Babels torns science fiction-kanon #8: Apornas planet

Apornas planet (Planet of the Apes, Franklin J. Shaffner, 1968)

Åh, det är en sån godbit, Apornas planet. Som barn såg jag den mest som en äventyrsfilm med apor, det var gott nog för mig. Ser man till helheten är den ju dock mer intrikat än så, förstås.

Den kombinerar rymdfärd med tidsresa på ett sätt som minst sagt får en att höja på ögonbrynen, framför allt om man inte känner till filmens slut sedan innan. Vidare har den postapokalyptiska teman och en estetik som kombinerar detta med djungler och som sagt apor. Ja, man hör ju förstås hur förtjusande det låter.

Aporna ja, som fick akademipris för sina sanslöst fina kostymer, är således supersnygga. De är en trovärdig evolutionsmässig följd av vår tids motsvarande primater. Lägg till Charlton Heston i huvudrollen och det är fest. Han överspelar helt lysande, varenda replik levereras med en brinnande innerlighet som gränsar till pekoral, men istället blir genial ur Hestons mun.

Tim Burton tillförde i sin nyinspelning en ytterligare poäng i slutet av filmen, kring vilken det råder delade meningar. Jag tycker den är en utmärkt modernisering. Men oavsett vilket, så kan nog de flesta enas om att originalfilmen i själva verket var perfekt redan som den var, inte minst i science fiction-kontext.

Därför är Apornas planet given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Topp5-fredag #16: Apor

I dag är det den inofficiella apdagen, jag tänkte därför göra en lista med favoritapor i musiken. Liksom Arctic  Monkeys, Gorillaz, The Blow Monkeys och förstås The Monkees. Men jag kom inte längre än så och övergav idén. Andra naturliga valet blir förstås apor på film, för såna finns det ju gott om. Inte minst finns många favoriter.

5. Kong i King Kong (Merian C. Cooper och Ernest B. Schoedsack, 1933)

Många skulle förmodligen hävda att Kong är given på förstaplatsen. När jag sätter honom som femma resonerar jag som så att han knappt ens är stjärnan i sin egen film. Nog för att han betraktas som en gud av lokalbefolkningen, men han delar ändå ön med diverse dinosaurier som är betydligt mycket coolare, förstås.

4. Schimpanserna i laboratoriet i 28 dagar senare (28 Days Later..., Danny Boyle, 2002)

De må se ut som helt vanliga schimpanser, men det rör sig trots allt mer eller mindre om människoätande monsterapor som förvisso inte får allt för mycket utrymme i filmen, men spelar stor roll i ett starkt anslag.

3. Primaten med benet i År 2001 - Ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey, Stanley Kubrick, 1968)

Väldigt klassisk öppningssekvens, och även välförtjänt sådan. Denna uråldriga apa tog upp benet och använde det som ett vapen, ett verktyg. Genom denna handling började utvecklingen mot dagens människa.

2. Nikko i Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz, Victor Fleming, 1939)

Nikko är ledaren för de flygande aporna. Liksom i nästan alla andra fall vad gäller detta mästerverk till film är sminket och kostymerna förtjusande, det råder inget tvivel om att dessa apor verkligen är just apor. Blå apor med vingar. Och Nikko är den främste av dem alla.

1. Dr. Zaius i Apornas planet (Planet of the Apes, Franklin J. Schaffner, 1968)

Den huvudsaklige representanten för orangutangerna, den till synes allvetande och tydligt starkt människoföraktande vetenskapsministern Dr. Zaius är en hemskt träffande porträttering av den vita mannens historiska överhet, fast gestaltad av en apa. Istället för att vara en brutal tyrann som följer "har mycket, vill ha mera"-principen representerar han den intellektuella och bildade fascismen. Det finns givetvis fler fantastiska karaktärer, inte mins apor, i Apornas planet, men ingen riktigt som Zaius.

Filmreflektion: Tidsmaskinen (i relation till Tidsmaskinen)

Inför Tidsmaskinen (The Time Machine, George Pal, 1960) hade jag skapligt höga förväntningar. Det kändes som att romanen skulle utgöra en alldeles utmärkt grund att bygga en film på. Ramberättelsen görs även väldigt bra i filmen, och greppet med att åka fram till de två världskrigen för att skapa ett visst motiv hos tidsresenären var också väldigt bra. Men det fanns stora nackdelar med filmen.

I romanen görs en ganska skarpsynt analys av det rådande klassamhället i eloanernas tid, där morlockerna återtagit makten efter en lång tid av förtryck och det skapas en problematisering av den avsky tidsresenären känner gentemot dem. I filmen återfinns inte detta.

I romanen gör eloanernas bristfälliga språk att tidsresenären knappt ens kan kommunicera med Weena, i filmen pratar alla engelska. Man gör ett försök att närma sig samma poäng som görs i romanen, men misslyckas.

Hela äventyret som är magnifikt i romanen är ganska kortkommet i filmen. Allt är simplifierat. Det handlar om gott och ont på ett väldigt svartvitt sätt där romanen har gråzoner. Och så finns ett kärleksintresse, till råga på allt. Den känslomässiga spänning som finns mellan tidsresenären och Weena är nästan rent av äcklig, i romanen känns den mer rimligt förankrad.

Detta är bara några få saker att klaga på, och dessutom är manuset till filmen ofta väldigt ogenomtänkt och har flertalet logiska luckor. Men ändå måste jag säga att jag gillade filmatiseringen. Som gammal matiné betraktad är den förstås lika förtjusande som väntat - och just som gammal matiné från 50- och 60tal har filmen en scenografi som inte går att motstå. Så ursnygg.

En bonus för filmen är de kopplingar man kan göra till Apornas planet (Planet of the Apes, Franklin J. Schaffner, 1963).