hos den vuxna generation genom att göra just detta, och på så sätt appellera till en målgrupp som känner till dessa. I en värld där klassiska filmscener och populärkulturella fenomen exploateras mer genom fans återskapningar i youtubeklipp och som internetmemes än i sina originalsammanhang passar en film som Röjar-Ralf (Wreck-It Ralph, Rich Moore, 2012) in perfekt.

För mig är ploten sekundär i Röjar-Ralf. När den väl sätts i rullning tar något slags klassiskt Disney-mode över och även om det underhåller för sig, inser jag att det inte är därför jag ser filmen. Istället får vi gå tillbaka till början, filmens inledning. Röjar-Ralf sitter i möte med en stödgrupp för TV-spelskurkar, och med sig i gruppen har han bland andra Bowser, Zangief och M. Bison från Street Fighter-serien och Kano från Mortal Kombat. För att nämna några stycken. Förutom Bowser är det här relativt smala referenser, ämnade för den som spelat sin beskärda del TV-spel. På en reklamskylt skymtar Sonic förbi, man nämner Mario och Lara Croft i dialogen och Pac Man och hans tillhörande spöken dyker upp flertalet gånger i olika sammanhang, dessa snappar nog de flesta upp. Genom att ha med de enkla referenserna bjuder man in alla till filmen, men genom de lite smalare riktar man sig specifikt mot den nämnda referenskulturen. Den yttre världen är en arkadhall och spelfigurernas största fasa är att deras arkadkabinett tas ur bruk, vilket skulle lämna dem arbetslösa (Q*bert med vänner är redan där). Genom att man medför vissa tekniska aspekter i berättandet implementerar man även diverse referenser till spelmediet i stort, utöver bara specifika karaktärer. Även de faktum att spelet Fix-It Felix Jr. där Röjar-Ralf är boven påminner starkt om Donkey Kong och titeln Hero's Duty kan tänkas vara en direkt koppling till flertalet liknande verkliga speltitlar visar på detta, allt för igenkänningsfaktorn.

En rolig scen med oreokakor återskapar Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz, Victor Fleming, 1939) och när mentos faller ner i light-cola händer även i filmen det vi alla sett på youtube, vid ett tillfälle använder en filmkaraktär den klassiska Konami-fuskkoden och eftertexterna utgörs helt av TV-spelsmiljöer inspirerade av verklighetens spel såväl som de förekommande i filmen. Överallt, filmen igenom finns alltså referenser till det mesta man möjligtvis kan föreställa sig, och i alla tänkbara riktningar man möjligtvis kan föreställa sig. Det gör att filmen blir en väldigt rik upplevelse i saker man kan peka på och skratta åt, medan filmens berättelse hamnar i ett välförtjänt skymundan. Inte helt oproblematiskt alltså, men på sätt och vis en postmodernistisk pastisch på hur kultur konsumeras i dag. Genom att få även det som eventuellt spretar att kännas sammanhållet i sammanhanget, blir Röjar-Ralf en väldigt njutbar och oerhört härlig film som är svår att inte älska.

Filmreflektion: Hitchcock

Alfred Hitchcock gillar man ju, förstås. Det första jag såg av honom var Psycho (Hitchcock, 1960). Passande med tanke på dess succé och inflytande på senare filmhistoria. Gus Van Sants remake gillade jag också men det kan vi lämna därhän. I går såg jag den nya, snart bioaktuella filmen om Hitchcock, lämpligt nog kallad Hitchcock (Sacha Gervasi, 2012), som handlar om när Hitchcock skapade Psycho.

När jag först såg reklamer för filmen, för något halvår sedan eller när det kan ha varit, så tänkte jag att det här skulle bli en väldig storfilm med Oscar-anspråk och allt det där. Bortsett från att den missat typ alla nomineringar förutom smink (jag vet inte om den dyker upp i nästa års gala istället, förstår inte hur det där funkar riktigt och bryr mig inte heller) så har jag inte heller sett nån nämnbar marknadsföring för den, varför jag börjat förstå att den nog inte blev riktigt som jag väntat mig. När jag började se filmen blev det än mer uppenbart att så var fallet. Jag ser detta i stor mån som något negativt och tänker börja med de aspekterna.

Först och främst verkar filmen inte veta vad den vill berätta. Sällan lyckas tre tunnare trådar vara starkare än en tjockare, om man inte lyckas väva samman dem, i Hitchcock gör man inte det på ett smidigt sätt. Den ena tråden representerar produktionsprocessen. Hur Hitchcock söker efter den rätta berättelsen att berätta, hur Paramount inte riktigt går hans önskningar till mötes och hur inspelningarna går till väga. Nästa tråd är Alfreds äktenskap med Alma Hitchcock, svackan de hamnat i och hur de tar sig ur den. Slutligen finns det omotiverade sidospåret med Alma Hitchcocks eventuella utomäktenskapliga äventyr. Då denna teori är högst spekulativ visas den aldrig i filmen som någon otrohetsaffär, utan som strikt professionell, även om Alfred uppfattar den annorlunda. De två sistnämnda trådarna hör ihop genom att helt enkelt vara beroende av varandra. På samma sätt är äktenskapet mellan makarna Hitchcock högst relevant för berättelsen om produktionen, då den står och faller helt beroende på Almas inverkan. Problemet är hur den första och tredje tråden aldrig kommer i kontakt med varandra mer än ytterst indirekt. Scenerna när Alma dricker vin och skriver manus med Whitfield i hans strandhus är helt meningslösa och tar viktig speltid från de två andra berättelserna, i och med att filmen inte är längre än 98 minuter. Vad man borde ha gjort är att helt slopa denna distraherande sidoplot och fokusera på att berätta det relevanta, hade man gått mer på djupet så hade man på riktigt kunnat väcka känslor med filmen på ett sätt som man nu helt misslyckas med.

Det här var det stora problemet. I en större produktion hade man haft minst en halvtimmes längre speltid, vilket jag egentligen inte förespråkar, men för att berätta det man ville berätta hade det kanske varit ett nödvändigt ont. Alternativt hade man i den filmen jag föreställer mig lagt all fokus på personen Alfred Hitchcock, och således sållat bort det andra överflödiga, vilket kanske hade varit att föredra.

I all sin anspråkslöshet hade jag ändå stor behållning av Hitchcock. Vissa scener från den föreställda filmproduktionen är väldigt roliga att se, när Alfred själv demonstrerar hur han vill ha duschscenen lyckas man få den lika obehaglig som i den faktiska filmen. Anthony Hopkins och Helen Mirren är båda två strålande, och även övrig rollbesättning imponerar. Det viktigaste med filmen kan ändå vara att den själv gör sig viktig. Att Hitchcocks fru hade stort inflytande och stor betydelse för Alfreds produktioner var kanske ingen hemlighet, men det glöms lätt bort i fascinationen för Alfred Hitchcocks auteurskap. I Hitchcock betonas det som nyckeln till hela hans framgång, vilket det i själva verket kan anses ha varit.

Ytterligare en väldigt god kvalitet är Danny Elfmans soundtrack. Att han är rätt man för jobbet är uppenbart, så som han studerat Bernard Hermanns original innan han själv spelade in det inför Gus Van Sant-remaken, och så finns väl få filmkompositörer som är lika bra på att ge sina verk en musikalisk identitet. Synnerligen prima.

Vidare är filmen fantastisk som kuriosa. Smådetaljer såväl som helheten är intressant varenda en av de 98 minuter den pågår, även om vissa saker hade kunnat vara annorlunda för dramaturgins fördels skull.

Filmreflektion: The Perks of Being a Wallflower

Under en lång tid har jag, utan att egentligen veta varför, gått och väntat på och längtat efter att få se denna film. Det fanns bara någon magkänsla som sa mig att det här är något jag kommer uppskatta. Och så rätt min mage skulle visa sig ha.

The Perks of Being a Wallflower (Stephen Chbosky, 2012) är något så sällsynt som en romanadaption som inte bara har manus skrivet av författaren själv, utan dessutom regisseras av densamme. Vad detta automatiskt medför är att vad som berättas i filmen verkligen representerar Chboskys vision, risken att man tappar relevanta trådar och missar viktiga detaljer minimeras. Risken som istället uppstår med detta fenomen är att mindre relevanta detaljer följer med, som en utomstående hade plockat bort på vägen. I och med att Chbosky dock inte bara är romanförfattare, utan även etablerad dito för manus efter flerårig erfarenhet inom TV-mediet, minimeras även dessa risker och i slutändan är The Perks of Being a Wallflower väldigt tät och rik utan några som helst onödiga scener eller oförklarade berättelselinjer.

Vad jag förväntade mig av filmen var en film i stil med Juno (Jason Reitman, 2007) och 500 Days of Summer ((500) Days of Summer, Marc Webb, 2009), det vill säga en tonårsvänlig, indiepopfylld, ungdomligt romantisk komedi, utan allt för mycket tyngd i. Och nog för att jag älskade dessa två filmer, men The Perks of Being a Wallflower är långt mycket mer än så. Det första som slog mig var förvisso hur det inte kändes riktigt rätt, eller kanske snarare hur allt kändes lite för rätt, när filmen efter en supersnygg inledning till förtexter och så, kändes som en allt för konventionell och oinspirerad historia. Ack så fel det skulle visa sig att jag hade. För inte långt efter dessa dåliga tankar fångades jag in av filmens oerhört älskvärda karaktärer och en igenkänningsfaktor, rakt omöjlig att ens försöka värja sig emot. Det som gör detta större än tidigare nämnda filmer är de många nivåerna den berör på. Juno har förvisso en tonårsgraviditet och 500 Days of Summer har en klurig kärleksrelation, men det är också allt. The Perks of Being a Wallflower behandlar både ensamhet, utanförskap, problematisk kärlek och allt det innebär att vara i sina mellersta tonår. Lägg till på det en traumatisk uppväxt som vägrar lämna en ifred och de psykiska men man lever med för det. För mig svämmade känslorna över.

Jag tror att de flesta människor i världen någon gång har känt hur de inte passar in, de flesta människor har förmodligen någon gång känt en oändlig ensamhet, även omgivna av vänner. På samma sätt har förmodligen de flesta varit med om olycklig kärlek, och även om desto färre haft en verkligt traumatisk uppväxt, kan man föreställa sig att de flesta har gjort och varit med om saker de vill ha ogjorda, och således även har oönskade minnen som inte går att bli av med. Under stora delar av filmen flödade tårar som vattenfall, vilket jag inte är helt van med när jag ser filmer, varför jag givetvis tolkar detta som något extra berörande. Men inte helt sällan var det andra känslostormar som angrep mig, då i form av skratt och välbehag. Förhoppningsvis följs känslan av missanpassning och ensamhet av en motsats, känslan av hur allt plötsligt bara är rätt. Man har funnit sin tillhörighet hos vänner som ser och hör, helt enkelt uppmärksammar en. Detsamma gäller för den olyckliga kärleken, och kanske kommer man någon gång rent av över de minnen som jagar en. Dessa företeelser är i filmen lika bärande som den stora sorgen.

I och med att alla nämnda moment kändes applicerbara på mina tonår (i varierande grad och på olika vis) träffade filmen rakt igenom huden, rätt in i märgen på mig. Problemen med konventionellt berättande och vissa stereotyper kvarstår, men jag vet inte om jag nödvändigtvis ser dem som problem längre. Genom att göra berättelsen konventionell men ändå så stark, blir nästan upplevelsen ännu starkare. På samma sätt funkar stereotyperna, vilka man inte alls är beredd att beröras av. När de väl lyckas, lyckas de desto starkare istället.

Vad jag inte har tagit upp är filmens musik. Den punkten stämde onekligen in med mina förväntningar. Bowie, Dexy's, New Order, Sonic Youth och Joey Ramones version av Christmas (Baby Please Come Home) är uppenbarligen musik som faller en väl i smaken, och även den passar perfekt in på mina tonår.

Annars har jag väl egentligen bara hunnit med att beröra en enda aspekt av filmens kvaliteter, så avslutningsvis vill jag bara tillägga att Ezra Miller är en ny favoritskådespelare i och med sin makalösa rolltolkning här.