5. Phil Roy - Everything Reminds Me Of Her
Det finns två uppenbara väger att välja mellan när man gör en tolkning av någon annans låt, antingen att göra sin egen grej av den, eller att försöka härma originalet. Phil Roy efterliknar Elliott Smiths gitarrspel så gott det bara är tänkbart möjligt, men sjunger med en säregen whiskeyraspig röst som ändå ger hans version ett egenvärde. Mycket fin tolkning ändå.
4. The Foxymorons - Ballad Of Big Nothing
The Foxymorons är väl inga som någon någonsin hört talas om, känns det som. Men deras inspelning av Ballad Of Big Nothing är ypperligt trevlig. Deras mer traditionella amerikansk indiefolk-tappning klär låten alldeles utmärkt.
3. Chris Garneau - Between The Bars
Vanligtvis brukar det vara lite för mycket tivoli i Chris Garneaus musik, enligt mina erfarenheter, men inte här. Det vore ju förstås förkastligt att göra Between The Bars till nåt tramsverk genom karnevalljud och överdrivna arrangemang, så det är välkommet att nöja sig med ett piano som ackompanjemang, och det gör Garneau mycket bra.
2. Crosstide - Angeles
Crosstides elektroniskt betonade pop kommer som en smärre chock då den på ett sätt ligger väldigt långt ifrån Elliott Smiths musik. På ett annat sätt är det här precis samma som Elliott Smiths musik, uttrycksfullt och essentiellt. Den har en fantastisk atmosfär som framhäver det vitala i låten.
1. The Decemberists - Clementine
Det överlägset mest kända band som tolkat Elliott Smith, åtminstone på skiva, är så vitt jag vet The Decemberists. Vilket hjon som helst kan förstås räkna ut att denna matchning sannerligen är som skapad i himlen. Colin Meloy besjunger Clementine med en beaktansvärd inlevelse, som om det vore hans egen låt - och det låter som om det vore just hans egen låt. Helt perfekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar