Jag är rätt säker på att jag redan vid tidigare tillfällen på denna blogg redogjort för hur allt är förutbestämt, bland annat när jag skrev om Slakthus 5 tror jag. Och säkert fler gånger, typ kring Cloud Atlas. Och nu är jag här igen, efter att ha sett Slacker (Richard Linklater, 1991) och Waking Life (Linklater, 2001).
Många verkar - av kortfattad internetsökning att döma - läsa Slacker som en redogörelse för en slackerkultur i början av 90-talet. Att den bara skulle skildra några av slumpen utvalda människor i deras vardag, en vardag befriad från åtaganden. Motsvarande kulturer har väl under andra årtionden och geografiska sammanhang kallats för beatniks, bohemer, hippier och så vidare i oändlighet. Det porträttet hade med andra ord inte varit vare sig särskilt djupsinnat eller ens så värst intressant, om det inte fanns fler dimensioner av berättelsen.
Det går förstås att säga mycket om dialogen filmen igenom, men det vore inte relevant i sammanhanget. Den enda direkt vidkommande talscenen förekommer tidigt i filmens inledning. En man - spelad av Linklater själv - åker taxi och berättar för chauffören om hur varje val en människa tvingas göra resulterar i lika många nya verkligheter som antalet alternativ hon valde mellan. Således är allt i just denna verklighet förutbestämt och omöjligt att påverka, och vi som befinner oss i denna verklighet kommer alltid att uppleva just denna verkligheten som den enda verkligheten. Att det vidare finns ett närmast oändligt antal andra verkligheter som vi aldrig kommer kunna ta oss till är i mångt och mycket irrelevant för vår egen tillvaro.
I filmens fortsättning löser karaktärer av varandra. Antingen genom att stanna upp för att prata eller bara genom att kameran byter fokus. Oavsett vilket så har den blotta närvaron av personen som tidigare följdes, och hennes handlingar, en direkt påverkan på vad nästföljande scenario handlar om. Det är inte uttalat i filmen, kopplingarna är aldrig explicita. Men jag lovar er att de finns där, bortom det vi möjligtvis kan se. Hur som helst fortgår filmen på detta vis till sitt slut, som en lång kedja av händelser. I själva verket utgör händelserna en kedjereaktion, dock utan något vitalt avslut.
Men detta tror jag även är Linklaters poäng, vilket skall få stöd i hans tio år senare film Waking Life, en film som utgörs av en serie metadrömmar, hyfsat förvirrande. I en av filmens sekvenser pratar en man även här om determinismen. Han förklarar hur allt i världen hänger ihop genom vetenskapliga regler, och att dessa vetenskapliga regler bevisar världens förutbestämdhet. Människan liksom alla andra organismer fungerar som ett maskineri, och utgör ett viktigt kugghjul i det maskineri som är universum. För att maskinen ska kunna fortgå krävs att människan uppfyller sin roll som kugghjul, varför hon även oundvikligen gör detta.
I en av filmens slutscener pratar en annan man, även denna spelad av Linklater. Han pratar om hur tiden är en illusion, lite på samma sätt som tralfamadorianerna gör i Slakthus 5, för att återkoppla dit. Att människan egentligen bara upplever ett kort ögonblick, men uppfattar det som en hel tidslinje. Här tangeras på något sätt föreställningen om den linjära och för den delen kronologiska tiden som en konstruktion skapad bara för att människan enklare ska förstå tillvaron, en föreställning som i sin tur per automatik förespråkar determinismen. Allting händer, har alltid hänt och kommer alltid att hända.
Visar inlägg med etikett Cloud Atlas. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Cloud Atlas. Visa alla inlägg
onsdag 18 september 2013
måndag 24 juni 2013
Tom Tykwer älskar bilolyckor
Eftersom jag har slutat med substans och numera hellre sysslar med meningslösa observationer av banala likheter som återkommer i regissörers skapande så kommer här ett till sånt inlägg.
Nä, riktigt så illa är det väl inte. Jag skrev ju för inte alls länge sen om Tom Tykwers återkommande teman vilket väl ändå faktiskt innehöll någonting som åtminstone påminner om något intressant. Nu är jag hur som helst klar med Tom Tykwer, jag har sett alla de långfilmer han regisserat, och en till sak slog mig. Det handlar om hur han verkar älska att inkorporera bilolyckor i sina filmer. I kronologisk ordning.
Dödsängeln Maria
Maria får något slags hjärtstopp mitt på ett övergångsställe, samtidigt som en stor lastbil stannar bara decimeter ifrån henne. Det sker ingen bilolycka, men det är nära, nära.
Wintersleepers
Två bilar krockar, helt enkelt. En människa dör som direkt orsak, allt som går fel i filmen gör det som indirekt följd av denna händelse.
Spring Lola
Eftersom filmen visar händelseförloppen i tre olika parallella tänkbara scenarion, kan man inte säga hur många bilolyckor som sker utan att det blir en metafysisk fråga. Men vi får se mer än en i alla fall.
Prinsessan + krigaren
Sissi hade dött utav den stora bil som kör rakt in i henne om det inte vore för ett sugrör i halsen och så.
Heaven
Eventuellt en mer självreflekterande scen här när Philippa även hon är väldigt nära att bli påkörd, känns som att Tykwer kanske tröttnat lite på den idén här men tyckte det var kul att slänga in även om det (förmodligen) inte fanns i manus.
Parfymen: Berättelsen om en mördare
Nej, men filmen utspelar sig liksom innan bilar fanns, så det ter sig rätt rimligt.
The International
Återigen har Tykwer inte skrivit manus och således kan han inte riktigt kontrollera detta. Men visst springer de lite vårdslöst över vägen ibland, med bilar som tutar som följde. Det hade kunnat sluta illa!
Tre
Förvånansvärt nog saknas de helt här, bilolyckorna. Adam åker moppe några gånger i väldigt snygga scener, och bilar finns ju också, men de krockar aldrig. Kanske har Tykwer kommit över hela grejen nu.
Cloud Atlas
Haha, sällan prällan. I Cloud Atlas är det tillbaka. Mest framträdande när journalisten i Tykwer-regisserade 70-talshistorian kör av vägen, men även fler tillfällen (dessutom regisserade av honom) skulle kunna nämnas.
Så ja, visst kan det här med film va spännande minsann. Framför allt när man tänker på helt obetydliga saker. Men jag undrar minsann, varför en viss scen återkommer snarlikt i flera av de här fallen, och varför Tykwer i allmänhet implementerar bilolyckor eller åtminstone tendenser i sina berättelser. På något sätt måste det väl finnas en koppling till hans verkliga erfarenheter, liksom.
Nä, riktigt så illa är det väl inte. Jag skrev ju för inte alls länge sen om Tom Tykwers återkommande teman vilket väl ändå faktiskt innehöll någonting som åtminstone påminner om något intressant. Nu är jag hur som helst klar med Tom Tykwer, jag har sett alla de långfilmer han regisserat, och en till sak slog mig. Det handlar om hur han verkar älska att inkorporera bilolyckor i sina filmer. I kronologisk ordning.
Dödsängeln Maria
Maria får något slags hjärtstopp mitt på ett övergångsställe, samtidigt som en stor lastbil stannar bara decimeter ifrån henne. Det sker ingen bilolycka, men det är nära, nära.
Wintersleepers
Två bilar krockar, helt enkelt. En människa dör som direkt orsak, allt som går fel i filmen gör det som indirekt följd av denna händelse.
Spring Lola
Eftersom filmen visar händelseförloppen i tre olika parallella tänkbara scenarion, kan man inte säga hur många bilolyckor som sker utan att det blir en metafysisk fråga. Men vi får se mer än en i alla fall.
Prinsessan + krigaren
Sissi hade dött utav den stora bil som kör rakt in i henne om det inte vore för ett sugrör i halsen och så.
Heaven
Eventuellt en mer självreflekterande scen här när Philippa även hon är väldigt nära att bli påkörd, känns som att Tykwer kanske tröttnat lite på den idén här men tyckte det var kul att slänga in även om det (förmodligen) inte fanns i manus.
Parfymen: Berättelsen om en mördare
Nej, men filmen utspelar sig liksom innan bilar fanns, så det ter sig rätt rimligt.
The International
Återigen har Tykwer inte skrivit manus och således kan han inte riktigt kontrollera detta. Men visst springer de lite vårdslöst över vägen ibland, med bilar som tutar som följde. Det hade kunnat sluta illa!
Tre
Förvånansvärt nog saknas de helt här, bilolyckorna. Adam åker moppe några gånger i väldigt snygga scener, och bilar finns ju också, men de krockar aldrig. Kanske har Tykwer kommit över hela grejen nu.
Cloud Atlas
Haha, sällan prällan. I Cloud Atlas är det tillbaka. Mest framträdande när journalisten i Tykwer-regisserade 70-talshistorian kör av vägen, men även fler tillfällen (dessutom regisserade av honom) skulle kunna nämnas.
Så ja, visst kan det här med film va spännande minsann. Framför allt när man tänker på helt obetydliga saker. Men jag undrar minsann, varför en viss scen återkommer snarlikt i flera av de här fallen, och varför Tykwer i allmänhet implementerar bilolyckor eller åtminstone tendenser i sina berättelser. På något sätt måste det väl finnas en koppling till hans verkliga erfarenheter, liksom.
söndag 16 juni 2013
Tom Tykwers sympatiska mördare och det oundvikliga ödet
De senaste dagarna har jag hängett mig åt att sätta mig in i Tom Tykwers filmografi. Ett av de huvudsakliga teman som filmerna jag sett har delat, har även gett en intressant dimension till filmernas berättelser, en tänkvärd vinkel av verkligheten.
Först en kortfattad introduktion av filmerna, två stycken utvalda för att de bäst representerar detta tema ur den speciella vinkeln, även om de två andra jag sett också berör ämnet om än på andra sätt. Vissa så kallade spoilers kan förekomma.
Heaven (Tykwer, 2002)
Heaven handlar om lärarvikarien Filippa som planerar ett mord och planterar en bomb. Det är en hämndaktion mot mannen hon anser vara ansvarig för både hennes mans och flera av hennes elevers död. Ett missöde uppstår och istället för denna man är det fyra oskyldiga som omkommer. Filippa blir förkrossad, och så småningom gör hon sitt bästa för att rätta till sitt misstag, och dödar även den man som bomben var ämnad för.
Parfymen: Berättelsen om en mördare (The Perfume: The Story of a Murderer, Tykwer, 2006)
Jean-Baptiste Grenouille har övermänskligt luktsinne. I sin besatthet av att skapa den optimala parfymen tar han livet av unga kvinnor för att preservera doften av deras oskuldsfulla väsen, och därigenom utvinna de essenser som ska utgöra nyckeln till den perfekta doften.
I båda fallen handlar alltså filmerna om mördare. Beräknande och planerande, rent av vad som brukar kallas kallblodiga mördare. I Heaven är hämnden motivet, men motivet ter sig långsökt när omständigheterna runtomkring uppenbaras. Oavsett vilket så är det som händer istället inget annat än oförlåtligt. Det spelar ingen roll vilken intention man har, när man istället stjäl fyra oskyldiga människors liv. I Parfymen är det ännu mer uppenbart, Jean-Baptiste drivs av sin fascination av dessa kvinnors kroppslukt, morden sker endast för att ge honom den parfym han eftersträvar. Ändå är båda karaktärerna av sådant slag att man omöjligtvis kan undgå att sympatisera med dem.
Det är här det där temat kommer in, det som delas av alla de totalt fem filmer jag sett av Tom Tykwer, utöver ovan nämnda är det också Wintersleepers (Winterschläfer, 1997) Spring Lola (Lola rennt, 1998) och förstås Cloud Atlas (Tykwer och Wachowski-syskonen, 2012).
Egentligen rotar sig det hela i den kompatibilistiska världsbilden, med det förutbestämda som en nödvändighet men där man ändå tillåter den fria viljans närvaro. Den idéhistoriska delen av det hela bottnar jag inte i, så jag tänker inte gå in mer på den. Men det är den grundprincipen som utgör fundamentet i Tykwers filmiska berättande. Det som är tydligt i alla filmerna är att varje handling följs av en konsekvens. I Cloud Atlas är det på ett epoköverskridande plan, i Spring Lola rör det sig om en knapp halvtimme och tre olika tänkbara scenarion som kan utspelas. Människans fria vilja, och möjlighet att välja sina handlingar får stärkning i sistnämnda filmen, där olika händelser följer en och samma ursprungsscen. Samtidigt begränsas det fria valet av andra människors tidigare handlingar. Även om det är upp till individen att välja sin handling, går det inte att handla utanför de ramar som omvärlden satt upp i form av handlingar och följder.
Det är snurrigt, jag har själv svårt att riktigt förstå.
Men den tillvaro man vistas i är oundvikligen inget mer än summan av alla de handlingar som människor tidigare utfört. Individens handling blir inget mer än en vattendroppe i ett världshav, men vad är å andra sidan ett världshav om inte en jävla massa vattendroppar, för att använda en liknelse som Tykwer själv använder i Cloud Atlas. Även i Wintersleepers är det tydligt, hur det ena påverkar det andra, och hur världen har en alldeles exceptionell förmåga att få dess befolkning att häpna. Händelser som till synes verkar vara de allra mest märkliga av sammanträffanden, är i själva verket den naturligt logiska följden av respektive människors individuella handlingar. Det är denna samverkan av alla världens skeenden som berättigar sympatin för de två ovan nämnda mördarna, det blir tydligt hur filmernas huvudpersoner aldrig enskilt kan beskyllas för att ha begått de brott som de med uppsåt gjort.
Tykwer är särdeles skicklig när det kommer till att skildra just dessa tankegångar, och jag finner mig lika fascinerad varje gång det uppdagas vad händelser har för kopplingar och sammanhang.
Först en kortfattad introduktion av filmerna, två stycken utvalda för att de bäst representerar detta tema ur den speciella vinkeln, även om de två andra jag sett också berör ämnet om än på andra sätt. Vissa så kallade spoilers kan förekomma.
Heaven (Tykwer, 2002)
Heaven handlar om lärarvikarien Filippa som planerar ett mord och planterar en bomb. Det är en hämndaktion mot mannen hon anser vara ansvarig för både hennes mans och flera av hennes elevers död. Ett missöde uppstår och istället för denna man är det fyra oskyldiga som omkommer. Filippa blir förkrossad, och så småningom gör hon sitt bästa för att rätta till sitt misstag, och dödar även den man som bomben var ämnad för.
Parfymen: Berättelsen om en mördare (The Perfume: The Story of a Murderer, Tykwer, 2006)
Jean-Baptiste Grenouille har övermänskligt luktsinne. I sin besatthet av att skapa den optimala parfymen tar han livet av unga kvinnor för att preservera doften av deras oskuldsfulla väsen, och därigenom utvinna de essenser som ska utgöra nyckeln till den perfekta doften.
I båda fallen handlar alltså filmerna om mördare. Beräknande och planerande, rent av vad som brukar kallas kallblodiga mördare. I Heaven är hämnden motivet, men motivet ter sig långsökt när omständigheterna runtomkring uppenbaras. Oavsett vilket så är det som händer istället inget annat än oförlåtligt. Det spelar ingen roll vilken intention man har, när man istället stjäl fyra oskyldiga människors liv. I Parfymen är det ännu mer uppenbart, Jean-Baptiste drivs av sin fascination av dessa kvinnors kroppslukt, morden sker endast för att ge honom den parfym han eftersträvar. Ändå är båda karaktärerna av sådant slag att man omöjligtvis kan undgå att sympatisera med dem.
Det är här det där temat kommer in, det som delas av alla de totalt fem filmer jag sett av Tom Tykwer, utöver ovan nämnda är det också Wintersleepers (Winterschläfer, 1997) Spring Lola (Lola rennt, 1998) och förstås Cloud Atlas (Tykwer och Wachowski-syskonen, 2012).
Egentligen rotar sig det hela i den kompatibilistiska världsbilden, med det förutbestämda som en nödvändighet men där man ändå tillåter den fria viljans närvaro. Den idéhistoriska delen av det hela bottnar jag inte i, så jag tänker inte gå in mer på den. Men det är den grundprincipen som utgör fundamentet i Tykwers filmiska berättande. Det som är tydligt i alla filmerna är att varje handling följs av en konsekvens. I Cloud Atlas är det på ett epoköverskridande plan, i Spring Lola rör det sig om en knapp halvtimme och tre olika tänkbara scenarion som kan utspelas. Människans fria vilja, och möjlighet att välja sina handlingar får stärkning i sistnämnda filmen, där olika händelser följer en och samma ursprungsscen. Samtidigt begränsas det fria valet av andra människors tidigare handlingar. Även om det är upp till individen att välja sin handling, går det inte att handla utanför de ramar som omvärlden satt upp i form av handlingar och följder.
Det är snurrigt, jag har själv svårt att riktigt förstå.
Men den tillvaro man vistas i är oundvikligen inget mer än summan av alla de handlingar som människor tidigare utfört. Individens handling blir inget mer än en vattendroppe i ett världshav, men vad är å andra sidan ett världshav om inte en jävla massa vattendroppar, för att använda en liknelse som Tykwer själv använder i Cloud Atlas. Även i Wintersleepers är det tydligt, hur det ena påverkar det andra, och hur världen har en alldeles exceptionell förmåga att få dess befolkning att häpna. Händelser som till synes verkar vara de allra mest märkliga av sammanträffanden, är i själva verket den naturligt logiska följden av respektive människors individuella handlingar. Det är denna samverkan av alla världens skeenden som berättigar sympatin för de två ovan nämnda mördarna, det blir tydligt hur filmernas huvudpersoner aldrig enskilt kan beskyllas för att ha begått de brott som de med uppsåt gjort.
Tykwer är särdeles skicklig när det kommer till att skildra just dessa tankegångar, och jag finner mig lika fascinerad varje gång det uppdagas vad händelser har för kopplingar och sammanhang.
måndag 25 februari 2013
Oscarsgalan 2013
Det bjöds inte på särskilt mycket överraskningar i prisutdelningen, heller drog ingen film in den jordskredsseger som man kanske förväntat sig av typ Lincoln. Så det var rätt så jämnt och fint fördelat, kanske rent av rättvist. Argo blev bästa film och det var väl högst rimligt på nåt sätt. Jag har många fjolårsfavoriter jag hade valt framför den, men man vet ju hur den där filmakademien fungerar. Jag förstår liksom att The Perks of Being a Wallflower omöjligtvis kan vinna det priset, eller för den delen något mer tänkbara Looper.
En av mina onominerade favoriter, vars frånvaro jag däremot inte riktigt förstår är Cloud Atlas. Den moderna tidens mest ambitiösa film får inte ens nomineras till de sketna tekniska tröstpriser Wachowski-syskonen erövrade med The Matrix. Eller tja, det var ju uppenbarligen inte de som fick priserna, utan andra i produktionsteamet. De blev över huvud taget inte nominerade för någonting, vare sig för tretton år sen eller igår. Jag hade inte tänkt ta upp Cloud Atlas igen innan jag sett om den (vilket jag ämnar göra snarast), men har svårt att släppa det hån det innebär att den inte uppmärksammas av världens finaste filmpris. Kategorierna är många, där Cloud Atlas rimligtvis hade kunnat passa in. Men kanske är det så enkelt att akademien negligerar filmen på grund av att den står helt utanför Hollywood och ändå lyckas överträffa den industri som när denna gala. Kanske är det så att man inte vill uppmuntra till denna typ av kreativt skapande. Mycket sorgligt om det är så det är, men om det inte är så säger det istället allt för mycket om juryns förutsägbarhet och tråkiga smak.
I övrigt var Daniel Day-Lewis tacktal en fröjd, kanske rent av kvällens höjdpunkt, tillsammans med Ben Afflecks efterföljande och mer överväldigande sådana. Och så ska väl något sägas om de svenska framgångarna. Searching for Sugar Man hade förstås varit lika värdig vinnare om Malik Bendjelloul inte varit svensk, men det kanske jag är ensam om att tycka. Searching for Sugar Man är samma spektakel ändå, med samma höjdpunkter och samma brister. Men ändå kul för svenskt filmklimat förstås! Likaså de två ljudredigerarna som delade priset för Skyfall och Zero Dark Thirty.
Flest priser fick Life of Pi, den har jag fortfarande inte tagit mig för att se, även om jag länge planerat det. Men nu får det väl vara dags snart. Efter det kan vi lämna det gångna året och åter ägna oss åt de 50- och 60-talsmatinéer vi alla egentligen helst av allt kollar på.
En av mina onominerade favoriter, vars frånvaro jag däremot inte riktigt förstår är Cloud Atlas. Den moderna tidens mest ambitiösa film får inte ens nomineras till de sketna tekniska tröstpriser Wachowski-syskonen erövrade med The Matrix. Eller tja, det var ju uppenbarligen inte de som fick priserna, utan andra i produktionsteamet. De blev över huvud taget inte nominerade för någonting, vare sig för tretton år sen eller igår. Jag hade inte tänkt ta upp Cloud Atlas igen innan jag sett om den (vilket jag ämnar göra snarast), men har svårt att släppa det hån det innebär att den inte uppmärksammas av världens finaste filmpris. Kategorierna är många, där Cloud Atlas rimligtvis hade kunnat passa in. Men kanske är det så enkelt att akademien negligerar filmen på grund av att den står helt utanför Hollywood och ändå lyckas överträffa den industri som när denna gala. Kanske är det så att man inte vill uppmuntra till denna typ av kreativt skapande. Mycket sorgligt om det är så det är, men om det inte är så säger det istället allt för mycket om juryns förutsägbarhet och tråkiga smak.
I övrigt var Daniel Day-Lewis tacktal en fröjd, kanske rent av kvällens höjdpunkt, tillsammans med Ben Afflecks efterföljande och mer överväldigande sådana. Och så ska väl något sägas om de svenska framgångarna. Searching for Sugar Man hade förstås varit lika värdig vinnare om Malik Bendjelloul inte varit svensk, men det kanske jag är ensam om att tycka. Searching for Sugar Man är samma spektakel ändå, med samma höjdpunkter och samma brister. Men ändå kul för svenskt filmklimat förstås! Likaså de två ljudredigerarna som delade priset för Skyfall och Zero Dark Thirty.
Flest priser fick Life of Pi, den har jag fortfarande inte tagit mig för att se, även om jag länge planerat det. Men nu får det väl vara dags snart. Efter det kan vi lämna det gångna året och åter ägna oss åt de 50- och 60-talsmatinéer vi alla egentligen helst av allt kollar på.
fredag 1 februari 2013
Topp5-fredag #22: Sammanfattning av januari
Vid ett par tillfällen i höstas fick jag anledning att göra topp5-listor till sammanfattningar av kurser i skolan. Det var ett bra upplägg men dessvärre såg vi inte så mycket film sen, varför jag inte kunde fortsätta. Nu tänker jag att jag kan återuppta idén fast fokusera översiktligt på de filmer jag sett istället för bara de jag sett på Universitetet. Jag kommer medvetet undvika att ta med de filmer jag redan skrivit om på bloggen, annars hade listan inte riktigt fyllt sitt syfte. Så Hitchcock, Lincoln, Searching for Sugar Man och Brev från en okänd kvinna kommer gå onämnda.
5. Taken (Pierre Morel, 2008)
Det var väl på tiden att man som sista man på jorden såg Taken, kan det kännas som. Och den var ju ändå riktigt bra. Framför allt i början av filmen har filmens stora problem som jag ser det, mindre begåvad setup och lite väl stereotypa scenarion, vilket dock inte spelar någon som helst roll när filmen väl kommit igång och blivit en av de rent dramaturgiskt mest välgjorda thrillers jag sett.
4. Den tysta flykten (Silent Running, Douglas Trumbull, 1972)
Sånt här älskar man ju. Filmer om när folk åker runt isolerade i ett rymdskepp. Trumbull hade tidigare jobbat med specialeffekter på 2001 - ett rymdäventyr (2001: A Space Oddissey, Stanley Kubrick, 1968) vilket förstås avslöjar att något om att den är visuellt tilltalande i alla fall. Den vidrör även relevanta teman som klimathotet, och lyckas i sina bästa stunder närma sig intensiteten i andra liknande filmer som just 2001 eller typ Alien (Ridley Scott, 1979)
3. Welcome to the Rileys (Jake Scott, 2010)
Det här var en sån där reabacksfilm. Tjugo kronor tror jag att jag betalade för filmen, på ICA Maxi av alla ställen. Det skulle visa sig vara ett väl värt köp. James Gandolfini är magnifik och det är nästan så att man rent av gillar Kristen Stewart också. Framför allt så gillar man samspelet dem emellan. Filmen handlar om mänskliga relationer och situationen som uppstår när ens barn går ur världen. Utan stora anspråk lite smått fantastisk, om än lite alldaglig i vissa sekvenser.
2. Beasts of the Southern Wild (Benh Zeitlin, 2012)
Det känns som att det närmsta jag kommer filmen med ett adjektiv är ordet magisk. För det finns magi här. Lilla flickan Hushpuppy som är filmens huvudperson är helt bedårande, och hela filmens magi uppstår genom henne, då man kan förmoda att det som visas är sett ur hennes perspektiv. Hennes far är en betydligt mer problematisk karaktär, som är omöjlig att veta om man på något sätt ska sympatisera med, eller om han är filmens antagonist. Det går egentligen inte att göra mycket mer än att uppmana att se den, då den förtjänar att ses av alla.
1. Cloud Atlas (Tom Tykwer, Andy och Lana Wachowski, 2012)
Wow wow wow wow wow. Jag hade inga direkta förväntningar på Cloud Atlas. Jag har ju hört om folk som tycker den är sisådär eller för konstig och osammanhängande och bla bla bla. Själv förstår jag inget alls av den kritiken. Jag kommer få anledning att återvända hit, när jag sett filmen på bio om några veckor när den nått Sverige, då kommer jag förmodligen gräva ner mig djupare i den. Tills dess kan jag nämna lite småsaker jag älskade med den.
5. Taken (Pierre Morel, 2008)
Det var väl på tiden att man som sista man på jorden såg Taken, kan det kännas som. Och den var ju ändå riktigt bra. Framför allt i början av filmen har filmens stora problem som jag ser det, mindre begåvad setup och lite väl stereotypa scenarion, vilket dock inte spelar någon som helst roll när filmen väl kommit igång och blivit en av de rent dramaturgiskt mest välgjorda thrillers jag sett.
4. Den tysta flykten (Silent Running, Douglas Trumbull, 1972)
Sånt här älskar man ju. Filmer om när folk åker runt isolerade i ett rymdskepp. Trumbull hade tidigare jobbat med specialeffekter på 2001 - ett rymdäventyr (2001: A Space Oddissey, Stanley Kubrick, 1968) vilket förstås avslöjar att något om att den är visuellt tilltalande i alla fall. Den vidrör även relevanta teman som klimathotet, och lyckas i sina bästa stunder närma sig intensiteten i andra liknande filmer som just 2001 eller typ Alien (Ridley Scott, 1979)
3. Welcome to the Rileys (Jake Scott, 2010)
Det här var en sån där reabacksfilm. Tjugo kronor tror jag att jag betalade för filmen, på ICA Maxi av alla ställen. Det skulle visa sig vara ett väl värt köp. James Gandolfini är magnifik och det är nästan så att man rent av gillar Kristen Stewart också. Framför allt så gillar man samspelet dem emellan. Filmen handlar om mänskliga relationer och situationen som uppstår när ens barn går ur världen. Utan stora anspråk lite smått fantastisk, om än lite alldaglig i vissa sekvenser.
2. Beasts of the Southern Wild (Benh Zeitlin, 2012)
Det känns som att det närmsta jag kommer filmen med ett adjektiv är ordet magisk. För det finns magi här. Lilla flickan Hushpuppy som är filmens huvudperson är helt bedårande, och hela filmens magi uppstår genom henne, då man kan förmoda att det som visas är sett ur hennes perspektiv. Hennes far är en betydligt mer problematisk karaktär, som är omöjlig att veta om man på något sätt ska sympatisera med, eller om han är filmens antagonist. Det går egentligen inte att göra mycket mer än att uppmana att se den, då den förtjänar att ses av alla.
1. Cloud Atlas (Tom Tykwer, Andy och Lana Wachowski, 2012)
Wow wow wow wow wow. Jag hade inga direkta förväntningar på Cloud Atlas. Jag har ju hört om folk som tycker den är sisådär eller för konstig och osammanhängande och bla bla bla. Själv förstår jag inget alls av den kritiken. Jag kommer få anledning att återvända hit, när jag sett filmen på bio om några veckor när den nått Sverige, då kommer jag förmodligen gräva ner mig djupare i den. Tills dess kan jag nämna lite småsaker jag älskade med den.
Först och främst själva grundkonceptet med separata berättelser som man klipper mellan. Rent dramaturgiskt funkar det alldeles utmärkt, för så fort man tröttnar lite på en berättelse kommer nästa och byter av. Så fort man börjar fundera på vad som egentligen försiggår i en av de andra berättelserna så klipps det över till den och man får sin upplösning. Att alla berättelserna har samma inbördes dramaturgiska kurvor gör att klippningen inte bara blir smidig och naturlig, utan även stärker intensiteten utan att alls förringa spänningsmomenten. Vidare älskade jag att det fanns så mycket att ta i, så många återkommande teman och idéer som jag ser väldigt mycket fram emot att få leta efter i en biosalong. Ja, det här är en av de mest ambitiösa filmerna jag någonsin sett, och som det känns nu så lyckades den hela vägen.
fredag 11 januari 2013
Topp5-fredag #19: Sci fi-film 2013
För första gången skriver jag ett inlägg från telefonen. Det är opraktiskt men enda lösningen då jag sitter på tåg mot Uppsala. Veckans topp5 listar några science fiction-filmer vi ser fram emot under det kommande året, kul va.
5. Ender's Game (Gavin Hood, 2013)
Det räcker med regissörens beskrivning "rymdbalett" som variation på rymdopera, samt Harrison Ford i ny rymdroll för att intressera mig (storyn verkar också spännande).
4. Cloud Atlas (Tom Tykwer, Andy Wachowski, 2012)
Ja, det kommer bli storslaget och förmodligen en minnesvärd upplevelse att ta del av denna. Jag har saknat stora sci fi-epos men 2013 är det dags.
3. Elysium (Neill Blomkamp, 2013)
Ny apartheidskildring i vad som verkar vara en mer sofistikerad berättelse än District 9 var. Framtidsdystopi och allt det där bådar mycket gott.
2. Last Days On Mars (Ruairi Robinson, 2013)
Jag tänker mig en ny thriller á la Sunshine (Danny Boyle, 2007), Moon (Duncan Jones, 2009) och Event Horizon (Paul W. S. Anderson). Eller Alien (Ridley Scott, 1979), 2001 - Ett rymdäventyr (Stanley Kubrick, 1968) och Den tysta flykten (Douglas Trumbull, 1972) om det ska va på det viset. Kan alltså bli hur bra som helst.
1. Oblivion (Joseph Kosinski, 2013)
Egentligen vet jag ingenting om den här filmen, och jag ämnar hålla det så. Återigen är det egenskapen stort rymdepos som lockar mig och de bilder jag sett av filmen (undviker trailers i vanlig ordning) ser ut att kunna vara något långt utöver det vanliga. Förhoppningsvis får jag rätt i det.
Det blev lite kortfattat och så, men det får väl gå på resande fot.
5. Ender's Game (Gavin Hood, 2013)
Det räcker med regissörens beskrivning "rymdbalett" som variation på rymdopera, samt Harrison Ford i ny rymdroll för att intressera mig (storyn verkar också spännande).
4. Cloud Atlas (Tom Tykwer, Andy Wachowski, 2012)
Ja, det kommer bli storslaget och förmodligen en minnesvärd upplevelse att ta del av denna. Jag har saknat stora sci fi-epos men 2013 är det dags.
3. Elysium (Neill Blomkamp, 2013)
Ny apartheidskildring i vad som verkar vara en mer sofistikerad berättelse än District 9 var. Framtidsdystopi och allt det där bådar mycket gott.
2. Last Days On Mars (Ruairi Robinson, 2013)
Jag tänker mig en ny thriller á la Sunshine (Danny Boyle, 2007), Moon (Duncan Jones, 2009) och Event Horizon (Paul W. S. Anderson). Eller Alien (Ridley Scott, 1979), 2001 - Ett rymdäventyr (Stanley Kubrick, 1968) och Den tysta flykten (Douglas Trumbull, 1972) om det ska va på det viset. Kan alltså bli hur bra som helst.
1. Oblivion (Joseph Kosinski, 2013)
Egentligen vet jag ingenting om den här filmen, och jag ämnar hålla det så. Återigen är det egenskapen stort rymdepos som lockar mig och de bilder jag sett av filmen (undviker trailers i vanlig ordning) ser ut att kunna vara något långt utöver det vanliga. Förhoppningsvis får jag rätt i det.
Det blev lite kortfattat och så, men det får väl gå på resande fot.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)