måndag 23 december 2013

Babels torns julkalender #23: Svenska SF-filmer

Vi är inte bortskämda med science fiction-filmer producerad i Sverige. Av det fåtal som finns har jag ändå bara sett ett minimalt antal, men de resterande är jag ständigt på jakt efter. Hur som helst har jag gjort en sammanställning av de allra flesta, vissa uteblir då de inte finns i Filmtipsets databas, och även saknar relevant information på internet. De 33 filmer som jag lyckats få ihop finns listade här. Jag tänker att det kan vara kul att veta vad som finns, samt att en lista gör det överskådligt och enklare för folks att sätta sig in. Och se, förstås.

söndag 22 december 2013

Babels torns julkalender #22: Låt julen börja

Jag har ju redan nämnt Darlene Love, och skulle kunna ge plats för mer julmusik. Men det gör jag inte. Jag ger plats till mer Darlene Love istället. Årets jul inleds som alltid med hennes Letterman-framträdande, och nu är det gjort. 72 gamla år och ändå så fantastiskt bra.

lördag 21 december 2013

Babels torns julkalender #21: Vansinnig stop motion

För ett par veckor sedan stiftade jag bekantskap med en för mig ny regissör, en mycket märklig sådan. Jan Svankmajer. Hans film Jidlo är en mycket underlig, surrealistisk skildring av dagens tre huvudsakliga måltider. Det är oerhört konstigt, och måste ses för att förstås.

Och just det, det är galet bra också.

fredag 20 december 2013

Babels torns julkalender #20: Helgens biotips

Okej det är för sent för premiären som var tidigare ikväll, men den fortsätter visas. Jag syftar på årets bästa film 12 Years a Slave. Jag har skrivit om den tidigare så det här är mest en påminnelse, med tillhörande recensionlänk. Se den för all del!

torsdag 19 december 2013

Babels torns julkalender #19: The Grand Budapest Hotel-affisch

Det har kommit en ny sådan, där filmens skådespelarensemble betonas ytterligare. Eftersom samlingen skådisar är ganska sanslös, så är det förstås med all rätt. Här är den nya och en gamla affischen sida vid sida. Tillsammans utgör de en oerhört lockande bild av den kommande filmerna.


onsdag 18 december 2013

Babels torns julkalender #18: Ett annorlunda julspel

I dag gjorde jag min första stop motion-animerade film på säkert typ tio år. Den är bara några sekunder lång men sammanfattar ändå det klassiska julspelet väldigt väl, vill jag hävda. De vise männen representeras av Obi-Wan Kenobi och en snowtrooper som färdas i en landspeeder till den plats där Jesus skall födas. Maria är utbytt mot Rancor och Jesus som här gestaltas av Muftak föds ur hennes mun. Visst är det vackert.


tisdag 17 december 2013

Babels torns julkalender #17: Sällskapsspel

Vissa dagar har man inte riktigt tid att sätta sig ner och skriva saker här. Man kan tänka sig att det beror på att man har viktiga saker som studier och andra åtaganden att ägna sig åt, men man kan även tänka sig att det är för att man måste spela sällskapsspel med sin familj i många långa timmar. Fast timmarna blir rätt så korta, för ack så roligt det kan vara. Ett allmänt tips, såhär i jultider (som ju i många fall innebär familjetider), är att göra just detta.

Sällskapsspel kommer som bekant i otaliga antal varianter och utföranden, vilket gör variationen oändlig. Heta tips för vad jag finner mest underhållande just nu är nyförvärven Aquarius och klassikern Kill Doctor Lucky. Det förstnämnda är ett enkelt kortspel, inte helt olikt domino, men med klart större finess. Enkelt att lära sig såväl som att spela, men med strategiska inslag och som vanligt när Looney Labs står för utvecklingen är spelets förutsättningar i ständig förändring vilket hindrar spelet från att någonsin bli något sånär tröttsamt. Kill Doctor Lucky är även det väldigt strategibetonat med tankeverksamhet involverat, men som alla välbalanserade spel även drivet av slumpen och oförutsägbarheten. Premissen att deltagarna rör sig i en herrgård för att alla vill vara den som tar livet av Doctor Lucky, är en traditionellt festlig såväl som engagerande sådan. Toppenspel.

Sen älskar man ju - i egenskap av kunskapstörstande tönt - förstås så gott som alla former av frågespel. Så dessa är också vitala i en spelsamling.

Så ja, eftersom sällskapsspel är bland det roligaste jag vet här i världen, tänker jag tipsa om sådana. Inte nödvändigtvis specifika, utan att leta upp dem som passar en själv och ha jättekul. Jättekul.

måndag 16 december 2013

Babels torns julkalender #16: Ny svensk filmpodcast!

Det finns ett gäng svenska filmpodcasts av vilka ett fåtal lyckats med bedriften att regelbundet släppa nya avsnitt. Dock har ingen av dem hållit riktigt tillräckligt hög kvalitet för att jag ska fastna. Eftersom min grund är filmvetenskapen blir samtalen om filmerna det samtalas om oftast bristfälliga i sina perspektiv. Det ska dock sägas att det finns ströavsnitt av flera av dessa poddar som jag funnit alldeles utmärkta.

Nu, i dag, finns hur som helst en ny, där potentialen är ovanligt hög. Per Perstrand och Jesper Wiking som bland annat arrangerar det återkommande Stockholms filmquiz har startat Intresseklubben antecknar, en podcast där varje avsnitt är tänkt att angripa en regissör och behandla dennas filmskapande. I premiären är det John Carpenter (som alltså nu har två avsnitt i den svenska podcast-sfären tillägnade helt åt sig, förmodligen leder han därmed den ligan) som gäller, och man pratar om hans Big Trouble in Little China samt listar sina respektive tre favoriter.

Jag hoppas att det kommer nya avsnitt regelbundet och rätt så ofta, så att de två pratarna finner sina roller och smälter in i formatet, och man når sin fulla potential. För då tror jag att det här kan blir riktigt, riktigt bra. Jag hoppas även att man vågar ta sig an regissörer från lite mer finkulturella kretsar, då jag finner att många backar lite inför det. Det vore toppen! Dock är jag väldigt nöjd med Carpenter också, förstås.

här kan ni lyssna. Och nedan följer min egen Carpenter-topp3.

1. Flykten från New York

2. I skräckens skugga

3. Alla övriga jag sett förutom Ghosts of Mars

söndag 15 december 2013

Babels torns julkalender #15: "bara" festliga filmaffischer

Jag har vid två tidigare tillfällen gett er länkar till bloggar med filmaffischer som av olika anledningar varit roliga. Nu gör jag det igen, men med skillnaden att här är affischerna helt vanliga originalverk. Det rör sig alltså inte om rätt så korkade nytolkningar, och man har inte manipulerat sig till humorn. Lite spydig sarkasm som kommentar till respektive affisch, tillsammans med denna, är här gott nog.

Här.

lördag 14 december 2013

Babels torns julkalender #14: Nigerias första sci fi-film

Då och då scannar jag av cyberrymden för att se om det finns något nytt skrivet eller skapat på området afrikansk science fiction-film, för som jag nog nämnt tidigare är något av en afrikansk sci fi-våg i annalkande, de första filmerna har ju redan kommit. Nu har en till gjort det, det är en första del i vad jag antar kommer bli en kortfilmsserie. Den kommer från Nigeria och är därmed såvitt jag kan förstå den första science fiction-filmen från landet, grattis får man väl säga.

Den heter The Day They Came och är regisserad av Genesis Williams. Den är inte världsbäst, men den är gjord med nollbudget och med det i åtanke funkar den rätt bra ändå. Det hänger egentligen rätt mycket på om det kommer fler delar och hur berättelsen utvecklas, för som kortfilm är den rätt ointressant, men som inledning till en fortsättning är den betydligt bättre. I vilket fall är den förstås värd att se i egenskap av afrikanske science fiction-film.

fredag 13 december 2013

Babels torns julkalender #13: Recensionsarkiv

Jag har gjort en liten justering i denna webbplats utseende och funktionalitet. Det relevanta är länken här ovan som läser Recensionsarkiv, där jag har samlat de filmrecensioner som jag fått ihop sen jag började skriva sådana för några månader sen. Det kanske inte låter så kul men om någon är lite småsjuk som jag i helgen och behöver bra filmtips så finns de där, och listan kommer förstås utökas efter hand som fler recensioner skrivs. Annars vore det rätt poänglöst, ju. Så.

torsdag 12 december 2013

Babels torns julkalender #12: Korsade filmaffischer och ett snabbt skratt

Man kan ju tänka sig att jag skulle göra nåt kul med detta inlägg nummer 200, men så blir det inte. Skratt kan det dock bli ändå.

En rolig lek som man ju ägnat viss tid av sitt liv ät är att korsa filmtitlar med varandra föra att få ett roligt resultat. Om man vill, kan man tydligen göra korsade affischer till sina titlar, också. Som i detta fall. En del är roliga, andra inte. Men rätt kul är det absolut ändå.

Här.

onsdag 11 december 2013

Babels torns julkalender #11: Animationskonstens mästare Jurij Norsjtejn

Många är vi säkerligen som minns Igelkotten i dimman från när vi var barn, tyvärr förmodligen desto färre som återupptäckt honom och hans fantastiska filmer. Jag gjorde det först någon gång i våras, när jag kikade igenom ett par. Sen för ett par veckor sen dök han upp igen, jag vet inte från var, men jag vet att jag fann en ny favorit. Hans animationer är så vansinnigt vackra att de i sig är en enorm fröjd att beskåda, sen är de enkla fablerna som utgör filmernas narrativ rätt så förtjusande, de med. I fallet Räven och haren är det mycket väl så, jag smälte totalt när jag såg den. Att inte älska är att sakna själ.

 Varsågoda.
View on YouTube

tisdag 10 december 2013

Babels torns julkalender #10: Svensk sci fi, 7 noveller för 7 kronor

Det var inte tänkt att jag skulle ha med saker som kostar pengar här, hur rolig
är en julkalender då liksom? Men så hittade jag en app utgiven av MIX förlag, som erbjöd sju svenska sci fi-noveller för ynka sju kronor, det vill säga en krona styck. Det är ett riktigt hyggligt pris vill jag hävda.

Jag började läsa en, men avbröt väldigt tidigt när det visade sig att det var en erotiknovell, om än i någon sci fi-setting. Jag vet inte så noga. Men jag var inte så inte så intresserad av det, i alla fall. Men trots en (åtminstone för mig) dålig start har jag höga förhoppningar på fortsättningen. Bland andra med verkar nämligen personligheter som Otto Witt, mannen som var upphovsmakare till vårt lands första sci fi-magasin och tillika än av de allra första författarna och teoretikerna vi hade på området, samt även KG Johansson som ju vunnit lite priser och grejer för sin science fiction, som jag dock aldrig läst.

Så nog bådar det gott alltid. Sök på Dötid Science Fiction på app store, väl.

måndag 9 december 2013

Babels torns julkalender #9: MacCaulay Pizza Underground Culkin

Det här är bland det konstigaste ni någonsin kommer ta del av, skulle jag tro. Så var beredda.

För 22 år sen gästspelade MacCaulay Culkin i videon till Michael Jacksons singel Black or White, men han medverkade förstås inte i inspelningen av låten. Men man har ju alltid undrat om han även har en musikalisk talang (eller va nej det har man inte). Nu är det besvarat.

För en vecka sen kom bandet The Pizza Undergrounds första släpp, The Pizza Underground Demo. I bandet återfinns MacCaulay Culkin och ett gäng av hans New York-kompisar, de har spelat in demon hemma hos Culkin, som själv bidrar med slagverk, sång och ett kazoosolo.

Demon är ett medley, knappa nio minuter långt, bestående av Velvet Underground-låtar (och nån Nico och nån Lou Reed också) med omgjorda texter för att passa bandets tema. De sjunger nämligen bara om pizza. Medley börjar med Papa John Says (Stephanie Says) och avslutas med Take a Bite of the Wild Slice (Take a Walk on the Wild Side), däremellan hinner man beta av sju andra mer och mindre fenomenala tolkningar, vansinnigt konstigt är det. Och roligt också.

"It's such a pizza day
I'm glad I spent it with food
oh, such a pizza day
you just keep the oven on"

Är inte detta genialt så säg. Avslutande "do dodo"-delen är för övrigt utbytt till "chew, chew, chew". Ja, genialt var ordet.

Här är deras bandcamp!

söndag 8 december 2013

Babels torns julkalender #8: enoughwithsaulbassalready

Saul Bass gjorde väldigt fina filmaffischer. Sedan dess har många försökt göra lika fina, pastischer. Ibland blir det bra, ibland inte. Här är en tumblr som samlar en stor mängd och skriver rätt roliga kommentarer om dem. Det är rätt kul. Enough With Saul Bass Already.

lördag 7 december 2013

Babels torns julkalender #7: Sunes alldeles förträffligt roliga jul

Ja det blir ännu mer öppet arkiv verkar det som, redan. För i går lade SVT upp Sunes jul inklusive lucköppningarna, de som tidigare bara funnits i fragment på youtube och aldrig givits ut på dvd. Det är förstås fantastiskt, Sunes jul är vansinnigt underhållande, stundtals hysteriskt roligt - detta gäller även lucköppningarna.

Även om väl de flesta har sett hela kalendern flertalet gånger, är det värt att göra igen.

fredag 6 december 2013

Babels torns julkalender #6: till Nelson Mandela

Det är väl lika bra att hoppa på tåget och säga nåt om Mandela. Även om jag inte har något alls att säga. Så nej jag ska nog inte säga nåt. Men hans älskade vän Miriam Makeba som avled för fem år sedan, sa något. Ytterligare tjugo år tidigare, på Mandelas 70-årsdag deltog hon i en stor konsert till hans ära. Jag låter det tala istället. Även om hennes musik tenderar att bli väl västerländsk, han man inte förringa henne som ikon och symbol för en rörelse väl i enighet med kampen Mandela förde. Eller som sångerska, hon är naturligtvis briljant som sådan.



torsdag 5 december 2013

Babels torns julkalender #5: SVTs främsta dramaproduktion

Ja en av dem i alla fall. Jag kikade in i öppna arkivet i dag igen. Det slår mig hur mycket som har kommit upp sen april när jag kollade senast. Den största kulturgärningen av alla måste ändå vara att de fått upp Soldater i månsken (Tomas Alfredson, 2000). Jag har inte sett den tidigare, då den ju på grund av rättighetsproblem med Beatles-låtarna aldrig givits ut. Nu har jag tagit mig igenom tre av de fyra avsnitten, och det fjärde får jag väl ta efter kvällens aktivitet (rep).

Än så länge är det otroligt bra. Man känner igen Alfredsons regi, som precis som vanligt är på absolut toppnivå. Klas Östergrens manus är förbannat bra det med, väldigt intrikat drama. SVT gör ju såna här grejer lite då och då, och jag har egentligen sett alldeles för få för att vara berättigad att yttra mig. Men det är väl för att det alltid är någon tråkmåns inblandad, sällan till hundra procent tilltalande. Soldater i månsken däremot faller inte under den regeln, utan har bara bra folk i produktionen. Alfredson och Östergren då alltså, främst. Så det är förstås fantastiskt att SVT fått upp det för beskådan. Bör ses av alla.

Och det gör man här.


onsdag 4 december 2013

Babels torns julkalender #4: Hipsteresque julhälsning från Kenya

Fantastiska Just a Band gjorde för ett par år sen en julspecial där de bjöd in lite duktiga gästsångare och spelade in med dem. Här är bara ett av exemplen, där sångerskan Karun sjunger Oh, Holy Night. Det är väldigt fint.

tisdag 3 december 2013

Babels torns julkalender #3: Romantiserad stockholmsnostalgi

Jag fortsätter nedräkningen till julen med mer fri kultur.

Förr i tiden ansågs nostalgi vara en mental sjukdom, mer eller mindre. Nuförtiden förknippas det nog främst med en bild av det förflutna sett genom ett romantiskt skimmer. Personligen är jag svag för nostalgi. Vissa ser det som ett självändamål att inte vara nostalgiska, själv ser jag inte meningen i det. Jag är svag för nostalgi i alla sammanhang. Vare sig det rör sig om barndomen och 90-talsmiljöer där jag växte upp, eller om det handlar om mina tonår, indiepop, kärlek och min hemstad som plötsligt blivit en annan. Eller för den delen andra människors nostalgi, så som nostalgifilm exempelvis, Sista natten med gänget och såna där. Sen kan jag även hitta något slags fingerad nostalgi när jag läser exempelvis Hjalmar Söderberg, där det Stockholm som målas upp inte har någonting med mitt liv att göra, men som jag ändå betraktar med det nämnda romantiserande nostalgiskimret. Kanske genom Söderbergs ögon då.

Hur som helst, filmen Staden i mitt hjärta gjordes av Anders Wahlgren 1992 och handlar om Stockholm och den förändring som skedde när Klarakvarteren revs ner, och hela Norrmalm blev oigenkännligt. Även om filmen är helt ensidig i sin kritik och nästan löjlig i sin extrema nostalgi är det även guld för en nostalgijunkie som jag.

Se den här via SVTs öppna arkiv.

måndag 2 december 2013

Babels torns julkalender #2: Min och Lettermans favorittradition

1986 var det första året Darlene Love påbörjade den årliga traditionen att sjunga Christmas (Babe Please Come Home) hos David Letterman inför julen. I år är det femtio år sedan låten först släpptes, men tills årets framträdande gått av stapeln får vi hålla till godo med det som startade traditionen. Kolossalt mycket har hänt sen dess. Hon har bland annat sänkt tonarten några steg, och vidgat ut bandet till flera gånger så många medlemmar. Så här är alltså hur det startade för tjugosju år sen, 1986.

söndag 1 december 2013

Babels torns julkalender #1: Streama söndagsskräckis

Jag ska väl också ha en julkalender liksom alla andra på internet.

I dag är det säkert fler som känner som jag, och kanske inte mår så värst bra. Då kan väl ingenting kännas så lämpligt som att se en helfestlig skräckkomedi signerad Roger Corman? Givetvis inte. Här kan The Little Shop of Horrors ses och avnjutas i sin helhet, dessutom är det den fantastiskt färglagda versionen. Mycket nöje, förtjusande film.

Topplista #59: Sammanfattning av november

Jag blev det ingen lista förra veckan, så jag igen det nu med en dubbelt så lång lista denna helg. Det är en sån där månadssammanfattning där jag listar de bästa filmerna jag sett den gångna månaden, i detta fall då tio. Och som vanligt utesluts filmerna jag redan skrivit om, vilket i detta fall är väldigt många i diverse tidigare topplistor bland annat. Nu kommer i alla fall ett gäng superba filmtips för alla som gillar bra grejer.

10. Den sista striden (Luc Besson, 1983)

Luc Bessons första långfilm var en dialogfri och svartvit postapokalyptisk skildring av en potentiell framtid. Egentligen behövs inte närmare beskrivning, ovanstående borde vara nog för att få vem som helst på fall.

9. Mud (Jeff Nichols, 2012)

Härligt ambitiös mainstreamindie. Som en lättillgänglig variant av Beasts of the Southern Wild kan hävdas, med starka inslag av Stand by Me bland annat. Kanske inte så märkvärdigt, men definitivt väldigt välgjort och en mycket behaglig stund.

8. Laura (Otto Preminger, 1944)

En inspirationskälla till Twin Peaks, men även en suverän noir i sig själv. Elegant och välskrivet, allt görs helt enkelt helt rätt.

7. The Limits of Control (Jim Jarmusch, 2009)

Tydligt stiliserad och väldigt estetiskt tilltalande är den onekligen, den av Christopher Doyle filmade underlighet. Det är en märklig film, det finns mycket kvar att försöka förstå, känner jag. Men den är just därför även fascinerande och intrikat. Och jättebra, dårå.

6. Like Crazy (Drake Doremus, 2011)

Oerhört ömsint och fint drama, en ovanlig vinkel av romcomgenren. Lite som om man lägger ihop Linklaters Bara en-trilogi till en film, ungefär. Jag älskar det totalt, och inte blir det sämre av att Stars spelas i eftertexterna.

5. Brev från en död man (Konstantin Lopusjanskij, 1986)

Dystert, vackert, poetiskt. Inte långt ifrån Tarkovskij, vilket väl är ett av de finaste omdömena man kan få. Gasmasker och nukleärvinter, allt man vill ha.

4. In the Mood For Love (Wong Kar-wai, 2000)

Wong när han är som bäst. Skillnaden gentemot mina andra favoriter av honom är att det här finns en lite tydligare intrig, vilket jag egentligen varit skeptisk mot. Det har känts som att det är just avsaknaden av sådan som gjort hans filmer så bra. Men i In the Mood For Love kombineras det perfekt, och lyckas utan några som helst tillkortakommanden.

3. Trikolor-trilogin (Krzysztof Kieslowski, 1993-1994)

Ja, det här var ju synnerligen bra minsann. Filmer som växer av varandra tilltalar mig av automatik. Jag ser framemot att återkomma till dessa filmer, då jag inte känner att en tittning var i närheten av tillräckligt. Men det var tillräckligt för att jag skulle älska dem, förstås.

2. O-bi, o-ba slutet på civilisationen (Piotr Szulkin, 1985)

En av de mest dystopiska postapokalypserna jag har sett, men ändå med viss humor. Misär och apati präglar filmens välformulerade religionskritik, och bär andemeningen att hoppet är det sista som överger en. Fotot är stundtals magnifikt, stämningen är genomgående fenomenal.

1. Repet (Rope, Alfred Hitchcock, 1948)

En av Hitchcocks allra finaste i mina ögon. Jag gillar det tydliga avgränsningen i tid och rum, och hur klippningen gjorts nästan sömlös. Fotot är väldigt intressant därav. En riktig höjdare!

tisdag 26 november 2013

Babels torns science fiction-kanon #13: Mad Max

 Mad Max och Mad Max 2 (George Miller, 1979 och 1981)

Grejen är att allt som Mad Max var på väg mot i del ett, gick i mål med del två. Jag tänker i klassisk punktform redogöra för varför Mad Max måste vara med här.

Postapokalypsen är förstås det mest uppenbara. Ingen annan film har förmodligen betytt så mycket för den estetik dessa öde landskap har. De australiska vidderna gör sig utmärkt och gav genren en standard att förhålla sig till, helt enkelt.

Kostymerna är även en del av detta. Norma Moriceau designade de som medverkar i andra filmen, där allt som påbörjats i ettan fullbordades. Att göra postapokalypsmodet till punk satt även det en standard. Mohawker och dylikt har aldrig varit coolt i verkligheten, men i framtiden när jorden gått under kommer det passa perfekt med combat boots och gasmasker.

Det är den kulturella påverkan, alltså. Förutom att det finns massor av detaljreferenser i olika sammanhang. Vidare till vad jag älskar (utöver ovanstående förstås, älskar ju givetvis denna postapokalyps i sig också).

Sak nummer ett jag älskar är hur den antar gamla western-motiv och Mel Gibson plötsligt är Clint Eastwood, fast i framtiden istället för dåtiden. För western är i sig rätt trist, men i postapokalypskostymen är det förstås underbart.

Sak nummer två är samurajer. Eller jag vet inte, jag tänker på sådana i alla fall. Jag är inte så värst påläst om Kurosawa och så vidare, men jag tycker att det går att ana spår. Om inte annat så definitivt i de svepande scenövergångarna.

Men vänta, det är ju det här som är Star Wars. Western och Kurosawa fast i en sci fi-miljö. Och så är soundtracket till Mad Max 2 nästan som en kopia på John Williams Star Wars-teman också. Så det är ju uppenbarligen den övergripande anledningen till varför jag älskar Mad Max.

Ja det var väl lite grejer det. För sin specifika subgenre har nog ingen film varit lika inflytelserik eller betydande som de två första Mad Max-filmerna.

Och därför är Mad Max och Mad Max 2 givna en plats i Babels torns science fiction-kanon.

fredag 15 november 2013

Topp10-fredag #58: Stockholm filmfestival

Det är ju onödigt att upprepa sig gång på gång (det är även något jag är väldigt bra på), så det ska undvikas här. Fem favoriter från filmfestivalen, som tillkommit

Bubblare (alltid lika roligt ord): Blue Caprice (Alexandre Moors, 2013)

Skildrar två seriemördare ur en väldigt annorlunda vinkel och har ett par riktigt goda poänger, men griper aldrig riktigt tag som den borde. Dock bra, bör ses.

5. Breathe In (Drake Doremus, 2013)

Jag älskade Doremus tidigare film Like Crazy, och hoppades verkligen på en fullvärdig uppföljare i och med Breathe In. Den har inte riktigt samma uppriktiga ömsinthet, men är onekligen liksom sin föregångare ett annorlunda melankoliskt drama. Det är fortfarande nära och intimt, och högst förtjusande.

4. Touchy Feely (Lynn Shelton, 2013)

När det är roligt är det riktigt roligt, filmen funkar helt klart som bäst då. När det inte är roligt, saknas den tyngd man gärna vill åt för att göra filmen komplett. Men det är oavsett detta fortfarande väldigt njutbart, och en bra film. Kul indiequirky utan att bli för mycket.

3. Drinking Buddies (Joe Swanberg, 2013)

Förmodligen Joe Swanbergs mest helgjutna film hittills? Jag kommer att tänka på Mike Nichols flera gånger under filmens gång, och i dess eftertexter får han ett "special thanks". Så uppenbarligen gör Drinking Buddies någonting rätt. Rent av rätt mycket, vill jag hävda.

2. This Is Martin Bonner (Chad Hartigan, 2013)

Ett underbart personporträtt av inte mindre än två människor, även om filmens titel vittnar om annat. Det är på något sätt tematiken med vardagen som gör filmen så fantastisk, hur Martin Bonners dagar präglas av de mest alldagliga ting, medan hans motroll försöker att över huvud taget finna en plats att va på om dagarna. Väldigt mänskligt och fint.

1. Of Good Report (Jahmil X. T. Qubeka, 2013)

Att jag har en förkärlek för framför allt syd- och östafrikansk film ska väl inte hymlas om, men att Of Good Report så förbaskat bra har inte särskilt mycket med det att göra. Den ekar av både Hitchcock och Lynch, men skapar även sin egen identitet med extrema närbilder och väldigt suggestivt foto och musik. Det är en obehaglig thriller, som även har vissa komiska inslag (som dessutom gör sig bra, jag som hatar komiska inslag i seriös film). Ja, det här var då en oerhört positiv överraskning, och en av festivalens bästa filmer.


söndag 10 november 2013

Topp5 #57: Årets Double Features

På senaste tiden har jag orimligt ofta gått omkring och nynnat på Rocky Horror-låten Science Fiction/Double Feature. Och så har jag även hittat några lämpliga double feature-förslag på nya filmer. En del mer långsökta än andra.

5. Paul Dano

Det här är den långsökta, eftersom han bara är en biroll i båda filmerna. Men Paul Dano har förmågan att göra birollerna till något mer än så. Filmerna är Prisoners och 12 Years a Slave, alltså inga dåliga sådana heller.

4. Sydafrikanskt regisserad sci fi

Jag har inte ens sett Ender's Game ännu, men regisserad av Gavin Hood är det den andra sci fi-filmen i år som kommer från en sydafrikansk regissör, efter sommarens Elysium och Neill Blomkamp. Det är väl ett band starkt nog.

3. Sebastián Silva och Michael Cera

I väntan på att kunna börja inspelningen av Magic Magic gjorde Silva och Cera Crystal Fairy. Filmerna delar vissa teman och kan på sätt och vis ses som två sidor av ett mynt. Jag gillar framför allt hur Cera i dem äntligen fått möjlighet att spela nåt annat än bortkommen indiekille. Och Silva har fått ihop två allmänt väldigt bra filmer också.

2. John Ridley

Han regisserade och skrev alltså Jimi: All Is by Your Side, och som om inte det vore nog så skrev han även årets höjdpunkt 12 Years a Slave. Det blir en särdeles fin årssummering för Ridleys del. Fasligt imponerande, må jag säga.

1. Denis Villeneuve och Jake Gyllenhaal

Ja, Prisoners håller jag som en av årets starkaste filmer, och när Villeneuve visade sig ha en till film klar med Gyllenhaal i dubbla huvudroller lät det givetvis inte dumt alls. Och det var det inte heller. Enemy var säregen och udda, men när den väl satt sig väldigt bra.

torsdag 7 november 2013

Babels torns science fiction-kanon #12: E.T.: The Extra-Terrestrial

E.T.: The Extra-Terrestrial

E.T. är mer än ett klassiskt skolboksexempel på produktplacering (hade jag fått ett spår av Reese's Pieces utlagt framför mig hade jag också följt det, för övrigt), nämligen en förmodat vanlig inkörsport för unga till science fiction. Som bekant har ju Steven Spielberg en stark kärlek till barn både vad gäller målgrupp för hans filmer och så klart rollfigurer i dem.

Det viktigaste i filmer riktade till barn är för mig att det finns en magi i dem. En fantastik. Det är den som verkar så att jag även som tjugofyraåring kan förtrollas som om jag vore tio igen. Dessa kriterier faller väl samman med science fiction. Utomjordingen själv är förstås en god symbol för magin och fantastiken. Så det är väl högst logiskt att man älskar E.T. liksom.

En annan viktig detalj är hur utomjordingen bemöts. Ofta har science fiction-filmer visat hur mänskligheten är väldigt skeptisk mot det som är främmande som en kommentar kring främlingsfientlighet. Det E.T. gör på området är att döma ut detta som idioti. Genom att låta Elliott vara nyfiken och vänlig mot E.T. visar man på hur främlingsfientligheten växer fram med åren när samhället får större inverkan på en. Således säger E.T. något viktigt om världen vi lever i, utöver att det är världens typ mysigaste film.

Därför är E.T.: The Extra-Terrestrial given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

onsdag 6 november 2013

Tilläggsnotis! Filmfestivalen!

Gårdagens lista är ogiltigförklarad!

Nej det är den förstås inte. Det vore tokigt. Men förutsättningarna har ändrats, och så kom jag dessutom på en film jag sett men hade glömt för att den visades så långt innan festivalen. Istället för att typ revidera på nåt sätt så slänger jag in både den och en fin bit jag såg i dag som ytterligare tips. Så.

Först en svensk. Prisbelönt i Venedig. Det rör sig om Återträffen (Anna Odell, 2013), som utgör en väldigt intressant studie i gruppdynamik, roller och tar sig an mobbing ur en annorlunda vinkel. Jag tycker att Odell fick till det oväntat bra verkligen med tanke på hennes oerfarenhet inom film, och det där priset filmen fick (årets regidebut) var nog högst välförtjänt. Bör ses av alla som lever i det moderna samhället.

Och så dagens film då, som kommer avsluta festivalen. Philomena (Stephen Frears, 2013). Ett hemskt fint drama baserat på en bok som i sin tur skildrar den verkliga berättelsen om sökandet efter Philomenas bortadopterade son. Det är bra mycket mer intressant än det låter, med katolska kyrkan som antagonister. Väldigt fin snyfthistoria med både humor och värme inblandat i sorgen. Mycket välregisserat och allmänt bra.

tisdag 5 november 2013

Topp5 #56: Inför Stockholm Filmfestival

Som utlovat, några filmer att hålla utkik efter under festivalen.

Men först två som nog bör undvikas. Framför allt då Losers som förutom vid ett par tillfällen var rakt dålig. Även The Necessary Death of Charlie Countryman som kunde ha varit bra, underpresterade rejält och finns ingen egentlig anledning att slösa sin tid på. Inte för att jag själv ångrar att jag såg den, men det lär finnas hemskt mycket annat att se istället.

Och så ett par bubblare, Bluebird. Den levde förvisso inte heller upp till mina rätt höga förväntningar, men var onekligen en bra film. Det fanns mycket att gilla med den. Om man som jag har en förkärlek för amerikanska indiedramer så är den rätt given, ändå. Om man gillar Hendrix så är det förstås ett måste att se Jimi: All Is by My Side, men även annars kan den vara till behållning. Lite för spretig i sitt narrativ för att nå listan, men likväl en bra film som gav mig massor av nöje.

Över till listan med fem som absolut borde ses.

5. Ain't Them Bodies Saints (David Lowery, 2013)

Egentligen är den svenska distributionstiteln A Texas Love Story, men det låter så tråkigt så jag vägrar den. Ain't Them Bodies Saints är ett väldigt fint drama som hämtat (nästan för) mycket inspiration från New Hollywood och även i viss mån film noir. Det är förstås influenser som uppskattas väl hos mig. Mycket bra film.

4. Enemy (Denis Villeneuve, 2013)

Som om inte Prisoners (Villeneuve, 2013) som jag hade på gårdagens lista var nog, så har Villeneuve i år inte mindre än två filmer klara för distribution. Och även denna, är ypperlig. Jake Gyllenhaal spelar dubbel huvudroll i en modern Jekyll & Hyde-berättelse (outtalad sådan, bara tematiken åsyftas). Det görs alldeles prima

3. Sacro GRA (Gianfranco Rosi, 2013)

Det är en unik dokumentär detta, där Rosi filmat diverse excentriska personer runtom GRA som är en stor ringledsmotorväg som går runt Rom. Livet i förorten skildras väldigt mänskligt och jordnära, och man visar på mångfaldet som människan har att erbjuda. Den vann inte Venedigs främsta filmpris för intet.

2. The Selfish Giant (Clio Barnard, 2013)

Jag är ingen expert på Oscar Wilde, väldigt långt ifrån. Men jag känner till grundpremissen för hans berättelse om den själviske jätten. Clio Barnard tolkar denna fritt, och hon tolkar den genom klassisk brittisk socialrealism. I sina bästa stunder är den väldigt rörande och även i sina sämsta är den gripande och väldigt stark. Utmärkt!

1. 12 Years a Slave (Steve McQueen, 2013)

Inte bara Denis Villeneuve har dubbel framgång i år. Regissören och manusförfattaren till Jimi: All Is by My Side har även skrivit Steve McQueens nya epos. Här håller dock allt ihop, och John Ridleys insats är helt oklanderlig. Jag fortsätter basunera ut överallt jag får utrymma att 12 Years a Slave är årets både bästa och viktigaste film. Jag har även recenserat den här. Men missa inte, för allt i världen.


måndag 4 november 2013

Topp5 #55: Sammanfattning av oktober

Förra helgen fick jag datorkrångel, och redan innan dess hade jag inte skrivit på några dagar. Och det måste jag ju inte heller. Men jag vill i alla fall försöka hålla en konsekvens i uppdateringen. Nu blir det återhämtning. I dag sammanfattning av oktober eftersom det är ett av de givna inläggen som uteblivit, och i morgon tänker jag att jag ska delge lite filmtips inför Stockholms filmfestival. Gott så, pang på.

5. Ivans barndom (Ivanovo deststvo, Andrej Tarkovskij, 1962)

Det verkar som att Tarkovskij dyker upp i de här listorna varje gång jag ser hans filmer, och rimligt är väl det. Debuten Ivans barndom präglas för mig av väldigt fint foto och många bra scener, och Tarkovskij uppenbara förmåga att göra så mycket av så lite.

4. Det levande slottet (Hauru no Ugoku Shiro, Hayao Miyazaki, 2004)

Jag har i mitt liv valt att beta av Miyazaki i långsam takt. En film nån gång då och då liksom. Den här hade jag uppenbarligen kvar, och nu är även den sedd. Den hör till hans bästa, och känns rakt igenom typiskt Miyazaki. Vilket förstås är en bra sak.

3. Singles (Cameron Crowe, 1992)

Det här måste nog vara månadens överraskning. Nog för att jag väl har tilltro till Cameron Crowe, men det här var något speciellt. Fast ändå inte. Men jo. Alltså. När jag listade musikfilmer häromsistens hyllade jag High Fidelity, och jag ser så mycket av den häri. Inte för att musik är särskilt prominent, men den som är med är bra. Och dialogen, dramat och framför allt berättartekniken faller jag hårt för. Bland det absolut bästa jag sett i genren.

2. Prisoners (Denis Villeneuve, 2013)

WOW! Jag går fortfarande och tänker på kommissarie Loki. Funderar över hans bakgrund. Det är en bra karaktär, det. Synnerligen supertät thriller som gör alla rätt från början till slut, en av årets absoluta höjdpunkter. Mer utförlig recension kan läsas här.

1. Den lilla butiken (The Shop Around the Corner, Ernst Lubitsch, 1940)

Åh vilken pärla detta var. Jag kände inte till att Du har mail hade en förlaga från 40-talet, men i efterhand känns det rätt så självklart. Den här är dock tio nivåer bättre på alla plan. Förtjusande fin och samtidigt både rolig och så briljant regisserad. Det är nära perfektion. Och så James Stewart också!

onsdag 23 oktober 2013

Babels torns science fiction-kanon #11: Resan till månen


Resan till månen (Le voyage dans la lune, Georges Méliès, 1902)

Det är nog inte den första science fiction-filmen, hur man än definierar. Men det är ett fantastiskt exempel på att så fort människan fick filmkameran i handen så började hon göra fantastiska saker. Resan till månen är hur man än vrider och vänder på det väldigt tidigt, och framför allt fascinerande än idag.

Georges Méliès var en trollkarl framför kameran. Han gjorde saker som jag inte tror att någon begrep sig på då, och jag gör det fortfarande inte i dag. Lekfullheten och uppfinningsrikedomen är på absolut toppnivå, och det är lika tjusigt nu som då.

Berättelsen är baserad på både H. G. Wells och Jules Verne, och är kanske den första kortfilmen att använda någon av dessa sci fi-mästare som förlaga. Så om inte för att filmen i sig är fantastisk, så bör den ses för denna saks skull.

Därför är Resan till månen given en plats i Babels torns science fiction-kanon.


måndag 21 oktober 2013

Elliott Smith: tio år av tomhet

Tio år har gått sedan Elliott Smith stack en kniv genom bröstet och dog. Som medmänniska har han genomgående beskrivits som en väldigt sympatisk, snäll och rolig människa. Att han bar på stora problem krävs dock ingen raketforskare för att förstå.

Jag vet inte mer än någon annan om vad som händer efter döden - om huruvida Elliott har något slags medvetande på något plan, eller om hela hans väsen försvunnit från all existens. Om han fortfarande finns så hoppas jag att han fann ro där bortom döden. Om inte så vet jag att han gjorde det.

Livet är då sannerligen inte enkelt, det tror jag att de allra flesta håller med Elliott Smith om. Det är inte alltid en fröjd att ta sig genom vardagen. Men i många stunder av sorg, när jag haft det som svårast, har Elliott varit nära på livsviktig för mig. Han tog sitt eget, men jag tror att han räddat långt många fler liv i gengäld.


tisdag 15 oktober 2013

Babels torns science fiction-kanon #10: År 2001 - ett rymdäventyr

År 2001 - ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey, Stanley Kubrick, 1968)

År 2001 är ett av de vanligaste exemplen som tas upp när man diskuterar filmfoto. Och ja, det är förstås sanslöst snyggt. I filmen bidrar det dessutom med ytterligare en aspekt. De långa svepen och den låga klippfrekvensen bidrar starkt till känslan av den tidlöshet som rymden mer eller mindre innebär. Det är en väldigt elegant metaaspekt. Dessutom kompletteras fotot av fulländad scenografi, och filmen som visuellt mästerverk är ett faktum

Vidare är År 2001 ett av de mest klassiska exemplen på artificiell intelligens i film, detta medför givetvis teman som medvetande, mänsklighet och dylikt. Men det förtjusande med just denna film är hur subtilt den arbetar med dessa teman. Hur avskalad och lågmäld filmen är i sitt berättande bidrar direkt till den väldigt passande atmosfären, där känslan av rymdens isolering står i absolut fokus.

Antalet filmer som efterföljt i liknande miljöer och med teman som berör även År 2001 är förmodligen näst intill oräkneliga, vilket i sig kanoniserar Kubricks rymdepos. Utöver det är filmen i sig även den så nära felfri man möjligtvis kan komma.

Därför är År 2001 - ett rymdäventyr given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

söndag 13 oktober 2013

Topp5 #54: Musikfilmer

Det har ju gjorts ett antal filmer där musiken står i centrum. Av dem har jag ett antal favoriter. Det rör sig alltså inte om dokumentärer, de är helt uteslutna. Flera andra bra filmer där musiken är central avfärdas, då jag vill ha med just filmer där musiken förändrar eller utgör människors liv. Och helt som vanligt har jag säkert glömt eller missat hemskt bra exempel. Men här är fem av mina favoriter, i alla fall.

5. 24 Hour Party People (Michael Winterbottom, 2002)

Filmen följer legenden Tony Wilson, via vem många band skulle komma att få medialt utrymme, och älskas av alla med god smak. Sex Pistols, Joy Division, Happy Mondays, The Smiths och Stone Roses liksom, och det är inte ens alla. Kanske mer intressant än bra, men ack så intressant den då är!

4. Once (John Carney, 2006)

Ja, jag har ju sjungit dess lov inte bara en utan minst två gånger tidigare här. Jag älskar ju Once. Det är som sagt en väldigt fin berättelse om hur musik för två människor samman. Komponerandet av en låt är drivande för berättelsen, och skådespelarna som även i verkligheten är ett par har även skrivit låten. Och alla andra låtar i filmen. Det är toppenbra.

3. High Fidelity (Stephen Frears, 2000)

Det är inte många musiker med här, men några stycken i alla fall. Framför allt är filmen förstås riktad mot musiknördar, skivsamlarna som vigt sitt liv åt att lära sig årtal, singelbaksidor, före detta bandmedlemmar och japanska vinylutgåvor. Filmen utgör en utmärkt adaption av Nick Hornbys roman, som nog inte kan undgå att charma någon alls.

2. The Commitments (Alan Parker, 1991)

En förtjusande berättelse om "the hardest working band in the world", The Commitments, som bildas för att ta tillbaka soulen till musiken. Det är så många bra låtar, kompetent framförda, och en universell bandberättelse som går att applicera på ack så många band i historien. Appellerar givetvis väldigt väl till mig.

1. The Harder They Come (Perry Henzell, 1972)

Jimmy Cliff spelar huvudrollen Ivanhoe som vill lämna livet som jamaicansk rude boy för att bli popstjärna. Soundtracket är till stor del - åtminstone låtarna han själv gör i filmen - skrivet av honom själv, vilket förstås vittnar om hur bra det är. Titelspåret är inte bara en av de bästa reggae- eller filmlåtarna någonsin, utan kort och gott en av de bästa låtarna som över huvud taget spelats in.


torsdag 10 oktober 2013

Babels torns science fiction-kanon #9: Blade Runner

Blade Runner (Ridley Scott, 1982)

Jag tror mig ha gjort det väldigt klart många gånger, att Blade Runner är en av mina absoluta favoritfilmer. I min kandidatuppsats som jag delade med mig av för några månader sedan gick jag i detalj in på många av de aspekter som gör dess samhällskritik så väldigt relevant, och därmed även mycket av vad som gör den till en av de bästa filmerna som någonsin skapats. De teman jag då skrev om mest var konsumtionssamhället och kommersialismen, bibliska metaforer och bilder, samhälleliga klassklyftor och teknisk utveckling, och existentiell mänsklighet.

Baserad på Philip K. Dicks berättelse med den förtjusande titeln Do Androids Dream of Electric Sheep?, utgör alltså Blade Runner även genom sin förlaga en viktig punkt i science fiction-historien. För Philip K. Dick är givetvis en av de allra största, och detta är förmodligen den bästa filmatiseringen av hans verk.

Blade Runner ställer många frågor. Många väldigt enkla frågor som dock söker desto mer komplexa svar. Vad innebär det att vara människa? I filmen framställs de syntetiska människorna, replikanterna, som mer mänskliga än de biologiska människorna. Man ger flera alternativ till läsningar, flera tänkbara svar på frågan, av vilka inget ensamt utgör ett fullgott sådant. Filmen är över huvud taget väldigt rik på innehåll. Den går att läsa i oändlighet, men spelar även på en renodlat dramatisk nivå. Noir-estetiken som Ridley Scott placerat i Los Angeles 2019 är fulländad, neonljus i ösregn, höga hus som kastar skuggor över de markytor där människorna rör sig. Det är sanslöst vackert i sig, och utan tvekan en milstolpe i utvecklingen av science fiction-genrens utseende. Eftersom filmen även har så tydligt mänskliga teman blir den en dramathriller lika mycket som något annat.

Nej, det känns knappt som att det är någon idé att försöka förklara. Det finns för mycket att ta i för att alls kunna göra det rättvisa. I nämnda uppsats närmade jag mig väl någonting, men det finns förstås alltid mer att tillföra. Så det är liksom bara att sätta igång, och se filmen om och om igen (det är då alltså final cut-versionen som bör ses). Det kommer jag fortsätta med.

Därför är Blade Runner given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

tisdag 8 oktober 2013

Babels torns science fiction-kanon #8: Apornas planet

Apornas planet (Planet of the Apes, Franklin J. Shaffner, 1968)

Åh, det är en sån godbit, Apornas planet. Som barn såg jag den mest som en äventyrsfilm med apor, det var gott nog för mig. Ser man till helheten är den ju dock mer intrikat än så, förstås.

Den kombinerar rymdfärd med tidsresa på ett sätt som minst sagt får en att höja på ögonbrynen, framför allt om man inte känner till filmens slut sedan innan. Vidare har den postapokalyptiska teman och en estetik som kombinerar detta med djungler och som sagt apor. Ja, man hör ju förstås hur förtjusande det låter.

Aporna ja, som fick akademipris för sina sanslöst fina kostymer, är således supersnygga. De är en trovärdig evolutionsmässig följd av vår tids motsvarande primater. Lägg till Charlton Heston i huvudrollen och det är fest. Han överspelar helt lysande, varenda replik levereras med en brinnande innerlighet som gränsar till pekoral, men istället blir genial ur Hestons mun.

Tim Burton tillförde i sin nyinspelning en ytterligare poäng i slutet av filmen, kring vilken det råder delade meningar. Jag tycker den är en utmärkt modernisering. Men oavsett vilket, så kan nog de flesta enas om att originalfilmen i själva verket var perfekt redan som den var, inte minst i science fiction-kontext.

Därför är Apornas planet given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

fredag 4 oktober 2013

Topp5-fredag #53: Sammanfattning av september

Jag har sett väldigt mycket oerhört bra film den senaste månaden, men tänker ändå bara lista fem va dem. Fast det hindrar mig inte från att nämna några till i förbifarten Dazed & Confused, Hiss till galgen, Kinesisk Roulette, Demonernas port, Lady från Shanghai så det var det. Och diverse filmer av Wong Kar-wai som jag verkligen älskat men som för inte går att separera och bedöma för sig. Men de får nog plats nån annan gång.

Slacker och Waking Life har jag ju redan skrivit om men de bör också ses.

5. En satans eftermiddag (Dog Day Afternoon, Sidney Lumet, 1975)

Al Pacino är så bra han någonsin kan va. Med lite små korrigeringar i tempo och längd skulle femman vara tveklös, istället blir det "bara" asbra.

4. Kvinnan i sanden (Suna no onna, Hiroshi Teshigahara, 1964)

Så otroligt vackert filmad, sandkornen liksom! Det är så djupt men så enkelt, så genialt! Det handlar mycket om gestaltande av tid, och femman är nära här med. Ett japanskt mästerverk.

3. M (Fritz Lang, 1931)

Det är här bara åldern som hindrar femman. Nog för att det finns äldre femmor än denna, men det handlar snarare om att det är så tidig talfilm att tystnaden blir lite väl påtaglig i för långa scener. Men alltså nu låter jag ju negativ. Det här är bland det bästa jag sett, kort och gott. Skuggorna, moralen, regin i sin helhet är rätt mästerlig.

2. Road to Perdition (Sam Mendes, 2002)

Sam Mendes igen. Jag är glad att jag bestämde mig för att se mer av honom, för varje gång har han överrumplat mig med strålande filmer. Starka teman och underbar noir-hyllning, alldeles utmärkt gestaltade på alla plan.



1. Solaris (Soljaris, Andrej Tarkovskij, 1972)

Som vanligt vackert, poetiskt. Tarkovskij briljerar förstås. Jag har inte ord att beskriva med, åtminstone inte så kortfattat. Hans filmer måste upplevas.

torsdag 3 oktober 2013

Babels torns science fiction-kanon #7: The Terminator

The Terminator och Terminator 2: Domedagen (James Cameron, 1984 respektive 1991)

Kanske borde trean också vara med i beräkningen, men jag har inte för avsikt att gå in på filmerna i sig utan mer den helhet de utgör. Och de två första är väl då de viktigaste.

Att inte nämna Arnold vore förstås dåraktigt. Jag har inget alls till övers för honom i vanliga fall, utan tycker att nästan alla hans roller spelas rätt katastrofalt dåligt. Men när han får uppgiften att gestalta en maskin, så gör han det onekligen oklanderligt. Hans brytning och nästan överdrivet styltiga sätt att leverera repliker på är som klippt och skuret för rollen som Terminator. James Cameron kunde helt enkelt omöjligtvis hittat någon bättre för detta ändamål.

Liksom gårdagens inläggsämne fungerar även The Terminator på två för sammanhanget vitala nivåer. Filmmässigt hör den till det bästa Cameron åstadkommit, och som action hör den till det bästa som någonsin åstadkommits. Det kittlar i varenda nerv i kroppen.

Men den absoluta nyckeln till briljans är förstås slutet i första filmen, och hur detta spinns vidare på. Ingen hade mig veterligen tidigare utforskat tidsresekonceptet på ett liknande sätt. Att Cameron dessutom vid ett första försök lyckas bemästra det, är ju inte så dumt det heller. Visst kan man prata om logiska luckor som tidsresandet medför, men jag är av den bestämda uppfattningen att eftersom vi ännu inte lyckats genomföra en tidsresa av den här typen, vet vi omöjligtvis hur logiken kring den skulle fungera. Så det är ju bara spekulationer.

Nej, med Terminator-filmerna skapade Cameron definitivt verk som både utforskar intressanta teman kring tidsresor och mänsklighet, och som präglade både sin sam- och framtid.

Därför är The Terminator given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

onsdag 2 oktober 2013

Babels torns science fiction-kanon #6: The Matrix

The Matrix (Andy och Lana Wachowski, 1999) 

Det som gör att The Matrix är en så förbannat bra film är antalet nivåer den fungerar på. Utöver att den är både djup och eftertänksam, väldigt smart, så är den även häftig med fet action liksom. Det är en bra kombination. Ur ett science fiction-perspektiv är förstås filmens teman och intrig det mest intressanta, men jag tänker ändå inte börja där. För viktig är även den inverkan som filmens actiondelar haft både på genren och mediet i stort. För den var ju väldigt inflytelserik. Sci fi fick ett uppsving under hela 00-talet som det förmodligen inte hade fått utan The Matrix.

Givetvis är det dock inte där det allra största med The Matrix ligger. The Matrix konkretiserade teman som ett par andra filmer bara månader och enstaka år tidigare vidrört men gjort mer abstrakta (vilka filmer återkommer jag till, båda påtänkta måste vara med i listan här), framför allt då verklighetstemat. Filmen ställer frågan om vad som är verkligt och vad som inte är det, i förlängningen väcks existentiella frågor om individens varande. Som tidigare konstaterats är de bibliska liknelserna, metaforerna och allegorierna ett gammalt tema i science fiction-filmen. I The Matrix är de monumentala, vilket berikar filmen ytterligare.

Vidare är det intressant att applicera de frågor filmen ställer på en modern kontext, med sociala medier och även den väldigt lättsinnade skräpkultur som aldrig tycks avta utan vars påverkan på samhället bara verkar eskalera med alla värderingar som hör till.

Därför är The Matrix given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

måndag 30 september 2013

Babels torns science fiction-kanon #5: Terrassen

Jag kör på! Så länge jag har filmer som måste vara med i listan är det väl lika bra att bara fortsätta liksom. I dag blir det lite smalare än de tidigare, ändock fundamental

Terrassen (La jetée, Chris Marker, 1962)

Den största, tydligaste direkta påverkan Terrassen har haft på efterföljande science fiction-film är förstås i De 12 apornas armé, som är mer eller mindre en kommersiell långfilmsversion av den. Men det blir det nog mer om när (om?) den får en plats i denna inläggsserie. I förlängningen har det lett till teman i exempelvis Oblivion också förstås. Den finns säkerligen refererad i andra sammanhang med.

Terrassen är utan tvekan en konstfilm (utan att göra någon som helst distinktion mellan konst och underhållning i film). Det var liksom så Chris Marker jobbade. Nästan uteslutande består den av stillbildsfotografier som ackompanjeras av en berättarröst. En utmärkt berättarröst. Den kan vara svårfångad, verka mindre intressant än den är, klurig. Men den som håller sig fast hela halvtimmen den spelas (föredömlig speltid!) får sig en rejäl twist på slutet. På så sätt kan man se den som rätt långt före sin tid, då dessa överraskande vändningar inte blev så jättepoppis i sci fi-filmen förrän senare.

Det är en synnerligen annorlunda postapokalyps, och ett väldigt intrikat användande av tidsresetemat. Terrassen är därför oerhört intressant både ur ett rent filmperspektiv såväl som ur science fiction-vinkeln. Kanske är det även Chris Markers främsta verk.

Därför är Terrassen given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

söndag 29 september 2013

Babels torns science fiction-kanon #4: Tillbaka till framtiden

Tillbaka till framtiden (Back to the Future, Robert Zemeckis, 1985)

Science fiction-komedier är en rätt känslig grej. Det är lätt hänt att det bara blir plojigt trams av det hela. Tillbaka till framtiden är ett utmärkt exempel på den raka motsatsen, nämligen en sci fi-komedi som både är lekfullt rolig och genomtänkt såväl som eftertänksam.

1943 beskrev René Barjavel den så kallade farfarsparadoxen, en av de vanligaste komplikationerna med att skriva berättelser om tidsresande. Ursprungsidén är den där en människa reser tillbaka i tiden för att döda sin farfar, vilket i så fall förhindrar vederbörande människas födsel. Alltså åkte människan aldrig tillbaka i tiden, och dödade aldrig sin farfar. Men då föddes ju människan, och kunde således åka tillbaka för att döda sin farfar. Det är en så kallad logisk paradox. Nog för att den kallas för farfarsparadoxen, men den omfattar även andra berättelser där en person reser tillbaka i tiden och på något sätt upphäver sin egen tillkomst och existens.

I Tillbaka till framtiden är denna paradox central. Med stor lekfullhet utforskar Zemeckis de olika möjliga utgångarna från Marty McFlys tidsresa. Det är väldigt kompetent genomfört, betydande luckor är obefintliga. Ja, det är ganska förvånande och överraskande att en film som till synes inte är mer än en ren underhållningsexplosion, även har ett så välskrivet manus. Men så är Tillbaka till framtiden-filmerna rätt så unika också. Den leker som sagt med farfarsparadoxen, ett av tidsresans mest klassiska dilemman, och gör det på ett väldigt innovativt sätt. Den utgör ett praktexempel på hur en science fiction-film ska använda sitt koncept för att bygga en intrig, istället för att låta intrigen ta överhand.

Därför är Tillbaka till framtiden given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Topp5 #52: Gary Oldman

Statistik är ju roligt. Det är därför man gillar filmtipset, för att man lätt håller koll på filmer man sett och dessutom kan kolla sin statistik. Således har jag undersökt vad jag tycker om olika skådespelares filmer, och nått lite slutsatser. Det finns ett dussin skådespelare som medverkat i ett dussin filmer som jag har sett. Det kan givetvis finnas felaktigheter i detta då registret knappast är komplett, men så är det. Anledningen till att jag valt dem som medverkat i just tolv filmer är att jag känner att det går nåt slags gräns där. Att ha sett tolv filmer med samma skådespelare är ganska mycket, ändå. Av dessa tolv är Gary Oldman den med högst snittbetyg, nämligen 3,67 av 5. Det är rätt hög standard, tycker jag. Så listan får denna gång bli med mina fem Oldman-favoriter. Snittet för dessa landar på 4,2 - hiskeligt högt.

5. Harry Potter-filmerna

Oldman är prima i rollen som Sirius Black. Och man gillar ju Sirius Black, så enkelt är det ju. En del av Harry Potter-filmerna är inga höjdare, men de två sämsta kom innan Sirius Blacks intåg, så Gary behöver inte oroa sig där inte.

4. Léon (Luc Besson, 1994)

Jag har tidigare redogjort för hur mycket jag gillar inte bara denna film, utan även Gary Oldmans vansinniga Beethoven-fantast till rollfigur. Så det behövs väl inget vidare.

3. Det femte elementet (The Fifth Element, Luc Besson, 1997)

Luc Besson fick två filmer på listan den här veckan, minsann. Tjusningen i Det femte elementet ligger i den storslagna rymdoperan. Det är en färgsprakande och intensiv visuell symfoni som är ett rent nöje från början till slut.

2. Tinker Tailor Soldier Spy (Tomas Alfredson, 2011)

Även denna har jag ju skrivit om tidigare. Men kort och gott kan det väl bara sägas att Oldman utgör navet i den skådespelarensamble som här medverkar i en av de tätaste och för den delen snyggaste spionfilmerna jag har sett.

1. Christopher Nolans Batman-trilogi

Och ja, den har förstås också nämnts förut. Det jag älskar allra mest med Nolans Batman-filmer är storleken, hur den bara eskalerar till enorm storlek och även hur den övergripande dramaturgin speglar nåt större än filmerna själva.

torsdag 26 september 2013

Babels torns science fiction-kanon #3: Mannen från Mars

Mannen från Mars (The Day the Earth Stood Still, Robert Wise, 1951)

Mannen från Mars är exempel på flera saker. Det är en av de där tidiga 50-talsfilmerna som handlar om närkontakt av tredje graden. Det är en av de första i en rad av filmer som i sina svenska översättningar prompt skulle innehålla "Mars", vare sig det var med i originaltiteln eller inte. Den har musik av Bernard Hermann som gjorde thereminen till det typiska science fiction-instrumentet (utöver flera andra intressanta aspekter).

Filmen uppstod som en kommentar på den nyligen inträdda atomåldern, och den misstanke som under denna tidiga kalla krigstid riktades mot allting främmande. Människans enfald och dumhet blir uppenbar när det visar sig att utomjordingen som bemöts med militära styrkor och eldkraft, i själva verket kom till jorden för att be mänskligheten att sluta fred. Denna utomjording anspelar även på kristus, och ger filmen en biblisk tematik vilket i sin tur blir förvaltande av ett science fiction-arv, något jag tidigare redogjort för.

Även utseendemässigt har Mannen från Mars kommit att bli ikonisk. Dess tefat var en synnerligen tidig representation av farkosten, och även en synnerligen snygg sådan. Varelserna som anlände i den är också i sin minimalistiska design en inspirationskälla för många senare kreatörer.

Vidare kan det vara intressant att veta att Arthur C. Clarke själv rangordnar filmen som den sjunde bästa science fiction-filmen någonsin (där han placerar den ovanför 2001, mästerverket som han själv). Mannen från Mars bär uppenbarligen på en stor inverkan på efterföljande filmer, och representerar i sig själv väldigt mycket av det typiska för efterkrigstidens science fiction-film.

Därför är Mannen från Mars given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

onsdag 25 september 2013

Babels torns science fiction-kanon #2: Alien

Jag går raskt vidare till nästa punkt i protokollet. Det är alltså utan någon egentlig inbördes rangordning denna lista utformas, numreringen är högst formell för att förenkla räknande av titlar. Så fram femtiotvå år i tiden från gårdagens inlägg, till Ridley Scotts första mästerverk.

Alien (Ridley Scott, 1979)

Med utgångspunkten i "Jaws in space" utgjorde Alien en ytterst viktig milstolpe i både science fiction- och skräckfilmens historia. Premissen för filmens intrig går dock givetvis att spåra längre tillbaks än till Hajen, personligen gör jag det till 1870 och ett av science fiction-litteraturens tidigaste och mest grundläggande verk - En världsomsegling under havet. Det vore banalt att påstå att manusförfattarna till Alien tagit idén från Jules Verne, så är det så klart inte. Min poäng är däremot att Alien tar tillvara på en tematik som använts i science fiction-sammanhang i hundra år. Temat är alltså den avskilda gruppen som hotas av okänd fara. I En världsomsegling är det i ubåten Nautilus, i de djupaste av hav. De okända farorna varierar, men det säger sig självt att de är just okända när man rör sig i såna miljöer. Och kanske kan man dra det till att Kapten Nemo själv i sin mystik utgör en fara i sig, för den övriga besättningen. I Alien är det uppenbarligen utomjordingarna som är de stora farorna, men även här finns tematiken i att skeppets besättning själv i viss mån blir en del av problemet.

Nåja, nog om dessa kopplingar. Vad som kan konstateras är i alla fall att Alien förvaltar ett arv. I övrigt är den förstås magnifik i sitt klaustrofobiska återförenande av science fiction- och skräckgenren, två genrer som varit åtskilda under flera decennier efter att tidigare ha varit i många avseenden synonyma.

Vidare har få filmer lämnat samma avtryck som Alien, Ripley och den åttonde passageraren själv utgör två av de starkaste ikonerna inom genren, och både till dem och filmen i helhet refereras det ständigt i efterföljande verk. Och så är det ju en förbaskat bra film också, så otroligt effektiv i sina skräckmoment och samtidigt poetiskt vacker när den andan faller på.

Därför är Alien given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

tisdag 24 september 2013

Babels torns science fiction-kanon #1: Metropolis

Det är väl rätt uppenbart vad denna nya rubricering innebär. Jag har länge haft för avsikt att formulera mitt eget sci fi-kanon inom film, innehållande de verk som är omistliga. Och någonstans måste jag ju börja. Och bloggar är väl optimala för korta inlägg så jag gör på detta vis.

Metropolis (Fritz Lang, 1927)

Jag börjar rätt så långt bak i historien, med en av de allra första science fiction-långfilmerna. Den tidigaste renodlade som jag har sett. Egentligen är väl vidare kommentarer överflödiga, men någon motivering krävs ju utöver att den är gammal.

Metropolis lade grunden till väldigt mycket som skulle komma att känneteckna de stora sci fi-filmerna i resten av filmhistorien. Ett socialt patos med kritik mot kapitalismen utgör en av filmens starkaste grunder tillsammans med bibliska metaforer och allegorier. Frågan om människa kontra maskin utforskas väldigt effektivt i denna framtidsdystopi, som Lang förklätt till en falsk utopi. Utformningen av själva staden Metropolis har även den haft enorm inverkan på många senare filmer, vilket jag ju skrivit om tidigare inte minst i min uppsats i början av sommaren.

Därför är Metropolis given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

fredag 20 september 2013

Topp5-fredag #51: Filmåret 1983

Jag såg nyligen WarGames: The Dead Code, och även om originalfilmen inte är världsbäst så framstod den som det i jämförelse med denna fruktansvärt genomusla uppföljare. Och bra är den ju hur som helst. Det slog mig även att det i år är 30 år sen filmen kom, så jag kör på fem bra 30 år gamla filmer som lista i dag. Tack för mig. The Outsiders utgår, det är ju bara veckor sen jag skrev om den här.

5. WarGames (John Badham)

Ja den fick va med. Min första kontakt med filmen var genom en roman baserad på den. Dumt, javisst. Men jag minns att mitt snart tonåriga jag låg fängslad från första till sista sida. Det dröjde några år tills jag såg filmen, men den infriade förväntningarna. Väldigt charmig, bra.

4. Dead Zone (The Dead Zone, David Cronenberg)

Cronenberg filmar Stephen King, filmen som fick honom lite budgetmässigt spelrum i senare filmer. Nog för att jag är svag för tv-serien med Anthony Michael Hall, men denna film är ändå bättre. Den har ju Christopher Walken och allt.

3. Videodrome (David Cronenberg)

Åh ljuva galenskap. Cronenberg får med två på listan, det är inte illa. Videodrome tangerar flertalet av de teman som Cronenbergs filmografi tenderar att behandla. Verkligt/overkligt, artificiell mänsklighet, den tekniska utvecklingens inverkan på människan, och så vidare. En av hans bästa.

2. Scarface (Brian De Palma)

En av historiens bästa filmer, rakt igenom helgjutet briljant. Oändligt antal oförglömliga repliker och fantastiskt tidsenligt soundtrack signerat Moroder. Utforskar relationen mellan Tony och hans syster bättre än originalfilmen till och med, och är även på övriga plan en starkare film. Tidsdokument. Dramaturgiskt mästerverk. Underbart bra.



1. Jedins återkomst (Star Wars VI: Return of the Jedi, Richard Marquand)

Den avslutande delen i Stjärnornas krig-sagan är förstås förtjusande. Det är nog så enkelt som att man antingen fattar, eller så gör man det inte. Jag fattar. Jag älskar varenda bildruta av Jedins återkomst.

onsdag 18 september 2013

Deterministen Richard Linklater

Jag är rätt säker på att jag redan vid tidigare tillfällen på denna blogg redogjort för hur allt är förutbestämt, bland annat när jag skrev om Slakthus 5 tror jag. Och säkert fler gånger, typ kring Cloud Atlas. Och nu är jag här igen, efter att ha sett Slacker (Richard Linklater, 1991) och Waking Life (Linklater, 2001).

Många verkar - av kortfattad internetsökning att döma - läsa Slacker som en redogörelse för en slackerkultur i början av 90-talet. Att den bara skulle skildra några av slumpen utvalda människor i deras vardag, en vardag befriad från åtaganden. Motsvarande kulturer har väl under andra årtionden och geografiska sammanhang kallats för beatniks, bohemer, hippier och så vidare i oändlighet. Det porträttet hade med andra ord inte varit vare sig särskilt djupsinnat eller ens så värst intressant, om det inte fanns fler dimensioner av berättelsen.

Det går förstås att säga mycket om dialogen filmen igenom, men det vore inte relevant i sammanhanget. Den enda direkt vidkommande talscenen förekommer tidigt i filmens inledning. En man - spelad av Linklater själv - åker taxi och berättar för chauffören om hur varje val en människa tvingas göra resulterar i lika många nya verkligheter som antalet alternativ hon valde mellan. Således är allt i just denna verklighet förutbestämt och omöjligt att påverka, och vi som befinner oss i denna verklighet kommer alltid att uppleva just denna verkligheten som den enda verkligheten. Att det vidare finns ett närmast oändligt antal andra verkligheter som vi aldrig kommer kunna ta oss till är i mångt och mycket irrelevant för vår egen tillvaro.

I filmens fortsättning löser karaktärer av varandra. Antingen genom att stanna upp för att prata eller bara genom att kameran byter fokus. Oavsett vilket så har den blotta närvaron av personen som tidigare följdes, och hennes handlingar, en direkt påverkan på vad nästföljande scenario handlar om. Det är inte uttalat i filmen, kopplingarna är aldrig explicita. Men jag lovar er att de finns där, bortom det vi möjligtvis kan se. Hur som helst fortgår filmen på detta vis till sitt slut, som en lång kedja av händelser. I själva verket utgör händelserna en kedjereaktion, dock utan något vitalt avslut.

Men detta tror jag även är Linklaters poäng, vilket skall få stöd i hans tio år senare film Waking Life, en film som utgörs av en serie metadrömmar, hyfsat förvirrande. I en av filmens sekvenser pratar en man även här om determinismen. Han förklarar hur allt i världen hänger ihop genom vetenskapliga regler, och att dessa vetenskapliga regler bevisar världens förutbestämdhet. Människan liksom alla andra organismer fungerar som ett maskineri, och utgör ett viktigt kugghjul i det maskineri som är universum. För att maskinen ska kunna fortgå krävs att människan uppfyller sin roll som kugghjul, varför hon även oundvikligen gör detta.

I en av filmens slutscener pratar en annan man, även denna spelad av Linklater. Han pratar om hur tiden är en illusion, lite på samma sätt som tralfamadorianerna gör i Slakthus 5, för att återkoppla dit. Att människan egentligen bara upplever ett kort ögonblick, men uppfattar det som en hel tidslinje. Här tangeras på något sätt föreställningen om den linjära och för den delen kronologiska tiden som en konstruktion skapad bara för att människan enklare ska förstå tillvaron, en föreställning som i sin tur per automatik förespråkar determinismen. Allting händer, har alltid hänt och kommer alltid att hända.

fredag 13 september 2013

Topp5-fredag #50: Topp5-fredag!

Jag gör det fett meta för att på något sätt uppmärksamma att jag med denna medräknad sammanställt femtio stycken topplistor här. Det borde ha hänt för några veckor sen, men då var det ju uppehåll som även gjorde att ettårsjubileet utgick. Men här kommer det.

Alltså, alla mina sammanfattningar av månader och kurser utgår förstås, de är ju totalt ointressanta att ha med. Bara temalistor välkomna. Och jag listar de fem jag själv i efterhand är mest nöjd med eller kanske framför allt finner roligast.

5. #45: Nikola Tesla

Det här är ju mest bara trams egentligen. Eller nej vad säger jag, det är ju Tesla, och Tesla är aldrig trams. Bara genial. Nåja, kul grej.

4. #3: Stockholmssånger

För så när som på en dag ett exakt år sedan jag gjorde denna lista. I år har inte Stockholm blivit kallt än, men listan är densamma ändå.

3. #40: Elliott Smith i filmerna

Mina två favoritämnen Elliott Smith och bra film förenas och det är väl klart att jag gillar den listan då, svårare än så är det inte.

2. #4: Beethovens brutala beundrare

Det var ju så här jag tänkte från början att listorna skulle vara, roliga och finurliga, med udda teman som inte brukar tas upp så ofta direkt. Så denna är jag väldigt nöjd med. Eftersom placering nummer fem är ett gränsfall hade jag idag kanske bytt ut den mot White House Down som jag såg igår, där en lämplig kandidat återfinns. Å andra sidan var den filmen rätt kass så det är nog bra som det är.

1. #33: 33 minuter sci fi

Ja, detta var mig allt en god gärning jag gjorde. Vad i världen kan väl någonsin vara bättre än fem små science fiction-kortfilmer på en dryg halvtimme. Att jag inte är älskad av allt och alla efter detta är för mig ett mysterium.

onsdag 11 september 2013

Topp5 #49: Sammanfattning av juli

Ja det finns väl ingenting som säger att jag inte kan posta julis topplista en aning sent, och dessutom mitt i veckan. Så jag gör det. Det känns som att det vore lite skamligt att hoppa över denna månad eftersom jag såg bra film även då. Det skulle bli alldeles för mycket om jag tog upp alla Solondz filmer som jag såg och älskade då. Även Todd Fields två filmer som jag nämnde i min text om Revolutionary Road sorterar jag bort mest för att de måste få ett eget inlägg känner jag. Även om det säkert inte kommer ändå. Så ändå.

5. Falling Down (Joel Schumacher, 1993)

Om man läser huvudkaraktären som en allegori för USAs suveränitet, nationen som med sin egenhävdade moral står över alla andra, så får man en stark och oväntad kritik mot Amerikas roll i världspolitiken. Jag finner det fascinerande.

4. I sista minuten och Studie i brott (North by Northwest och Vertigo, Alfred Hitchcock, 1959 och 1958)

Oerhört hög kvalitet på berättandet i dessa Hitchcock-filmer, tämligen magnifikt. Egentligen är det förstås inte rättvist att klumpa ihop dem, men jag vill ju få plats med mer roligt. Toppenbra i alla fall.

3. Manhattan (Woody Allen, 1979)

Jag vill hävda att Allen i Manhattan tog det briljanta från Annie Hall och förfinade till något ännu bättre, och jag kan inte föreställa mig en bättre Allen än är. Manus måste nog vara hans roligaste och mest konsekventa, såväl som det smartaste intrigmässigt. Resultatet är givetvis lysande.

2. Bara en natt och Bara en dag (Before Sunrise och Before Sunset, Richard Linklater, 1995 och 2004)

Förtjusande dramer i vilka två människor möts för blott en dag med nio års mellanrum. Det är förstås dialogen, den slutna intrigen och den fina kemin mellan dess två huvudpersoner. Tredje filmen är på väg, själv ska jag se den imorgon. Om den görs rätt kan denna trilogi bli en väldigt unik sådan i flera avseenden. Om inte så finns två väldigt fina första filmer.

1. Föräldrarna (Tōkyō monogatari, Yasujiro Ozu, 1953)

När jag såg den tyckte jag förvisso att den var väldigt bra, förstås, men jag var lite återhållsam i min bedömning dels på grund av att jag blev väldigt rastlös. I efterhand har den uppenbarligen vuxit. Fotot är magiskt vackert, och berättelsen rör vid intressanta strömningar som för sin tid och plats var väldigt typiska, och hade så varit under en lång tid. Men konflikten mellan det gamla och det nya gestaltas väldigt vackert i Föräldrarna.


fredag 30 augusti 2013

Topp5-fredag #48: Sammanfattning av augusti

Juli fick ingen sammanfattning, det kanske borde ha gjorts i efterhand. Men så blev det inte. Kanske nästa vecka? Nåja vi får väl se. Nu är augusti så gott som slut i alla fall, så det är hög tid att lista lite fina filmer jag sett senaste månaden. Mystery Train, La Strada, Revolutionary Road och några New Hollywood-favoriter räknas bort på grund av tidigare omnämnanden.

5. Insomnia (Christopher Nolan, 2002)

Utmärkt nyinspelning, för en gångs skull. Vissa saker når inte riktigt samma nivå som i originalet, men utöver att den ser helt briljant ut så lyckas Nolan även utveckla karaktärerna lite annorlunda vilket ger filmen ett stort egenvärde.

4. The Science of Sleep (Michel Gondry, 2006)

Om man ser förbi lite småsaker som jag hade problem med, exempelvis den engelska dialogen som inte kändes naturlig, så är det en av de mest njutbara filmer jag sett på sistone. På alla sätt förtjusande.

3. Elysium (Neill Blomkamp, 2013)

Jag verkar vara en av få som tycker så, men jag anser definitivt att Blomkamp toppade District 9 med denna. Förvisso övertydligt klassperspektiv, men inte utan att nyansera det ytterligare. Både Elysium och framtids-Los Angeles ser otroliga ut, jag skulle gärna bo i Blomkamps framtidsvärld även om det skulle medföra att jag svälter och sånt kul.

2. Subway (Luc Besson, 1985)

Märklig film. Den handlar knappt om någonting alls, men lyckas ändå fängsla mig under hela sin speltid. Ytliga karaktärer och teman står i fokus snarare än en tydlig berättelse. Subway lyckas finna sin substans på annat håll. Den franska new wave-musiken som bandet i filmen spelar är så oerhört kitschig att till och med den blir bra.



1. Bron över floden Kwai (The Bridge on the River Kwai, David Lean, 1957)

Wow, vilken grej va! Utöver att filmen i sig är ett storslaget epos med många fantastiska scener och en utmärkt avvägd dramaturgi, så utgör den dessutom en intrikat välformulerad metafor för hela fenomenet som är krig. Ingen kunde eller kan än i dag göra såna här filmer lika bra som David Lean. Mästerverk!

onsdag 28 augusti 2013

Filmreflektion: Revolutionary Road

Både American Beauty och Away We Go har tidigare medverkat i mina fredagslistor och härom dagen såg jag till slut min tredje Sam Mendes-film i och med Revolutionary Road (Mendes, 2008).

Precis som i de andra två nämnda filmerna ligger storheten i hur det skär sig, allt skär sig. Det går knappt en minut av filmen utan att den är djupt störande och raka motsatsen till de glättiga romcoms Hollywood gillar att spotta ur sig. Denna aspekt delar den då med filmer av Todd Field (som helt undgått denna blogg då jag såg hans två filmer under mitt uppehåll, förhoppningsvis kommer jag tillbaka dit) och hans namne Todd Solondz (som jag också bara nämnt i förbifarten, men som blev storfavorit och måste få mer utrymme i framtiden). En väsentlig skillnad finns dock i hur nämnda regissörers filmer överlag visar diskrepanser i ett samhälle, medan Revolutionary Road lägger all fokus vid ett gift par.

Båda har otrohetsaffärer, båda skriker på varandra, båda ljuger för varandra. Det finns ingenstans att rikta sin sympati. I andra fall kan detta leda till att engagemanget dalar, att det inte är intressant att följa ett drama som man inte finner sig själv i. Skillnaden här är att en mänsklighet betonas, som bjuder in en i eländet. Istället för att alienera åskådaren blir jag illa berörd av igenkänningsfaktorn i karaktärernas bråk.

Tidigare samma dag hade jag sett Christopher Nolans nyinspelning av Insomnia, där Robin Williams karaktär pratar om förnedringen det innebär när man gråter ut sitt hjärta inför någon, som skrattar som svar.



Denna förnedring uppstår i en scen i Revolutionary Road under filmens absoluta klimax, och det skar i mitt hjärta på ett sätt jag inte minns senast när det hände genom film. Eller kanske över huvud taget. Och det är just det här som Sam Mendes lyckas framhäva så starkt i sina filmer, mörkret i människan.

Djupt störande, djupt berörande. Mendes hade alla rätt igen.

måndag 26 augusti 2013

Världens bästa film: The Outsiders

I motsats till Midnight Cowboy som jag skrev om förra veckan är The Outsiders (Francis Ford Coppola, 1983) knappast en för mig ny upptäckt. Det skulle snarare kunna hävdas att det är min äldsta favoritfilm (förutom Trollkarlen från Oz och Star Wars-filmerna). Det måste ha varit i högstadiet jag fattade tycke för den, efter att min bror köpt dvdn och jag knyckt åt mig den för att se nåt bra. Jag såg nåt bra.

En av de uppenbara anledningarna till varför filmen fått en given plats i filmhistorien är förstås den uppsjö av stjärnskådespelare som gjorde tidiga roller i The Outsiders. En annan är att det är Coppola, vilket ger ett egenvärde i sig. Men för mig handlade det aldrig om det. Låt mig börja med hur The Outsiders kom att bli till, för att förklara dess värde för mig.

I grunden är det en skolbibliotekarie vid namn Jo Ellen Misakian som tackas för att denna film över huvud taget existerar. Hon gjorde nämligen en namninsamling hos skolans elever och samlade 110 underskrifter som hon skickade tillsammans med ett exemplar av boken till Francis Ford Coppola. Det var helt rimligt gjort, jag kan intyga att boken är helt fantastisk åtminstone i den åldern (det har aldrig blivit av att jag läst om den). Men hör och häpna när hon tre månader senare fick svar från Coppolas producent Fred Roos (som tidigare legat bakom bland annat produktionen av Gudfadern och Apocalypse Now), där han skrev att han framfört önskemålet till Coppola, och rekommenderat honom att läsa boken. Ett par år senare påbörjades projektet.

Brevkorrespondensen finns tillgänglig här och är nästan rörande, att det kunde fungera på det sättet.

Det filmen gör så förbaskat bra är detsamma som romanen, skildringen av den rastlösa ungdomen. Det finns stänk av nostalgi inte minst i "The Complete Novel"-släppet av filmen, där Coppola lagt in lite mer 50-talsrock och nya scener. Det är den som gäller som bästa version för övrigt. Det fascinerande är hur nostalgin lyckas vara allmängiltig. Jag växte knappast upp med Elvis och Carl Perkins, jag åkte inte på drive in-bio och jag var garanterat inte raggare. Men nostalgin appellerar till mig lika väl för det, för den fångar just den monumentalt universala sommarnattskänslan som hör ungdomen till. Natten som aldrig ska ta slut, och det där.

Ändå är denna väl fångade känsla inte mer än en ingång till den betydligt mörkare berättelse som filmen förmedlar. Det handlar om klassmotsättningar och grupper av människor som hamnar helt utanför samhällets ram. Lägg till ett dråp och du har katastrof. Filmen lyckas göra även detta universalt genom att anspela på utanförskap och grupptillhörighet rent allmänt snarare än de specifika händelser som sker i filmen. De mänskliga porträtten är aldrig på något sätt bundna till deras klädstil.

Avslutningsvis ett stycke Robert Frost (jag kan inget om poesi men det är vackert):
Nature's first green is gold,
Her hardest hue to hold.
Her early leaf's a flower;
But only so an hour.
Then leaf subsides to leaf.
So Eden sank to grief,
So dawn goes down to day.
Nothing gold can stay.

söndag 25 augusti 2013

Närläsning: Den mänskliga treenigheten i La Strada

I vad som blivit en klassisk recension av La strada - landsvägen (La Strada, Fredrico Fellini, 1954) läste kritikern Pauline Kael filmens tre huvudkaraktärer som representationer av människans kropp, sinne (i brist på bättre översättning av engelskans "mind") och själ. Zampanò utgör med sin maskulina manér och rediga muskler Kroppen. Il matto, den tokige, är med sina sarkasmer och rappa kommentarer Sinnet. Gelsomina är tillbakadragen, oskyldigt naiv och genomgod - således representerar hon Själen. Men vad man kan undra är ju då vad man ska göra med denna information, en fråga jag ämnar besvara i min läsning av filmen.

Den första logiska läsningen av filmen, med detta i åtanke, är att man ser personerna den handlar om som sina egenskaper förkroppsligade. Med en rak läsning av detta får man en feministisk ingång som visar vilka egenskaper män använder för att sätta sig i en kontrollerande roll. Zampanò är förstås den uppenbare sadisten, som använder sin kropp för att fysiskt misshandla Gelsomina, även om det i bild mest hintas om det. Han är av den strikta åsikten att kvinnans uppgift i världen är att diska och lyda sin man. Och Gelsomina kan inte göra mycket annat än att lyda. Men man ska inte glömma Il matto i sammanhanget, med vem Gelsomina knappast skulle fått ett särskilt mycket bättre liv. Varje gång han öppnar munnen flyger spydigheter ut, inte minst mot Gelsomina själv. Han gör det förmodligen inte medvetet, utan det är rimligtvis som ett slags försvarsmekanism för att gömma sin osäkerhet både gentemot det motsatta könet och för den delen den fysiskt överlägsna Zampanò. I scenen där Il matto och Gelsomina pratar om hur de ska gå vidare - och till slut kommer fram till att han ska lämna av henne utanför fängelset där Zampanò kan hitta henne - får hon motta rikligt med elakheter utan att riktigt på något sätt kunna värja sig eller säga ifrån, för Il matto försvarar sig hela tiden med att snabbt ursäkta sig. Det är lätt att förlåta honom men jag tvivlar på att man hade accepterat Zampanòs ursäkter lika lätt (förutsatt att de över huvud taget fanns).

I förlängningen kan man applicera dessa tre karaktärer på en och samma mänskliga gestalt, och läsa filmen som en metafor för kampen mellan dess tre egenskaper. Hur människans väsen, själen, ofta hålls undan på grund av blockader i form av just kroppen och sinnena. Att tänka hindrar en att känna, att inte känna är att hindra livets näring att nå själen. För att kunna leva fullt ut måste barriärerna kopplas bort, för att Gelsomina ska kunna leva måste hon frigöra sig från de män som förtrycker henne.

Samtidigt är Gelsominas två hinder även vad som för berättelsen framåt, vilket speglar hur de är ett nödvändigt ont för att kunna finna sig själv i ett större sammanhang. Det är sociala konstruktioner som formar oss att prioritera de yttre egenskaperna framför den själsliga. Observera hur jag inkluderar det mänskliga sinnet i yttre egenskaperna, för den är i allra högsta grad bidragande till bilden man projicerar av sig själv för omvärlden. Men utan detta yttre är man i det moderna samhället ingenting alls.

Jag vill inte på något sätt hävda att man ska stänga av sin hjärna och sluta tänka (även om jag finner buddhismen sympatisk gör jag inget ställningstagande kring meditation), men däremot tänka om. För att låta människan riva de hinder hon sätter upp för sig själv i alla tänkbara sammanhang. Hade Zampanò, Il matto och Gelsomina samverkat hade de nått hur långt som helst. I nuläget blir hon varken med den ene eller andre mer än en clown.