Tidskapseln som berättartekniskt verktyg

Det har gått lite mer än två månader sedan jag äntligen tog mig för att spela igenom Fallout 3. I dag påbörjade jag äntligen uppföljaren Fallout: New Vegas. Ett inslag som jag gillar förekommer både frekvent här och i många andra sammanhang i populärkulturen, det handlar om att fånga känslan av en tid för att kombinera med en annan och uppnå en både trovärdig såväl som tilltalande estetik.

Fallout-serien utspelar sig i en värld som gick under någon gång på 50- eller 60-talet. Atombomben föll och den resterande mänskligheten tvingades anstränga sig å det yttersta för att hålla sig i liv när denna postapokalyptiska tillvaro i sin tur drabbades av ytterligare världskrig. Samma slags idé återfinns i BioShock-spelen där undervattenstaden Rapture som bildades på 40-talet har kvar denna estetik även under spelens gång trots att de utspelar sig ett par decennier senare. Vad detta mynnar ut i är ett slags retrofuturistiska världar som tar det bästa av historiska science fiction-idéer och kombinerar dem med design och kanske framför allt musik från den gällande tiden. I Fallout: New Vegas handlar det om Rat Pack och Hank Williams-country vilket på ett perfekt sätt ackompanjerar västra Amerikas vidder och bergsområden. I BioShock är det tidstypisk 40-talsjazz som spelas i bakgrunden till Raptures steampunkinspirerade miljöer.

På sätt och vis kan man se detta som ett spelmediets motsvarighet till filmernas ständiga tidsresor, då sådana inte är alls lika vanligt förekommande i spelvärlden. De filmer som direkt delar estetik och teman med nämnda spel tenderar också att sakna tidskapselelementet. Både i gamla Westworld (Michael Crichton, 1973) och Firefly (Joss Whedon, 2002) uppnås liknande resultat genom western-inslag i en framtida värld, men känslan av tidsresa finns inte där.

Det finns säkert konkreta exempel på filmer där tidskapseln används även om jag inte kommer på någon på rak arm. När jag väl kommer på en får det bli ett nytt inlägg av det.

Eskapismens utopi

Det har nästan gått ett år sedan jag bestämde mig för att ta tag i mitt liv och en gång för alla fördjupa mig inom science fiction-genren, som jag haft en kärlek till sedan barnsben. Jag började med att se igenom milstolpar och klassiker inom filmsfären och har sedan sommaren i första hand ägnat mig åt litteraturen.

Efter att Fallout 3 tog slut (som jag ju spelade allt för långt i efterhand) kände jag två olika smaker i munnen. Den ena var av bitter förtret över det fruktansvärt dåligt skrivna slutet, som helt abrupt tvingade mig att sluta spela. Den andra var den så kallade mersmaken (inte saftdrycken) - jag villa snarast fortsätta med Fallout: New Vegas, men så blev det inte. För innan jag hann besluta mig för att lägga en beställning av spelet hann jag invigas i en annan dystopisk framtidsvärld, om än inte fullt så avlägsen, och betydligt tidigare uppdiktad.

Jag läser nu William Gibsons Neuromancer och kan omöjligt låta bli att fascineras något oerhört av den värld han spekulerar i, cyberpunkens urmoder (nåja, diskutabelt). Jag kan ju inte med rimlighet påstå att jag önskar mig den trasiga, dekadenta värld som Case hankar sig fram i, men jag kan inte heller med ärlighet påstå att jag den har ett enormt attraktionsvärde. Liksom Fallout, Mad Max, Firefly, In Time, Gattaca... ja ni fattar eventuellt vad jag åsyftar, beskrivs estetiken och ja, skiten som något väldigt fantastiskt (fantastiskt som i fantastik, inte underbart). Det är svårt att inte romantisera dessa skeva, förvridna samhällen. Genom att vara den utlimata eskapismen - den världen jag älskar att vistas i, om än bara i fiktionen - lurar jag gärna mig själv att det även är den ultimata utopin.

En helg i The Capital Wasteland

Det är några år sedan nu, som jag först gav mig på att spela Fallout 3 (Bethesda, 2008). Den gången kom jag ut ur Vault 101 mitt i natten och tyckte miljöerna var dödstråkiga. Tröttnade nästan direkt.

Jag vet verkligen inte hur det kunde bli så, då jag nu fastnat totalt. Fallout (Interplay, 1997) och dess första uppföljare blev storfavoriter så fort jag provade dem. Postapokalypsen var för mig ett nästan helt outforskat  område (den kontakt jag kan tänkas haft tidigare har inte insetts förrän i efterhand) och den retrofuturistiska cyberpunk-estetiken kändes som den perfekta världen att fly verkligheten genom. Nu är jag där igen, i spelseriens tredje del.

Vad som nu åter gjort mig så oerhört förälskad i denna framtida dystopi (utopi?) är överraskande nog det som skiljer spelet från de tidigare i serien. Inte nog med att man tagit det naturliga steget till tre dimensioner rent rumsligt, jag upplever det även som att hela världen och dess karaktärer har fått ytterligare en dimension. Allt känns mer levande - världen jag vandrar omkring i känns trovärdig till en helt ny nivå. Detaljrikedomen och valmöjligheterna är egentligen desamma som tidigare, men dess konsekvenser blir mer märkbara när ens karaktär på ett nytt sätt får möjligheten att representera en själv.

Metainslaget av virtuell verklighet i och med Tranquility Lane var onekligen en särdeles trevlig och innovativ upplevelse

Jag är framför allt förvånad att jag gillar det så av anledningen att jag i vanliga fall har väldigt svårt för att ta till mig den här typen av spelupplevelser. Friheten och storleken skrämmer mig och gör det oöverskådligt. Men i den bästa av världar - det vill säga denna - kan jag inte låta bli att slukas hel.

Ja, det är förstås väldigt sent att spela Fallout 3 nu, 2012 när det dessutom fått ytterligare en uppföljare. Men bättre sent än aldrig är väl ett uttryck som sällan passat så bra som nu.