Christopher Sander - Kokong

Förutom en liten sång på julafton härom månaden börjar det närma sig fem år sedan det senast bjöds på nyskrivna Sander-låtar att förlora sig i, då i och med [Ingenting]-albumet Tomhet, idel tomhet. Nu har singeln Kokong från kommande soloskivan kommit. Den bjuder på fina flöjter från Dungen-folk, närmast himmelska körer och god modern svensk folkpopproduktion som påminner om 70-tal och John Holm. Främst bjuder den förstås på Sanders oerhörda sinne för melodier och helt perfekta ordval. Han kan besjunga enkelheten som om ingen annan gjort det förut, och få det att låta helt rimligt. Det är fasligt fint, väldigt vackert. Jag känner mig väl redo att möta våren med kommande Jorden är rund som ledmotiv, för det bådar just så gott som jag kunnat önska.

https://soundcloud.com/johan-olsson-20/kokong

En andra chans för Once

För dryga tre månader sen skrev jag om inslagen av realism i filmen Once och sjöng filmens lov. Sedan dess har jag inte tänkt så mycket mer på den förutom vid enstaka tillfällen. För det är nämligen som så att då och då dyker filmens ledmotiv upp i huvudet och etsar sig fast. Utan att jag hört låten mer än i filmen liksom. Det måste väl tala för någonting i alla fall?

Filmen är ju då en musikfilm, den handlar om två människor vars romantiska möte sker genom musiken. En på alla sätt underbart mysig film, som dessutom har väldigt bra musik, vilket förstås är något av en grundförutsättning för en film med musiken i fokus.

Jag tycker därför att filmen förtjänar uppmärksamhet en gång till, för det är sällan en låt sätter sig så som denna.

Topp5-fredag #46: Håkan Hellström

I dag har alltså Känn ingen sorg premiär. Det är ingen särskilt bra film, men den har Håkan Hellström. Dagens topp5 ägnar jag åt några låtar som ligger till grund för Håkans diton, fem favoriter. Två av dem är originallåtar som Håkan Hellström har översatt, övriga tre är låtar som han uppenbart refererar till.

5. Dexy's Midnight Runners - Come On Eileen

Det tordes vara uppenbart för alla att Dexy's är ett av de band både Håkan och svenska popband från 00-talet i allmänhet tagit allra mest influens av. Inget fel med det förstås, Dexy's är ju utmärkta. Deras stora superhit blev Kom igen Lena!, det blev ju toppen.

4. Tapefly - Canine Prey

Håkan Hellström skrev tillsammans med Tapefly denna låt, som några år senare skulle komma att översättas till En lång lång tid. Hade jag fått bestämma hade jag velat ha en version med musiken från originalet och Håkans översatta text. Det vore nåt.

3. Fleetwood Mac - Go Your Own Way

Jag har knappt lyssnat på den senaste skivan alls, men det är ändå svårt att inte visa denna alldeles uppenbara vinkning. Du kan gå din egen väg delar mer än bara sin titel med Fleetwood Mac-låten, likheter finns även i såväl melodi som arrangemang.

2. Bob Dylan - I Want You

Det sägs ofta, och har länge gjorts så, att det här är låten som ligger till grund för En vän med en bil. Så är det nog, även om det blir mer abstrakta likheter när låtarna inte delar lyrik eller konkreta melodislingor. Men det är ganska uppenbart ändå. En av Dylans bästa poplåtar blev en av Håkans bästa.

1. Flowers in the Air - Lost at Sea

Det andra fallet av översatt tolkning. Det råder väl inga tveksamheter kring vilken låt den gjordes om till, då texten rakt igenom är ganska rakt översatt. Flowers in the Air är ett band med medlemmar från 90-talshjältarna Easy, och han knappt spela in Lost at Sea innan Håkan funnit dess storhet och gjort sin egen version i Saknade te havs.

Topp5-fredag #42: Svenska sommarsånger (OA)

Det är midsommarafton, och vad i världen är svenskare än just midsommar? Ja det skulle väl kanske vara vår fantastiska vistradition. En lista med svenska sommarsånger kan förstås göras hur oändligt lång som helst beroende på var man sätter sina gränser. Jag håller mig till Olle Adolphson, för att han är min absoluta favorit. Visor skrivna av andra sållas också bort, för att göra urvalet ännu något enklare. Ytterligare begränsning blir det urval Spotify har att bjuda på. Sen är det väl så att alla visor inte nödvändigtvis har explicita sommarteman, men det är liksom den känslan de inger som räknas.

5. Råd till dej - och mej

En av mina absoluta favoritrader av Adolphson är "se dig för innan du går hem, för gräs gör fläckar på klänningen". Jag tycker det är så himla fint. Det gäller hela låten, texten är rakt igenom innovativ, spännande och rolig.

4. Blåst

Det sägs aldrig i låten att det är sommar det rör sig om, men det är den han beskriver. "Vinden pressade varm och stark", det må vara blåsigt, men nog måste det väl va sommar alltid. När jag såg Jakob Hellman på Gröna Lund för ett par år sedan spelade han just denna vilket fick mig att smälta totalt förstås. Jag var förstås beredd på att han skulle tolka någon Adolphson-visa, men att han en sen augustikväll väljer just denna, en av mina favoriter. Ja det var sagolikt.

3. Grön kväll i Margretelund

Jag älskar det anspråk Olle Adolphson gör här. Istället för att berätta i ""jag-form", gör han det väldigt nonchalant i en sällan tidigare beprövad "vem-form". Det är rent genialt. Scenariot han målar upp kan man ju bara drömma om, ytterligare en av mina favoritrader återfinns också i "vem gick en mil till stan när det var nästa dag, med en sprucken cigarr i mun?".

2. Nu är det gott att leva

- på en sommardag. Och han har så rätt. Ackordfärgningarna är helt perfekta och kompletterar melodin till en av Olle Adolphsons allra, allra finaste visor där han besjunger kärlekens lov. Förtjusande.

1. Trubbel

Ja, de flesta känner den väl genom Monica Zetterlund eller Håkan Hellström. Freddie Wadling har också gjort en förbannat bra inspelning av den. Min personliga favoritversion är denna, från En stol på Tegnér är den definitivt en av höjdpunkterna som jag föredrar framför den orkestrerade albumversionen. Den berättelsen Olle berättar är ju faslig förstås, men den är väl alla bekant med. Om inte så är det hög tid att råda bot på det hela. Det här hör eventuellt till de fem bästa svenska låtarna som någonsin skrivits, vill jag rent av hävda.

Spotify-lista finnes här.

Perfekt pop: Lost World

Det är lite mer än ett halvår sedan jag skrev om Gus Van Sants ena musikalbum här. Här om dagen när jag slösurfade utan större mening eller mål fann jag att Van Sant inte bara har gjort de två album som jag känner till, utan även en singel utgiven på vinyl 1992. Det hörs tydligt att det är samma Van Sant, men produktionsvärdet är högre. Det är en bra låt, något slags amerikansk indieartfolk. Jag kände bara för att delge den, Lost World heter den. B-sidan är mindre bra.

Topp5-fredag #38: Discovery

Daft Punk släppte ny skiva för typ en vecka sen. Folk går av någon anledning i taket över hur fantastisk och trist den är. De senare har naturligtvis fel, den är helt briljant. Ändå kan jag inte låta bli att stanna kvar vid deras absoluta magnum opus, då de för första gången ändrade den kommersiella dansmusiken till något den aldrig nått förut, nämligen populärmusiken. I allra högsta grad alltså. Listettor hela vägen kör vi på nu. I en topplista. Tjohej.

5. George Duke - I Love You More

Samplingarna talar för sig själv egentligen, jag håller nog truten här.

4. Edwin Birdsong - Bottle Cola Baby

Det kanske är den låten som stått sig bäst i dag, efter diverse reklamfilmer och så vidare. Fantastisk.

3. Little Anthony & The Imperials - Can You Imagine

Detta intro slår alla andra intron på skivan på fingrarna. Det är svårt att tro med tanke på den extremt höga kvaliteten på samplingar, men ingen når nånsin dessa höjder. Genialt lån, verkligen.

2. Barry Manilow - Who's Been Sleeping In My Bed

Det fantastiska här är ju förstås att jag kan Barrys repertoar utan och innan, trodde jag. Alla låtar som någonsin varit med i greatest hits-sammanhang eller dylikt ligger i mitt bakhuvud från första till sista ton. Det kanske låter sjukt men det är mest fantastiskt. Att då Daft Punk använder utmärkte Manilow till att göra modern musik är förstås allra bäst.

1. Interstella 5555

Ovan nämnda är de fyra samplingar som är så att säga officiella. Vidare kan vi bara spekulera. Men låt oss då spekulera. Inte i samplingar, utan i hur fantastiskt det kan vara. Hur fantastiskt det kan vara när Daft Punk gör en långfilm baserad på sina musikvideor, helt jäkla briljant, det är hur fantastiskt det kan vara. Ingen får missa Interstella 5555. Jag vet inte om den finns på internet att se, eller inte. Jag vill inte veta, jag vill i så fall inte visa, utan den ska bara ses och den förtjänar ett köp. Den som inte vill köpa hör av sig till mig för DVDn. Tack och godnatt.

Topp5 #27: Bengt Palmers

Såhär efter melodifestival och så kan man ju knappt tänka på annat än Bengt Palmers. Denna veckas försenade topp5 är självklar.

5. Wilmer X - Michelangelo

Här närvarar han uppenbarligen bara som delaktig låtskrivare, men det är väl inte helt fel när ett band som Wilmer X tar sig an en låt som om den vore skriven för dem, och gör den just så utmärkt som den någonsin skulle kunna bli.

4. Anni-Frid Lyngstad - En ton av tystnad

I Benny Anderssons produktion står Bengt Palmers som arrangör av denna finkänsliga tolkning av Simon & Garfunkels originalhit. Det gjordes väldigt många svenska tolkningar av amerikanska låtar på den här tiden, den ena värre än den andra. Men vissa var riktigt bra, det här är en.

3. Pugh Rogefeldt - Stockholm

Pugh utforskar discorytmer och funkgitarrer när Bengt Palmers producerar vad som nästan lika gärna kunde ha varit Björn Skifs. En svårslagen kombination.

2. Björn Skifs - Härligt, härligt men farligt, farligt

Om det är något som slår den föregående duon så är det väl just det mest trofasta artistsamarbetet Palmers ägnade sig åt, det med Björn Skifs. I mina öron nådde de sin absoluta höjdpunkt genom Härligt, härligt men farligt, farligt, som är rakt igenom perfekt.

1. Harpo - Moviestar

Detta till trots är kanske Moviestar den främsta framgången, om inte annat så åtminstone den som Bengt Palmers är mest känd för. Det är en oerhört smal balans man måste gå för att det här inte ska falla ned i något slags vedervärdigt dansbandsträsk som exemplifierats i flertalet coverversioner, men det är å andra sidan just detta Palmers var bra på, att hitta den dynamiken.

John Lydon har levt ännu ett år

De flesta med god smak skulle förmodligen och rimligtvis välja att framhålla Public Image Ltd när det kommer att handla om John Lydon som i dag kan fira sin femtiosjunde födelsedag, gammelgubben. Men jag har ju lagt ner det där med god smak till fördel för nostalgifrossandet och när det kommer till formandet av mig (och min ändå skapligt hyggliga smak) spelar John Lydon en viktig roll. Det var nämligen i och med upptäckten av Sex Pistols som jag på riktigt gjorde anspråk på att ha en utpräglad musiksmak genom diverse 77-punk. Så tack och grattis, John!

Perfekt pop: Where Are We Now?

När sociala medier fick nys om Bowies nysläppta låt var plötsligt alla stora fans som hade längat i år och dar på nåt nytt från deras idol. I många fall var det säkert just så det låg till, men det är inte svårt att däribland känna igen vilka som snarare vill plocka enkla kredpoäng. Själv riskerar jag förstås att framstå på precis samma sätt, men å andra sidan kan jag inte gärna helt ignorera när David Bowie släpper nytt för första gången sedan jag började lyssna så smått på honom. Where Are We Now? är förstås jättebra men kanske inte så märkvärdig som hade kunnat önskas. I sina bästa stunder, i vissa melodifragment och tonala fraseringar påminner den om femton år gamla Thursday's Child (som råkar vara en av mina absoluta Bowie-favoriter), men det är mycket som inte når dess kvaliteter. Men ändå, klart som sjutton det är skitbra, det är det.

Perfekt pop: Gus Van Sant

Att jag skattar Gus Van Sant som en av de starkaste och mest intressanta regissörerna i branschen de senaste trettio åren är ingen hemlighet. Att han även har spelat in musik är heller ingen hemlighet, men likväl väldigt okänt. En gång för några år sen råkade jag komma över ett av hans två album på Record Hunter när jag gick en sedvanlig skivrunda i Stockholm, innan dess hade inte jag heller någon aning om hans musikaliska färdigheter. Det har gått ett par år sedan jag senast lyssnade igenom skivan, kanske i oro för att den inte ska vara så bra som jag minns den, men då öppningsspåret återkommit till mina undermedvetna sinnen lite väl ofta den senaste tiden bestämde jag mig för att göra slag i saken och äntligen lyssna igen.

Öppningsspåret var det ja, Momma Can't Walk. Ackordsekvensen är en av mina favoriter (delas av bland annat Pachelbels Canon i D-dur och Belle & Sebastians Get Me Away From Here I'm Dying), och spelad på vad som låter som något slags casiosynth till en väldigt fin text om sin döda mamma (samt ett dissonant "gitarrsolo") lyckas Gus Van Sant då sannerligen beröra mig starkt. Fortsättningsvis har skivan riktiga guldkorn med jämna mellanrum, ibland flera i rad. Små pärlor, som på tråd. Den musik som brukar ackompanjera hans filmer känns igen som influenser även i hans egen musik. Man kan tänka sig att han lyssnat på Nick Drake och Lou Reed en del, även femtiotalet skiner igenom både i form av Woody Guthrie, Elvis och Fats Domino-trioler. Daniel's Song ekar av samma drömska magi som The Velvet Undergrounds Sunday Morning och Stephanie Says, medan Independant Wealth delar mer musikaliska likheter med Pete Seegers folksångsarv.

Det finns förstås nackdelar med att allt är så oerhört lo-fi när virvelslag hamnar ur takt, bakgrunden brusar, mixen är en smärre katastrof med mera, vilka inte alla borde kunna ignoreras i sin egenskap av "charmigt DIY", men jag gör nog det ändå. Om det skulle råka vara så, att det framstår som om jag inte alls älskar den här skivan av hela mitt hjärta, så är det ett missförstånd. Det gör jag. För Van Sant lyckas förvalta dessa influenser så väl, och de produktionsmässiga bristerna går helt i enighet med bilden av honom som regissör under samma tid, vilket berikar.

PS Och apropå Van Sant så verkar han ju ha ett spännande nytt filmåtagande på G efter Promised Land, som jag återkommer om när information finns.

Topp5-fredag #6: 1952

Eftersom det i dag är femtio år sen som The Beatles släppte sin debutsingel under eget namn i och med Love Me Do tänkte jag ägna dagens topp5 till några låtar jag gillar, som kom ytterligare tio år tidigare. Mest för att betona att även om Beatles var fantastiska på alla sätt och vis, så var det ju faktiskt inte de som uppfann popmusik.

5. Little Willie Littlefield - Kansas City

Kansas City har rent av spelats in av The Beatles. Personligen gillar jag Little Willies version mycket. Jag gillar hur varje ord är perfekta toner och helt rätt artikulerade. Jag gillar den, det gör jag.

4. Big Mama Thornton - Hound Dog

I det här fallet är det förstås Elvis som spelat in den mer välkända versionen, och folk kan tala om hans höfter i oändlighet med Big Mama Thornton hade en jävla redig röst i alla fall.

3. The Johnny Otis Orchestra - Sunset to Dawn

Tjusigt och själfullt. Oerhört snygg orkestrering av Johnny Otis och hans orkester som kompar Mel Walkers sång väldigt väl.

2. Lloyd Price - Lawdy Miss Clawdy

Fats Dominos pianotrioler är förtjusande och Lloyd Price har hittat helt rätt med melodin rakt igenom. Att verserna dessutom bygger på min favoritackordföljd är givetvis väldigt bra. Det blir en perfekt kombination av tidig rythm & blues och rock & roll.

1. The Four Aces - Heart and Soul

Heart and Soul är inte bara en av världens mest klassiska melodier, det är även en av mina favoriter. The Four Aces tolkade den med sina finfina stämmor 52, alldeles, alldeles utmärkt.

Och så Spotifylista här.

Topp5-fredag #3: Stockholmssånger

Hösten har kommit på allvar i dag, med regn och rusk och allt vad det innebär. Det slog mig än en gång att "Stockholm har blivit kallt". Jag brukar komma att tänka på just den Orup-låten när det är kallt här i stan. Så i dag listar jag fem favoriter om Stockholm.

5. Alf - Gröna linjen

Alf kommer från Skåne och sjunger på skånska men oftast handlar det dock om Stockholm, då han bor här sen ett bra tag tillbaka. Hiten Gröna linjen är kanske inte hans bästa låt, men en utmärkt beskrivning av just gröna linjen. Han har en förmåga att alltid hitta rätt ord.

4. Olle Ljungström - Sthlm, Sthlm

Som så ofta annars är Olle Ljungströms lyrik skapligt abstrakt och rätt så svårfångad, men det finns ändå något talande i så gott som varje textrad. En av många Ljungström-favoriter.

3. Håkan Hellström - Sigge Skog

Egentligen en låt av Olle Adolphson, men det finns något visst med att Göteborgs stolthet sjunger den. En tvetydig hyllning till barn- och ungdomen som ifrågasätter människans förmåga att minnas och förvränga minnen. Finns även i finfin version av Svante Thuresson bland andra.

2. Orup - Stockholm

Alltså det finns väl egentligen inte så mycket att säga om detta Pet Shop Boys-doftande mästerverk. Det är tveksamt och Orup lyckats få till en låt så välkomponerad utöver Stockholm. En bitterljuv och alldeles förtjusande skildring av Sveriges huvudstad.

1. [ingenting] - Bergochdalbanan

Jag låter Anna Järvinen stå för motiveringen. Såhär lät det i Dramatens foajé för snart tre år sen innan [ingenting]s spelning.

Och så avslutningsvis en Spotify-lista med låtarna.

Perfekt pop: Femtio år av perfekt pop

För ett par månader sen genomförde jag ett omfattande låtinsamlingsprojekt. Målet var att samla tio fantastiska låtar per år (kanske de tio bästa per år, rent av) från 1960 till 2009 med regeln att ingen aktör fick förekomma mer än en gång under dessa femhundra låtar. En annan begränsning blev förstås Spotifys utbud, vilket medför att vissa uppenbara akter saknas. Vissa låtar är superhits och andra högst okända för den som inte är popnörd. Den gemensamma nämnaren är att alla är helt fantastiska. Jag blev klar och har sedan dess bytt ut vissa låtar när jag hittat andra (marginellt) bättre i deras ställen. För närvarande håller jag på att samla ihop till ett komplement med 50talet, vilket förstås tar tid om jag inte vill tumma på kvaliteten (och det vill jag ju inte). Tills det är klart finns i alla fall 60-09 tillgänglig för allmänheten här.