En
evig klassiker och en evig kopia?
”[J]ag
älskar henne som mitt eget kött och blod!”9
”Ja! han älskade detta fartyg så som en far älskar sitt eget barn.”10
”Ja! han älskade detta fartyg så som en far älskar sitt eget barn.”10
Det
finns ett liv i karaktärerna, och för den delen även i Nautilus, i romanen som
inte filmen lyckas återskapa på samma vackra vis. Professor Aronnax står idel i
centrum då det är ur hans perspektiv allt berättas, men runt omkring sig har
han hela tiden tre intressanta karaktärer vars utveckling man får följa. Just
så används också Aronnax som protagonist, för att utforska både havet,
vetenskapen och övriga karaktärer. I huvudfokus står förstås mysteriernas man,
Kapten Nemo, frågan om hans bakgrund, hans resa och hans mål väcks tidigt, och
förblir till större delen obesvarad berättelsen ut. Allt som sägs är att han
föraktar mänskligheten, och att hans familj och leverne gått förlorat någon
gång på vägen. Det hintas om att han har en personlig vendetta mot någon eller
något. Vem eller vad, och varför, går bara att spekulera i. Vad som står säkert
är att hans inneliggande hat driver honom mer och mer till vansinne under
resans gång. Vidare finns då harpunaren Ned Land och Aronnax assistent Conseil.
Hur Land förvandlas under resans gång är påtagligt för berättelsen, och likaså
hur han kommer närmre Conseil för varje kapitel som går. Således följer inte
längre Conseil sin herres fotspår utan står mer likgiltig inför dem båda.
Inga
av dessa porträtt görs rättvisa i Fleischers filmatisering. För att börja i
någon ände, låt oss inleda med Kapten Nemo. Från stunden de skeppsbrutna tar
sig ombord på Nautilus, och således möter honom första gången, till filmens
slut hålls han som antagonist. Hans motiv är svagare då mysterierna som i
romanen omhuldrar honom är minimerade. När man romanen igenom funderar på vem
han egentligen är, vad är hans agenda, står det i filmen klart från början att
han är en ond man som trots sin pacifism försöker uppnå sitt mål genom att
utrota jordens alla krigsfartyg. Harpunaren Ned Lands roll blir mest att dricka
sig full, spela gitarr, och gapa. En munter man när han är glad, men som har
lätt för att brusa upp när något går snett. Framför allt sker ingen utveckling
från öppningsscenen när han först skådas, till det att filmen slutar. Professor
Aronnax å sin sida må ha varit en åskådare i romanen, men ändå en utforskande,
nyfiken åskådare. I filmatiseringen reduceras han till ingenting, och blir
väldigt anonym och inte särskilt nödvändig för berättandet. Assistent Conseil
uppfyller mest en roll som komisk avlastning, som i huvudsak inte gör
någonting.
Kan
det vara så enkelt att romanen är en den klassiker den förtjänar tack vare sin
makalösa historia, detaljrikedom och karaktärer medan Disney fått sin stämpel
genom att göra berättelsen mer lättillgänglig? Givetvis inte. Disney gjorde mer
än att tillgängliggöra en klassiker. Tidigare filmatiseringar av romanen har
liksom Disneys fokuserat mestadels på en visuell upplevelse med en enkel
handling, men genom skyhög budget tog Disney det hela till nya nivåer.
Cinemascope-formatet utnyttjades tillsammans med ett vackert användande av
technicolor. Specialeffekterna liknade inget tidigare och inkluderade en
konstgjord jättebläckfisk värd 200 000 amerikanska dollar.11 Lägg
till detta fina skådespelarinsatser från samtliga, och kanske i synnerhet
rollprestationerna för Conseil och Ned Land: "Den verkliga juvelen i denna
filmhistoriska skattkammare är det uppsluppna samspelet mellan Kirk Douglas, som
spelar en bredbröstad och gitarrspelande harpunare med en hjältes karisma, och
Peter Lorre, som avporträtterar professorns dumdryge assistent med komisk
precision.”12 För även om karaktärerna är reducerade från sin
respektive storhet i romanen, lyckas man skapa ett annat slags magi på
filmduken. Bortser man från att vad science fiction och karaktärsdjup heter, så
finns ändå en god matiné med desto större havsdjup istället.
En världsomsegling under havet
som anfader till Steampunk och modern Science Fiction
Subgenren steampunk har i grunden idealen från Jules Vernes tid. Den victorianska stilen, och den tekniska utveckling som skedde under andra hälften av 1800talet. Just ordet steampunk åsyftar förstås då ångmekaniken. En världsomsegling under havet anses ofta vara ett av de grundläggande verken, men när jag läste den kunde jag inte låta bli att fråga mig varför. Estetiken må vara densamma men Nautilus drivs ju av elektricitet, medan de övriga skeppen som knappt beskrivs i romanen är ångfartyg. Alla frågor besvarades förstås när jag såg filmatiseringen. Nautilus järnsmidda yttre och framför allt mässingbeprydda interiör kändes genast igen från den mer utpräglat konventionella steampunkestetiken. En anledning jag själv tror kan ha bidragit till att just En världsomsegling under havet anammats av så många som en förebildsbok skulle vara just att de läst boken och tagit del av den fantastiska berättelsen där också, utöver att ha sett filmen med det visuellt fulländade. På så sätt kompletterar de varandra ypperligt.
Subgenren steampunk har i grunden idealen från Jules Vernes tid. Den victorianska stilen, och den tekniska utveckling som skedde under andra hälften av 1800talet. Just ordet steampunk åsyftar förstås då ångmekaniken. En världsomsegling under havet anses ofta vara ett av de grundläggande verken, men när jag läste den kunde jag inte låta bli att fråga mig varför. Estetiken må vara densamma men Nautilus drivs ju av elektricitet, medan de övriga skeppen som knappt beskrivs i romanen är ångfartyg. Alla frågor besvarades förstås när jag såg filmatiseringen. Nautilus järnsmidda yttre och framför allt mässingbeprydda interiör kändes genast igen från den mer utpräglat konventionella steampunkestetiken. En anledning jag själv tror kan ha bidragit till att just En världsomsegling under havet anammats av så många som en förebildsbok skulle vara just att de läst boken och tagit del av den fantastiska berättelsen där också, utöver att ha sett filmen med det visuellt fulländade. På så sätt kompletterar de varandra ypperligt.
Angående
science fiction som följt spåren av En
världsomsegling under havet så får väl temat ”instängda på avskild plats” vara
en ganska välrepresenterad tematik i senare filmer och annan media, om än ofta
porträtterad i rymden istället för världshaven. Filmklassiker som Alien (Ridley Scott, 1979) och Cube (Vincenzo Natali, 1997), såväl som
modernare tvspel som BioShock och Dead Space, kan mycket väl tänkas som
efterföljare med liknande tematik.
9 Verne, En världsomsegling under havet, 106
10 Idib, 107
11 Gifford, Denis, Science Fiction Film. London: Studio Vista Ltd, 1971.
12 Schneider, Steven Jay (red), 101 Sci-Fi-Filmer du måste se innan du dör. Göteborg: Tukan, 2010.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar