Filmreflektion: Tidsmaskinen (i relation till Tidsmaskinen)

Inför Tidsmaskinen (The Time Machine, George Pal, 1960) hade jag skapligt höga förväntningar. Det kändes som att romanen skulle utgöra en alldeles utmärkt grund att bygga en film på. Ramberättelsen görs även väldigt bra i filmen, och greppet med att åka fram till de två världskrigen för att skapa ett visst motiv hos tidsresenären var också väldigt bra. Men det fanns stora nackdelar med filmen.

I romanen görs en ganska skarpsynt analys av det rådande klassamhället i eloanernas tid, där morlockerna återtagit makten efter en lång tid av förtryck och det skapas en problematisering av den avsky tidsresenären känner gentemot dem. I filmen återfinns inte detta.

I romanen gör eloanernas bristfälliga språk att tidsresenären knappt ens kan kommunicera med Weena, i filmen pratar alla engelska. Man gör ett försök att närma sig samma poäng som görs i romanen, men misslyckas.

Hela äventyret som är magnifikt i romanen är ganska kortkommet i filmen. Allt är simplifierat. Det handlar om gott och ont på ett väldigt svartvitt sätt där romanen har gråzoner. Och så finns ett kärleksintresse, till råga på allt. Den känslomässiga spänning som finns mellan tidsresenären och Weena är nästan rent av äcklig, i romanen känns den mer rimligt förankrad.

Detta är bara några få saker att klaga på, och dessutom är manuset till filmen ofta väldigt ogenomtänkt och har flertalet logiska luckor. Men ändå måste jag säga att jag gillade filmatiseringen. Som gammal matiné betraktad är den förstås lika förtjusande som väntat - och just som gammal matiné från 50- och 60tal har filmen en scenografi som inte går att motstå. Så ursnygg.

En bonus för filmen är de kopplingar man kan göra till Apornas planet (Planet of the Apes, Franklin J. Schaffner, 1963).