En helg i The Capital Wasteland

Det är några år sedan nu, som jag först gav mig på att spela Fallout 3 (Bethesda, 2008). Den gången kom jag ut ur Vault 101 mitt i natten och tyckte miljöerna var dödstråkiga. Tröttnade nästan direkt.

Jag vet verkligen inte hur det kunde bli så, då jag nu fastnat totalt. Fallout (Interplay, 1997) och dess första uppföljare blev storfavoriter så fort jag provade dem. Postapokalypsen var för mig ett nästan helt outforskat  område (den kontakt jag kan tänkas haft tidigare har inte insetts förrän i efterhand) och den retrofuturistiska cyberpunk-estetiken kändes som den perfekta världen att fly verkligheten genom. Nu är jag där igen, i spelseriens tredje del.

Vad som nu åter gjort mig så oerhört förälskad i denna framtida dystopi (utopi?) är överraskande nog det som skiljer spelet från de tidigare i serien. Inte nog med att man tagit det naturliga steget till tre dimensioner rent rumsligt, jag upplever det även som att hela världen och dess karaktärer har fått ytterligare en dimension. Allt känns mer levande - världen jag vandrar omkring i känns trovärdig till en helt ny nivå. Detaljrikedomen och valmöjligheterna är egentligen desamma som tidigare, men dess konsekvenser blir mer märkbara när ens karaktär på ett nytt sätt får möjligheten att representera en själv.

Metainslaget av virtuell verklighet i och med Tranquility Lane var onekligen en särdeles trevlig och innovativ upplevelse

Jag är framför allt förvånad att jag gillar det så av anledningen att jag i vanliga fall har väldigt svårt för att ta till mig den här typen av spelupplevelser. Friheten och storleken skrämmer mig och gör det oöverskådligt. Men i den bästa av världar - det vill säga denna - kan jag inte låta bli att slukas hel.

Ja, det är förstås väldigt sent att spela Fallout 3 nu, 2012 när det dessutom fått ytterligare en uppföljare. Men bättre sent än aldrig är väl ett uttryck som sällan passat så bra som nu.