Tidskapseln som berättartekniskt verktyg

Det har gått lite mer än två månader sedan jag äntligen tog mig för att spela igenom Fallout 3. I dag påbörjade jag äntligen uppföljaren Fallout: New Vegas. Ett inslag som jag gillar förekommer både frekvent här och i många andra sammanhang i populärkulturen, det handlar om att fånga känslan av en tid för att kombinera med en annan och uppnå en både trovärdig såväl som tilltalande estetik.

Fallout-serien utspelar sig i en värld som gick under någon gång på 50- eller 60-talet. Atombomben föll och den resterande mänskligheten tvingades anstränga sig å det yttersta för att hålla sig i liv när denna postapokalyptiska tillvaro i sin tur drabbades av ytterligare världskrig. Samma slags idé återfinns i BioShock-spelen där undervattenstaden Rapture som bildades på 40-talet har kvar denna estetik även under spelens gång trots att de utspelar sig ett par decennier senare. Vad detta mynnar ut i är ett slags retrofuturistiska världar som tar det bästa av historiska science fiction-idéer och kombinerar dem med design och kanske framför allt musik från den gällande tiden. I Fallout: New Vegas handlar det om Rat Pack och Hank Williams-country vilket på ett perfekt sätt ackompanjerar västra Amerikas vidder och bergsområden. I BioShock är det tidstypisk 40-talsjazz som spelas i bakgrunden till Raptures steampunkinspirerade miljöer.

På sätt och vis kan man se detta som ett spelmediets motsvarighet till filmernas ständiga tidsresor, då sådana inte är alls lika vanligt förekommande i spelvärlden. De filmer som direkt delar estetik och teman med nämnda spel tenderar också att sakna tidskapselelementet. Både i gamla Westworld (Michael Crichton, 1973) och Firefly (Joss Whedon, 2002) uppnås liknande resultat genom western-inslag i en framtida värld, men känslan av tidsresa finns inte där.

Det finns säkert konkreta exempel på filmer där tidskapseln används även om jag inte kommer på någon på rak arm. När jag väl kommer på en får det bli ett nytt inlägg av det.

Trailer: BioShock Infinite

Det har ju som vi alla vet redan skrivits spaltmeter om de tidigare BioShock-spelen. Djupgående analyser av den politiska agendan såväl som oändliga hyllningskörer till spelens engagerande berättelse och spelbarhet har fyllt spelmedia i åratal. Nåja, någon aning överdrivet kanske. Personligen har jag ännu inte tagit mig an tvåan i serien, men blev väldigt sugen på att spela igenom båda spelen innan del tre släpps nästa år, när jag såg trailern för detta.

Det är förvisso ingen regelrätt uppföljare det rör sig om, utan ett spel som utspelar sig i en helt annan tid men som delar koncept och idéer med de tidigare i serien. Istället för Ayn Rands motbjudande och tillika vansinniga objektivism och den extrema nyliberalismen så står den amerikanska exceptionalismen som måltavla för kritiken, vilket känns som ett väldigt starkt ställningstagande i en samtid där patriotismen är helig i större delen av västvärlden.

Dessa spel är viktiga när spelvärlden i övrigt domineras av skeva ideal och mycket unken människosyn.

Närläsning: Nautilus plats i populärkulturen #4

Fjärde och avslutande delen tar upp skillnader mellan förlagan och filmatiseringen samt en kortfattad text om dess inverkan på efterföljande verk.

Del ett, del två och del tre här.

En evig klassiker och en evig kopia?

”[J]ag älskar henne som mitt eget kött och blod!”⁹
”Ja! han älskade detta fartyg så som en far älskar sitt eget barn.”¹⁰

Det finns ett liv i karaktärerna, och för den delen även i Nautilus, i romanen som inte filmen lyckas återskapa på samma vackra vis. Professor Aronnax står idel i centrum då det är ur hans perspektiv allt berättas, men runt omkring sig har han hela tiden tre intressanta karaktärer vars utveckling man får följa. Just så används också Aronnax som protagonist, för att utforska både havet, vetenskapen och övriga karaktärer. I huvudfokus står förstås mysteriernas man, Kapten Nemo, frågan om hans bakgrund, hans resa och hans mål väcks tidigt, och förblir till större delen obesvarad berättelsen ut. Allt som sägs är att han föraktar mänskligheten, och att hans familj och leverne gått förlorat någon gång på vägen. Det hintas om att han har en personlig vendetta mot någon eller något. Vem eller vad, och varför, går bara att spekulera i. Vad som står säkert är att hans inneliggande hat driver honom mer och mer till vansinne under resans gång. Vidare finns då harpunaren Ned Land och Aronnax assistent Conseil. Hur Land förvandlas under resans gång är påtagligt för berättelsen, och likaså hur han kommer närmre Conseil för varje kapitel som går. Således följer inte längre Conseil sin herres fotspår utan står mer likgiltig inför dem båda.

Inga av dessa porträtt görs rättvisa i Fleischers filmatisering. För att börja i någon ände, låt oss inleda med Kapten Nemo. Från stunden de skeppsbrutna tar sig ombord på Nautilus, och således möter honom första gången, till filmens slut hålls han som antagonist. Hans motiv är svagare då mysterierna som i romanen omhuldrar honom är minimerade. När man romanen igenom funderar på vem han egentligen är, vad är hans agenda, står det i filmen klart från början att han är en ond man som trots sin pacifism försöker uppnå sitt mål genom att utrota jordens alla krigsfartyg. Harpunaren Ned Lands roll blir mest att dricka sig full, spela gitarr, och gapa. En munter man när han är glad, men som har lätt för att brusa upp när något går snett. Framför allt sker ingen utveckling från öppningsscenen när han först skådas, till det att filmen slutar. Professor Aronnax å sin sida må ha varit en åskådare i romanen, men ändå en utforskande, nyfiken åskådare. I filmatiseringen reduceras han till ingenting, och blir väldigt anonym och inte särskilt nödvändig för berättandet. Assistent Conseil uppfyller mest en roll som komisk avlastning, som i huvudsak inte gör någonting.

Kan det vara så enkelt att romanen är en den klassiker den förtjänar tack vare sin makalösa historia, detaljrikedom och karaktärer medan Disney fått sin stämpel genom att göra berättelsen mer lättillgänglig? Givetvis inte. Disney gjorde mer än att tillgängliggöra en klassiker. Tidigare filmatiseringar av romanen har liksom Disneys fokuserat mestadels på en visuell upplevelse med en enkel handling, men genom skyhög budget tog Disney det hela till nya nivåer. Cinemascope-formatet utnyttjades tillsammans med ett vackert användande av technicolor. Specialeffekterna liknade inget tidigare och inkluderade en konstgjord jättebläckfisk värd 200 000 amerikanska dollar.¹¹ Lägg till detta fina skådespelarinsatser från samtliga, och kanske i synnerhet rollprestationerna för Conseil och Ned Land: "Den verkliga juvelen i denna filmhistoriska skattkammare är det uppsluppna samspelet mellan Kirk Douglas, som spelar en bredbröstad och gitarrspelande harpunare med en hjältes karisma, och Peter Lorre, som avporträtterar professorns dumdryge assistent med komisk precision.”¹² För även om karaktärerna är reducerade från sin respektive storhet i romanen, lyckas man skapa ett annat slags magi på filmduken. Bortser man från att vad science fiction och karaktärsdjup heter, så finns ändå en god matiné med desto större havsdjup istället.

En världsomsegling under havet som anfader till Steampunk och modern Science Fiction
Subgenren steampunk har i grunden idealen från Jules Vernes tid. Den victorianska stilen, och den tekniska utveckling som skedde under andra hälften av 1800talet. Just ordet steampunk åsyftar förstås då ångmekaniken. En världsomsegling under havet anses ofta vara ett av de grundläggande verken, men när jag läste den kunde jag inte låta bli att fråga mig varför. Estetiken må vara densamma men Nautilus drivs ju av elektricitet, medan de övriga skeppen som knappt beskrivs i romanen är ångfartyg. Alla frågor besvarades förstås när jag såg filmatiseringen. Nautilus järnsmidda yttre och framför allt mässingbeprydda interiör kändes genast igen från den mer utpräglat konventionella steampunkestetiken. En anledning jag själv tror kan ha bidragit till att just En världsomsegling under havet anammats av så många som en förebildsbok skulle vara just att de läst boken och tagit del av den fantastiska berättelsen där också, utöver att ha sett filmen med det visuellt fulländade. På så sätt kompletterar de varandra ypperligt.

Angående science fiction som följt spåren av En världsomsegling under havet så får väl temat ”instängda på avskild plats” vara en ganska välrepresenterad tematik i senare filmer och annan media, om än ofta porträtterad i rymden istället för världshaven. Filmklassiker som Alien (Ridley Scott, 1979) och Cube (Vincenzo Natali, 1997), såväl som modernare tvspel som BioShock och Dead Space, kan mycket väl tänkas som efterföljare med liknande tematik.

⁹ Verne, En världsomsegling under havet, 106
¹⁰ Idib, 107
¹¹ Gifford, Denis, Science Fiction Film. London: Studio Vista Ltd, 1971.
¹² Schneider, Steven Jay (red), 101 Sci-Fi-Filmer du måste se innan du dör. Göteborg: Tukan, 2010.